Det här är både ett väldigt tydligt minne och ett väldigt vagt minne. Jag minns känslan och många andra små detaljer, men jag har väldigt svårt att sikta in rätt datum eller ens år.

Jag var kanske 13-14-15 år gammal och ville ha ett helgjobb/sommarjobb. Jag hade gjort en CV-turné i Huddinge Centrum med 15 opersonliga personliga brev om mig själv som jag helt slumpmässigt delade ut till biträden i en himla massa butiker. Meriter? Tidigare erfarenheter? Icke sa nicke. Vad fyller man sitt CV med då?

Inga svar alls fick jag, förrän en eftermiddag då det ringde i telefonen. McDonald's ville att jag skulle komma på intervju på kort varsel, redan dagen efter. Strulet var att jag hade lovat bort min arbetskraft till min pappa och hans egenstartade företag han drev på den tiden. Det fanns ingen ersättare för mig så tätt inpå.

Kompromissen blev att dagen kortades ner en smula och jag fick byta om i lastbilen som stannade till precis utanför Huddinge Centrum. Jag visste var McDonald's låg i Huddinge Centrum (där Clock låg för länge sedan) så jag knallade dit. På väg till min första arbetsintervju.

Jag har varit på tre lyckade arbetsintervjuer i mitt liv där två gav mig jobb jag trivdes/trivs med och ett som brände mig ganska ordentligt. Resten av mina anställningar har jag fått genom kontakter. Hur många kontaktbaserade anställningar blir det? Få se nu... fem blir det.

Antal misslyckade intervjuer? Två. Jag var på intervju hos Hornbach för ganska exakt två år sedan, det fick jag inte. Och det är jag glad för! Min andra misslyckade intervju är den här intervjun. Varför? Jag hade inte förberett mig alls på vad en intervju innebär.

En trevlig och småbossig 30-årig tjej hälsade på mig och tog med mig bakom kulisserna. Bakom kassorna och köket blev jag ledd in i ett litet rum och blev ombedd att sitta ner. "En intervju kan ju inte vara särskilt svårt, det är väl bara att vara sig själv?" intalade jag mig så fort nervositeten knackade på.

Hon: Så, Viktor. Ska du ta och berätta lite om dig själv?

(Va?! Vad är det, hur gör man det?)

Jag: Jaaa... Jag heter Viktor och är X år gammal... ... ... Jag är snäll och rolig. Och jobbar bra.

 

 

(Det där gick inte så bra Viktor, skärp till dig)

Hon: Mmm, okej. Varför ska jag anställa just dig till den här McDonald's-restaurangen?

Jag: ...Jaaa... ... Jag jobbar ju bra... Oooch. Och, du kommer inte ångra dig, sa jag och log desperat.



Hon: Jag kommer inte ångra mig, svarade hon med apatisk blick som sedan letade sig ner i hennes anteckningsblock.

"Ouch"

Intervjun fortsatte kanske en och en halv minut till och sedan fick jag åka hem igen. Jag hörde aldrig något ifrån dem efter det. Om jag drev en McDonald's-restaurang och skulle anställa en samling shitkids, punks och andra tonåringar så skulle jag egentligen bara ta reda på ifall de kan hantera och lyssna på människor. Just en sådan här intervju var lite over the top.

Men det är ändå ingen ursäkt för min insats den eftermiddagen. Jag skämdes så det brann på kinderna. Ärligt talat tror jag hon skämdes å mina vägnar också.

Jag tror jag aldrig har berättat för någon om detaljerna om den här intervjun tidigare. Det känns skönt att ha berättat det nu. För det minnet har jag stängt in och aldrig skrattat åt, bara skämts. Men nu har det blivit dags att skratta, skratta åt mig själv.