Disney och Square Enix gick ihop för att skapa ett rollspel tillsammans. Till sitt förfogande hade de Disney's guldgruva av karaktärer, miljöer och handlingar. Square Enix, som äger hela varumärket Final Fantasy, erbjöd sina karaktärer från Final Fantasy VII, VIII, IX och X.

Mitt bland alla dessa gröna skogar, vilda djungler, sagoslott, riddare, dvärgar, pratande ankor, emofrisyrer och jättesvärd spelar man som Sora. En unik karaktär som inte har något med Disney eller Square Enix att göra (förutom att han har Disneyögon och Squarehår). Han är utvald till nyckelbärare och får i uppdrag att tillsammans med Kalle Anka och Långben hitta kung Musse Pigg som försvunnit. The heartless, suddiga och svarta figurer (som för tankarna till Ico), har invaderat olika Disneyvärldar och man gissar att de ligger bakom Musses frånvaro.

Man rör sig fritt mellan olika världar och möter upp med nyckelpersonen i den världen. Odjuret och hans slott (från Skönheten och odjuret), Aladdin i Agrabah, Hercules i Hades, Alice i Underlandet, Jack Skellington, Svarte Petter och även Squall, Tifa, Cloud, Tidus, Wakka och många många fler. Vid ett tillfälle står Hades, Svarte Petter, Kalle Anka, Långben och Auron i samma rum, 'nuff said.

När jag skriver ut det på det här viset låter det faktiskt inte särskilt bra, mest bara stökigt. Men tro mig, det är riktigt bra. Man matas med nedbantade handlingar från nästan tio Disneyfilmer och allt hålls ihop av en röd tråd om The Heartless som korrumperar hjärtan på löpande band.

The Heartless går att jämställa med The Nothingness från Neverending Story. Faktum är att jag skulle kunna dra många paralleller mellan den filmen och det här spelet. Vikten av att hitta styrkan och modet inuti sig själv och kunna slåss mot något så abstrakt som en kraft som stjäl hjärtan/slukar världar. Och allt utspelar sig i fantasifulla världar. Målgruppen är densamma; det är inte riktigt riktat till barn (även om barn verkligen kan gilla det), men heller inte till ungdomar (även om ungdomar också kan gilla det), utan någonstans däremellan.

Känslan att skiljas från sina barndomsvänner och de hemliga gömställena man hade tillsammans med dem. Att man alltid skulle vara tillsammans. Att saker och ting aldrig skulle förändras. Spelet skildrar den känslan och brottningskampen mot dem väldigt bra, trots den fruktsallad av andra karaktärer och handlingar som trängs i samma spel.

Shit, ettan är verkligen ett riktigt bra spel.

Precis, jag pratar fortfarande om ettan. Men majoriteten av det jag skrivit hittills går även att applicera på tvåan som jag klarade för ett tag sedan. Ta bara bort den röda tråden som gjorde ettan riktigt bra.

Kingdom Hearts II är fortfarande riktigt snyggt, proppfyllt med fantasifulla kreationer och livliga karaktärer. Men den röda tråden saknas helt. Problemet börjar redan när man startar spelet och får ettan återberättat som en musikvideo. Men vad som lämnas ut helt och hållet är Game Boy Advance-spelet Kingdom Hearts: Chain of Memories, spelet som berättar vad som händer mellan ettan och tvåan.

Kingdom Hearts II har exakt samma tema som sin föregångare, samma sökande efter barndomsvänner och ungefär samma klimax i slutet. Den enda stora nyheten i handlingen trasslar egentligen bara till allt: Organisation XIII med väldigt oklara motiv där alla medlemmar är så kallade Nobodies. En Nobody blir man om man är kraftfull och låter sig bli korrumperad av The Heartless. Så helt plötsligt springer det runt en massa goda och onda sidor av samma karaktärer man redan lärt känna. Det tillför inte särskilt mycket utan krånglar bara till hela grejen.

Att det ska vara så svårt att bygga vidare på en handling utan att helt förlora sig själv! Av denna anledning gick jag därför mellan bra betyg och okej betyg. Bra betyg när jag tittade på grafiken och njöt av de små handlingarna som serveras i små portioner. Okej betyg varje gång jag upptäckte att den röda tråden inte existerade. Nja, jag böjer på mina egna regler och ger det här spelet ett nytt betyg: