Ultimaserien är ett kulturarv i mina ögon. En riktig kultserie i PC-världen under 80- och 90-talet. Tyvärr var jag för ung för att kunna klättra över den enorma språkbarriären som spelen satte upp. Jag vet inte hur många gånger jag suttit ner och försökt dyka in i Ultima VII (från 1992) som börjar så sjukt intressant. Ett brutalt mord har begåtts och ledtrådarna är många, men inte lika många som dialogboxarna, de finns det tusentals av.

 

Fotspåren slutar precis utanför stallet, jag misstänker en gargoyle 

 

Jag fick aldrig veta vem det var som ritualmördade stackaren. Spelet var dialogtungt och tog mig som spelare på för stort allvar. Hur gärna jag än ville så gick det inte. Jag var för liten, jag fick gå hem.

 

Ultima Online kom 1997 (pionjären inom MMORPG-genren, fyra år innan WoW) och jag gav det ett par försök på 56k modemet i mammas och pappas hemmakontor men det var inte riktigt min grej (lyckligtvis!).

 

 

Nej det var inte förrän 1999 och Ultima IX: Ascension som jag verkligen fick uppleva ett Ultima-spel från början till slut, med handling och allt. Att spelet innehöll röstskådespeleri underlättade såklart men den största anledningen var att jag snart skulle fylla femton och hade språkkunskapen och "mognaden" att insupa allt vad ett Ultima-spel innebär.

 

Jag lånade skivan av en klasskompis, installerade det, lämnade tillbaka skivan, laddade ner en no_cd_crack från Internet, förde över cracken till min brors 128mb-diskett (128mb!!!), satte in disketten i barnens dator (som saknade uppkoppling) och var good to go!

 

Jag älskade det. Trots massiva buggar, frekventa krascher och goda möjligheter att tappa bort nyckeföremål man behövde för att klara spelet. Seriöst, jag tappade bort en livsviktig lins någonstans i spelvärlden och var tvungen att låna samma klasskompis sparfil för att lyckas klara spelet.

 

 

Men ändå, jag älskade det. Världen, dialogerna, karaktärerna och känslan av att rädda en värld från korrupta ting så som lögn, avundsjuka och girighet. Jag tyckte befolkningen verkligen visade tacksamhet för mina uppoffringar. Hade jag satt ihop en fem-i-topp-lista över de mest underskattade spelen för ett halvår sedan hade Ultima IX varit högt upp på den listan.

 

Sedan upptäckte jag att hemsidan The Spoony Experiment (som för övrigt släppt mycket underhållande recensioner av Final Fantasy VIII och Final Fantasy X) blickade tillbaka över Ultimaserien i sitt Ultima Retrospective. Det var riktigt intressant att se vad som gjorde Ultima till en sådan respektabel serie av rollspel (från västvärlden dessutom). Helt klart värt att kolla igenom!

 

Halvvägs genom detta retrospective började jag få onda aningar. Ultima IX verkade visst inte ha den cred jag trodde att spelet hade. Spoony har ju älskat Ultima med en ostoppbar passion i snart 30 år och hans syn på Ultima IX som avslutade hela serien skilde sig vitt och brett från min upplevelse. Och han ägnar väldigt mycket tid åt att förklara varför han avskyr det här spelet. Det är underhållande, informativt, rationellt på sina håll och framför allt extremt känslomässigt.

 

Humoristiska videorecensenter på nätet fastnar enkelt i att bli arga och fula i munnen för att visa känslor. Den här summeringen av Ultima-serien avslutas på ett enastående sätt med en väldigt personlig ton. Jag tycker verkligen du ska kolla igenom det om du är det minsta nyfiken.

 

 

Och vad jag numera tycker om Ultima IX? Jag är delad. Jag förstår ju nu vilket enormt svek det hela var för alla som följt historien från början, men jag kan samtidigt inte släppa min goda upplevelse av det.