Ända sedan jag började mellanstadiet och fick åka in till stan med en kompis för att köpa Doom Trooper-kort för veckopengarna så har jag med tåg åkt över Årstaviken (mellan stationerna Årstaberg och Stockholm Södra) många många gånger. Ända upp i mina övre tonår samsades både norr- och södergående tåg på en och samma bro men det skulle komma att ändras, mycket mycket långsamt.

 

Västra Årstabron <---        ---> Östra Årstabron

 

År 2000 började bygget av den västra Årstabron, då gick jag i åttan/nian. Pelare tittade upp ur vattnet bredvid mig när jag susade förbi på den gamla, numera östra, Årstabron på väg in till stan för att julhandla samtliga klappar på Åhléns, lyssnandes på Pearl Jam med hjälp av en halvtrasig Freestyle.

 

De följande åren var början av min gymnasieperiod. Pelarna restes långsamt under tiden jag åkte till skolan, vilket var ungefär var tredje skoldag på den tiden. Och jag lyssnade på soundtracket till Metal Gear Solid på min laptop som surrade i ryggsäcken.

 

2002, 2003 och 2004 kom och gick. På väg till Gallerian för att handla studentkläder, lyssnandes på Organism 12 på MiniDisc, iklädd Nudiejeans, Nudietröja, Nudiejacka och Nudiekalsonger. På väg till Posten Östermalm med Queen i öronen. På väg till Livgardet i Kungsängen iklädd full mundering.

 

Två gånger om dagen, oftast fem dagar i veckan. Klarvaken eller halvsovandes, Årstaviken korsades alltid och varje gång hade någon enstaka planka eller cementblock adderats till det här enorma bygget. Det var numera en del av bakgrunden precis som vilket träd eller hus som helst. Bygget bara var där. Presenningar och kranar hade skymt sikten mot Årstadalshamnen så länge nu att den knappt fanns där längre. Men så en morgon, på väg till spelbutiken jag jobbade för i Gallerian hösten 2005, hände något.

 

 

Jag tittade upp från min iPhone Metrotidning och fick en så kallad out of östra Årstabron experience. Helt utan förvarning befann jag mig på västra Årstabron (eller i luften, som det kändes då), färdandes parallellt med bron jag åkt på hela mitt liv tills denna dag. På den bron hade jag alltid åkt på och nu helt plötsligt satt jag och tittade tillbaka på den. Tillbaka. Jag använder stora ord för att beskriva den här upplevelsen för det är precis vad det var. Overkligt och förvirrande. Sedan fick jag ännu en tanke: Hade jag redan åkt på den här bron under ett par dagar och först nu så upptäckte jag det?

 

Från den dagen har norrgående tåg åkt över den östra, nya bron och södergående tåg har åkt över den västra, gamla bron. Numera är det vardag med dessa två broar. Men många dagar har jag fyllts av en särskild känsla när jag åkt upp bredvid någon av dessa broar. Jag tänker tillbaka på dagen då jag första gången tittade upp och befann på en plats jag stirrat mig blind på. Och det är här som texten min vänds lite på och tar ett par steg ut i det abstrakta.

 

Jag tänker på hur dålig jag är på att erkänna mina framsteg. Hur långt jag faktiskt har tagit mig från punkt A mot punkt B men hur dålig jag är på att se det. Jag är inte samma person jag var för tio år sedan och det menar jag på ett bra sätt.

 

Jag är inte längre en person med halvdan personhygien, fobisk rädsla för kräkljud och som blir lamslagen av skräck när jag tänker på framtiden. Jag har lyckats haffa kärleken i mitt liv och gift mig med henne, något som förut var högst upp på min önskelista. Jag trivs på mitt jobb, jag får även betalt för att skriva texter om spel, jag är med och bygger världens bästa kyrka (något jag för bara några år sedan aldrig hade trott att jag skulle hålla på med). Jag är tryggare i mig själv och i obekväma sammanhang.

 

Jag tror drömmar kan bli vardag. Drömmar om framtiden kan övas in i våra medvetanden att när man väl uppfyllt dem märker vi det inte.

 

Livet pågår hela tiden och spenderar jag alla mina små stunder av egentid med att stirra nedåt och bädda in mig själv i alla vardagsbekymmer får jag aldrig se hur långt på resan jag kommit. Det räcker egentligen bara med att släppa blicken från iPhonen, vrida upp huvudet och kika ut genom fönstret så ser jag. Slutar jag bara jaga efter småpengarna/småkilona/småminuterna i mitt huvud så ser jag skillnaden så mycket bättre - skillnaden mellan mig själv då och mig själv nu. Som en Remastered Version av mig själv. Och då har vuxenlivet knappt ens börjat.

 

Det ser ljust ut.