Att skratta på Internet, hur gör man det?

Ska man visa upp något så hjärtligt och inerligt som ett skratt blir det faktiskt svårt. Hur överför man den upplevelsen bäst på en skärm?

Jag minns när jag chattade med mina klasskompisar under högstadiet. Det här var slutet av 90-talet och vi satt och skrev till varandra över ICQ eller MSN. Var det någon som skrev något riktigt riktigt roligt kunde vi ägna långa rader av en massa "hahahahahahhaahahahhahahahaahahaaaaasdashashhah" och ett okänt antal utropstecken för att visa uppskattning för skämtet. Det ser såklart gräsligt ut, men det visade åtminstone den okontrollerbara sidan av ett skratt. Hur det kan hålla på länge och få sig ett eget liv.

Ungefär vid den här tiden kom också förkortningen LOL till världen, i alla fall min värld. Men den var så nördig att inte ens jag ville ta i den då. När jag började gymnasiet hösten 2001 träffade jag människor som till och med kunde säga LOL [låll] när något var roligt. På riktigt?! Mina ögon svartnade av skam å de personernas vägnar.

Men under 2000-talet formades skrattet på Internet, långsamt långsamt till vad det är idag. I takt med att kommunikationen över nätet är superenkel och supergratis så används det mer och mer till vardagliga samtal med vänner och familj. Smileys är något som många har landat på, leendes, skrattandes, gapandes eller kanske bara ett par fräsiga solglajjer och ett nöjt leende?

För mig är smileys ett tveeggat svärd. Det kan såklart lätta upp stämningen, speciellt nu när de ofta blir till små gula gubbar och kanske till och med animeras. En liten bild som trots sin enkelhet säger mer än... nja, kanske inte tusen ord i det här fallet, men ett femtiotal kanske? Fast samtidigt är de ett sätt att gardera sig, att visa att man menar "no offence", och då blir det plötsligt klurigare.

Mina erfarenheter säger att när människor är stressade, missnöjda och irriterade, då är det mer smileys i texterna än vad det tidigare varit. Som ett sätt att visa på att jag är upprörd men ta inte mina hetsiga kommentarer helt seriöst, även om de är kaxiga. Därför tycker jag smileys kan vara förvirrande när de mixas in i nästan alla typer av samtal.

Under tiden som smileys etablerades försvann den långa raden av utropstecken. Att skriva ut fler än tre utropstecken ses oftast som ett övertramp, men den här utvecklingen ledde till slut till inga utropstecken efter skratten. En del av den utveklingen tänker jag faktiskt skylla på serien Rocky. Hur mycket jag än tycker om den så var det här jag först såg mönstret av utropsteckenbefriade skratt.

Efter uppstädningen av andra konsonanter och vokaler mer än "h" och "a", färre och färre utropstecken och ibland bara någon smiley, hade skratten på nätet nästan fått sig en egen kultur med olika språk och dialekter. Ett "hahahaha" betyder precis lika mycket som den armen av bokstäver jag spydde ut i chattfönstret för drygt tio år sedan.

Men kan vi ha nått kulmen av förenkling? Kan skrattet ha destillerats till den milda grad att det inte går att korta ner det längre?

För nu är "haha" normen, no more no less. Och det kan till och med skrivas ut först i meningen, för att verkligen försäkra läsaren om att det som skrivs efter det är inte helt seriöst. Eller är det? Jag blir så lätt förvirrad. Jag brukar använda mig av den här grafen för att navigera genom denna mångbottnade kultur:


Ett skratt på nätet idag betyder inte samma sak som det gjorde för tio år sedan. Då var det endast ett vanligt skratt när något var roligt. Idag kan det användas lika mycket för att förebygga missförstånd. Och det ter sig ju naturligt då texbaserad kommunikation enkelt kan missförstås. Och när mer och mer av vår kommunikation, vardaglig som allvarlig, förs över till textform behöver vi gardera oss med mycket mer krockkuddar än under samtal öga mot öga.

Det är min åsikt faktiskt; på nätet kan ett skratt endast finnas där som en krockkudde för att undvika missförstånd. Och det är väl bra att skrattet har hittat en lämplig funktion då ett genuint skratt verkligen inte går att överföra till text.

Det är alltid skönt med insikter om att det är många saker som dagens teknik absolut inte kan göra.