Puh, jag behöver ta en paus var tionde minut då jag spelar Metroid Prime: Hunters, sättet man måste hålla DS:en är helt uppåt väggarna. Jag är van att hålla en handkontroll i händerna i flera flera timmar, men det här är rent ut sagt löjligt. Det kommer bli lågt betyg på det där rackarns spelet och det är inte bara på grund av detta.

 

Men för att få normal blodcirkulation i mina händer igen kan jag passa på att summera mina intryck om Ezio Auditores två senare spel. Trots många transportsträckor är jag mäkta imponerad.

 

 

När Assassin's Creed: Brotherhood först blev utannonserat (och jag då visste ytterst lite om serien) blev jag besviken att de inte fortsatte numreringen utan fegade ur och körde vidare med undertitlar istället. Som en direkt-till-video-uppföljare ungefär. Sedan fick jag förklarat för mig av familjen Assassin's Creed att det berodde på huvudpersonen Ezio. Alltså att numreringen av spelen styrs av vem som är huvudperson i spelet. Och då eftersom Ezio skulle fortsätta kuta över gamla hustak i två spel till blev det undertitlar för dessa två spel. Fair enough.

 

Sedan blir jag besviken att det bara blev ett år mellan Assassin's Creed III och IV, alltså att det gick alldeles för fort. Aldrig blir jag nöjd.

 

Men egentligen, vore det kanske inte bra ifall serien vilade lite mellan varven? De är ju så maffiga produktioner.

 

 

Ezios resa som började i det överväldigande bättre Assassin's Creed II (jämfört med ettan då alltså) fortsätter ganska direkt där vi såg det sist och initialt kändes det som ett steg tillbaka:

• Från tre städer till en.
• Herr Da Vinci går från fullfjädrad sidekick (en Otacon om man så vill säga) till en lummig, skäggig typ som bokstavligen sitter på avbytarbänken.
• Tvåans tydliga narrativ kring hämnd/vendetta byts ut mot ett virrvarr av Cesare hit och Cesare dit. Nej men seriöst, jag kan för mitt liv inte minnas särskilt mycket av handlingen från det här spelet.

 

Leonardos uppdrag var riktigt lyckade sidospår där man fick kliva undan och göra något helt annat, någon helt annanstans. Lite smått over the top emellanåt, men det var okej.

  

 

Här slog spelet till med ett intressant mål från start, och siktet var inställt på detta rakt igenom: Altaïrs bibliotek, vad är grejen med det? Så mycket tydligare (och definitivt mer intressant) än Brotherhood.

 

Här får man som spelare jaga bitar ur Altaïrs resa, vad som hände honom direkt efter att första Assassin's Creed tog slut och nyckelhändelser i hans liv. Här briljerar Assassin's Creed som serie i hur flera handlingar berättas simultant århundraden mellan varandra. Och vid några magisk ögonblick kommer de samman och skapar rysningar i ryggraden. Ja faktiskt, jag får gåshud bara av att tänka på slutscenerna i det här spelet. (Och jag som trodde första att spelet handlade om att Ezio jagades av någon ond tvilling i samma kläder, tolkat utifrån omslaget)

 

 

Resten av Revelations var mycket repetition av vad som bevisat sig fungera tidigare i serien. Det som faktiskt var nya inslag var inget att hänga i julgranen. Att tillverka egna bomber intresserade mig inte alls och Den Defense gjorde jag inte mer än vad absolut var nödvändigt. Den nya Hook-kniven var inte den heller något som ändrade spelet från grunden. För att inte tala om Desmonds episoder, där man flyter omkring och löser märkliga pussel som gärna skulle nå upp till Portals höjder. Men så är icke fallet, de var istället framgångsrika sömnpiller, tur som tusan att jag inte tvingades spela igenom dem allihop.

 

Det är klart jag inte kan vänta mig att bli överöst av revolutioner för varje uppföljare (speciellt när jag spelar dem så tätt ihop), men här har vi ett av de stora problemen att ha uppföljare bara ett år mellan varandra.

 

Jag var trött på att spela som Ezio, uppgradera rustningar, låsa upp vapen, öppna affärer och banker... igen.

 

Det här var dock gameplay-mässigt. Till handlingen sett fick jag verkligen se potentialen i den här serien.

 

För att summera balanserar dessa två uppföljare till Ezios äventyr upp varandra oerhört väl. Som två separata spel har de uppenbara brister, men tillsammans står de ut som ett snyggt hantverk, två stabila och riktigt ambitiösa uppföljare.