Detta har hänt:

 

Jag valde som pojkspoling ett gymnasium, under mitt läsår på det gymnasiet jag kom in på skrev jag ett dagboksinlägg om hur trött jag var på att folk drar förhastade slutsatser och tror så mycket om andra människor utan några som helst grunder. Senare samma vårtermin bestämde jag mig för att byta gymnasium av några olika anledningar. Samma höst börjar jag mitt andra år på gymnasiet (prisa någon helgonförklarad att jag slapp gå om ett år).

 

Där växer mitt hår ut till grungelängder, jag sätter mitt namn på ett arbete min lillasyster gjorde i nian och lämnar in det som mitt eget, jag lämnar provsalar utan att skriva någonting även fast jag kunde de flesta svaren, jag fuskar till mig betyg i kurser jag inte gjorde något för, jag blir tagen för plankning - två gånger - och efter två brev till SL slapp jag betala... båda gångerna.

 

Vad hände? Hur blev det så här? Från en högtrevande plugghäst, vidare till punk för att sluta i... det här? Det korta svaret vore såklart att säga att det var puberteten som hände, men då tar jag många historier och djupdykningar ifrån er. Låt mig berätta historien istället. Eller rättare sagt: Låt mig försöka berätta historien.

Så, andra läsåret på gymnasiet, i en helt ny klass i en ny skola med en ny inriktning. Det är inte särskilt kul att försöka slå sig in i en redan etablerad grupp människor. Särskilt om man ser hur mina funderingar kring människor och deras hantering av rykten, lojalitet och konflikthantering hade nått alldeles för höga höjder (eller djupa dalar, beroende på hur man ser det). Jag distanserade mig från dessa främlingar ganska så direkt och dömde dem på behagligt avstånd. Dömde dem med en syrlig cynism jag ansåg mig ha rätt att bära. Det var ju alla andra det var fel på, inte mig.

 

En sak jag vill förtydliga: Det här var företeelser och karaktärsdrag som växte fram under mina sista två år i skolbänken. Inget som hände på en dag.

En annan sak jag vill förtydliga: Det är väldigt mycket som jag inte alls är stolt över från den här tiden. Vissa saker är jag såklart väldigt stolt över, men det mesta är inte superkul att se tillbaka på.

 

Var var jag? Alla främlingar i den här klassen fick smaka på subtila otrevligheter från mitt håll, alla utom en person. Hon var den enda jag visste namnet på när jag klev in i klassrummet för första gången. Vi hade gått i samma högstadie och jag hade sett henne i kyrkan ett par gånger. Hon var den enda jag lärde känna från den klassen. Och jag kan inte vara nog lycklig över att vi än idag är vänner.

 

Jag vill jättegärna prata mer om detta men känner nu att jag behöver kategorisera den här tiden på något klokt sätt. För det var många saker som gjorde mig till den jag var under mina två sista år på gymnaiset (som i sin tur gjort mig till den jag är idag) och för att hålla fokus sätter jag punkt här och fortsätter senare på ett lite annat sätt.