Idag ändrar vi den ordinära banan lite. Dagens text bryter loss från det invanda åsiktsbaserade raljerandet och fångar istället ett par ögonblick av mitt pubertala tankeliv.

 

Det här var alltså någon vecka in i mitt sista år på gymnasiet, natten till en måndag. Jag hade tvingats till sömnlöshet av en vansinnigt spännande bok. Med ungefär hälften kvar vid kvällens start hade jag inte kunnat sluta läsa tills jag var klar med den, långt in på natten. Jag tänkte what the huckleberry och stannade uppe resten av natten.

 

Jag plinkade och plonkade lite på gitarren (det var tiden då min storebror fortfarande försökte få mig hooked på något instrument), bryggde kaffe som blev äckligt och funderade massor. Massor som i jättemycket. 

 

Det var så här att jag hade lyckats skaffa mig en flickvän sedan en knapp månad tillbaka. Ja, jag håller med: Massivt antiklimax för följetången om hur jag först träffade och sedan lyckades bli ihop med mitt livs kärlek. Tioårsdagen för denna händelse den 11 augusti susade förbi under semestertider så inget stort blogginlägg om det. Vi blev tillsammans i en liten paviljong vid en leksaksplats i Stendalsområdet i Tullinge, natten till den 11 augusti. Det kändes enormt redan då, så stort att när vi förlovade oss så skrev vi in det datumet i våra ringar. 

 

Den här natten ett par veckor in i vårt förhållande var en av många tillfällen då det kändes så overkligt att jag hade en flickvän. Jag väntade mig att verkligheten skulle hinna ikapp och skratta mig i ansiktet: "Trodde du verkligen det?! Trodde du verkligen att någon skulle kunna älska dig?

 

Typ så.

 

Och de känslorna försökte jag formulera den här natten. Jag minns att morgonen efter bestämde jag mig för att gå till skolan. Det var en hemskt fin sensommardag (lite som den gångna veckan varit i år), tillsammans med min MiniDisc blev det en riktigt härlig promenad på drygt 4 kilometer. Det skulle bli många fler sådana promenader till och från skolan det läsåret, ofta i sällskap med klasskamraten Mia. Den skoldagsmorgonen fick min klass ämnena för projektarbetet vi skulle ägna hela läsåret åt. Vi fick välja mellan dessa:

 

• Kvinnors rättigheter i historien (eller något liknande, minns inte exakt)
• Maktbalansen i Botkyrka kommun
• Globalisering

 

Jag hade säkert kräkts på vilka ämnen det än hade varit men nu var det så att jag kräktes på dessa ämnen. Vi blev en liten grupp som valde Globalisering (det kändes som minst sämst av dessa tre), men det slutade med att endast jag och Mia var kvar i gruppen efter ett par veckor. Vet inte hur det gick till.

 

Nåväl, efter den lektionen hade vi flera timmars håltimme då jag och Mia gick på långpromenad i Tuna-området i Tumba. Det är så märkligt, jag har verkligen supertydliga minnen av den här dagen. Det händer kanske något i huvudet när man är uppe hela natten lång. Jag minns till exempel vad folk hade på sig.

  

Det var i alla fall en minnesvärd natt med fint väder hela dagen efter, en pissig skoldag men i gott sällskap.

 

Boken som jag läste ut då, vilken var det? Vad läste Viktor i sina tonår, då han drömde grandiöst och hans stordåd ännu inte var kända? Brott och Straff? Krig of Fred? Röda Rummet? Odysseus? Bibeln?

 

Nej... det var den här boken.

 

Heh.

 

 

8 september 2003

Boken slås igen och huvudet är utmattat av alla händelser. Hemskt intressant bok, fruktansvärt spännande och genomtänkt.

Klockan är då lite över tre. Humöret är väldigt märkligt. Så här har jag inte känt på länge, min inbitna lycka över allt som hänt dom senaste veckorna har stängt in mitt tankeliv.
Jag antar att jag aldrig blir av med mina tankar..
Nåväl, jag ligger iallafall i sängen.. mitt i natten men ändå helt klarvaken, visst; jag steg upp ett samma dag och har varit inne i princip hela dagen, men jag bör väl känna något spår av trötthet i kroppen. Men icke.

Ett moln av tankar samlas över mig. Det dröjer inte länge förrän tankarna regnar över mig.
Helt otroligt, vet inte vad jag ska ta mig till. Så många olika känslor som blossar upp innuti bröstet.
Många teser med ifrågasättande, skepticism och frågor. Tacksamhet som sedan övergår till tacksamhetskuld (inte helt oväntat).

Visst har helgen bestått av helt underbara händelser. Händelser och stunder där ord inte räcker till. Kärlek är en sådan underbar sak.
Men av en konstig anledning låg jag där i sängen och väntade på verkligheten. Att han skulle komma och ge mig en örfil, att skrika åt mig att vakna upp ur min dröm och fokusera på det som är på riktigt.
Att känna ilningen i kroppen i ögonblicket man inser något hemskt, att allt det jag upplevt var någon annans. Att magen gör en bakåtvolt, punkteras och säckar ihop med ett hopplöst sista andetag.

Men så blev icke fallet. Jag insåg att det som givits till mig är på riktigt. Obotligt skeptiker och överdriven tänkare som jag är så har jag så svårt att inse det.
Men det är sant.
Det finaste en människa kan få, har jag fått.
Vad finns det att vara ledsen och sorgsen över? Ingenting!
Vad är det då som rör sig i mitt huvud? Mitt gamla liv som aldrig kommer dö ut skulle jag tro. Mitt bokstavligen stora huvud proppfyllt med tankar och funderingar om allt som rör sig och allt som inte gör det.
Hur glad jag än är eller kommer vara så kommer min hjärna fortsätta se på saker och ting i samhället och i vardagen på ett väldigt kritiskt sätt.

Mitt tankeliv är som en våldsam flod som hela tiden forsar fram. Att be mig säga vad jag tänker på är som att be mig dämma upp floden och kolla igenom allt som flöt förbi i det ögonblicket, vilket alltså är ganska många liter.

Ni har just fått ta del av så mycket som jag har kunnat stoppa och sätta i ord; vilket, som ni ser, är väldigt splittrat och oorganiserat. Men jag väljer att spara det, som en engångsföreteelse.