Jag tänkte börja i dur. Börja med att berätta om de sakerna som styrde upp mig. De sakerna som stöttade mig (bäst de kunde) när jag aktivt försökte gräva mig djupare nedåt i mitt svarta hål. De människorna och omständigheterna som fanns där och gjorde att jag inte föll hur långt som helst, utan bara ganska mycket.

 

Jag lovar att hålla det så osliskigt som möjligt, men det kommer mynna ut i tacksamhet och fina ord. En liten varning bara.

 

Ska jag vara ärlig blir jag lite nervös av det här. Det känns som att jag en gång för alla ska få bukt med precis vad som hände mig under dessa år. Kände du inte mig då så förstår att det känns smålöjligt att följa all denna uppbyggnad (från dina ögon alltså). Det kommer troligtvis bli väldigt mycket skrivande om detta den här hösten kom jag på. Jag tog mig precis en titt på de gamla dagboksinläggen som snart fyller tio. En liten förvarning bara.

 

För den här tiden är viktig. Extremt viktig. Jag testade massvis med gränser under den här tiden. Jag tog mina åsikter till den yttersta gränsen och stod upp för det jag trodde på (även om mycket var helt uppåt väggarna). Samtidigt som jag bar på en enorm tomhet inombords. Jag var livrädd för framtiden och vad som skulle bli av mig, skulle mitt liv slösas bort? Jag var en röra.

 

Jag är den jag är idag på grund av den här tiden. Det kunde ha gått illa, helt klart. Riktigt illa. Jag kunde hoppat av skolan, rymt hemifrån, bytt bekantskapskrets helt och hållet, hamnat med fel människor, skadat mig själv fysiskt, tappat min tro på Gud, blivit ihop med någon random tjej på helt fel grunder, Jag kunde ha försvunnit in i min egen identitetskris tillräckligt mycket att jag skulle kommit genom den som en helt annan människa. Men inget av det här hände, det är såklart Guds nåd, men också mycket tack vare de sakerna/människorna jag hade tänkt berätta om.

 

Vad var det då som hjälpte mig igenom mina två sista gymnasieår?

 

Mitt hem var min fristad. Det var nästan alltid skönt att komma hem, var jag än varit. Huset var en bas med en hög lägstanivå, en konstant som jag naturligtvis tog för givet under den tiden jag bodde där.

 

När jag pratar med gamla vänner om vår gemensamma uppväxttid märker jag direkt att jag hade det direkt oförskämt bra. Jag kan omöjligt förstå hur det måste varit att komma hem efter en riktigt dålig dag och mötas av en riktigt kass atmosfär hemma, kanske rent av något fientligt som jagar ut en. Att inte känna att man kan slappna av och eller inte kunna vara sig själv.

 

Nej, tvärtom tyckte jag nästan för mycket om mitt hem. Jag försvann ibland från övernattningar inom kompisgänget utan att säga något, för att få sova hemma. Inte för att sova borta var läskigt på något sätt, jag gillade bara att vara hemma så mycket.

Sedan vet jag inte hur många fester jag rymt ifrån för att sätta en pilgrimsfärd i rörelse, mot Tullinge, mot hemmet. Nästan alla blöta kvällar slutade så för mig. Jag ville hem igen och starta om, ladda om.

 

Här fick jag ett lagat mål mat varje kväll, utan undantag. Under vinterhalvåret sänkte pappa medvetet värmen i hela huset för att tidigt varje morgon elda i kaminen vi hade i köket. Hur många åttiotalister i storstockholm har vuxit upp med något sådant?