Silver Linings Playbook - eller dåligt översatta filmtitlar

Filmer som blandar omaka par av genrer blir så enkelt mer minnesvärda än andra filmer. Till exempel: Braindead är inte bara en bra skräckfilm, inte heller bara en sjukt rolig sådan, utan sjukt minnesvärd också. Och inte bara för att Peter Jackson regisserat den, utan för att den så skickligt blandar två så olika sinnestillstånd som skräck/köttfärsporr och komedi.
 
Med det sagt är den mest spännande mixen av genrer jag vet deprimerande komedier, eller svarta komedier kanske passar bättre som förklaring. Komedi och tragedi i ett. Vad som gör det så spännande är att det är så sällan jag ser det bemästras.
 
Och det är egentligen inte så konstigt, vi är alla fostrade till att inte skratta åt människor, än mindre människor det är synd om. Det tar emot att peka på någon med psykiska problem/i en hopplös situation och skratta, så gör man bara inte. Men då jag kommer på mig själv skruvandes i soffan åt det tragiska och obekväma i en filmscen samtidigt som jag skrattar så jag kiknar, då har filmen övertygat mig. Då är jag såld, helt och hållet.
 
Det är inte många filmer som lyckats med detta, men de få som gjort det ligger högt upp på min favvolista.
 
   
 
Little Miss Sunshine är en av de allra varmaste, mysigaste och tragiska komedierna jag någonsin haft nöjet att se. Reign Over Me ger den underskattade Don Cheadle ännu en ledande roll där han får spela Shadow of the Colossus med Adam Sandler. Med filmen följer även en cover av en sjukt bra låt tolkad av ett sjukt bra band. Bortsett från de punkterna - som i sig räcker för en bra film - är den svart, tragisk och oerhört rolig. But wait, there's more! Den inkluderar en scen om fenomenet Suicide by cop (Polisprovocerande suicidbeteende på svenska) som en bekant skrivit D-uppsats om. Intressanta grejor.
 
Två bubblare är The Squid and the Whale och Fyra Nyanser av Brunt, som lyckas bra med tragikomik men skiner inte riktigt lika starkt som de två guldklimparna där ovan.
 
Döm av min förvåning när jag helt plötsligt snubblade över en till sådan guldklimp häromveckan. Så här gick det till:
 
Jag och min fru rundar nu för tiden av många av veckans kvällar nedsjunkna i vardagsrumssoffan för att slappna av framför lättkonsumerad underhållning på TV:n (vårt härliga liv som nyblivna tvåbarnsföräldrar). När vi inte spelar Beyond: Two Souls tillsammans så kollar vi igenom utbudet hos Viaplay och Netflix. Efter att ha behövt fyra kvällar åt att ta sig igenom Zero Dark Thirty så tyckte vi att vi skulle kolla på lite sämre filmer, filmer som man inte gör en sådan otjänst av att hacka upp och sprida ut över flera kvällar. Romcoms fick det bli! Det första valet - What to Expect When You're Expecting - kändes helt rätt, sådär fjompigt och dåligt att det var helt okej att följa halvhjärtat hela vägen igenom. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där och medvetet sätta mig framför dassiga romantiska komedier, men så är det.
 
Några kvällar senare väljer min fru ännu en film som ligger under kategorin Romantiska Komedier. En film inte riktigt var vad vi väntade oss.
 
 
Alla dessa välskrivna karaktärer med psykiska problem, relationstrassel, depressioner och djupa tvångstankar som delar massa ljuva scener med varandra. Hjärtat blev kallt och vreds om ena sekunden för att i nästa stund få skratta smått okontrollerat. Och Chris Tucker! Vad glad jag blev av att se honom.
 
Den var hysteriskt rolig och så tragisk på samma gång. Jag älskade den.
 
Jag känner igen filmaffischen från då den prydde buskurerna här i landet förra året, fast då med en missvisande översatt titel. Redan där och då sköt jag ned filmen, för den översatta titeln påminde för mycket om Drive Me Crazy:
 
 
Skäms på er, filmtitelöversättare! Jag förstår ju såklart att Silver Linings Playbook inte alls fungerar på svenska (fast nu ser jag ju att originaltiteln är inkluderad i parentes), men det här rörde till det för mig. Dock så sänkte den mina förväntningar vilket gjorde upplevelsen så mycket starkare...
 
Hmm...
 
Ja, det kanske var bra ändå.
 
Nåväl, här kommer i alla fall en stark rekommendation av Silver Linings Playbook (och Little Miss Sunshine och Reign Over Me om du inte sett dem). Förutom att de alla tre jonglerar tragedi och komedi alldeles ypperligt så har de mer gemensamt än så. Silver Linings Playbook och Little Miss Sunshine rundas båda av med ett oväntat dansnummer. Reign Over Me och Silver Linings Playbook har båda en karaktär som överkompenserar för en konflikt hen hade med sin partner precis innan denne gick bort. Och ja, Reign Over Me fick också en ganska mesig översättning som underminerar tyngden som filmen bär på:
 
 
Nu känns det som att jag har upprepat filmtitlar alldeles för många gånger på alldeles för kort tid, så jag rundar av här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0