Max Payne 3
Det första Max Payne var en ordentligt hajpad titel från - den då ganska okända utvecklingsstudion från Finland - Remedy. Deras första titel, Death Rally (släpptes 1996) kom jag över på något olagligt sätt och spelade sedan skiten ur. Hela vägen igenom, fram och tillbaka, jag klämde ur det mesta från det spelet. Så bra var det.
Jag laddade ner det när det släpptes på App Store (när det var gratis) och det har åldrats helt ok. Eller så är jag bara så trött på det. Småvärt åtminstone.
Men Max Payne var det ja. Det hade en marknadsföring jag minns mycket väl. Jag var 16 år gammal och var med ett gäng vänner inne i stan för småshopping och bara allmänt häng. Jag gled in på Tv-spelsbörsen mittemot Åhléns som jag alltid gjorde så fort jag var inne i stan. Där bar all personal svarta T-shirts med texten "Do not cross - A man with nothing to lose" och huvudkaraktärens (Max) kontur utsträckt över. Kassan var klädd med sån där avspärrningstejp som polisen använder (även den med samma text på).
Jag hade läst mycket om spelet i PC Gamer och blev smått överväldigad av hur butiken helhjärtat överlåtit sig till det här spelet. Så jag köpte det, helt oplanerat.
När jag och mina vänner sedan möttes upp efter allas individuella shoppingturer och de fick hör att jag spontanköpte ett spel för 449kr så tappade de hakan litegrann. Det är ju faktiskt väldigt mycket pengar att hastigt slänga på något så oplanerat. Men nu var även jag överlåten till Max Payne.
Och det var riktigt bra. Handlingen var aningen för svår att greppa i min ålder, men det är ju inte spelets fel. Jag förstod många år senare hur spelets berättarteknik uppfattats som banbrytande och ballt. Att som utvecklare inte endast förlita sig på en gimmick (även om det i det här fallet är en glorious gimmick) utan även skapa tunga karaktärer som glider runt i en film noir-atmosfär och pangar hundratals gubbar är väl vad som gjorde Max Payne till en extra minnesvärd upplevelse.
Men för mitt 16-åriga jag blev det mot slutet av spelet något som bara stod i vägen för allt slow motion-pangande som var allt som spelet byggdes på. Bullet Time cementerades i spelkulturen och gjorde andra spelutvecklare gröna av avund likt Matrix (som Bullet Time såklart härstammar från) gjorde mot Hollywood två år tidigare.
Första Max Payne: En klassiker i spelvärlden, helt klart.
Tyvärr fick jag aldrig chansen att spela uppföljaren som kom drygt 2 år senare (hösten 2003). Vid den tiden hade jag lämnat PC-spelande helt bakom mig till förmån för konsoler som aldrig hängde sig (eller jo, ibland) och hårdvara som aldrig behövde bytas ut (eller jo, på Nintendo 64). Men som jag förstått det ska det spelet vara ännu mycket bättre.
Remedy sålde rättigheterna för Max Payne till Take-Two Interactive och med de enorma summorna de fick för det satte de igång utvecklingen av ett helt nytt spel. Det resulterade sju år senare i Alan Wake som var Microsoft-exklusivt. Det har jag heller inte spelat men min uppfattning är att det fick ett ganska ljummet mottagande. Nu är Remedy mitt uppe i utvecklingen av Quantum Break (också det Microsoft-exklusivt) och att döma av gameplay-visningen på årets Gamescom från några dagar sedan ser det mer konventionellt ut än Alan Wake - också det med en tidsfördröjande gimmick. Jag hoppas det går bra för Remedy och deras spel.
Men vad huvudnumret i dagens inlägg är vad Take-Two och Rockstar gjorde med den licens de betalade stora summor pengar för. Det skulle dröja tio år innan spelet tog form och släpptes i butik. År 2012 släpptes Max Payne 3 och spelvärlden delades ganska tydligt i två läger som enkelt kan sammanfattas på följande vis (som så mycket annat i underhållningsindustrin): De som välkomnar/uppmuntrar förändring och sedan de som avskyr/gnäller över förändring.
Låt mig bara få det här ur världen så kan jag fortsätta göra min poäng kring det här med förändring: Max Payne 3 är ett supertajt actionspel som låter och ser jättebra ut. Slow motion-mekaniken har förfinats och är helt enkelt suverän. Det har en solid handling, inget spektakulärt, men tillräckligt för att hålla intresset uppe hela vägen igenom. Miljöerna varieras otroligt mycket och tillbakablickarna till New York är helt fantastiska. Cover-mekaniken känns lite för påtvingat och bundet till en pågående trend i spelvärlden just nu, den uppmuntrade inte mig att kasta mig in i varje rum guns blazing.
Men så var det det här med förändring. Att Max Payne helt plötsligt skulle vara helsnaggad över huvudet, skäggig och iklädd halvflummiga skjortor panga på banditer i Sao Paolo istället för att ha en städad familjefarsfrisyr med renrakad haka och iklädd svart skinnjacka panga på banditer i New York.
Jag vill se så mycket mer av detta. Att plocka populära karaktärer ur sina invanda kläder och miljöer och se hur de klarar sig någon annanstans med andra karaktärer runt omkring sig och andra kläder på sig. Det är det ultimata testet för en karaktär, är hen välskriven och detaljerad nog för att överleva något sådant?
Det är precis vad Rockstar gjorde med Max Payne 3 i hans tredje spel och det visade hur välgjord Max Payne är som karaktär. Jag njöt hela vägen igenom hans nya äventyr.
Den här principen är vad som gör öppningsscenen i Indiana Jones and the Temple of Doom så minnesvärd. Indiana Jones har ett affärsmöte på en påkostad restaurang iklädd en klassig, vit kostym utan någon stor, brun hatt eller någon piska på sig. Samma princip är vad som gör hela Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull så pinsam att titta på (en av många anledningar i alla fall). Måste han verkligen ha den där stackars jackan och den där trötta hatten på sig?
Förändring kan vara obekväm men är nödvändig för att ge alla våra älskade fiktiva karaktärer chansen att växa. Max Payne 3 är ett utmärkt exempel på detta. Men som sagt, alla är inte riktigt så nöjda över det (bild hittad på Gamespot):
BETYG: 4/5
Nu finns även Max Payne på App Store, vilket är ganska galet. Men jag föreslår att du skaffar det på Steam, vilket jag förgäves försökt få att funka på min arbetsdator så jag äntligen kan få spela igenom mittendelen i vad som verkar vara en suverän trilogi av spel.
Kommentarer
Trackback
