Sämsta sista bossen - plats 5
En sista boss kan komma att definiera hela spelet som ligger bakom den. Den ska summera hela upplevelsen och erbjuda en svettig utmaning som helst inte ska klaras på första försöket. Enligt min mening ska en sista boss ta minst 4-5 försök innan man börjar närma sig att klara den. En sista boss kan mätas i hur stor/episk/läskig/äcklig/svår den är. Sedan är det förstås viktigt hur det byggs upp inför den. Vem är sista bossen? Vad driver honom/henne/den/det? Var utspelar sig kampen? Hur vinner man?
Mycket spelar in och jag tänkte härmed dela med mig av spelen som har dom fem sämsta sista bossarna någonsin. Jag har alltså personligen klarat alla dessa bossar så jag har full rätt att tycka som jag tycker. Låt oss börja med nummer fem på listan:
5. Half-Life - PC, 1998
Half-Life är fortfarande ett helt fantastiskt spel. Gordon Freeman är lika många delar sammanbiten professor med glasögon (då måste han ju vara intelligent) som knäpptyst och iskall mördarmaskin. Eller... mördarmaskin och mördarmasik, han kämpar egentligen bara för sin egen överlevnad. Grym är han iallafall, trots att han ännu inte fått varken repliker eller ben.
Det tråkiga är att efter en stenhård kampanj inom Black Mesa behöver man söla omkring i den parallela världen Xen i ungefär två timmar. Seg hoppfysik och oengagerande små pussel får mig till slut att inte längta efter vad som väntar i nästa rum.
Och bossen som väntar i slutet... stor suck och ledsen smiley. Varför måste jag döda honom? Vad har han gjort mig? Jag studsar runt på köttstudsmattor och tömmer mina magasin på ett jättefoster som leviterar i mitten av rummet. Segt, tråkigt och väldigt ospännande. Alltså allt som resten av spelet inte är.
Egentligen är det märklig att ett av dom bästa spelen någonsin har en av dom sämsta sista bossarna någonsin. Den kanske inte är så dålig jämfört med vad som kommer senare i den här listan. Men jämfört med resten av spelet är Xen-banan, och självklart sista bossen, bland det sämsta jag spelat. Den främsta anledningen till varför jag inte regelbundet spelar igenom det här annars utomordentliga spelet.
Jag tror att utvecklarna Valve tycker precis likadant. I första expansionen Half-Life: Opposing Force utspelade sig sista bossen i vår värld och i andra expansionen, Half-Life: Blue Shift, var det ingen boss överhuvudtaget. Hur många bossar har det sedan varit i Half-Life 2 och dess episodiska uppföljare? Just det, noll.
Jag har inte läst än. Är det Half-Life 1 eller 2 vi pratar om?
Ettan är jag färdig med för många år sedan men tvåan har jag inte ens tittat på.
Det är ettan vi pratar om. Men det pratas lite om uppföljarna också. Mild spoilervarning som sagt.
Half Life är ett av de få spel jag spelat igenom. Jag älskade spelet och blev väldigt glad när jag såg ditt inlägg. Jag var ganska säker på att jag var ensam om att tycka att slutet sög, eftersom alla bara hyllade spelet. Slutet var ett sånt antiklimax att jag i sanningens namn, sket i att spela färdigt sista bossen i flera år. Det fanns liksom ingen motivation.
Det kändes vid den tiden som att bli sviken av en flickvän och det erkänner man kanske inte öppet när det handlar om ett spel. Jag var under första terminen i Texas lite malplacerad, som den pacifist jag var, bland tonåriga vapengalningar, och kände mig ganska ensam, då var Gordon Freeman min bästa vän och vi spenderade massor av tid tillsammans (ironin i detta gick upp för mig långt senare). Plötsligt upptäcker man att slutet, som man väntat skulle vara charmigare, mer skrämmande och mer utmanande än någonting tidigare, istället är ostig Sci fi med låg charm och som gör döden till nått gravitationsrelaterat, snarare än fiender i samma klass som känslokalla marinsoldater eller fantastiska femme fatale dvärgar.
Nej jag var sviken och sårad och trodde att det berodde på mig. Jag blev långsamt och smärtsamt dumpad av Gordon Freeman för att jag var för dålig på att hoppa. Viktor tack, du har gett mig closure. Nu vet jag det var jag som dumpade ett gäng spelutvecklare på Valve med prestationsångest och som troligen skapat Xen när de i panik rökte på, på jobbet.
Tänk va skönt att man kan lägga tillrätta tonårsromantik så här 12, 13 år senare.
Det var mig ett sant nöje att ge dig closure Johan!
Tråkigt att du lyckades pricka in en så dålig sista boss när du spelat klart så få spel i dina dagar.
