Jag klarade nyligen Mirror's Edge för andra gången, på svårare svårighetsgrad dessutom. Det gjorde jag inte bara för guldtrofén som erhölls under eftertexterna utan för att det är sådant speciellt spel. Hela presentationen, design, färgpalett och musik var så otroligt fräscht och uppfriskande.

Mirror's Edge är parkour i förstapersonsvy. Man spelar Faith som är en så kallad löpare. Hon för vidare information till fots, det säkraste sättet i ett samhälle som länge präglats av censur och informationskontroll. Hennes syster blir felaktigt anklagad för ett mord på en av dom sista politikerna som ännu inte blivit korrupta.

Att spela det på Hard visade dock inte upp spelets bästa sidor. Mirror's Edge är faktiskt sämst när man möter fiender med skjutvapen och det är just dessa delar som blir svårare. Handgemängen tynger ner hela spelets upplägg som annars funkar väldigt bra. När jag springer omkring på hustaken i den här vackra staden, hoppar över staket, glider under ventilationsrör och landar på en presenning efter hopp från en annan byggnad, då är Mirror's Edge helt lysande.

Men så kommer dessa strider med jämna mellanrum och bromsar upp hela flödet. Det var bra nog att spela igenom en gång till och jag tror absolut att en uppföljare skulle kunna bli superb, men Mirror's Edge når inte väldigt högt upp på betygskalan.

Betyg: 3/5

Då tänkte jag även dela med mig av en anekdot värdig sammanhanget.

När jag jobbade på GRIN blev jag bjuden på en förhandsvisning av Wanted på en biograf i Stockholm. Alla Sveriges stora spelstudior blev bjudna på detta event. Jag fick ta med mig vänner och väl inne i salongen, innan filmen hade börjat, pratade vi om kommande svenska spel. Vi gled in på Mirror's Edge som skulle släppas några månader senare. Mina vänner frågade mig hur det blev mottaget på E3-mässan i Los Angeles där jag närvarade. Jag var inte på någon pressvisning av spelet, så jag vidarebefordrade information jag fått av Gunner. Han hade tittat på när andra journalister spelade spelet och blivit illamående och yr när Faith utförde sina kullerbyttor. Nästan alla i samma rum upplevde samma obehagskänsla.

Utan någon fast punkt att titta på kan jag tänka mig att man blev yr av alla hastiga rörelser. Skönt då att det färdiga spelet hela tiden hade en prick i mitten av skärmen, något som ögonen hela tiden kunde relatera till.

Men något sådant hade inte spelet då, så det blev inte särskilt väl mottaget av världens spelpress. Min tabbe var att jag gjorde Gunners åsikt till min åsikt då jag återberättade detta, det lät alltså som det var jag som upplevt detta. Då vänder killen i stolen framför mig och säger:

- Det var jag som gjorde den animationen, tack för det!

Ibland är världen lite för liten.