December 2009 var välfylld med förrförra årets julklapp, nämligen upplevelser.
Har du inte sett Avatar ännu, läs på egen risk.

Det började med Regina Spektor på Cirkus den 7:e december. Jag hade innan konserten inte aktivt lyssnat på Regina Spektor någonting. Men jag kände ändå igen majoriteten av låtarna tack vare timmar av passivt lyssnande (min fru älskar henne och vi bor inte stort). Efter en glad men ganska intetsägande försinger/songwriter (får man väl säga när det inte gäller band) befolkades scenen av en trummis, en violinist och en cellist. Strax därefter kommer Regina och sätter sig vid pianot och börjar spela. Denna ensemble återskapade hennes mest kända låtar, en efter en kunde jag pricka av listan över dom låtar som fastnat i mitt huvud dom gångna månaderna.

Hon rörde sig mellan pianot, synthen, elgitarr och fullt acapella men konserten var som bäst då hon satt framför pianot och fick full komp från dom andra på scenen. Vissa delar av konserten var överväldigande, det kändes som att tårar var på väg ibland. Cello är ett så vackert instrument. Resten av konserten var väldigt bra, helt klart värt pengarna. Jag har nu aktivt börjat lyssna på Regina Spektor hemma på Spotify.

Månaden fortsatte sedan med Avatar i 3D i salong 1 på Rigoletto den 18:e december. Den här filmen har jag ju pratat om tidigare och med så höga förväntningar är det mycket som kan gå fel. Men när James Cameron levererar i tre dimensioner efter tolv års frånvaro sitter jag alltså där andfådd, tagen och imponerad. 3D-effekterna gör filmen till en mer uppslukande upplevelse, så här borde varje storfilm upplevas! Musiken är maffig och ibland också mysig. Handlingen är enkel och förutsägbar, men karaktärerna och effekterna bär ändå fram den på ett värdigt sätt. Parallelen till Dansar med vargar är träffande, en liknelse som regissören faktiskt instämmer till.

På tal om karaktärer är Neytiri en grym sådan som äger Jake Sully typ varje dag i veckan. Hon behöver liksom inte bli räddad av mannen, skrikandes från något läskigt monster. Nej, hon är helt enkelt stark, modig och grym. James Cameron är bra på kvinnliga badasses, kolla bara på Sarah Connor i Terminator 2 eller Ripley i Aliens, två karaktärer som blev ännu coolare efter sina första filmer.

Avatar är verkligen inte den bästa film jag någonsin sett, inte ens den bästa film jag såg 2009. Men den är väldigt bra och måste ses. Inte nog med att den måste ses, den måste även ses i 3D. En värdig film att bli nummer 1500 på min lista över sedda filmer. För övrigt är den sista actionscenen helt sjukt spännande, heeeeelt sjuuuuukt spännande.

Jag har också tänkt mycket på hur filmen påverkade min syn på spelet. Jag tror att spelet blev ganska mycket bättre av att ha sett filmen precis innan. Det surfade på vågorna som filmen piskat upp.

Kort därefter blev det Eddie Izzard på Hovet den 19:e december. Biljetterna inhandlades i början av Maj samma år, så väntan på Europas största ståuppkomiker blev lång. Från att av misstag ha slagit på TV:n och då såg slutet av en av hans shower hos mina kusiner för många år sedan har jag älskat Eddie Izzard. Jag fick alla hans DVD:s till en födelsedag för ett par år sedan och mannen är verkligen ett geni på många punkter.

Men när han börjar sin show med att dela med sig av sitt egna beslut om att Gud inte finns fick resten av showen en helt annan infallsvinkel. Förstå mig rätt nu, jag har inte haft några problem med att han skämtat om bibelhistorier tidigare, det har i princip alltid varit riktigt roligt. Men det har varit med lika stora portioner skämt om Pavlovs katter, Big Bang och James Bond. När han började kvällen med ett sådant konstaterande, snabbt följt av ett "om han nu vill motbevisa detta får han väl komma ner på scenen här och nu... nej, det funkar aldrig" *publiken jublar*, så känns alla följande skämt om till exempel Noas ark mer hånande än roliga. Det är kanske här gränsen drogs för mig, den gränsen jag letat efter tidigare.

Kvällen fick förstås ändå en del skratt, men jag blev faktiskt besviken. Kvällen sammanfattades bra av min storebror precis innan vi skildes åt:


Denna fullspäckade månad avslutades med Cosi fan tutte på Kungliga Operan den 26:e december. Tydligen ska det vara Mozarts mest kända opera, men vad vet jag. Tack vare en tradition hos mina svärföräldrar blir hela familjen, på min frus sida, bjudna på något kulturellt evenemang varje julhelg. I år blev det alltså opera på första raden, nästan i mitten. Det var nära nog att se musikerna kolla sina mobiler och höra dirigenten frusta till innan extra yviga rörelser.

Själva historien hade inget att säga, det var en komedi som jag inte skrattade åt. Men musiken och sången var av väldigt hög klass. Oavsett vad jag tyckte om själva historien som berättades är ändå opera en upplevelse. Att sitta där i finkläder, beundra alla utsmyckningar i taket, lyssna och se på saker som skapas här och nu. Det får man inte i många andra sammanhang. Min blick färdas, på dom 15 meter det är till scenen, flera hundra år bakåt i tiden. Det som hände på scenen kändes inte nutid. Jag riktigt kände lukten av alla sekler som detta berättarsätt gått igenom. Bara en sådan känsla gör hela besöket värt det.

Sammanfattningsvis tänkte jag försöka ställa alla dessa olika upplevelser mot varandra. Då gör jag det enkelt för mig och rangordnar dom i den ordning jag upplevde dom. Yes, Regina Spektor var steget över Avatar. Hennes musik var verkligen helt otrolig vid sin absoluta höjdpunkt. Det var en konsert jag inte kommer glömma.

Det här får jag pluspoäng hos min fru för att säga. Men det spelar ingen roll, jag tokgillar Regina Spektor iallafall.