Från uttråkad till stolt
Min storebror fick ett Nintendo Entertainment System (NES) i julklapp när jag var ett... eller om det var året efter. Jag ville självklart också spela så fort jag fick nog med motorik i fingrarna, men fick snällt komma överens med min bror om hur speltiden skulle delas upp mellan oss.
Ur en konsumentsynvinkel så gick min barndom egentligen i linje med den nästkommande konsolen Super Nintendo Entertainment System (SNES) som var mycket mer kraftfull och hade häftigare spel. Den kom till Sverige 1997, då var jag sju och i perfekt ålder för att tjata till mig en sådan. Men mina föräldrar tänkte säkert att det fick räcka med ett NES och höll sig till det, tills 1997 då jag istället fick Nintendo 64 (SuperduperNintendo tyckte min bror att det skulle heta) i julklapp, men det kan vi ta någon annan gång.
Paketet (plasten) jag öppnar här innehåller ett ganska dåligt spel vid namn Bigfoot. Ett racingspel där du accelerar genom att snabbt trycka vänster, höger, vänster höger, vänster höger etc. så snabbt som möjligt på styrkorset. Vad är poängen med det? Ska det simulera varje stöt som cylinderbankarna gör i motorn eller? Helt obegripligt.
Tillbaks till ämnet; ända tills jag var tolv spelade jag, enligt mig själv, bara en massa gamla spel. Jag hade jämnåriga kompisar med Super Nintendo och fick smaka dess sötma så länge jag var hemma hos dom. Link to the past, Super Mario World, Super Metroid, helt enkelt för bra för att vara sant! Väl hemma fick jag väl spela igenom Mega Man 3 för tionde gången, eller ta flöjten till sista världen i Super Mario Bros 3 och tröttna direkt, eller försöka klara det fortfarande asasvåra spelet Trojan, min bror är den jag vet som klarat det. Ja, det är sant, han gjorde det! Jag har sett det med egna ögon!
Jag spelade alltid flera år gamla spel och klarade dom om och om och om igen. Det var lite tråkigt ibland, speciellt när jag drömde mig bort till SNES-världen och ville inget annat än att känna kontrollens runda former i mina händer, höra alla välkända ljudeffekter och bort från alla spel jag så väl kände till.
Men idag är jag ändå stolt över mitt arv, glad att ha spenderat så mycket tid i NES-eran. Det var här många spelserier fick sin början och då var jag med! Det hjälper att ha en egen historia och relation med alla dessa gamla spel som lagt grunden för hur spel ser ut idag. Jag menar, första Star Wars tycker jag är fantastisk. Men om jag hade sett den när den först gick upp på bio, då skulle jag tyckt om den på ett annat sätt.
När jag började på GRIN och pratade spel med min chef så tyckte han att det var grymt att jag var så ung men ändå kunde så mycket om spel. Det var nog då jag insåg att jag egentligen borde ha spelat SNES när jag var liten, jag borde tyckt att NES var gammalt som gatan och fult som stryk. Jag borde inte vetat att det fanns Mario-spel innan Super Mario World eller ett Mega Man innan Mega Man X.
Men det gör jag.
Ur en konsumentsynvinkel så gick min barndom egentligen i linje med den nästkommande konsolen Super Nintendo Entertainment System (SNES) som var mycket mer kraftfull och hade häftigare spel. Den kom till Sverige 1997, då var jag sju och i perfekt ålder för att tjata till mig en sådan. Men mina föräldrar tänkte säkert att det fick räcka med ett NES och höll sig till det, tills 1997 då jag istället fick Nintendo 64 (SuperduperNintendo tyckte min bror att det skulle heta) i julklapp, men det kan vi ta någon annan gång.
Ursäkta kvalitén, det är ett kort på ett kort
Paketet (plasten) jag öppnar här innehåller ett ganska dåligt spel vid namn Bigfoot. Ett racingspel där du accelerar genom att snabbt trycka vänster, höger, vänster höger, vänster höger etc. så snabbt som möjligt på styrkorset. Vad är poängen med det? Ska det simulera varje stöt som cylinderbankarna gör i motorn eller? Helt obegripligt.
Tillbaks till ämnet; ända tills jag var tolv spelade jag, enligt mig själv, bara en massa gamla spel. Jag hade jämnåriga kompisar med Super Nintendo och fick smaka dess sötma så länge jag var hemma hos dom. Link to the past, Super Mario World, Super Metroid, helt enkelt för bra för att vara sant! Väl hemma fick jag väl spela igenom Mega Man 3 för tionde gången, eller ta flöjten till sista världen i Super Mario Bros 3 och tröttna direkt, eller försöka klara det fortfarande asasvåra spelet Trojan, min bror är den jag vet som klarat det. Ja, det är sant, han gjorde det! Jag har sett det med egna ögon!
Jag spelade alltid flera år gamla spel och klarade dom om och om och om igen. Det var lite tråkigt ibland, speciellt när jag drömde mig bort till SNES-världen och ville inget annat än att känna kontrollens runda former i mina händer, höra alla välkända ljudeffekter och bort från alla spel jag så väl kände till.
Men idag är jag ändå stolt över mitt arv, glad att ha spenderat så mycket tid i NES-eran. Det var här många spelserier fick sin början och då var jag med! Det hjälper att ha en egen historia och relation med alla dessa gamla spel som lagt grunden för hur spel ser ut idag. Jag menar, första Star Wars tycker jag är fantastisk. Men om jag hade sett den när den först gick upp på bio, då skulle jag tyckt om den på ett annat sätt.
När jag började på GRIN och pratade spel med min chef så tyckte han att det var grymt att jag var så ung men ändå kunde så mycket om spel. Det var nog då jag insåg att jag egentligen borde ha spelat SNES när jag var liten, jag borde tyckt att NES var gammalt som gatan och fult som stryk. Jag borde inte vetat att det fanns Mario-spel innan Super Mario World eller ett Mega Man innan Mega Man X.
Men det gör jag.
Kommentarer
Trackback
