Filmer som saknar driv
I love you man, vad hände i den egentligen? Kille A och kille B blir polare. A gör B en tjänst men det gillade inte B så de blir osams. Så pass osams att B i princip säger upp vänskapen med A. Snacka om barnsligt överdriven reaktion... men sen blir de vänner igen! För de kom på att de skulle vara vänner. Vilken tur.
Jag håller med om att det är dumt att läsa in för mycket i en enkel komedifilm. Men jag blev helt paff över avsaknaden av drama och konflikt i den. Inget som just den här filmen förlorar något på eftersom den är så sjukt rolig, men det finns ett par andra exempel som inte kan räddas av sköna skämt. Till exempel:
Twilight: Eclipse, vad hände i den egentligen? Drygt hundra år gammal vampyr vill väldigt gärna gifta sig med tonårstjej. Så pass gärna att han tjatar på henne i hopp om att lyckas övertala. Klassigt.
Sedan tar en konflikt vid som introducerades för två filmer sedan. Jag som gillade greppet att en kvarvarande konflikt från första filmen fick samexistera med den andra filmens konflikt. Men att den sedan skulle få fylla ut i princip hela filmen i trean blev ett antiklimax. Filmen slutar som den började, bara det att nu är de förlovade. Tonårstjejen sa alltså ja till giftermål och mycket mer än så hände inte. Birollerna fick vi veta mer om men huvudpersonerna stod still hela filmen.
Hoppas resten av serien har mer händelser och utvecklingar att erbjuda.
Sex and the city 2, vad i hela fridens frid? Ingenting vettigt kommer ur den filmen. Inga roliga skämt, inga mysstunder och inga som helst lärdomar.
Kvinna #1: Ånej, min man vill bara vara med mig hela tiden, han vill sällan gå ut och hitta på något! Ånej, nu råkade jag kyssa ett hett gammalt ex också, nu är min man säkert rasande, vårt äktenskap står på spel! (Nej, det var visst lugnt, alltihop. Han var knappt ens lack. Vad skönt.)
Kvinna #2: Ånej, min man är säkert otrogen med vår barnflicka! Crap, crap, crap! (Jaha oj, barnflickan var visst lesbisk... så det var ju verkligen onödigt att oroa sig.)
Kvinna #3: Ånej, mannen jag vill ha sex med får jag inte ha sex med på offentlig plats! Det här är bortom all kritik! (Jaha, jag behövde följa lagar och ha ett visst mått av respekt för kulturen i det här landet jag befann mig i. Jag åker tillbaka till USA och gökar istället.)
Kvinna #4: Ånej, jag vet inte varför jag är med i den här filmen! (Jaha, de behövde ett redhead för att sluta cirkeln.)
Avklarat spel: Final Fantasy
Ja, grafiken må vara lättare för ögonen än originalet. Dialogen och handlingen (det som finns) är nyöversatt och gjort rätt den här gången. Magierna och andra attacker har fått nya namn så de passar in i kontinuiteten i serien (den som finns). En smålurig behandling (eller tafatt försök att få äldre versioner att verka passa in i kontinuiteten mer än de faktiskt gör) som även Ultimaserien fick när de första spelen i serien släpptes åter, fast nu på CD-skiva!
Istället för Cure1, Cure2, Cure3 och Cure4 så får man istället Cure, Cura, Curaga och Curaja. Wiiii.
Men hur mycket man än saltar, strösslar, friterar och Nutelladoppar en kåldolme så är det fortfarande en kåldolme längst in. Det första Final Fantasy, som ironiskt nog skulle vara det sista spelet av spelskaparen, blev startskottet för en av spelvärldens största serier. Men det gör inte att originalet automatiskt har åldrats med värdighet, trots ett rejält ansiktslyft som detta.
Avklarat spel: Little Big Planet 2
Jag lyckades komma över ett recensionsex av det ett par veckor innan det släpptes. Det var den numera dyrbara versionen där låten med text ur koranen sjöngs ut, minns du? Natten jag kom hem med den skivan spelade jag det hett efterlängtade spelet en liten stund själv. Det var då jag fick min första trofé, starten på ett passionerat on and off relationship.
Jag och min fru spelade det som idioter. När vi kom hem från jobbet båda två spelade vi det. När vi hade myskväll spelade vi det. När vi hade gäster över spelade vi det allihop. Och när min fru gått och lagt sig spelade jag det (mindre populärt).
Det var som en scrapbook i spelform där allt var tillåtet, så länge det var barnvänligt. Och det var alldeles alldeles underbart.
Tvåan gör Little Big Planet till en planet, en fast punkt med kontinuitet och röd tråd. Och genast försvann mycket av charmen.
Rango
Jag var fruktansvärt fördomsfull mot Rango från första blick. Att han var kameleont hade helt undgått mig, jag slutade bry mig efter två sekunders betraktelser av postern. Kända skådespelare som röster till karaktärerna köper jag inte för fyra öre. Kung Fu Panda till exempel, är inte bra. Så då kan ju knappast Rango vara bra?
O så fel jag hade.
Vi hyrde den i Vårgårda under semestern, ganska så slumpmässigt. Mina förväntningar var otroligt låga.
Hela upplägget var så sjukt konstigt. En kameleont med kärlek för skådespeleri kastas ut ur sitt terrarium under en bilfärd och får kämpa för sin överlevnad i öknen. Vilka som körde bilen, hans ägare och all annan info om hans förflutna ägnas det inte en sekund åt. What?
Kort därefter träffar han på ett halvdött bältdjur som berättar om den resa han behöver göra. What??
Lite senare kommer han in i en stad direkt tagen ur en Vilda Västern-film, bara det att den här är mycket mindre och är befolkad av diverse ökendjur. Och alla har västernkläder på sig. Rango (som vår huvudperson heter) utnyttjar faktumet att ingen känner till honom och kliver in i närmsta saloon och hittar på en egen legend om sig själv för att få respekt av folket. WHAT.
Den första halvan av filmen är helt absurd. Jag förstod inte särskilt mycket av handlingen (en animalisk Vilda Västern-era som lever parallelt med vår tid?), utan ägnade den tiden åt att skratta åt alla underbara skämt. Under den andra halvan tar handlingen fart och skämten ställs på andra plats. Efteråt undrade jag vad som hände. Såg jag precis en skitbra animerad film som Pixar inte har något att göra med?
Det stämmer, det hade jag precis gjort. Och det tycker jag du också ska göra.
(För er som inte läser triviasidorna på IMDb:) Rango är producerad av Industrial Light & Magic och är regissörens första animerade långfilm. Det märks tycker jag faktiskt. Den viker av ordentligt från den mer eller mindre barnsliga formen som många alla animerade filmer tycks stöpas i. Det kan mycket väl vara den mest vuxeninriktade animerade filmen jag någonsin sett.
Se den!
Bästa sista bossen - plats 1
Det är inga spel från första, andra eller tredje generationens spelkonsoler som är med på den här listan. Var alla sista bossar sämre förr i tiden? Ja, det kanske de var.
När jag tänker på det hade de flesta sista bossarna jag spelade mellan 85- och 95- ingen särskild haktappande effekt på mig. De var allra mest hårda bossar med en unik låt som spelades i bakgrunden. Idag ser det annorlunda ut. Bossarna introduceras tidigare i spelet, får hålla monologer om sitt planerade världsherravälde och som spelare blir jag då mer benägen att besegra denne. Till exempel; Super Mario Bros 3 och Super Mario World är båda legendariska spel som är lika bra fortfarande, men deras sista bossar är långt ifrån höjdpunkterna. Båda striderna är snabbt över och efter tilldelas man ett kort demo och sedan roll the credits!
Storheten som möjliggörs genom den utvecklade tekniken skadar ju inte heller. En sista boss får pluspoäng om den toppar spelets dittills grafiska presentation.
Men nu har det blivit dags för herren på täppan! Först en liten uppfräschning:
>> Plats 5
>> Plats 4
>> Plats 3
>> Plats 2 (Direktlänken är paj, men scrolla ner lite så ser du!)
Och nu... *Trumvirvel*
1. Metroid Prime - GameCube, 2003
Efter Metal Gear Solid och Zelda tror jag inte någon spelserie har tagit steget från 2D till 3D lika vansinnigt bra som Metroid Prime gjorde till GameCube. Att våga serien vila under en hel konsolgeneration visade sig vara precis vad som behövdes. Varje beståndsdel av vad som förväntades i ett Metroidspel tolkades om perfekt till 3D. Handlingen, isoleringen, ensamheten, utforskandet, mystiken och spänningen. Spelmekanik så som morph ball och charge beam var också perfekta. Och splashscreenen... modermamma vad den satte stämningen för resten av spelet.
Hela äventyret var verkligen Metroid i en ny generation. Den amerikanska studion och utvecklade det i samarbete med Nintendo andades nytt liv i en serie som aldrig hann ens börja stagnera. Sist vi såg den var nio år tidigare med Super Metroid som vi alla vet är sjukt bäst.
(Det går att argumentera lite för att Super Metroid också har en chans på den här listan. I musik, drama och hjärtekross är den en höjdare men uppföljaren Metroid Prime har mer därtill)
Efter ett långt äventyr på Tallon IV, en planet som är tokinfesterat av den muterande och giftiga substansen phazon, är det dags att möta kärnan till hela problemet. Orsaken till vad som förstörde ett helt ekosystem och utplånade en hel civilisation. Det är lika bra att börja lista orsakerna till varför det här är den absolut bästa sista bossen av alla jag spelat:
Namnet
Hur många spel har fått sin titel efter sin sista boss? Ja, den japanska MSX-versionen av Metal Gear kommer nära, väldigt nära, men inte ända fram. Något annat? Motbevisa mig gärna, men jag kommer inte på några.
Att komma in i en mörk kammare och uppe i taket hänger en enorm, svart kokong är småskrämmande. Kort därefter faller den ner mot marken, visar upp sin spindelliknande kropp och under sin energimätare står namnet: Metroid Prime. Riktigt effektfullt. Det råder ingen som helst tvekan om att det här är det sista man ska möta i spelet.
Atmosfären
Metroid Prime går helt i linje med resten av spelet. Atmosfären och handlingen som byggts upp når en stabil topp under den här striden. Utsattheten och den småäckliga skrämselfaktorn är intakt. Mötet med den här besten har kännts oundvikligt och att jag befinner långt, långt ner under jorden är odiskutabelt.
Klimaxet
Striden går upp i tempo och offensiv genom att bossen gräver hål i marken och försvinner ner. Samus följer direkt efter och där under fanns en lite större grotta än den senaste. Så fortsätter det och bossen blir bara svårare och svårare. Klimaxet nås när den spindelliknande kroppen dör och ut svävar en varelse med långa tentakler. Helt osårbar mot alla vapen förutom det den själv är byggd av, rent phazon. Denna sista del tar plats i en mycket mindre grotta och taktiken behövde läggas om helt.
Grafiken
Jag hade aldrig sett något så snyggt som den här bossen tidigare på en konsol. Ytan på kroppen, spindelbenen som vacklade fram och tillbaka, viftade i försöka att skrämma undan och grävde djupa gropar. Den toppade ett redan apsnyggt spel. Precis som det ska vara.
Svårighetsgraden
Det mest minnesvärde med hela bossen. För varje försök hittade jag nya luckor i bossens rörelsemönster som jag kunde utnyttja. För varje försök kom jag lite, lite längre. Precis så långt så jag var tvungen att försöka igen, för jag visste att jag kunde ta den. Det kunde jag också till slut, efter ungefär tio utdragna försök. Och varje försök var precis lika spännande.
Utmaningen var så minnesvärd att i en svensk speltidning (jag vet inte vilken och när men jag vet att jag har läst det!) ägnade en sida åt en av redaktionens intryck av den här bossen. Hur man lockades tillbaka att försöka igen och inte kunde sluta spela för man kom lite längre för varje försök. Hade man inte spelat spelet lästes texten som en novell om en person som inte ger upp, vad personen inte ger upp framgår inte. Men har man spelat sista bossen i Metroid Prime visste man precis vad det handlade om.
Ta en titt själv och ta in denna majestätiska boss.
Eller spela spelet vettja.
Dagboksinlägg #14
(Missade dagen igen. Sånt är livet.)
20 augusti 2001
Nu var det väldigt länge sen jag skrev här. Man har hållit igång lite nu slutet av sommarlovet, sena nätter vilket leder till lite sömn.
Det roliga med detta är att jag egentligen inte har börjat i skolan än, jag börjar på onsdag medans (nästan) alla andra börjar idag, alltså måndag.
Men på onsdag börjar allvaret.
Jag tänkte skriva en liten truddelutt (va? kan man säga så?) om något som har med skolan att göra, nämligen föräldramöten. Dessa möten där man ska bestämma var de små barnen ska åka under klassresan och och diskutera om gungan på lekplatsen är för farlig. Såna där jobbiga möten som ska verka viktiga men koncentrerar sig mest på kaffet, bullarna och de runda kakorna med sylt i mitten.
Och just att man ska behöva ta hem papper där mamma och pappa ska fylla i hur många som kommer och om dom vill ha kaffe och bulle.
Men tänk dig nu att Knut och Sigrid går till föräldramötet. Deras barn är ett litet as som inte klarar av att sitta still en nanosekund, svårt att koncentrera sig på ämnet och tänker alldeles för mycket på sig själv. När dom kommer dit så sätter dom sig ner och börjar småprata med ett annat par bredvid. Läraren försöker få tyst på alla föräldrar som redan har munnen full med bullar och bullpapper har redan spritt sig ner på golvet. Fröken tar upp de frågor som prioriteras högst och ber sen alla föräldrar att sätta sig i grupper, diskutera varje ämne, redovisa sina resultat och sedan tillsammans försöka komma fram till något.
Hehe...
Att sätta sig i grupper går alldeles utmärkt men att hålla sig till ämnet är visst att höja ribban alldeles för högt. Man tar hellre en bulle, smuttar på kaffet och berättar om sina Marathon-resultat de senaste tre åren. Eller kanske diskutera det senaste avsnittet av Cityakuten. En annan skryter gärna om sin vinst på 1000:- kronor på Bingolotto. En del är mer högljudda än andra.
Prata om sina barns bekymmer? Njaa, skit i det. Vi kan nog pressa in det någonstans i slutet av mötet.
Föräldramötet har helt plötsligt förvandlats till Café Norrköping...
En enda stor spegel. Ser det inte likadant ut när småbarnen har SO-lektion i klassrummet? För mycket prat och för lite koncentration.
Men det är alldeles för många som tar del av det mönstret och inte bryr sig. Det är som dimma, om man står mitt i den så ser man den inte, men om man står utanför den så ser man hur dom andra bara irrar omkring. Om man inte ta del av mönstret så ser man mönstret. Det är ju för tjyvven i stort sett bara en större version av barnen som kommer till klassrummen, den enda skillnaden är att dom dricker kaffe.
Dessa föräldrar som ska vara förebilder för sina barn. För att kunna få stopp på alla barnen som springer omkring i klassrummen ska kanske ni föräldrar börja tänka i andra banor.
Så tror jag att det är. Jag har kanske inte varit på så många föräldramöten och jag tror inte att varje föräldramöte går till på detta viset.
Men tänk på saken, är det inte lite sant ändå?
Alkoholdebut
Det här är inte en dramatisk saga om alkoholism eller något annat allvarligt beroende. Nej, det här är historien om varför jag inte drack, varför jag började dricka och varför jag sedan slutade dricka.
Det var i princip ingen alkohol inblandad i min barndom.
Undantagen var då en alkoholist hälsade på hos oss ibland och klunkade starköl på toaletten när ingen såg. Jag minns den outhärdliga stanken när jag senare skulle använda toaletten. Alla andra exempel hände utanför hemmet, diverse fyllon på stan som skrekflirtade med min mamma, fullgubbar på företagskonferenser under Vattenfestivalen som gärna bjöd på en påse godisnappar för jag såg så snäll ut. Ett fåtal händelser alltså.
För övrigt var det snustorrt så att säga. Och det är jag väldigt glad över. Mina föräldrar drack sig aldrig berusade. De har aldrig lett onaturligt brett, haft slappa blickar, sluddrat med orden på tungan och gett mig kramar som varit konstiga.
Var det på det här viset för att vi var kristna? Ja, helt klart.
Klyschigt kan man tycka, som kristen förväntas man ju ha det ett par hekton tråkigare än alla andra. Eller hur var det?
Året var 2001, månaden Augusti. Ett par veckor innan gymnasiet satte igång bestämde jag mig för att pröva på alkohol tillsammans med en liten skara klasskamrater jag kände väl. Varför? Det vet jag faktiskt inte. Jag minns inget trots mot mina föräldrar brinnande i bröstet, inte heller grupptryck.
Jag var antagligen bara nyfiken. För det här gick emot vad jag hade lärt mig. Eller, lärt mig och lärt mig, jag minns aldrig att något sådant sades rakt ut, men "alkohol är inget för en kristen" var det jag hörde i huvudet. Jag förstår nu att bilden av min egna kristna tro var då lika mycket influerad av omvärldens syn på kristendom som kyrkans egna syn på den.
Jag hade gått igenom högstadiet och sagt blankt nej till alkohol. Under vårterminen i nian drack ett par av mina klasskamrater alkohol för första gången och jag var fortfarande fast besluten att aldrig dricka något. Ett klassläger, några hemmafester senare och det fasta i beslutet hade långsamt luckrats upp. Så när den här "middagen", som den så fint kallades, började planeras (som ett avsked från många grundskolevänner) så släppte jag nyheten att jag också ville dricka av bålen efter maten.
Det blev lite tyst, folk tittade konstigt. "Men vaddå...? Du är ju kyrkfolk?" Jag hade inget i försvar, jag bara tryckte upp underläppen, ögonbrynen och axlarna samtidigt. Vid närmare eftertanke så var det nog mycket på grund av den stämpeln, kyrkfolk, som jag hade fattat beslutet. Jag var inte stolt över att vara kristen. Den här förväntningen på att som kristen skulle jag tacka nej och avstå från saker, stämpeln att vara kyrkfolk, jag avskydde det. Och det var nog därför jag gjorde det.
Vi var väl ungefär åtta personer som åt en utsökt middag (Cred till Henning) och gav oss sedan på en spetsad bål. Jag tror majoriteten av oss drack för första gången. Det var en väldigt lyckad kväll.
Att efter den händelsen sedan börja gymnasiet gjorde stor skillnad. Då lärde folk känna mig som någon som drack. För det är precis så det funkar i Sverige, antingen dricker man eller så dricker man inte. Det finns inget lite, måttligt eller ens lagom med att dricka. Det är antingen av eller på. Och jag var på.
Nej, jag kan inte spela gitarr
Det första halvåret i gymnasiet blev därför, enligt mina mått mätt, väldigt blött. Nästan varje helg drack jag, tillsammans med nybekanta, barndomsvänner och resten av världen. Det var helt galet. Och sjukt roligt, oftast. Eller ibland. Jag vet inte.
Ganska exakt ett halvår senare ebbade det ut för mig. Min fylla hade hamnat lite i ett mönster där kvällen oftast började bra men i princip alltid slutade med att jag stängde in mig någonstans och kladdade ner helt vidrigt överpretentiösa och beklagande dikter och kåserier. Texter som jag senare gjorde mig av med, vilket jag är glad över, bara tanken att visa upp dem här på bloggen får mitt ansikte att ramla av och abdikera i skam.
Jag blev alltså oftast ledsen och wannabefilosofisk. Och då var det inte lika kul längre. De kommande åren blev det istället alkohol tre-fyra gånger om året i väldigt kontrollerade miljöer. Men till slut kändes lika bra att sluta helt och hållet, när jag ändå gjorde det så sällan. Väldigt odramatiskt, bara sådär. Och så har det varit nu i över fem år, minst.
Varför? (Nej, "för att jag är kristen" räcker inte som svar)
Alkohol gör människor egoistiska och opålitliga (mig själv inräknat såklart), två karaktärsdrag jag ogillar. Alkohol förstör mer än vad det bygger upp. Och sedan, troligtvis den största orsaken till varför jag mer och mer klev bort från alkoholen; när jag blir pappa vill jag inte dricka en droppe alkohol. Egoism och opålitlighet går inte riktigt hand i hand med föräldrarollen. Precis som mina föräldrar gjorde för mig vill jag göra för mina barn (när de kommer).
Alkoholdebatten mellan kristna är ganska infekterad, så jag gör inte något inlägg där. Inte idag. Det här var min resa till där jag står idag. När jag bestämde mig för att leva livet ut utan att bli berusad igen så drog jag en lättnadens suck.
Ångrar jag hösten 2001? Ångrar jag att jag började dricka?
Nej, det skulle jag inte säga att jag gör. Jag ångrar vissa saker jag gjorde och många saker jag sade under fyllan, vilket på ett indirekt sätt kanske är att ångra att jag drack. Men att ångra hela perioden gör jag inte.
För jag har minnen kvar. Minnen jag inte vill göra mig av med.
Men jag är glad över att jag fattade beslutet och idag är jag en stolt nykterist. Har jag det tråkigare för det? Nej, det har jag inte. Jag är lyckligare än någonsin.
