Det här är inte en dramatisk saga om alkoholism eller något annat allvarligt beroende. Nej, det här är historien om varför jag inte drack, varför jag började dricka och varför jag sedan slutade dricka.

Det var i princip ingen alkohol inblandad i min barndom.

Undantagen var då en alkoholist hälsade på hos oss ibland och klunkade starköl på toaletten när ingen såg. Jag minns den outhärdliga stanken när jag senare skulle använda toaletten. Alla andra exempel hände utanför hemmet, diverse fyllon på stan som skrekflirtade med min mamma, fullgubbar på företagskonferenser under Vattenfestivalen som gärna bjöd på en påse godisnappar för jag såg så snäll ut. Ett fåtal händelser alltså.

För övrigt var det snustorrt så att säga. Och det är jag väldigt glad över. Mina föräldrar drack sig aldrig berusade. De har aldrig lett onaturligt brett, haft slappa blickar, sluddrat med orden på tungan och gett mig kramar som varit konstiga.

Var det på det här viset för att vi var kristna? Ja, helt klart.

Klyschigt kan man tycka, som kristen förväntas man ju ha det ett par hekton tråkigare än alla andra. Eller hur var det?

Året var 2001, månaden Augusti. Ett par veckor innan gymnasiet satte igång bestämde jag mig för att pröva på alkohol tillsammans med en liten skara klasskamrater jag kände väl. Varför? Det vet jag faktiskt inte. Jag minns inget trots mot mina föräldrar brinnande i bröstet, inte heller grupptryck.

Jag var antagligen bara nyfiken. För det här gick emot vad jag hade lärt mig. Eller, lärt mig och lärt mig, jag minns aldrig att något sådant sades rakt ut, men "alkohol är inget för en kristen" var det jag hörde i huvudet. Jag förstår nu att bilden av min egna kristna tro var då lika mycket influerad av omvärldens syn på kristendom som kyrkans egna syn på den.

Jag hade gått igenom högstadiet och sagt blankt nej till alkohol. Under vårterminen i nian drack ett par av mina klasskamrater alkohol för första gången och jag var fortfarande fast besluten att aldrig dricka något. Ett klassläger, några hemmafester senare och det fasta i beslutet hade långsamt luckrats upp. Så när den här "middagen", som den så fint kallades, började planeras (som ett avsked från många grundskolevänner) så släppte jag nyheten att jag också ville dricka av bålen efter maten.

Det blev lite tyst, folk tittade konstigt. "Men vaddå...? Du är ju kyrkfolk?" Jag hade inget i försvar, jag bara tryckte upp underläppen, ögonbrynen och axlarna samtidigt. Vid närmare eftertanke så var det nog mycket på grund av den stämpeln, kyrkfolk, som jag hade fattat beslutet. Jag var inte stolt över att vara kristen. Den här förväntningen på att som kristen skulle jag tacka nej och avstå från saker, stämpeln att vara kyrkfolk, jag avskydde det. Och det var nog därför jag gjorde det.

Vi var väl ungefär åtta personer som åt en utsökt middag (Cred till Henning) och gav oss sedan på en spetsad bål. Jag tror majoriteten av oss drack för första gången. Det var en väldigt lyckad kväll.

Att efter den händelsen sedan börja gymnasiet gjorde stor skillnad. Då lärde folk känna mig som någon som drack. För det är precis så det funkar i Sverige, antingen dricker man eller så dricker man inte. Det finns inget lite, måttligt eller ens lagom med att dricka. Det är antingen av eller på. Och jag var på.

Nej, jag kan inte spela gitarr

Det första halvåret i gymnasiet blev därför, enligt mina mått mätt, väldigt blött. Nästan varje helg drack jag, tillsammans med nybekanta, barndomsvänner och resten av världen. Det var helt galet. Och sjukt roligt, oftast. Eller ibland. Jag vet inte.

Ganska exakt ett halvår senare ebbade det ut för mig. Min fylla hade hamnat lite i ett mönster där kvällen oftast började bra men i princip alltid slutade med att jag stängde in mig någonstans och kladdade ner helt vidrigt överpretentiösa och beklagande dikter och kåserier. Texter som jag senare gjorde mig av med, vilket jag är glad över, bara tanken att visa upp dem här på bloggen får mitt ansikte att ramla av och abdikera i skam.

Jag blev alltså oftast ledsen och wannabefilosofisk. Och då var det inte lika kul längre. De kommande åren blev det istället alkohol tre-fyra gånger om året i väldigt kontrollerade miljöer. Men till slut kändes lika bra att sluta helt och hållet, när jag ändå gjorde det så sällan. Väldigt odramatiskt, bara sådär. Och så har det varit nu i över fem år, minst.

Varför? (Nej, "för att jag är kristen" räcker inte som svar)

Alkohol gör människor egoistiska och opålitliga (mig själv inräknat såklart), två karaktärsdrag jag ogillar. Alkohol förstör mer än vad det bygger upp. Och sedan, troligtvis den största orsaken till varför jag mer och mer klev bort från alkoholen; när jag blir pappa vill jag inte dricka en droppe alkohol. Egoism och opålitlighet går inte riktigt hand i hand med föräldrarollen. Precis som mina föräldrar gjorde för mig vill jag göra för mina barn (när de kommer).

Alkoholdebatten mellan kristna är ganska infekterad, så jag gör inte något inlägg där. Inte idag. Det här var min resa till där jag står idag. När jag bestämde mig för att leva livet ut utan att bli berusad igen så drog jag en lättnadens suck.

Ångrar jag hösten 2001? Ångrar jag att jag började dricka?
Nej, det skulle jag inte säga att jag gör. Jag ångrar vissa saker jag gjorde och många saker jag sade under fyllan, vilket på ett indirekt sätt kanske är att ångra att jag drack. Men att ångra hela perioden gör jag inte.

För jag har minnen kvar. Minnen jag inte vill göra mig av med.

Men jag är glad över att jag fattade beslutet och idag är jag en stolt nykterist. Har jag det tråkigare för det? Nej, det har jag inte. Jag är lyckligare än någonsin.