Metroid Prime Hunters - Check

Det var ett tag sedan så här kommer en återblick på mitt (och delvis min brors) Metroidprojekt:
 

Metroid - 1986 - NES BETYG 3/5

Metroid II: Return of Samus - 1991 - Game Boy BETYG 3/5

Super Metroid - 1994 - SNES (Super Nintendo) BETYG: 5/5

Metroid Fusion - 2002 - Game Boy Advance BETYG 5/5

Metroid Prime - 2002 - GameCube BETYG 5/5

Metroid Prime 2: Echoes - 2004 - GameCube BETYG 2/5

Metroid: Zero Mission - 2004 - Game Boy Advance BETYG 5/5

Metroid Prime Pinball - 2005 - Nintendo DS

Metroid Prime Hunters - 2006 - Nintendo DS

Metroid Prime 3: Corruption - 2007 - Nintendo Wii BETYG 3/5

Metroid: Other M - 2010 - Nintendo Wii

 

Metroid Prime Pinball har jag inte lyckats komma över på något sätt, så det fick ryka från listan. Kanske inte världens största förlust då det inte tillför särskilt mycket till universumet och karaktärerna i det (lite som Link's Crossbow Training). Jag har egentligen ingen rätt att skriva så eftersom jag aldrig spelat de två spelen men jag gjorde det ändå. Dömde i förväg alltså.

 

 

Nästa spel på listan var då Metroid Prime Hunters till Nintendo DS, ett spel som hajpades med hjälp ett multiplayerdemo som såldes med varje DS när enheten lanserades. Det var några stycken i mitt kompisgäng som köpte DS när den lanserades och som ett techdemo gjorde det sitt jobb. Jag minns den eftermiddagen då vi prövade det för första gången i köket i huset där jag växte upp. Trådlös multiplayer, 3D-grafik och touchscreen på en bärbar Nintendokonsol?! Det var riktigt häftigt, riktigt imponerande - tekniskt sett.

 

Dock inte häftigt nog att hålla för ett helt spel komplett med en solokampanj och onlineslakt. Spelet som släpptes ungefär två år efter ovan nämnda multiplayerdemo. Spoilervarning: Det är dåligt.

 

 
Vad som är bra med Metroid Prime Hunters: Kontrollen.
Vad som är dåligt med Metroid Prime Hunters: Allt annat.
 
Gällande kontrollen: Är det något som Nintendo aldrig kompromissar med så är det hur deras viktigaste maskotar kontrolleras i sina respektive spel. Alla spel med Mario, Link och Samus i huvudrollen har alltid råtajta kontroller. Man skulle kunna föra ett argument att Twilight Princess till Wii har några minst sagt halvdana rörelsebaserade kontroller, men mitt motargument vore att istället rekommendera samma spel till GameCube, där Link helt enligt vår kära Zelda-lore är vänsterhänt - till skillnad från Wii-versionen.
 
Både Metroid Prime (GameCube), Metroid Prime Hunters (DS) och Metroid Prime 3: Corruption (Wii) skulle leverera förstapersonsvy på tre helt olika typer av hårdvara. Metroid Prime hade en av spelvärldens bästa handkontroller att utgå från, Metroid Prime Hunters hade en touchscreen med knappar runtom och Metroid Prime 3: Corruption hade rörelsebaserat kontrollschema (plus knappar och joystick). Alla tre spelen fyllde inte bara kraven för ett klart godkänt kontrollschema, de gick above and beyond på typ alla punkter. Sjukt imponerande egentligen, när jag tänker på det.
 
Den enda parentesen är att DS:en behöver hållas på ett väldigt specifikt sätt för att jag ska kunna styra Samus utan att behöva ta pauser stup i kvarten. Det bästa sättet för mig var att låta den vänstra halvan av DS:en hänga fritt över kanten på ett bord så min vänsterhand enkelt kunde greppa tag undertill och samtidigt ha tummen och pekfingret över till att röra mig och skjuta. Högerarmen fick i sin tur vila på bordet och ge precisionen till högerhanden att hålla i pekpennan (stylusen) så att siktandet kunde genomföras utan några hinder. När jag beskriver det så låter det inte alls särskilt bra, men när jag satt på det sättet så kunde jag aldrig förmå mig själv att klaga det minsta på kontrollen. Men det sätter inte direkt ordet "bärbart" i termen "bärbart spelande".
 
 
Gällande alla annat: Metroidseriens tre nyckelord är - i mina ögon - utforskning, isolering och utmaning. Att ensam utforska en planet med en fientlig flora och fauna, jagad av rymdpirater och ingen hjälp på väg. Metroid Prime Hunters huvudfokus är - precis som det tidigare nämnda demot - på striderna. Att slå sig fram, rum för rum. Förutom ett par stänk av pussel (skjut kristallerna i rätt ordning för att stänga av kraftfältet/spräng här så ramlar den där stenen ner som en bro över klyftan/rulla in här för att hitta en uppgradering) så är springa runt i cirklar och skjuta det mesta du kommer göra i det här spelet. Jag tröttnar på det väldigt snabbt. Fienderna kommer ju alltid tillbaka när jag återbesöker varje rum så varför engagera mig? Miljöerna är trånga, intetsägande och enformiga, plus att det är väldigt svårt att ta reda på exakt var man ska.
 
De rivaliserande prisjägarna man stöter på lite här och där är förutom elementen på sina vapen alltför lika varandra. Men bossarna står nog för det största regelbrottet i boken. Extremt fantasilös design med förutsägbara attackmönster. Ingen energi är lagd på att jag ska känna mig investerad i dessa strider, de står sig endast som ovanligt långa energimätare. För att inte tala om att varje boss återkommer två gånger med små förändringar gjorda. Man slåss alltså mot varje boss tre gånger om och det blir aldrig roligt. Plus att efter varje seger blir det helt plötsligt jättebråttom att ta sig tillbaka till sitt skepp innan någon form av explosion dödar en. Också det är ett signum för Metroidserien, bara det att det händer över tio gånger i det här spelet varpå det till slut blir lika spännande som att defragmentera datorn. Och vad är det för explosion som dödar mig? Banan går fortfarande att återbesöka sekunden senare så det är inte som att planeten exploderar eller så.
 
Metroid Prime Hunters hade klarat sig bättre utan solokampanjen. Det hade kunnat säljas med bara onlineläget, fast jag vet inte ifall det är bra heller.
 
...jag vet inte hur jag ska avsluta den här recensionen.
 
 BETYG: 1/5

Metroid: Zero Mission - Check


Spel som Metroid: Zero Mission behöver det finnas många många fler av. En helrenovering av en klassiker/ett komplett ansiktslyft av en pionjär i spelvärlden.

Metroid: Zero Mission är alltså en remake av det allra första Metroid, det jag spelade med min bror för ett tag sedan. Med det fräscht i minnet var det extra roligt att spela igenom Zero Mission.

Mycket är förändrat, men stämningen är intakt

Det börjar med att Samus vill berätta historien om sitt första uppdrag, det vi precis ska få spela. En bra detalj då det vi spelar är Samus återskapande av uppdraget, alltså en förklaring till varför det är så förskönat och annorlunda från första gången vi spelar det. Är det larvigt att mig att försöka hitta förklaringar till detta?

Oavsett vad... Metroid: Zero Mission är helt makalöst bra. Grundstommen är kvar, men allt har fått expansioner, förbättringar och uppfräschningar. Proppat med hemligheter, extra bossar och extremt tydliga direktiv på var man ska hela tiden så går det above and beyond the call of duty. Överallt finns det små små detaljer som visar att utvecklarna kan sin historia. Plus ett enormt WOW-tillfälle (som tyvärr redan spoilats för mig, men jag låtsades vara överraskad så gott det gick) som förtjänar en plats i spelhistorien.

Moderhjärnan, sista bossen?

Det lånas friskt från Super Metroid (som vanligt), men även från Metroid Fusion. Samus har ett rörelseschema passande för det nya årtusendet vi lever i. Karta, sparfunktion, laddningsstationer för energi och missiler överallt. Alla brister från originalet är fixade och framför mig uppenbarar sig en av de mest fartfyllda och spännande spelupplevelserna jag fått äran att ha på en bärbar konsol.

Jag undrar varifrån idén kom att Metroid skulle få sig en sådan ypperlig remake som denna? Det är ju inte direkt många spel från 80-talet som fått remakes, ännu färre som fått bra remakes. En dröm vore om det allra första Metal Gear (helst det till NES som hade lite djungelpartier och mycket bättre musik) fick sig en sådan här remake. Det vore något att gå genom eld, vatten, berg och dal för.

Kraid, alldeles för tam och enkel

Metroid: Zero Mission är underbart men kort. Men jag tror det kändes så kort eftersom det hände saker hela tiden. Den enda bristen jag kände av var hur de redan existerande bossarna var rätt så tråkiga. Som i Metroid Fusion var det bara att mata de med missiler. Nåväl, lätt värt ändå.

BETYG: 5/5

Bästa remaken, ever.

Metroid 4 - Check

Ja, överraskande nog presenteras det som Metroid 4. Att associeras med Super Metroid kan ju faktiskt bara hjälpa.


Metroid Fusion, som är den egentligen titeln, följer i samma fotspår som Super Metroid stakade ut många år tidigare. Det var (tillsammans med Metroid Prime som kom samma år) det första Metroidspelet på åtta år, alla var alltså svältfödda på Samus Aran och att det härmade sin föregångare blev aldrig ett problem. Så svältfödd att spelserien Castlevania inofficiellt tog över manteln och gjorde designen från Super Metroid till sin. Enligt mig så räddades serien av det beslutet. Kudos till Super Metroid.

Fusion har en vettig historia att berätta, tajta kontroller och mycket hemligheter att hitta. Stort plus är hur kartan förstoras och går ihop med sig själv på oväntade sätt. Jag trodde jag hade koll på hur många timmar det skulle ta mig att klara spelet när jag var någon timme inne i det, ack så fel jag hade.

Jag gillar Samus nya dräkt, men jag vet ännu inte om jag kommenterar något sådant bara för att det är en tjej det handlar om. Nu blev jag förvirrad.

Det hade även ett par unika idéer som sedan skulle komma att kopieras av Metroid Prime 2: Echoes. En ond Samus? Bossar som morphat ihop sig med ens powerups man letade efter? Ännu mer anledning för Prime 2 att skämmas.

En av gåshudsstunderna i Metroid Fusion

Det kan nästan inte gå fel när man härmar Super Metroid, ändå är Fusion inte överväldigande superduper. Varför är det så?

  • Dåliga bossar. En del fick ordentliga introduktioner, men ingen var riktigt svår. Det var bara att mata missiler tills striden var över. Inte ens den väntade striden mot sig själv var särskilt svettig. Tråkigt tråkigt tråkigt... för bossar är väldigt viktigt.
  • Halvdåliga direktiv. Var det något som behövde förbättras från Super Metroid så var det var man skulle hela tiden. Det saknas ibland även här och jag fick irra omkring lite för mycket.

 

Men ändå, riktigt bra spel.

 

BETYG: 4/5

 

Metroid Fusion är för övrigt förevigat då det var det första spelet jag spelade "tillsammans" med min son. Han var bara någon dag gammal då jag fortsatte spela det här med honom, sovandes på bröstet. Härligt att ha någon att titta på eftertexterna med nu för tiden. Bild på det? Njaa...


Trilogin byggs vidare

Jag startade Metroid Fusion igår. Känslan av en Gameboy Advance SP i handen var hemtrevlig och bekväm.

Metroid Fusion skulle alltså försöka bära vidare legenden om Samus Aran efter att Super Metroid gjort det med bravur åtta år innan. Det släpptes samma år som Metroid Prime men var till skillnad från Prime endast i två dimensioner. 2002 var ett lyxigt år för Metroidälskare.


Jag hann inte långt i spelet men det slog mig hur pass mycket Metroid Fusion var sammankopplat till Super Metroid. Den andra textraden som kom upp när spelet startade var det här:


Så Super Metroid var inte slutet av en trilogi?

Metroid 3 - Check


Eller Super Metroid om man vill säga rätt. Men titeln "Metroid 3" säger till spelaren att det nu handlar om en trilogi. Sedan står det faktiskt "METROID 3" precis innan titelskärmen. Ettan och tvåan har egentligen bara byggt upp inför detta. Avslutningen, avrundningen, klimaxet.

Och vilket klimax.

Jag har spelat igenom Super Metroid kanske fem gånger tidigare så det var inte mycket som var nytt. Men nu när jag kört igenom båda föregångarna för första gången, så ser jag spelet lite med nya glasögon. Jag visste ju redan alla lovord jag skulle klottra ner det här inlägget med när jag väl var klar med det, men nu kom ytterligare en dimension med i bilden; arvet.

Arvet som Super Metroid bär på, dess två föregångare, ser kanske inte mycket ut för världen. Men i inledningen till Super Metroid märker man att utvecklarna tagit det med största möjliga allvar. Med lite uppiffad grafik och en lång monolog från vår alldeles egna Samus får vi hela historien om Metroid återberättat för oss. Kortfattat, enkelt och resolut.

För att inte tala om inledningen av själva spelandet. Jag har aldrig greppat att Super Metroid utspelar sig på planeten Zebes, samma planet som första Metroid utspelade sig på. Annan sak jag inte visste: De första fem minuterna på Zebes arbetar man sig baklänges ned för den vägen man flydde ut för två spel sedan. Oslagbart.


Jag tänker gå så långt och säga att inledningen till Super Metroid är helt perfekt. Stämningen, musiken, kusligheten och framför allt den omfattande homagen till de tidigare spelen.

Resten av spelet är ingen kristallklar fortsättning av inledningen, men det är fortfarande ett fruktansvärt bra spel. Ett par bossar kändes mer som transportsträckor och vissa låtar tröttar ut mer än peppar. Men speldesignen är fortfarande lika fantastisk och kan nästan ses som ett kulturarv när man idag ser alla spel som stjäl idén rakt av.


Intressant är också hur sista bossen inte är någon direkt utmaning utan är mer av en uppvisning i dialogfritt drama. Man klarar den ganska enkelt på första försöket, men de förutbestämda händelserna som spelas upp framför en, mitt i spelandet, är ett stycke spelhistoria. Super Metroid berättade en enkel handling som sömlöst går ihop med spelandet, flera år före Half-Life.

Super Metroid är fortfarande det bästa plattformsspelet någonsin. Det är 17 år gammalt.

BETYG: 5/5

Next mission? Metroid Fusion till Gameboy Advance!

Metroid II: Return of Samus - Check

Spoilervarning!

Metroidäventyren fortsätter, den här gången helt ensam. Plus att uppföljaren till det överraskande tajta Metroid till NES släpptes till Game Boy. Det innebar att jag nu fick chansen att damma av en julklapp jag fick i början av nittiotalet:


Tänk att den fortfarande fungerar! Jag är väldigt imponerad av maskinen men också av mig själv som barn. Hur i hela fridens namn kunde jag spela på ett sådan vanvettigt obekväm skärm? Alla spel ritas upp med hjälp av 160x144 pixlar som kan skifta mellan fyra olika nyanser av gyllenbrunt. Ingen bakgrundsbelysning erbjuds så ljus måste komma utifrån, vilket gör det väldigt svårt att hitta rätt vinkel då ljuset gärna studsar på "skyddsglaset" och rakt in i dina ögon istället för att lysa upp själva skärmen. Det gör det även ganska så omöjligt att ta bilder på skärmen:


Jag tror jag plockar screenshots från Internet hädanefter

Dåså, Metroid II alltså. Jag betalade dryga hundralappen för bara kassetten efter en auktion på Tradera:



Efter att ha rivit rymdpiraternas planer att utnyttja Metroids för att... få en massa makt som inte tillhör dem, så blir vetskapen om Metroids vitt utsprett. Många civilisationer runt om i rymden är rädda för Metroids men också vad som kan hända ifall de hamnar i fel händer. Därför får Samus i uppdrag att åka till Metroids hemplanet SR388 för att utrota hela arten. Hela spelet går då alltså ut på att ta sig djupare och djupare ner under ytan och ta kål på sammanlagt 39 stycken Metroids. Att Metroids klart och tydligt verkar vara en utrotningshotad art berör inte Samus, hon ger sig av på sin utrotningsturné med rak rygg. Spelet börjar när hon kliver av sitt rymdskepp.

Samus är mer detaljerad i det här spelet än i sin föregångare, trots att skärmen är avsevärt mycket mindre. Ett konstigt designval, men det funkar ändå. Metroidspelen bygger ju ändå mycket på just Samus så det får ses som en prioriteringsfråga att hon får ta så pass mycket plats på skärmen, så att man ser att det är hon!

En mycket mer detaljerad Samus

Kontrollen är slipad (ducka samt skjuta nedåt i luften, ja tack!) och musiken är helt okej. Miljöerna är tappert uppritade på olika sätt för att ge känslan av att man utforskar olika delar av en planet. Det första Metroid kunde ju ta hjälp av färger för att skilja på de olika miljöerna, i det här fallet är det omöjligt. Men musiken skiftar tydligt mellan actionbetonat gameplay och mer stillsamt och småkusligt.

En av de första evolutionstadierna av Metroids


De allra bästa förbättringarna stavas sparfunktion och energi/missilpåfyllningsstationer. Att ha sådana element någorlunda generöst utspritt över spelvärlden är ett enormt kliv framåt och blev härmed standard för serien. För att inte tala om truddelutten som spelas när man hittar en ny powerup. Japp, Metroid II var först med det också.

Och powerupsen var också en stor överraskning. Istället för att tunna av utbudet från sin tekniskt sett mer kraftfulla föregångare så utökade de istället Samus tekniska arsenal. Väldigt imponerande.

Under spelets gång möter man alltså en massa Metroids (varför fortsätter jag skriva dem med stor bokstav?), vissa mer utvecklade än andra. De blir alltså svårare och tuffare ju längre ner i planeten man kommer.


Zeta Metroid, Omega Metroid och så den vi alla älskar: ...Standard Metroid?


Efter en ganska tam sista boss (Metroid Queen? Nämen tjenixen Alien Queen) händer det som mer än allt annat definierar Metroidserien. Samus får en personlig kontakt med Metroidarten. Från att ha haft en mer formell kontakt med arten så tror en nykläckt Metroid att Samus är dess mamma. Jag visste sen länge om denna sekvens men blev ändå lite smått berörd av nåden Samus visar genom att låta denna nyfödda dödliga best leva. Plus att det lägger upp scenariot för vad som ska komma bli Super Metroid som släpptes tre år senare.


Det ökända ägget introduceras en halvtimme innan man får fysisk kontakt med det, snyggt

Jag blev ännu mer överraskad av Metroid II än vad jag blev av ettan. Här introduceras det ännu mer element som fortfarande anses vara själva kärnan av hela serien. Ett riktigt stort minus är att någon dramaturgisk inramning knappt existerar. Det finns ingen som helst text som förklarar vad som händer vare sig i början eller slutet. Jag fick läsa utkast från inscannade bilder från instruktionsboken för att förstå vad spelet gick ut på. Ett par skärmar text hade gjort spelet till en mer komplett upplevelse. Sedan är ju även ettans sista boss många gånger coolare än i det här spelet.

Metroid II är ändå bra och jag lyckades klara det på en uppsättning batterier, det ni! För bildbevis, kisa med ögonen och ta en titt:

Tre timmar och femtiofyra minuter, BAM!


BETYG: 3/5


Metroid - Check

Engrish

Spoilervarning för Metroid!


Efter ungefär 10 timmars ganska intensivt spelande är vi till slut klara med Metroid. Det var ingen lätt uppgift, faktum är att vi använde en guide på internet för att få reda ett par saker. Vissa uppgraderingar var placerade på ställen man inte alls anar rymmer någon hemlighet. Det tråkigaste med detta är att de hemliga gömmorna är gömda för väl.

Oftast är inga som helst ledtrådar är utplacerade, spelet vill istället att spelaren ska hoppa runt som en idiot och skjuta/spränga varenda vägg, golv och tak i hopp om att hitta något kul. Ännu sjukare är att majoriteten av dessa hemligheter är ett måste för att kunna klara spelet.

Det magiska är att vi ibland lyckades hitta en hemlighet. Känslan är faktiskt oslagbar när man spränger upp en bit av ett golv, ramlar ner flera våningar och direkt fattar att man har flera nya rum att utforska. Känslan byts dock ut ganska direkt mot irritation då belöningen kommer av ren slump, inte av intelligens eller fingerfärdigt spelande.

Därför skäms jag inte det minsta över att vi använde guide till ett par av dessa hemligheter. Vi var trots allt grymma på att dokumentera vår framgång i spelet:



Självklart hade vi kunnat använda en färdig guide, men var är det roliga i det?

Men det absolut sämsta med spelet är den oändliga jakten på energi och missiler. I slutet av spelet hade vi kapacitet nog att bära runt på 240 missiler och en energimätare på 800 hälsopoäng (HP). Vi försökte oss på sista bossen och fick spö. Förutsatt att vi använde upp alla missiler så får vi börja vid närmsta hiss med 30 HP och 0 missiler.

Missiler och energi går bara att få från döda fiender som ibland (alltså, ibland) släppte ifrån sig det när man dödar dem. Varje gång du lyckas få en fiende att släppa ifrån sig missiler så får du alltså två missiler.

Då har du än så länge två missiler... av 240.

När en fiende istället släpper ifrån sig energi så får du fem i HP.

Då har du än så länge 35 HP... av 800.

Beroende på tur så tar det 20-40 minuter att maxa på Samus inför nästa försök. Du förstår säkert själv att hela systemet är en katastrof. Det slutade med att varje gång i var tvungna att maxa på allt igen så stängde vi av ljudet på spelet, hittade ett bra ställe där man monotont kunde arbeta upp sig själv och körde på medans den andre visade roliga Youtube-klipp.

Men det som gör Metroid till ett spel som fortfarande är värt att spela är miljöerna, musiken (som jag tidigare pratat om) och, utan tvekan, spelets sista boss:

Mother Brain

Moderhjärnan är en klassiker i spelsammanhang. Många har sett bilderna, korta filmklipp och hört talas om den. Den är en ikon i spelvärlden.

Efter ett par möten med Metroids (som är med väldigt lite med tanke på att spelen är döpta efter dem) så kliver Samus in i ett nytt rum. Musiken som tidigare varit intensiv, nästan störig, trappas upp ytterligare. Jag visste egentligen precis hur rummet skulle se ut, med tanke på hur välkänd den här bossen faktiskt är, men känslan att stå där framför Moderhjärnan innanför sin glasbur (som egentligen bara är där för att ge den fantastiska känslan av att spränga upp ett hål i den med första missilträffen) var mäktig.

Det tog två försök och sedan en hektisk flykt ut ur piratbasen för att klara spelet. Sedan följer en bild på Samus utan sin dräkt och HON VAR EN KVINNA HELA TIDEN WTF?!

Eller... ja, det visste jag ju också. Och vem gör inte det? Men 1986 var nog överraskningen ett par gånger större.


BETYG 3/5

Då kör vi!


Vad är detta? Myrornas krig? Det har jag inte sett sedan det digitala tv-nätet började sin hostile takeover över Sverige 2005. Anledningen till detta är ett nytt projekt som jag härmed startar upp:

 

Jag ska spela igenom alla Metroidspel i kronologisk ordning, borträknat de som jag redan klarat. Självklart ska de i så stor utsträckning som möjligt klaras på den spelkonsol de släpptes på. Först ut är det allra första Metroid som släpptes 1986 till NES (Nintendo Entertainment System). Denna konsol har jag spenderat extremt mycket tid med, det var den enda konsol jag hade daglig tillgång till ända till 1998 då jag fick Nintendo 64 i julklapp.

 

Jag har tidigare klarat fyra av de elva spel som existerar i Metroiduniversumet:

Metroid - 1986 - NES

Metroid II: Return of Samus - 1991 - Game Boy

Super Metroid - 1994 - SNES (Super Nintendo) BETYG: 5/5

Metroid Fusion - 2002 - Game Boy Advance

Metroid Prime - 2002 - GameCube BETYG 5/5

Metroid Prime 2: Echoes - 2004 - GameCube BETYG 2/5

Metroid: Zero Mission - 2004 - Game Boy Advance

Metroid Prime Pinball - 2005 - Nintendo DS

Metroid Prime: Hunters - 2006 - Nintendo DS

Metroid Prime 3: Corruption - 2007 - Nintendo Wii BETYG 3/5

Metroid: Other M - 2010 - Nintendo Wii

 

Super Metroid har jag klarat flera gånger och är ett av de absolut bästa spelen jag någonsin spelat (känns som jag sagt det många gånger tidigare) och är den största anledningen till varför jag genomför detta marathon. Primetrilogin började helt lysande men ärligt talat var jag väldigt mätt på receptet under tiden jag spelade trean. De flesta spelen är titlar till bärbara konsoler och det känns både kul och tråkigt. Kul för att bärbara spel är smidiga att ha med sig, tråkigt för att egentligen bara två spel kommer jag kunna spela tillsammans med andra.

 

 

I fredags spenderade jag och min storebror då alltså drygt fem timmar med Metroid, ingen av oss har klarat det och jag har inte spelat det alls tidigare. Vi klarade en (av troligtvis tre) bossar och lyckades komma till andra bossen men fick spö flera gånger om. Det är ett svårt spel, vilket inte är särskilt överraskande. Majoriteten av spelen från förr är onödigt svåra, spelutvecklarna ville gärna förlänga livslängden på spelet och gjorde då oftast sina spel väldigt svåra.

 

Dör man får man börja vid den senaste hissen man använt. Oändligt med liv och en kod att skriva ner om man vill stänga av och fortsätta någon annan gång. En stabil lösning.

 

Trots sina tekniska begränsningar förmedlar spelet en ganska kuslig stämning. Isoleringen som präglat serien (fram till 2010 i alla fall) är där. Faktum är att jag är väldigt överraskad hur mycket som etableras redan i det första spelet. De långa korridorerna med de konstiga fienderna, lågmäld musik, total ändring av färgpalett och musik när man byter bana, rummen där uppgraderingar finns och musiken som direkt kickar igång då man kliver in i dem.

 

Det är svårt men utmanande, orättvist men svårt att lägga ifrån sig, och Samus har en jätteful/jättelustig löpanimation. Min gissning är att vi kommer klara det under nästa pass. Vi kommer har Commando väntandes bredvid oss, utifall att... vi upptäckte att ingen av oss har sett den!


RSS 2.0