Uppdatering av sista kvartalet på 2014
Äh vadå.
Jag har spenderat många minuter åt ett blogginlägg där jag berättar om eftermiddagen i mitten av september då jag omedelbart fick lämna arbetsplatsen där jag jobbat som inhyrd konsult i snart fyra år. Jag försökte återge samtalet mellan mig och chefen som gav mig de dåliga nyheterna, blickarna vi bytte med varandra, den smärtsamma handskakningen i slutet och - framför allt - avsaknaden av förklaring till detta hastiga beslut.
Men jag tror inte jag ska lägga ut den texten på bloggen. Jag tror inte det skulle få någon genomslagskraft då det är typ 13 personer som läser, nej jag skippar publiceringen eftersom det ändå inte förändrar något. Jag skulle fortfarande vara ledsen och besviken.
Ledsen för att jag inte jobbar kvar på en arbetsplats jag verkligen älskade att jobba på. Alla förmåner, arbetsuppgifterna, kontorsläget och arbetsmiljön. Men framför allt: Alla mina älskade kollegor. Människor jag knappt ens hann vinka adjö åt. Människor jag jobbat tillsammans med och lärt känna, människor jag verkligen tycker om, människor jag saknar varje dag. Det är det som gör mig så ledsen.
Besviken för att jag inte fick någon anledning för denna blixt från klar himmel. Rent tekniskt sett gjorde de såklart inget fel, då det är lyxen att ha inhyrd personal, vi kan plockas bort från ena minuten till den andra. Men det känns inhumant att efter så lång tid bara peka på utgången utan någon som helst förklaring till varför. Även om anledningen vore helt banal så skulle det vara lättare att ta med sig vidare i arbetslivet. Shit happens liksom. Men nej, istället fick jag gå utan någon som helst lärdom. Hade jag gjort något oförlåtligt misstag, hade jag uppfattats som en skitstövel av gruppen jag jobbade åt, hade någon högt uppsatt chef något problem med mig, eller var det bara ett resultat av grå byråkrati högt upp i företaget - helt bortom både min egen och min chefs kontroll? Det får jag troligtvis aldrig veta, och det är det som gör mig så besviken.
Så resten av 2014 gick i isoleringens tecken. Bloggandet fick ta en paus, Facebookkontot togs bort (eller, avaktiverades som det heter), likaså med Instagram. Det kan tyckas oerhört larvigt att ta till så stora ord som isolering då jag stänger ned Internettjänster som dessa, men det var svårt att se hur mycket av mitt liv som flyttats ut på nätet innan jag faktiskt stängde ned.
Istället har tiden spenderats med familjen (som i sin tur spenderats med ett märkbart mindre sug att dra upp iPhonen stup i kvarten) och hiskelig massa timmar Destiny till Playstation 4 (sist jag kollade har jag spelat drygt 100 timmar sedan jag köpte det på releasedagen). Sedan har jag spelat igenom Hotline Miami på min PS Vita, vilket var fantastiskt. Jag har spelat igenom Lone Survivor - även det på PS Vita - vilket kanske inte var fantastiskt men intressant och engagerande (precis som ett indiespel kan vara). Jag har spelat igenom Little Big Planet 3 på Playstation 4, vilket var väldigt roligt (vi var fyra som spelade tillsammans) men väldigt kort. Och nej, jag är ännu inte igenom Bioshock Infinite (PS3), vilket är lite skamligt då det är så hejdundrandes bra. Vi får se ifall jag orkar blogga ikapp mig gällandes recensioner av dessa spel, jag hoppas det.
Sedan har jag längtat efter dagen då Guardians of the Galaxy skulle släppas som hyrfilm, vilket definitivt visade sig vara värt väntan. Jag såg Black Swan och Prisoners direkt efter varandra en kväll då jag var helt ensam hemma, gråtfest deluxe. Jag och min fru har tittat ikapp oss på Homeland, vilket fortfarande är underhållande men inte så jättemycket mer än så (min fru gillar det mycket mer än vad jag gör).
Utöver det? Tja, vi har firat en ettåring i Huddinge, en god jul i Täby, en storasyster på Fredhäll och så har jag börjat fantisera hur jag ska fira min 30-årsdag i februari. Och just det ja, jag har en ny favoritpizza. Och om två veckor kan jag lägga allt grubbel om min nuvarande arbetssituation på hyllan då det är dags igen för föräldraledighet. Med tanke på hur mycket jag lyckades blogga då jag var "ledig" med ett barn under 2013 så kan jag med säkerhet säga att det kommer eka tomt här i bloggen även under första halvan av 2015.
Tills dess; god fortsättning, gott nytt år, glad påsk.
Urladdning
Den här sommaren har varit både den bästa och den sämsta i mitt liv.
j/k det har bara varit den sämsta.
Direkt när jag skrev den meningen kändes det plötsligt mer dramatiskt än nödvändigt. Ingen anledning för oro; jag ska inte rulla runt i självömkan som en lortig gris (plus att det numera är bättre på alla områden). Jag tänkte istället lista alla ljusglimtar som dykt upp längs med vägen, i ingen särskild ordning:
- Gåvor och uppmuntran från vänner.
- Ödmjuka och förstående arbetskollegor.
- Alla husägare som bjudit över oss på glass och låtit våra barn svalka sig i deras pool.
- Träffen med mitt första syskonbarn.
- Träffen med mina barndomsvänner.
- Bröllopet då min barndomsvän gifte sig.
- Min mammas födelsedagsfirande på Lill-Skansen.
- Beslutet som jag och min fru fattade om hur vår knappt rörda semesterkassa oavkortat skulle gå till hämtmat åt oss och bara oss.
- Varje enskild El Maco jag tryckt i mig - inklusive kryddiga pommes.
- Varje enskild iskaffe jag hällt i mig - gärna inklusive några strängar kolasås ovanpå.
- Stunderna med min fru då vi varit trötta som i övertrötta och kunnat skratta åt vår situation.
- De korta stunderna jag hållt mig vaken många kvällar för att få mig en fix tv-spel innan sängdags, GTA V har levererat med råge varje gång.
Så! Då har jag fått det ur mig, var var jag? Just det, dissikering av mitt tonårsjag med spelrelaterat innehåll invispad däremellan.
Det är skönt att vara tillbaka.
Vad hände?
En stunds klarhet innan jag fortsätter i samma lunk som tidigare:
Vad hände med bloggen egentligen? De deprimerande inläggen radar upp sig, följt av några enstaka inlägg om spel här och där. Det som tidigare sprudlade av texter om laktosintolerans, hemmasnickeri, principer/tvångstankar, listor och vardag. Var någonstans fumlade jag bort det?
Orsak #1: Föräldrarollen tar mer och mer energi, speciellt nu när jag blev tvåbarnspappa för drygt fyra månader sedan, plus att storebrorn hemma bara växer och orden bara sprutar ur munnen på honom. Såklart att föräldrarollen min inte är allt jag är och vill lägga all energi på, men just nu påminns jag ofta om att jag är väldigt ovan att ha hand om två barn. Skönt att vara två om det, ännu skönare att hon jag delar det med gör det så fanatiskt bra. Vad jag ville ha sagt är att när energin tryter så är bloggandet bland det första som ryker, det märkte jag ganska tydligt när jag var pappaledig förra året.
Orsak #2: 10-årsperspektivet - att blicka bakåt på mig själv för 10 år sedan och skriva helt ärligt om det - är ett koncept jag är helt såld på. Visst är det både pinsamt och - framför allt - ganska jobbigt att göra det, men samtidigt oerhört befriande. Och om åren 2003, 2004, 2005 och 2006 finns det väldigt mycket att skriva om.
Bloggen formas både efter min vilja och livssituation. Förhoppningsvis är det fler än jag som uppskattar det som skrivs just nu, för såhär kommer det mest troligt se ut ett tag framöver.
Dagboksinlägg #50
Januari 2004.
Som blivande 19-åring stod jag inför slutspurten av min skolgång, en termin kvar.
Jag älskade tanken av att sluta plugga, samtidigt som jag hatade den. Jag avskydde skolan och hatade den okända framtiden som skulle började efter den.
Jag behövde mer än något annat få gå vidare från skolbänken till något nytt men hade inte nog med självkänsla att möta det.
Förvirringen efter det gamla, före det nya - som en vän brukade säga/skriva.
More like ångesten efter det gamla, före det nya.
Nej fy, de dagarna då den känslan kröp sig som närmast mitt inre var de absolut sämsta dagarna.
Dagens text talar sitt tydliga språk: Hur splittrad jag var.
Jag är glad att jag numera kan tackla den känslan med lite pondus, självkänsla och personlig mognad. Det är härligt att bli äldre.
Och filmen jag skriver om texten? Ingen särskild, jag bara använder det som en bild.
Helt utan syfte
29 januari 2004
Jag såg en film idag.
Jag hade länge undrat om den skulle vara bra eller inte.
Den var underhållande och det hände saker hela tiden. Bra musik och gastkramande spänning.
Den innehöll nog allt som en film ska innehålla; förutom syfte.
Så jag slängde bort den.
Det skulle du också gjort.
Det fanns faktiskt en tid då jag trodde på det lärare sa under kvartsamtal (utvecklingssamtal). Alla komplimanger man överöstes med.
"Du kan gå hur långt som helst"
"Bara du lägger manken till, kan du göra allt du bestämmer dig för"
Och jag trodde på det.
Men nu är det uppenbart, rent ut sagt glasklart, att det bara är en minimal minoritet som lyckas här i livet. En liten bråkdel av den minsta bråkdelen är det som går "hur långt som helst".
Man blir fylld med struntprat, grodmat, stjärtsnack. Skit helt enkelt.
Allt detta för att fylla det stora hålet "Varför?" i varje elev. För det är faktiskt varenda elev som får höra den här cirkusen under varje kvartsamtal.
"Varför går jag i skolan?" Det ifrågasättandet dämpas och bedövas av det här snacket. Du får veta att om du pluggar och ligger i ordentligt så kan du bli polis.
Senare i livet läser jag i Metro på morgonen på väg till skolan; "Hög arbetslöshet hos högutbildade ungdomar".
Egentligen är det rent krasst sagt paradoxalt det jag får lära mig på samhällskunskapen i min skola.
B-kursen handlade bland annat om västvärldens utnyttjande av tredje världen, den idiotiska fastighetskatten i Sverige och kostymmännen i USA som bygger sina aktier på luft för sin egen vinnings skull.
Det jag får lära mig om samhället liknar allra mest härsken yoghurt. Det jag får lära mig om samhället är att förakta det.
Historierna och faktan jag får läsa får mig att blänga elakt på systemet.
Sedan förväntas jag hoppa in i något av kugghjulen i det ekonomiska maskineriet, betala skatt och rösta på sossarna tills jag dör. Svenssons öde.
Alla människors öde...
Eller, vad vet jag?
Ingenting egentligen. Hur ska jag kunna veta så mycket som jag påstår?
När min pappa fick en propp i hjärnan så vaknade han upp nästa dag och "visste" att Olof Palme var Sveriges statsminister. Han visste det.
Men han visste fel.
Det ger mig kalla kårar det här. Vetenskap är ingen vetenskap, alla kanske vaknar upp imorgon och "vet" att polkagrisar motverkar impotens. Och det är ju egentligen ingen som vet, eller hur?
"Jag tror att..."
"Jag är säker på att..."
"Jag tror att jag vet att..."
"Jag vet att..."
Hur mäts trovärdigheten i dessa påståenden?
Inte en susning.
Jag vet ju inte ens om ni bryr er alls om det här.
...men om ni då skulle säga att ni inte alls bryr er, stämmer det verkligen då?
För om man ger ett svar, bryr man sig inte en liten gnutta då? Ni brydde er tillräckligt för att ge svar på tal.
Bryr man sig minst om man inte säger någonting? Eller är man bara oartig...?
Skumt det där.
Kan jag få "inte bry mig det minsta" utan att ni ger mig en tillrättavisning?
Hur Starbucks blev mitt nya Skittles - och vad händer nu?
Den här morgonen öppnade Starbucks sitt första café i Stockholm. De har tidigare funnits i Göteborgs och Malmös Centralstation samt efter incheckningen på Arlanda (vilket inte riktigt gills som Sverige men ändå - Arlanda menar jag då alltså, jag är ingen dryg Stockholmare som hävdar att Göteborg och Malmö inte är en del av Sverige).
De gjorde en stor grej av detta. Folk flockades kring kassorna, livemusik spelades, chefstyper stod ett tiotal meter utanför och inspekterade folks reaktioner med nöjda ansiktsuttryck, personalen trängdes vid kassorna och kaffemaskinerna och frågade glatt hur alla mådde hela tiden, andra stod och delade ut kuponger runt om på Centralstationen. Det var lite av en händelse skulle jag säga, åtminstone för mig. Glad var jag!
Men när jag gick därifrån med min mellanstora pepparkakslatte hade jag blandade känslor. Och det var inte för att jag precis betalat 49kr för en mellanstor pepparkakslatte. Nej, det var något annat. Jag har vetat att den här dagen skulle komma sedan månader tillbaka och jag har förutsett denna känsla sedan dess. När jag kom fram till jobbet och ställde latten på världens bästa coaster tänkte jag att det här måste berättas för Internet.
Låt mig ta det från början:
Jag minns inte början av det (bra början av historien, eller hur?) men av en slumpmässig händelse kom en vän/familjemedlem hem från en resa till USA och hade med sig godis därifrån. En av sorterna var Skittles.
Just det här godiset fastnade i mitt medvetande. Det var utländskt/exotiskt och därför gott bestämde jag mig för. I samma veva var jag ofta hemma hos en kompis som hade Macintosh (det här var innan de var typ störst i hela världen) med det Mac-exklusiva spelet Skittles, som numera heter Candy Crisis och kan laddas ned gratis här. Det spelade vi mot varandra dag ut och dag in under en lång tid.
På det sättet fastställdes Skittles som något av det bästa som omvärlden (främst USA) hade att erbjuda - jag var typ 10 bast ok? Detta snappades upp av nära och kära vilket ledde till att så fort någon var utomlands så köpte de hem påsar/paket/rör/kassar av Skittles till mig.
Grejen med Skittles hade inte särskilt mycket med smakupplevelsen att göra. Det var just att det från ett annat land, det gick inte att få tag på något annat sätt än att någon köpte hem det från utlandsresor. Det var åtminstone den enda lösningen för en pre-tonåring där och då.
Men världen blir mindre och mindre för varje år som går. Numera har i princip alla välsorterade livsmedelsbutiker en så kallad "Engelsk/Amerikansk hylla" där Skittles nästan alltid finns. Tillgängligheten till Skittles ökade varje år och med den störtdök begäret. När det inte längre var exotiskt, varför skulle jag då äta den?
I ungefär samma tid fick jag smak för kaffe och ni kan säkert nu lista ut vad som hände.
Just precis, Starbucks blev nya grejen
Och precis samma sak gällde här. De gör inte kaffe bättre än de stora kedjorna här i Sverige, det var just att de stod för något som inte gick att få här hemma i Sverige. Okej, de har fler alternativ till att godisifiera kaffet - utan att skämmas - vilket jag gillar. Men i övrigt finns det rent ut sagt bara barnsliga orsaker till varför jag älskar Starbucks.
Eller ska jag säga älskade? För det var precis det jag kände när jag gick därifrån. Vad händer nu med min fascination för den där logotypen, känslan av att kliva in i något av deras caféer, för att inte tala om den där speciella gröna färgen.
Vi får se vad det gör med mig. Om Starbucks lyckas vara kvar tillsammans med Lacoste i den lilla delen av hjärtat jag har öronmärkt för varumärken, eller om något annat företag tar den platsen med någon ball logotyp med tillhörande produkt eller tjänst. Som min lillasyster föreslog, kanske Balzac Coffee?
Eller så styrs det efter ålder - så som kaffedrickandet kom i precis rätt tid - och blir typ CalPERS eller något liknande.
loooool nej nu skojade jag bara.
Bättre sent än aldrig
Tillbaka på jobbet från och med igår. Känns bra. Känns riktigt bra (jag trivs på mitt jobb).
Mycket att ta igen. Människor att möta, kaffe att dricka, bloggar att blogga, bloggar att genomblogga, matlådor att laga och så vidare. Svårt att veta vad jag ska börja, men det löser sig.
Bloggen, jag har saknat dig! Hoppas du saknat mig.
Revanschsugen
Nog för att pappaledighet inte skulle bli som jag för ett år sedan tänkte att den skulle bli, men det här är smålöjligt.
Du vet de sakerna jag skulle göra? Spela Super Mario Galaxy 2 en smula varje dag, dricka latte och sånt? Det har snarare varit slemmobilisering, nässpray, räkna/mäta kissblöjor och ta sig genom nätterna. Sedan Juldagen har åtminstone en i familjen varit sjuk, det är en månad imorgon. Sonen fick feber, igen, i förrgår och allt stannar av.
Tur i oturen blev min fru sjuk ungefär samtidigt så vi har spenderat mycket tid allihop tillsammans.
Känslan som bubblar upp inom mig är suget efter revansch. Att gå på barnvagnspromenad, ta bilen någonstans, träffa människor som en komplett familj, låta sonen få träffa och leka med andra barn, ta en paus från Backyardigans.
Det kommer snart, jag vet. Och det kommer bli nice.
#Pappaledig2013 #1årskalas
Förra veckan tog livet (läs: vardagslivet) en enorm vändning. Min pappaledighet trädde i kraft och min fru var helt plötsligt den som tyst sade hejdå på morgonen, smygandes ut genom ytterdörren och låste den varsamt efter sig. Ända sedan dess har jag motarbetat en massa impulser om att fixa matlåda, packa väskan, ställa väckarklockan, lägga fram kläder och allt annat sådant vardagsfix som konstant cirkulerar i huvudet på en. Nej nu gäller det istället att preparera vällingflaskan så det går så snabbt det bara kan när klockan är mitt i natten. Bland annat.
Och det är såklart mycket det finns att blogga om: Spel som är avklarade, tvångstankar som fascinerar/irriterar, min gamla gymnasietid som jag inte har kunnat börja formulera än och inte minst, vad för känslor och tankar som poppar upp när jag nu har ansvaret för en liten pojke dygnet runt.
Den lilla grabben blev ett år idag och på grund av sjukdom behövde vi hålla nere på firandet av honom. Det blev avskalat, väldigt avskalat (i mina mått mätt), men väldigt lyckat. Familj och en handfull vänner var förbi och fick chansen att uttrycka sin kärlek för den lilla grabben. För visst lämnar man bäbisstadiet när man fyllt ett? Väldigt lyckad dag.
Det jag ville ha sagt är att jag ännu inte hittat stunderna som passar bäst för bloggandet och det lider såklart bloggen av. Med laptopen på låren, halvliggandes i soffan och spelmusik viskandes ur högtalarna, då når inspirationen ut genom fingerspetsarna, litegrann åtminstone.
På schemat i övrigt: Baka bröd, samla in en stjärna om dagen i Super Mario Galaxy 2, låta håret på huvudet växa som det vill, längta efter Metal Gear Rising: Revengeance och dricka mycket latte.
Bye bye Lovefilm (for now)
OBS:Är inlägget svårt att läsa på grund av reklamstinkande innehåll? Var lugn, jag gillar bara att skriva om lagliga, billiga och smidiga sätt att se på filmer och serier.
I nästan fyra år har jag varit aktiv kund hos Lovefilm. Ända sedan slutet av 2008 har det kommit filmer och serier på posten i rasande fart, oftast. Och en nöjd kund har jag varit, väldigt nöjd. Speciellt när de sänkte priserna ganska ordentligt under mitten av förra året.
Jag tycker deras utbud varit bra, kundtjänst väldigt bra och deras kommunikation under tekniskt strul och andra problem med tillhörande kompensationer varit fenomenal.
Men.
För ett par veckor sedan landade Netflix i Sverige. Med det kommer en gratis testmånad och med en så pass generös kundtjänst de har så fick jag erbjudandet som Spotify Premium-användare fick, trots att jag tydligen var lite sent ute. Så, gratis testperiod till och med mitten av januari.
Därför har jag precis pausat min prenumeration hos Lovefilm i tio veckor. I januari ska det stora beslutet fattas: Lovefilm eller Netflix?
Lovefilm har ett enormt utbud av filmer/serier/dokumentärer och även ett ganska bra utbud av streamingfilmer, men endast till PC.
Netflix är billigare, 79kr i månaden just nu (får se om det höjs senare) jämfört med paketet jag har hos Lovefilm för 139kr i månaden. Utbudet är ganska smalt just nu, men som den nyss lanserade tjänsten som Netflix är så är det helt ok. För tydlighetens skull: Det är mycket mycket bättre än Lovefilms streamingutbud.
Alltså; billigare och större utbud sett till Lovefilms streamingtjänst (som man får på köpet när man är kund hos dem). Men den absolut överlägset bästa funktionen hos Netflix är all hårdvara som stöder streamingen:
Jo jag tackar ja
Att förflytta sitt film- och serietittande mellan PC och iPhone är riktigt smidigt. Netflix är ju så smart att den lägger in bokmärken i alla filmer och serier man är igång med, så jag kan fortsätta där jag slutade oavsett vilken pryl jag använder.
Det bästa med Netflix
Det kan tyckas att jag spenderar tillräckligt mycket tid framför TV:n hemma med handkontrollen i händerna. Men att supersmidigt stänga ner mina bravader tillsammans med Ezio i Rom när frun kommer ut från nattningen av lillgrabben och smidigt hoppa in i Netflix och tillsammans fortsätta vidare med Chasing Amy är obeskrivligt bekvämt. Min fru är mitt uppe i att kolla om hela Ally McBeal under sina amningstillfällen under dagarna. Jag såg nyligen att Drive finns i utbudet, jag väntar bara på rätt tillfälle då jag dra igång den, själv i soffan.
Hittills är jag nöjd. Vi får se hur jag känner och tänker i januari.
Rent spontant ligger Lovefilm klart efter med sin avsaknad av program i min PS3 och iPhone. Faktum är att England fått streamingprogram i sina PS3:or, men att det är ett exklusivt avtal mellan Sony England och Amazon (som äger Lovefilm):
Step up your game Lovefilm Sverige!
Små, små steg
I samband med vår flytt till den lägenheten vi nu bor i bestämde jag mig för att sluta fega. Det var dags att börja måla, tapetsera, spackla, spika och borra.
Sovrummet kom vi igång snabbt med där jag först målade och tapetserade. Kort därefter borrade jag fast en sänglampa från Ljusinspiration. Egot kände inga gränser.
Därifrån gick det vidare till de andra rummen och då gick det ganska lätt! För tro mig, det var många jobbiga stunder i början. Men det enklaste misstaget att göra när man renoverar hemma (har jag förstått) är att inte avsluta ett projekt helt och hållet innan går vidare till nästa.
Mycket riktigt, det skulle dröja nästan ett år förrän sovrummet helt stod färdigt:
Sovrummet kom vi igång snabbt med där jag först målade och tapetserade. Kort därefter borrade jag fast en sänglampa från Ljusinspiration. Egot kände inga gränser.
Därifrån gick det vidare till de andra rummen och då gick det ganska lätt! För tro mig, det var många jobbiga stunder i början. Men det enklaste misstaget att göra när man renoverar hemma (har jag förstått) är att inte avsluta ett projekt helt och hållet innan går vidare till nästa.
Mycket riktigt, det skulle dröja nästan ett år förrän sovrummet helt stod färdigt:
Skål för att inte palla ta bort blöjhög och annat småmysigt inför bloggfoto
Sänggaveln var ihopsnickrad av förre ägaren som vi hittade på blocket och det var ganska precis det vi letade efter.
Kronorna på verket blev ett par såna härna sängbord som jag till sist borrade upp:
Små, små steg för vårt boende, enorma steg för mig. Jag gillar att växa.
Uppskattning
Det är aldrig så att det finns brist på saker att skriva om här på bloggen, problemet kan istället vara brist på tid och energi.
Just nu är det bröllop som finns på hjärnan, min lillasyster gifter sig nästa vecka och det ska bli jättekul! Så fort det finns tid över sjunker jag ner i soffan och stänger av hjärnan, istället för att blogga.
Men att inte blogga på några veckor har även sina fördelar. Det är då en del av er anonyma läsare dyker upp lite här och var, frågandes och undrandes. Har du slutat blogga? När börjar du igen? Det är smickrande, jag gillar det.
Nej det finns mycket att skriva om. Alla spel som jag klarat i sommar, min princip/tvångstanke kring vattenglas, temat 'lycka' som vi har haft i kyrkan, aktuella dagboksinlägg, avslutningen på Batmantrilogin, alla bröllop och, sist men absolut inte minst; mitt första scenframträdande med mitt band.
Stay tuned!
Just nu är det bröllop som finns på hjärnan, min lillasyster gifter sig nästa vecka och det ska bli jättekul! Så fort det finns tid över sjunker jag ner i soffan och stänger av hjärnan, istället för att blogga.
Men att inte blogga på några veckor har även sina fördelar. Det är då en del av er anonyma läsare dyker upp lite här och var, frågandes och undrandes. Har du slutat blogga? När börjar du igen? Det är smickrande, jag gillar det.
Nej det finns mycket att skriva om. Alla spel som jag klarat i sommar, min princip/tvångstanke kring vattenglas, temat 'lycka' som vi har haft i kyrkan, aktuella dagboksinlägg, avslutningen på Batmantrilogin, alla bröllop och, sist men absolut inte minst; mitt första scenframträdande med mitt band.
Stay tuned!
Viewtiful Viktor på Instagram
Hur många nyhetsflöden klarar en normal vuxen människa av egentligen?
Jag har ingen aning faktiskt, men jag valde att pröva på Instagram ändå. Och ja, det är ganska skoj. Som en egen liten klubb mobiler emellan. Jag gillar det än så länge. Jag var på ett bröllop ganska nyligen där det innan vigseln uppmanades att alla skulle ta massvis med bilder, hashtagga allt och ladda upp på det på nätet. Rolig idé som verkligen visar vilket årtionde vi lever i.
Hur gör man det roligt och intressant? Det vet jag inte ännu, jag testar mig fram. Frukost, fötter och människor är så långt jag kommit hittills.
Jag fick till en frän bild förra veckan där det var soligt som tusan precis utanför kontoret, samtidigt som ett fylligt orosmoln hängde över Solna någon kilometer bort. En särskild slutscen började spelas upp i mitt huvud, citatmaskinen satte snabbt igång och körde på resten av den eftermiddagen. Min kollega var måttligt road.
Jag har ingen aning faktiskt, men jag valde att pröva på Instagram ändå. Och ja, det är ganska skoj. Som en egen liten klubb mobiler emellan. Jag gillar det än så länge. Jag var på ett bröllop ganska nyligen där det innan vigseln uppmanades att alla skulle ta massvis med bilder, hashtagga allt och ladda upp på det på nätet. Rolig idé som verkligen visar vilket årtionde vi lever i.
Hur gör man det roligt och intressant? Det vet jag inte ännu, jag testar mig fram. Frukost, fötter och människor är så långt jag kommit hittills.
Jag fick till en frän bild förra veckan där det var soligt som tusan precis utanför kontoret, samtidigt som ett fylligt orosmoln hängde över Solna någon kilometer bort. En särskild slutscen började spelas upp i mitt huvud, citatmaskinen satte snabbt igång och körde på resten av den eftermiddagen. Min kollega var måttligt road.
@viewtifulviktor
Jag klarade Stockholm Marathon 2012
Löpning har alltid varit träningssättet jag föredrar framför alla andra. På med skorna och gå ut, that's it, bara att köra.
Under högstadiet och gymnasiet sprang jag lite till och från, lite olika sträckor (4-11 kilometer ungefär) med eller utan sällskap av goda vänner. Det blev alltid lite tävling och vi sprang gärna i solsken så man kunde ta av sig på överkroppen den sista biten. Som bländande plankor kom vi springande mot mål, härliga tider.
Men efter lumpen tappade jag väldigt mycket av mina träningsrutiner. Jag körde styrketräning i 1,5 år inför mitt egna bröllop men efter våren 2009 blev knappt någon träning alls. Eller, ingen träning alls. I baksidan av mitt huvud har jag docka alltid burit på en dröm. En dröm att lyckas genomföra något spektakulärt, något som skulle sätta min kropp på prov.
Orden kom ur min mun tidigt förra året: "Ska vi inte springa Stockholm Marathon 2012?"
Många tvivlade där och då men det visade sig lyckligtvis vara flera omkring mig som hade tänk de tankarna och på mindre än en minut var vi ett litet gäng som bestämt oss. Det bindande kontraktet bestod i en high-five
Den skaran växte stadigt på sig de kommande veckorna och vi skapade en grupp på Facebook där vi kunde beklaga oss över skador, sjukdom och träningsvärk. Några gånger träffades vi i grupp och sprang längre sträckor. Det finns så väldigt bra teknik att få träningen att delas med andra.
Runkeeper är en gratis app som finns tillgänglig till balla mobiler. Där kan man registrera alla sina löppass, få de utritade på en karta, kolla på vilket tempo man håller per kilometer och lägga upp på Facebook. Stort gilla på den.
Kort efter beslutet när träningspassen hade kommit igång märkte jag vilken respons jag fick. Folk trodde verkligen jag var värsta elitidrottaren som ingen rådde på. Jag tror det beror på min pappa och hans rykte. Han är veteranidrottare av hög rang med tvåsiffriga antal Marathon, Vasalopp och andra idrottsprestationer på nacken. Folk var ytterst ödmjuka inför tanken att träna med mig, de trodde jag skulle springa i cirklar runt dem.
Så var det förstås inte, äpplen kan rulla långt från träden om de har lust. Jag har haft det tungt med träningen, precis som alla andra, om inte snäppet värre. Ska sanningen fram så blev det inte så mycket träning jag hade hoppats på under de 15 månader jag hade på mig att bli redo. Inte nog med det; världens bästa ursäkt att inte träna föddes i början av det här året.
Men Marathon skulle det bli, folk blev skadade och hoppade av medans andra hoppade på och anmälde sig. Vi var ungefär tio personer som på dagen D, den andra juni, tog pendeltåget in mot Stockholm och skulle springa Marathon för första gången i våra liv.
Förutom resan in, där en tant attackerade mig med glåpord och snäseri (tro mig, det var nästan som att hon var betald att göra mig så arg, irriterad och frustrerad som möjligt), var det en annan motståndare som stod framför mig/oss den dagen: Vädret.
Det var den kallaste junidagen på 84 år, det var kallare än Julafton året innan. Det regnade, det blåste och det var kallt. Fyra grader var det när vi startade loppet, I JUNI. Nog tjatat om vädret, jag ville bara verkligen understryka hur makalöst vidrigt väder vi alla sprang i. Nämnde jag att det var kallt?
Vid starten var vi nästan alla vänner samlade. Stämningen var (konstigt nog) på topp, trots att jag redan då var väldigt blöt. Den första milen höll jag ihop med Nicklas, tempot kändes riktigt bra även om halva tiden ägnades åt att undvika enorma vattenpölar (andra halvan av loppet sket jag och säkert alla andra högaktningsfullt i var man sprang så länge det var mot mål).
Efter dryga milen kändes flåset och lunket riktigt bra så jag drog ifrån lite. Det kändes ganska okej, till en bit in på andra varvet (som är längre än det första). Förbi gärdet (som var heeelt tomt, tycker jag är värt att nämna) och in på Djurgården så var hade jag sprungit längre än jag någonsin sprungit tidigare, 24 kilometer. Då började det kännas tungt.
Det blev bara värre och värre för varje kilometer och lagom till andra vändan över Västerbron hade kroppen lyckats övertala huvudet att låta kroppen gå. Så efter 34 kilometer löpning började jag gå upp för Västerbron. Med ett nyptag om kepsskärmen hörde jag runt omkring mig muttrande röster om hur vidrigt hela grejen var och hur de istället skulle stannat kvar i sängen.
När min kropp tröttats ut till den grad att den inte visste var den skulle ta vägen gav sig utmattningen på min mentala hälsa. Mitt egna psyke började fyllas med bittra tankar. Jag tyckte synd om mig själv, jag kände mig vek och svag, nästan misslyckad. Under några passager var jag gråtfärdig.
Efter Västerbron började jag springa igen men när mina händer kort därefter domnade bort tyckte jag att det var en allvarligt nog kroppssignal att respektera. Jag började gå igen, det var en enkel förhandling mellan hjärnan och kroppen. Benen blev mer och mer stela och till slut, vid 38 kilometer, stannade jag upp och knådade högerbenet då det högg till som tusan i ljumsken. Just precis då blev jag ikappsprungen av Ludde som lyckligtvis stannade upp och höll mig sällskap i vad som troligtvis var botten av Marathonloppet för mig.
Vi gick tillsammans i kanske en halv kilometer och berättade kortfattat våra upplevelser och hur det hade gått för alla andra, adjektiven som användes var mer passande för en krigszon men jag var utmattad, kall, blöt och använde hårdare ord än vanligt.
Ludde trodde helt klart att jag kunde springa sista biten så då trodde jag det också. När jag trodde det så gjorde jag det. Samtidigt som jag ograciöst började lyfta benen mer och mer för varje steg hörde jag en kommentar ur ett par högtalare längs med vägen.
- ...och här kommer Viktor från Huddinge som springer sitt första Marathon, heja heja!
Nu fanns det ingen återvändå, jag skulle springa de sista tre kilometerna. Jag hade även bestämt att om jag inte sprang i mål skulle tanten på tåget vinna, men sprang jag i mål så vann jag. (Ja, jag har kommit över det nu... jag lovar!)
Tji fick hon! Jag sprang resten av vägen och inne på Stadion hade min pappa väntat i dryga timmen och varit orolig för jag hade brutit loppet. Jag tror nästan han blev lyckligare än vad jag blev när jag kom där springande, det lät så iallafall. Jag kom i mål på fem timmar, sjutton minuter och fyrtio sekunder. Tiden är kanske inget att stoltsera med. Men bara faktumet att jag klarade det, mitt första marathon under sådana omständigheter, kommer jag helt klart kunna leva på restan av mitt liv. Den pastillen kommer aldrig förlora sin smak.
Så när människor har frågat mig "hur gick det för dig att springa?" den gångna månaden har jag fokuserat på det viktigaste och stolt svarat:
"Det gick"
Under högstadiet och gymnasiet sprang jag lite till och från, lite olika sträckor (4-11 kilometer ungefär) med eller utan sällskap av goda vänner. Det blev alltid lite tävling och vi sprang gärna i solsken så man kunde ta av sig på överkroppen den sista biten. Som bländande plankor kom vi springande mot mål, härliga tider.
Men efter lumpen tappade jag väldigt mycket av mina träningsrutiner. Jag körde styrketräning i 1,5 år inför mitt egna bröllop men efter våren 2009 blev knappt någon träning alls. Eller, ingen träning alls. I baksidan av mitt huvud har jag docka alltid burit på en dröm. En dröm att lyckas genomföra något spektakulärt, något som skulle sätta min kropp på prov.
Orden kom ur min mun tidigt förra året: "Ska vi inte springa Stockholm Marathon 2012?"
Många tvivlade där och då men det visade sig lyckligtvis vara flera omkring mig som hade tänk de tankarna och på mindre än en minut var vi ett litet gäng som bestämt oss. Det bindande kontraktet bestod i en high-five
Den skaran växte stadigt på sig de kommande veckorna och vi skapade en grupp på Facebook där vi kunde beklaga oss över skador, sjukdom och träningsvärk. Några gånger träffades vi i grupp och sprang längre sträckor. Det finns så väldigt bra teknik att få träningen att delas med andra.
Runkeeper är en gratis app som finns tillgänglig till balla mobiler. Där kan man registrera alla sina löppass, få de utritade på en karta, kolla på vilket tempo man håller per kilometer och lägga upp på Facebook. Stort gilla på den.
Kort efter beslutet när träningspassen hade kommit igång märkte jag vilken respons jag fick. Folk trodde verkligen jag var värsta elitidrottaren som ingen rådde på. Jag tror det beror på min pappa och hans rykte. Han är veteranidrottare av hög rang med tvåsiffriga antal Marathon, Vasalopp och andra idrottsprestationer på nacken. Folk var ytterst ödmjuka inför tanken att träna med mig, de trodde jag skulle springa i cirklar runt dem.
Så var det förstås inte, äpplen kan rulla långt från träden om de har lust. Jag har haft det tungt med träningen, precis som alla andra, om inte snäppet värre. Ska sanningen fram så blev det inte så mycket träning jag hade hoppats på under de 15 månader jag hade på mig att bli redo. Inte nog med det; världens bästa ursäkt att inte träna föddes i början av det här året.
Men Marathon skulle det bli, folk blev skadade och hoppade av medans andra hoppade på och anmälde sig. Vi var ungefär tio personer som på dagen D, den andra juni, tog pendeltåget in mot Stockholm och skulle springa Marathon för första gången i våra liv.
Förutom resan in, där en tant attackerade mig med glåpord och snäseri (tro mig, det var nästan som att hon var betald att göra mig så arg, irriterad och frustrerad som möjligt), var det en annan motståndare som stod framför mig/oss den dagen: Vädret.
"Maratonlöparna har verkligen max otur -
lågtryck av den här kalibern brukar inte förekomma under sommarmånaderna"
lågtryck av den här kalibern brukar inte förekomma under sommarmånaderna"
- SMHIs jourhavande meterolog Erling Brändström om vädret den dagen.
"Det här är det värsta väder jag någonsin sprungit i"
- Vinnaren Methkal Abu Drais om vädret den dagen.
Det var den kallaste junidagen på 84 år, det var kallare än Julafton året innan. Det regnade, det blåste och det var kallt. Fyra grader var det när vi startade loppet, I JUNI. Nog tjatat om vädret, jag ville bara verkligen understryka hur makalöst vidrigt väder vi alla sprang i. Nämnde jag att det var kallt?
Vid starten var vi nästan alla vänner samlade. Stämningen var (konstigt nog) på topp, trots att jag redan då var väldigt blöt. Den första milen höll jag ihop med Nicklas, tempot kändes riktigt bra även om halva tiden ägnades åt att undvika enorma vattenpölar (andra halvan av loppet sket jag och säkert alla andra högaktningsfullt i var man sprang så länge det var mot mål).
Efter dryga milen kändes flåset och lunket riktigt bra så jag drog ifrån lite. Det kändes ganska okej, till en bit in på andra varvet (som är längre än det första). Förbi gärdet (som var heeelt tomt, tycker jag är värt att nämna) och in på Djurgården så var hade jag sprungit längre än jag någonsin sprungit tidigare, 24 kilometer. Då började det kännas tungt.
Det blev bara värre och värre för varje kilometer och lagom till andra vändan över Västerbron hade kroppen lyckats övertala huvudet att låta kroppen gå. Så efter 34 kilometer löpning började jag gå upp för Västerbron. Med ett nyptag om kepsskärmen hörde jag runt omkring mig muttrande röster om hur vidrigt hela grejen var och hur de istället skulle stannat kvar i sängen.
När min kropp tröttats ut till den grad att den inte visste var den skulle ta vägen gav sig utmattningen på min mentala hälsa. Mitt egna psyke började fyllas med bittra tankar. Jag tyckte synd om mig själv, jag kände mig vek och svag, nästan misslyckad. Under några passager var jag gråtfärdig.
Efter Västerbron började jag springa igen men när mina händer kort därefter domnade bort tyckte jag att det var en allvarligt nog kroppssignal att respektera. Jag började gå igen, det var en enkel förhandling mellan hjärnan och kroppen. Benen blev mer och mer stela och till slut, vid 38 kilometer, stannade jag upp och knådade högerbenet då det högg till som tusan i ljumsken. Just precis då blev jag ikappsprungen av Ludde som lyckligtvis stannade upp och höll mig sällskap i vad som troligtvis var botten av Marathonloppet för mig.
Vi gick tillsammans i kanske en halv kilometer och berättade kortfattat våra upplevelser och hur det hade gått för alla andra, adjektiven som användes var mer passande för en krigszon men jag var utmattad, kall, blöt och använde hårdare ord än vanligt.
Ludde trodde helt klart att jag kunde springa sista biten så då trodde jag det också. När jag trodde det så gjorde jag det. Samtidigt som jag ograciöst började lyfta benen mer och mer för varje steg hörde jag en kommentar ur ett par högtalare längs med vägen.
- ...och här kommer Viktor från Huddinge som springer sitt första Marathon, heja heja!
Nu fanns det ingen återvändå, jag skulle springa de sista tre kilometerna. Jag hade även bestämt att om jag inte sprang i mål skulle tanten på tåget vinna, men sprang jag i mål så vann jag. (Ja, jag har kommit över det nu... jag lovar!)
Tji fick hon! Jag sprang resten av vägen och inne på Stadion hade min pappa väntat i dryga timmen och varit orolig för jag hade brutit loppet. Jag tror nästan han blev lyckligare än vad jag blev när jag kom där springande, det lät så iallafall. Jag kom i mål på fem timmar, sjutton minuter och fyrtio sekunder. Tiden är kanske inget att stoltsera med. Men bara faktumet att jag klarade det, mitt första marathon under sådana omständigheter, kommer jag helt klart kunna leva på restan av mitt liv. Den pastillen kommer aldrig förlora sin smak.
Så när människor har frågat mig "hur gick det för dig att springa?" den gångna månaden har jag fokuserat på det viktigaste och stolt svarat:
"Det gick"
Nyfödd prinsessa
Det är ofta man kan säga "nyfödd prinsessa" och det känns passande i sammanhanget. Men att säga det och mena det bokstavligen, det händer inte särskilt ofta.
Idag fick Victoria (kvinnan som alltid fick min namnsdag att bli flaggdag) och Daniel sin prinsessa.
Säga vad man vill om kungafamiljen och vad de står för.
Säga vad man vill om mediabruset som den här händelsen vispar upp (som jag härmed sveps med i).
Men att se Daniel, slick som vanligt, påslängd en kostym och bara ett fåtal timmar efter sin dotters födelse hålla en kort presskonferens inför hela mediasverige, det var riktigt rörande att se. Jag kunde såklart, som nybliven pappa, enkelt relatera till hans känslor.
Aldrig har jag sett en härligare presskonferens, där känslorna riktigt osade i luften. Grattis!
Idag fick Victoria (kvinnan som alltid fick min namnsdag att bli flaggdag) och Daniel sin prinsessa.
Säga vad man vill om kungafamiljen och vad de står för.
Säga vad man vill om mediabruset som den här händelsen vispar upp (som jag härmed sveps med i).
Men att se Daniel, slick som vanligt, påslängd en kostym och bara ett fåtal timmar efter sin dotters födelse hålla en kort presskonferens inför hela mediasverige, det var riktigt rörande att se. Jag kunde såklart, som nybliven pappa, enkelt relatera till hans känslor.
Aldrig har jag sett en härligare presskonferens, där känslorna riktigt osade i luften. Grattis!
När som helst så... #2
Nej, ingen bebis ännu heller.
Vi båda väntar otåligt och de senaste dagarna har vi helt utan nåd halshuggit vår kalender. "Allt ska bort!" var ledmotivet då det inte finns något, och då menar jag något överhuvudtaget, som går före sitt barns förlossning. Och fönstret då förlossingen kommer ske (för det kommer den) blir bara mindre och mindre för varje dag.
Jag är på jobbet och min fru går/sitter/ligger hemma. Jag försöker mest få tiden att gå känns det som. Under lunchen tar jag en promenad då solen ändå är framme, jag går ofta och tar mig en sojalatte vid närmsta fik. Den smuttar jag på samtidigt som jag lyssnar på Detroit Rock City med KISS, den enda låten jag hört med dem, men jag är ändå fullt övertygad om att det är deras bästa låt. I mina ögon har KISS alltid varit 99% image och 1% musik, lite som Pussycat Dolls om jag ska vara extremt taskig. Men när jag hörde Detroit Rock City slängde jag de föreställningarna så de flög ut genom fönstret. Hett tips.
Men vänta nu, latte? Som om inte magen är nervös nog som den är nu för tiden? Det struntar jag i, latte är livsnjutning för mig och så är det med det. Och vad gör man sedan inte då var nionde latte är gratis? Snart kanske de börjar känna igen mig också, och då är det verkligen klippt för mig...
På kvällarna äter vi asagod mat, tittar på tv-serier, filmer och då min fru slumrar till går Zelda: Skyward Sword igång direkt. Livet är bra ändå, riktigt bra. Ibland tänker jag att hur kan det bli bättre än så här.
En till tanke jag fått på sistone är vilken episk grej den där snubben som sprang från Marathon till Aten gjorde för länge sedan. Inte nog med att varje storstad världen över årligen har ett lopp döpt efter hans språngmarsch än idag, hans prestation jämförs också fortfarande med påfrestningen att föda ett barn. Helt galet.
Jag lämnar er idag med en bild jag tog natten till Nyårsdagen i år, bilen som stod parkerad bredvid våran hade en väldigt intressant isbildning på sitt tak:
Vi båda väntar otåligt och de senaste dagarna har vi helt utan nåd halshuggit vår kalender. "Allt ska bort!" var ledmotivet då det inte finns något, och då menar jag något överhuvudtaget, som går före sitt barns förlossning. Och fönstret då förlossingen kommer ske (för det kommer den) blir bara mindre och mindre för varje dag.
Jag är på jobbet och min fru går/sitter/ligger hemma. Jag försöker mest få tiden att gå känns det som. Under lunchen tar jag en promenad då solen ändå är framme, jag går ofta och tar mig en sojalatte vid närmsta fik. Den smuttar jag på samtidigt som jag lyssnar på Detroit Rock City med KISS, den enda låten jag hört med dem, men jag är ändå fullt övertygad om att det är deras bästa låt. I mina ögon har KISS alltid varit 99% image och 1% musik, lite som Pussycat Dolls om jag ska vara extremt taskig. Men när jag hörde Detroit Rock City slängde jag de föreställningarna så de flög ut genom fönstret. Hett tips.
Men vänta nu, latte? Som om inte magen är nervös nog som den är nu för tiden? Det struntar jag i, latte är livsnjutning för mig och så är det med det. Och vad gör man sedan inte då var nionde latte är gratis? Snart kanske de börjar känna igen mig också, och då är det verkligen klippt för mig...
På kvällarna äter vi asagod mat, tittar på tv-serier, filmer och då min fru slumrar till går Zelda: Skyward Sword igång direkt. Livet är bra ändå, riktigt bra. Ibland tänker jag att hur kan det bli bättre än så här.
En till tanke jag fått på sistone är vilken episk grej den där snubben som sprang från Marathon till Aten gjorde för länge sedan. Inte nog med att varje storstad världen över årligen har ett lopp döpt efter hans språngmarsch än idag, hans prestation jämförs också fortfarande med påfrestningen att föda ett barn. Helt galet.
Jag lämnar er idag med en bild jag tog natten till Nyårsdagen i år, bilen som stod parkerad bredvid våran hade en väldigt intressant isbildning på sitt tak:
Hade jag haft hipstamatic, instagram eller någon annan "sån där" app på mobilen
så hade det här varit ett utmärkt tillfälle
så hade det här varit ett utmärkt tillfälle
När som helst så...
Det är en dag per liv man vaknar upp och vet att idag är mitt första barns beräknade förlossningsdatum. Det är även årets sista arbetsdag men det är långt ifrån lika viktigt.
Att gå omkring och tänka "att när som helst så...", är en magisk känsla. Väldigt svårt att beskriva. När som helst kommer barnet.
Och samtidigt pågår livet precis som vanligt. Konstigt. När vi var i London i våras för att hälsa på min frus (då) gravida syster så väntade vi redan barn, men vi visste det ännu inte. Jag älskar att titta på bilderna från den resan, min fru är extra snygg, som ett extra lager lyster.
Nu står vi redo för startskottet, mor- och farföräldrarna står redo, syskonskarorna står redo, vännerna står redo. Alla väntar spänt och undrar om det hänt ännu. En graviditet för verkligen samman människor, det är vackert att se.
Att gå omkring och tänka "att när som helst så...", är en magisk känsla. Väldigt svårt att beskriva. När som helst kommer barnet.
Och samtidigt pågår livet precis som vanligt. Konstigt. När vi var i London i våras för att hälsa på min frus (då) gravida syster så väntade vi redan barn, men vi visste det ännu inte. Jag älskar att titta på bilderna från den resan, min fru är extra snygg, som ett extra lager lyster.
Nu står vi redo för startskottet, mor- och farföräldrarna står redo, syskonskarorna står redo, vännerna står redo. Alla väntar spänt och undrar om det hänt ännu. En graviditet för verkligen samman människor, det är vackert att se.
Gravid fru, Rock Band 3 och julgran
Att fira/trösta
Jag var på bilbesiktning igår morse. Lyckan har inte riktigt varit på min sida när det kommer till bilar. Den första bilen blev stulen och totalkvaddad (...eller krossad om man vill säga så, fast det är ju bara sååå 2009), den andra bilen drabbades av plötslig död på motorväg och fick kort därefter skrotas. (Att döpa sin bil efter en maskin som förstörs av superspionen Solid Snake var såhär i efterhand inte det smartaste draget)
En besiktning är ju alltid lite småsvettig, men jag får ännu svårare att slappna av vid sådana tillfällen. Visst, min nuvarande bil är som ett rymdskepp i jämförelse med de två tidigare, men det är fortfarande mycket som kan gå fel.
En besiktning är ju alltid lite småsvettig, men jag får ännu svårare att slappna av vid sådana tillfällen. Visst, min nuvarande bil är som ett rymdskepp i jämförelse med de två tidigare, men det är fortfarande mycket som kan gå fel.
Men det gick utmärkt! Och kort därefter unnade jag mig en sojalatte från närmaste café. När jag irrade mig därifrån till jobbet smuttandes på latten i ena handen funderade jag lite på hur ofta jag fira/tröstar mig själv till vardags.
För så fort jag åkte iväg med min godkända bil tyckte jag helt klart att det skulle firas med en cafélatte.
- Pssssch, vem försöker jag lura? tänkte jag ögonblicket efter det beslutet.
- Om bilen inte hade gått igenom hade gjort exakt samma sak, fast istället sagt att det skulle tröstas med en cafélatte.
Då började jag fundera på hur ofta jag egentligen unnar mig saker, och hur ofta av de gångerna som anledningen jag hittar på är utifrån att fira eller trösta. För det spelar egentligen ingen roll varför, jag gör det ändå när jag väl börjat tänka på det, Inceptionstyle.
Är det här vanligare i dagens samhälle? Till exempel; gjorde mina föräldrar det lika mycket när de var i min ålder? Nej, det tror jag inte. Det här är vår generations last helt enkelt, belöningarna ska komma enkelt och ofta.
- Pssssch, vem försöker jag lura? Det här är min last, försök inte skylla ifrån dig på vad för generation du tillhör.
(Latten satt riktigt fint förresten!)
Tjugofyra stycken bra timmar
Efter jobbet igår hämtade jag min bil på verkstaden, det visade sig kosta ungefär en tredjedel av det jag trodde det skulle kosta. I bilen ringde jag en gammal vän och vi hade ett härligt samtal. På vägen fick jag en lista av min fru på saker som behövdes hemma. Jag svängde av i Huddinge Centrum och handlade, passade även på att plocka på mig Max Friscobröd till hamburgare.
Väl hemma hade min fru gjort matlådor till mig för hela veckan, jag ställde mig och fixade ihop två hamburgare till middag. Asagott. Efter middagen tränade jag min axel en liten stund.
Vad som följde sedan var ett drygt tre timmar långt pass med The Legend of Zelda: Skyward Sword, tillsammans med min fru i soffan som satt och pluggade. Det blev faktiskt som ett fortsatt träningspass för axeln, man sitter och vrider och flaxar med armarna stup i kvarten i det spelet. Skyward Sword alltså, årets spel? Mycket möjligt. Portal 2 kanske kan mäta sig men det återstår att se.
Sedan läggdags. Sedan lite sovmorgon för att tillsammans gå till barnmorskan nu på morgonen. Allt stod perfekt till med både Yoshi och blivande mamman. Efter det tog jag tåget mot jobbet, men blev strandad i Centralen en stund. Då passade jag på att gå till mitt favoritWayne's som ligger ganska precis vid spärrarna där. Även fast det var nästan två år sedan som jag var stammis där så kände de igen mig och kunde min favoritbeställning utantill. Sådant är jag extremt svag för. Där satt jag, på Centralen och smuttade på min favoritköplatte och lyssnade på Muse i mobilen.
Låtarna lät extra hårda, orden jag la i Wordfeud satt extra fint, allt var helt enkelt extra bra. Kanske är tiden innan en förlossning på det här viset? En nagelbitarförväntan blandat med euforisk känsla i magen? Jag är i alla fall snart inne på 24 timmar eufori. I hopp om att kapsla in den här känslan så skriver jag det här inlägget idag.
Tack Gud för min fru, mitt blivande barn, min familj, min kyrka, mina vänner, mitt jobb (och Skyward Sword)!
Väl hemma hade min fru gjort matlådor till mig för hela veckan, jag ställde mig och fixade ihop två hamburgare till middag. Asagott. Efter middagen tränade jag min axel en liten stund.
Vad som följde sedan var ett drygt tre timmar långt pass med The Legend of Zelda: Skyward Sword, tillsammans med min fru i soffan som satt och pluggade. Det blev faktiskt som ett fortsatt träningspass för axeln, man sitter och vrider och flaxar med armarna stup i kvarten i det spelet. Skyward Sword alltså, årets spel? Mycket möjligt. Portal 2 kanske kan mäta sig men det återstår att se.
Sedan läggdags. Sedan lite sovmorgon för att tillsammans gå till barnmorskan nu på morgonen. Allt stod perfekt till med både Yoshi och blivande mamman. Efter det tog jag tåget mot jobbet, men blev strandad i Centralen en stund. Då passade jag på att gå till mitt favoritWayne's som ligger ganska precis vid spärrarna där. Även fast det var nästan två år sedan som jag var stammis där så kände de igen mig och kunde min favoritbeställning utantill. Sådant är jag extremt svag för. Där satt jag, på Centralen och smuttade på min favoritköplatte och lyssnade på Muse i mobilen.
Låtarna lät extra hårda, orden jag la i Wordfeud satt extra fint, allt var helt enkelt extra bra. Kanske är tiden innan en förlossning på det här viset? En nagelbitarförväntan blandat med euforisk känsla i magen? Jag är i alla fall snart inne på 24 timmar eufori. I hopp om att kapsla in den här känslan så skriver jag det här inlägget idag.
Tack Gud för min fru, mitt blivande barn, min familj, min kyrka, mina vänner, mitt jobb (och Skyward Sword)!
Vissa dagar är roligare än andra
Idag, till exempel, har jag fantiserat om vad nya Zelda har mer att erbjuda. Sedan lades min recension för Saints Row: The Third upp för en timme sedan.
Jaja jag vet, mycket om spel just nu. Men det är den tiden på året helt enkelt. En annan sak som inte är helt spelrelaterat är att jag fick en ny jobbmobil idag!
Jaja jag vet, mycket om spel just nu. Men det är den tiden på året helt enkelt. En annan sak som inte är helt spelrelaterat är att jag fick en ny jobbmobil idag!
Jag fick en trophy, hehe
Favoritgodis?
Jag skulle hälla upp Halloweengodis till personalen precis. Då tror jag att jag hittade mitt favoritgodis. Eller, åtminstone på papperet:
Bazinga!
