Hej på dig sänglampa, dig har jag inte sett sedan jag flyttade från mitt pojkrum!

Uppborrat av undertecknad. Sist jag kollade så är jag fortfarande bäst.


Just sayin'...

Alla arbetsplatser definieras av sin ledning. Vare sig det är ett kontor, en butik, en reception eller en församling så är det ledarskapet som sätter standarden. Detta blir extra tydligt då man hoppar mellan arbetsplatser dagligen. Under mina dagar som konsult har jag sett många olika typer av verkställande direktörer:

...jag har träffat VD:n som direkt blir ens bästa kompis. Helt prestigelöst hjälper han mig att sortera det sista av posten, det som jag inte hittar. "Är det något problem så är det bara att hojta till!". Antingen har han alldeles för lite att göra eller så stressar han ihjäl sig själv för att underlätta för mig. Oavsett vad är han väldigt trevlig och godhjärtad.

...jag har träffat VD:n som har sitt kontor strax intill postrummet och godsmottagningen. Alltså, av två höghus som företaget råder över sitter han på bottenvåningen precis bredvid receptionisterna och kontorsansvariga. Väldigt "down to earth" kan man tycka. Tyvärr går han ut till godsmottagningen och svär högljutt så fort han är missnöjd över någonting, vilket är minst en gång varje dag. Detta skapar såklart i det närmsta katastrofal stämning på arbetsplatsen.

...jag har träffat VD:n som resten av personalen kör med, mitt framför näsan på honom. I mina ögon verkade han inte ha något att säga till honom och folk påminde honom ofta om hur reglerna kring besökare, telefoni, trådlöst nätverk var. Hela tiden svalde han allt och gick därifrån med svansen mellan benen. Det här hände ett par gånger men tillräckligt för att ge honom bilden av en ynkrygg. Professionellt alltså.

...jag har träffat VD:n som är helt osynlig. Första dagen berättar personen som lär upp mig att "aldrig ringa på hans nummer, han svarar aldrig på telefonen". Han finns ändå med i växelsystemet med kontorstelefon och mobiltelefon. Han sitter alltså högst upp i byggnaden, namn och nummer har jag, men inget ansikte för jag blir aldrig presenterad för honom. "Men visst" tänker jag, tar meddelanden från alla som söker honom per telefon och mailar dem till honom. När det en dag dyker upp en person som ska träffa honom spärrar jag upp ögonen litegrann.

"Grym! Han verkar alltså vara en människa och ingen jättedator som styr företaget med scriptade mail, fax och mötesmanifest. För min del skulle han lika gärna kunna vara det eftersom jag inte sett röken av honom. Men det skulle jag inte vilja, för då skulle jag vara tvungen att spränga sönder den med C4. En Artificiell Intelligens i maktposition kan man inte ha, det har Terminator 2, Metal Gear Solid 2, Wall·E och Eagle Eye (med flera) lärt mig"

Nåväl, jag ringer honom för att berätta att han har besök. Inget svar. Ringer fem gånger till, fortfarande inget svar. Med en angelägen besökare som väntar skickar jag snabbt iväg ett mail där jag förklarar att han har besökare.

Tre minuter senare stiger en man ut ur trapphuset och presenterar sig för gästen i receptionen. Han vänder sig sedan till mig och säger "Skicka alltid mail till mig, jag svarar aldrig i telefonen". "Okej" svarar jag honom med ett leende, "förlåt att jag trodde att du var människa" avslutade jag meningen i mitt huvud.

Han fanns alltså på riktigt, eller så bygger dem väldigt trovärdiga androider nu för tiden.

Äsch, jag har alldeles för livlig fantasi...

Vad är detta? Myrornas krig? Det har jag inte sett sedan det digitala tv-nätet började sin hostile takeover över Sverige 2005. Anledningen till detta är ett nytt projekt som jag härmed startar upp:

 

Jag ska spela igenom alla Metroidspel i kronologisk ordning, borträknat de som jag redan klarat. Självklart ska de i så stor utsträckning som möjligt klaras på den spelkonsol de släpptes på. Först ut är det allra första Metroid som släpptes 1986 till NES (Nintendo Entertainment System). Denna konsol har jag spenderat extremt mycket tid med, det var den enda konsol jag hade daglig tillgång till ända till 1998 då jag fick Nintendo 64 i julklapp.

 

Jag har tidigare klarat fyra av de elva spel som existerar i Metroiduniversumet:

Metroid - 1986 - NES

Metroid II: Return of Samus - 1991 - Game Boy

Super Metroid - 1994 - SNES (Super Nintendo) BETYG: 5/5

Metroid Fusion - 2002 - Game Boy Advance

Metroid Prime - 2002 - GameCube BETYG 5/5

Metroid Prime 2: Echoes - 2004 - GameCube BETYG 2/5

Metroid: Zero Mission - 2004 - Game Boy Advance

Metroid Prime Pinball - 2005 - Nintendo DS

Metroid Prime: Hunters - 2006 - Nintendo DS

Metroid Prime 3: Corruption - 2007 - Nintendo Wii BETYG 3/5

Metroid: Other M - 2010 - Nintendo Wii

 

Super Metroid har jag klarat flera gånger och är ett av de absolut bästa spelen jag någonsin spelat (känns som jag sagt det många gånger tidigare) och är den största anledningen till varför jag genomför detta marathon. Primetrilogin började helt lysande men ärligt talat var jag väldigt mätt på receptet under tiden jag spelade trean. De flesta spelen är titlar till bärbara konsoler och det känns både kul och tråkigt. Kul för att bärbara spel är smidiga att ha med sig, tråkigt för att egentligen bara två spel kommer jag kunna spela tillsammans med andra.

 

 

I fredags spenderade jag och min storebror då alltså drygt fem timmar med Metroid, ingen av oss har klarat det och jag har inte spelat det alls tidigare. Vi klarade en (av troligtvis tre) bossar och lyckades komma till andra bossen men fick spö flera gånger om. Det är ett svårt spel, vilket inte är särskilt överraskande. Majoriteten av spelen från förr är onödigt svåra, spelutvecklarna ville gärna förlänga livslängden på spelet och gjorde då oftast sina spel väldigt svåra.

 

Dör man får man börja vid den senaste hissen man använt. Oändligt med liv och en kod att skriva ner om man vill stänga av och fortsätta någon annan gång. En stabil lösning.

 

Trots sina tekniska begränsningar förmedlar spelet en ganska kuslig stämning. Isoleringen som präglat serien (fram till 2010 i alla fall) är där. Faktum är att jag är väldigt överraskad hur mycket som etableras redan i det första spelet. De långa korridorerna med de konstiga fienderna, lågmäld musik, total ändring av färgpalett och musik när man byter bana, rummen där uppgraderingar finns och musiken som direkt kickar igång då man kliver in i dem.

 

Det är svårt men utmanande, orättvist men svårt att lägga ifrån sig, och Samus har en jätteful/jättelustig löpanimation. Min gissning är att vi kommer klara det under nästa pass. Vi kommer har Commando väntandes bredvid oss, utifall att... vi upptäckte att ingen av oss har sett den!

"Det är det enda jag ser när jag tittar på ditt bloggnamn"

ViewtifulViktor.

Hoppas inte du gör det nu också bara...

Stridspittar, se hit! Här är något för er, nämligen militärporr i stora lass. Att välja en realistisk och seriös riktning är bra då ingen annan försökt sig på det ännu, bra val av EA.

Det fanns inte särskilt mycket att säga om Medal of Honor. FPS-genren är på ett sätt uttjatad, det är svårt att skriva saker om det som inte redan skrivits. Speciellt nu när moderna krig är det nya Andra Världskriget (fram till 2007 var Andra Världskriget den stora grejen).

Men jag har försökt och min recension är nu uppe. Det blev min kortaste recension hittills.

En personlig reflektion är hur omslagen på spelen förändrats i och med att man lämnat Andra Världskriget bakom sig. Om jag ska analysera förändringen verkar det som om aktuella krig är mer opersonliga än historiska krig. Titta bara på omslagen på dessa spel om Andra Världskriget:


Mycket skrik, intensiva blickar, pang-pang med vapen och peka hit och dit. Titta sedan på omslagen från spelen om krig i dagsläget (inklusive omslaget till Medal of Honor som var först ut i inlägget):


Hur många ansikten såg du nu? Plus att två av tre glider fram med neddraget vapen. Det är nog inte en slump. Att dagens krigsföring sker på en högst opersonlig nivå tror jag stämmer faktiskt. Inga flaggor och nationer att slåss för utan mer beräknande "frihetsoperationer" och inbördeskrig. Under Världskrigen var det personligt, nu är det ett väloljat maskineri. Krig är på sån rutin att man tar det med en arrogant axelryckning. Metal Gear Solid 4 (2008) tar upp det här ämnet och det börjar liknar verkligheten mer och mer. Eller ja, frågan är ju hur nyanserad den verklighet som jag tittar på är. De vill åtminstone att vi ska tro att det är så.

Ganska intressant och väldigt otäckt.

Det gjorde lite ont att ge Enslaved: Odyssey to the West en trea. Det har många starka kort som jag verkligen gillar men samtidigt ett par avigsidor som gör sig påminda hela tiden. Se det helt enkelt som en väldigt väldigt stark trea.

Sedan kanske det spelar in ifall man spelat Uncharted 2 innan. För klättringen och nära-döden-upplevelserna är helt perfekta i det spelet. Och att konkurrera med perfektion är inte helt lätt. Klättringen är en lite för stor del av Enslaved för att inte kunna jämföra det lite med Uncharted 2. Inte särskilt rättvist men ändå. Jag är ändå bara människa...

Min recension är nu uppe.

Spela Demon's Souls och lär dig möta dina rädslor. Det är så jag känner för det. Jag har verkligen känt skräck när jag spelat det. Både för de ibland vidriga miljöerna och de rent ut sagt fasansfulla bossarna jag blivit dödad på fläcken av. Men också för allt som hela tiden står på spel. Timmar av insamlade själar har gått förlorade och jag har spottat, fräst och sagt de fulaste orden jag tillåter mig själv att använda.

Jag har avskytt Demon's Souls, men jag älskar det ändå. Det konstiga är att första halvan var det svåraste, ju längre jag kom i spelet desto enklare blev det. Helt omvänt. Att sitta och svettas och grimaseras av koncentration bara en timme in i ett spel är extremt ovanligt med spel idag, men så är det. De första bossarna jag stötte på var jag helt livrädd för.

Och bossen Tower Knight... jag trodde aldrig att jag skulle besegra honom. Jag var livrädd för att möta honom igen. Så enorm som han var och hur han dödade mig på fem sekunder på första försöket. Men när jag sedan dräpte honom var känslan inte mindre än euforisk. Nästan mer än euforisk; andfådd och med maxpuls kunde jag äntligen skörda det jag sått.

Min recension är nu uppe.

Demon's Souls är inte din kärleksfulla mamma som leder dig genom livet med kärleksfull ömhet. Demon's Souls är inte din vän, inte ens en bekant eller avlägsen släkting. Nej, Demon's Souls är den där stencoola typen som du vill vara med, även fast han inte visar något som helst intresse för dig. Du idoliserar honom, trots att du är luft i hans ögon. Du vill vara där han är, även fast han aktivt undviker dig.

Låter det tragiskt? Ja, kanske lite. Men det är ändå så jag känner nu i efterhand. Det är skönt att vara klar med det eftersom det oftast krävdes en extra knuff för att fortsätta vidare på banorna. In i det okända och livsfarliga. Jag tror jag aldrig har känt så här om ett spel tidigare.

Demon's Souls; ett fruktansvärt spel.

Lätt värt.

Så sant, så sant! Har du ett huvud med en hjärna med spelintresse och levde under 90-talet har du spelat Worms. Så är det med den saken.

Ett kärt återseende där allt från grafik, ljudeffekter och maskarnas röster spelade fina melodier på mina nostalgiska strängar. Det tog inte mer än ett par speltimmar innan jag fick erfara ett riktigt Worms-moment: Ett kast av en helig granat som saknar motstycke.

Värt!

Min recension är nu uppe.

Att göra saker själv har länge varit en skräck i mina ögon. Det är så fruktansvärt mycket som kan gå fel och jag har fegat ur fler gånger än jag kan räkna. Men nu med vår nya lägenhet behövde vi verkligen göra om väggarna i två sovrum. Jag vill inte bli 30 år gammal och fortfarande vara så ohändig som jag är. Därför tog jag tjuren vid hornen.

Det ena rummet står nu klart; slipat, målat och tapetserat av undertecknad. Det har varit ett par tuffa ögonblick och det är inte perfekt, men tillräckligt bra för att jag ska kunna vara väldigt stolt över mig själv:

Att sätta betyg på spel är svårt, tycker jag iallafall. Det tyckte visst även dom på hemsidan Gamesradar.com.

I en artikel hade dom knåpat ihop en bild som jag tycker fångar problemet med för stora betygskalor helt perfekt:

Which further proves my theory att spelrecensioner egentligen borde klippas ner till en så liten betygskala som möjligt. Låt oss med hjälp av dessa tre steg göra en egen betygskala:

1: Ovärt
2: Värt
3: Lätt värt

Det vore faktiskt skönt.

Så heter mannen som skapat logotypen du ser här ovan. Jag och Joakim jobbade på GRIN tillsammans, redan då visade han prov på sina färdigheter genom att designa hela vår grafiska profil till mitt och min frus bröllop. Han gjorde även då ett makalöst bra jobb.

Och Viewtiful Viktor blev exakt som jag ville, tack vare honom.

Joakim är en riktigt skön kille som lyckligtvis inte hade något emot att jag och Ludde lyssnade på musik dagarna i ända (Jag och Ludde jobbade rygg i rygg och Joakim satt fem meter från oss). Han fastnade dock aldrig för Super Metroid eftersom han hela tiden "undrade när första banan skulle ta slut".

Om du vill kan du kika runt i Joakims onlineportfölj här.