Vad är detta? Myrornas krig? Det har jag inte sett sedan det digitala tv-nätet började sin hostile takeover över Sverige 2005. Anledningen till detta är ett nytt projekt som jag härmed startar upp:

 

Jag ska spela igenom alla Metroidspel i kronologisk ordning, borträknat de som jag redan klarat. Självklart ska de i så stor utsträckning som möjligt klaras på den spelkonsol de släpptes på. Först ut är det allra första Metroid som släpptes 1986 till NES (Nintendo Entertainment System). Denna konsol har jag spenderat extremt mycket tid med, det var den enda konsol jag hade daglig tillgång till ända till 1998 då jag fick Nintendo 64 i julklapp.

 

Jag har tidigare klarat fyra av de elva spel som existerar i Metroiduniversumet:

Metroid - 1986 - NES

Metroid II: Return of Samus - 1991 - Game Boy

Super Metroid - 1994 - SNES (Super Nintendo) BETYG: 5/5

Metroid Fusion - 2002 - Game Boy Advance

Metroid Prime - 2002 - GameCube BETYG 5/5

Metroid Prime 2: Echoes - 2004 - GameCube BETYG 2/5

Metroid: Zero Mission - 2004 - Game Boy Advance

Metroid Prime Pinball - 2005 - Nintendo DS

Metroid Prime: Hunters - 2006 - Nintendo DS

Metroid Prime 3: Corruption - 2007 - Nintendo Wii BETYG 3/5

Metroid: Other M - 2010 - Nintendo Wii

 

Super Metroid har jag klarat flera gånger och är ett av de absolut bästa spelen jag någonsin spelat (känns som jag sagt det många gånger tidigare) och är den största anledningen till varför jag genomför detta marathon. Primetrilogin började helt lysande men ärligt talat var jag väldigt mätt på receptet under tiden jag spelade trean. De flesta spelen är titlar till bärbara konsoler och det känns både kul och tråkigt. Kul för att bärbara spel är smidiga att ha med sig, tråkigt för att egentligen bara två spel kommer jag kunna spela tillsammans med andra.

 

 

I fredags spenderade jag och min storebror då alltså drygt fem timmar med Metroid, ingen av oss har klarat det och jag har inte spelat det alls tidigare. Vi klarade en (av troligtvis tre) bossar och lyckades komma till andra bossen men fick spö flera gånger om. Det är ett svårt spel, vilket inte är särskilt överraskande. Majoriteten av spelen från förr är onödigt svåra, spelutvecklarna ville gärna förlänga livslängden på spelet och gjorde då oftast sina spel väldigt svåra.

 

Dör man får man börja vid den senaste hissen man använt. Oändligt med liv och en kod att skriva ner om man vill stänga av och fortsätta någon annan gång. En stabil lösning.

 

Trots sina tekniska begränsningar förmedlar spelet en ganska kuslig stämning. Isoleringen som präglat serien (fram till 2010 i alla fall) är där. Faktum är att jag är väldigt överraskad hur mycket som etableras redan i det första spelet. De långa korridorerna med de konstiga fienderna, lågmäld musik, total ändring av färgpalett och musik när man byter bana, rummen där uppgraderingar finns och musiken som direkt kickar igång då man kliver in i dem.

 

Det är svårt men utmanande, orättvist men svårt att lägga ifrån sig, och Samus har en jätteful/jättelustig löpanimation. Min gissning är att vi kommer klara det under nästa pass. Vi kommer har Commando väntandes bredvid oss, utifall att... vi upptäckte att ingen av oss har sett den!