Hur skrattar du på nätet?

Att skratta på Internet, hur gör man det?

Ska man visa upp något så hjärtligt och inerligt som ett skratt blir det faktiskt svårt. Hur överför man den upplevelsen bäst på en skärm?

Jag minns när jag chattade med mina klasskompisar under högstadiet. Det här var slutet av 90-talet och vi satt och skrev till varandra över ICQ eller MSN. Var det någon som skrev något riktigt riktigt roligt kunde vi ägna långa rader av en massa "hahahahahahhaahahahhahahahaahahaaaaasdashashhah" och ett okänt antal utropstecken för att visa uppskattning för skämtet. Det ser såklart gräsligt ut, men det visade åtminstone den okontrollerbara sidan av ett skratt. Hur det kan hålla på länge och få sig ett eget liv.

Ungefär vid den här tiden kom också förkortningen LOL till världen, i alla fall min värld. Men den var så nördig att inte ens jag ville ta i den då. När jag började gymnasiet hösten 2001 träffade jag människor som till och med kunde säga LOL [låll] när något var roligt. På riktigt?! Mina ögon svartnade av skam å de personernas vägnar.

Men under 2000-talet formades skrattet på Internet, långsamt långsamt till vad det är idag. I takt med att kommunikationen över nätet är superenkel och supergratis så används det mer och mer till vardagliga samtal med vänner och familj. Smileys är något som många har landat på, leendes, skrattandes, gapandes eller kanske bara ett par fräsiga solglajjer och ett nöjt leende?

För mig är smileys ett tveeggat svärd. Det kan såklart lätta upp stämningen, speciellt nu när de ofta blir till små gula gubbar och kanske till och med animeras. En liten bild som trots sin enkelhet säger mer än... nja, kanske inte tusen ord i det här fallet, men ett femtiotal kanske? Fast samtidigt är de ett sätt att gardera sig, att visa att man menar "no offence", och då blir det plötsligt klurigare.

Mina erfarenheter säger att när människor är stressade, missnöjda och irriterade, då är det mer smileys i texterna än vad det tidigare varit. Som ett sätt att visa på att jag är upprörd men ta inte mina hetsiga kommentarer helt seriöst, även om de är kaxiga. Därför tycker jag smileys kan vara förvirrande när de mixas in i nästan alla typer av samtal.

Under tiden som smileys etablerades försvann den långa raden av utropstecken. Att skriva ut fler än tre utropstecken ses oftast som ett övertramp, men den här utvecklingen ledde till slut till inga utropstecken efter skratten. En del av den utveklingen tänker jag faktiskt skylla på serien Rocky. Hur mycket jag än tycker om den så var det här jag först såg mönstret av utropsteckenbefriade skratt.

Efter uppstädningen av andra konsonanter och vokaler mer än "h" och "a", färre och färre utropstecken och ibland bara någon smiley, hade skratten på nätet nästan fått sig en egen kultur med olika språk och dialekter. Ett "hahahaha" betyder precis lika mycket som den armen av bokstäver jag spydde ut i chattfönstret för drygt tio år sedan.

Men kan vi ha nått kulmen av förenkling? Kan skrattet ha destillerats till den milda grad att det inte går att korta ner det längre?

För nu är "haha" normen, no more no less. Och det kan till och med skrivas ut först i meningen, för att verkligen försäkra läsaren om att det som skrivs efter det är inte helt seriöst. Eller är det? Jag blir så lätt förvirrad. Jag brukar använda mig av den här grafen för att navigera genom denna mångbottnade kultur:


Ska sanningen har jag faktiskt börjat anamma "lol" på sistone, mina gamla klasskompisar får sista skrattet!

Ett skratt på nätet idag betyder inte samma sak som det gjorde för tio år sedan. Då var det endast ett vanligt skratt när något var roligt. Idag kan det användas lika mycket för att förebygga missförstånd. Och det ter sig ju naturligt då texbaserad kommunikation enkelt kan missförstås. Och när mer och mer av vår kommunikation, vardaglig som allvarlig, förs över till textform behöver vi gardera oss med mycket mer krockkuddar än under samtal öga mot öga.

Det är min åsikt faktiskt; på nätet kan ett skratt endast finnas där som en krockkudde för att undvika missförstånd. Och det är väl bra att skrattet har hittat en lämplig funktion då ett genuint skratt verkligen inte går att överföra till text.

Det är alltid skönt med insikter om att det är många saker som dagens teknik absolut inte kan göra.

Hur förlorare stavar förlorare

Dagens fråga: Vet du hur 'förlorare' på engelska stavas?

Jag gick själv ett par år och trodde fel så jag klandrar dig inte.

Looper, looker och looter har alla två o men uttalas ändå inte likadant. Och ska jag vara ärligt så tycker jag fortfarande att det felaktiga alternativet ser mer rätt ut. För det har väl inget med hårda/mjuka konsonanter/vokaler att göra?

Slår man upp det felaktiga alternativet i Urban Dicitionary så är hälften av de åtta svaren något i stil med "A looser is a loser who can't spell loser."

Så, då har du lärt dig något idag.

Det här med undantagsordvitsar


Jag är skyldig. Det gick helt ärligt inte att hålla skrattet inne när jag såg den här bilden.

Ordvitsar skulle världen klara sig bra utan, men när den inte har något att göra med sammanhanget den är i så kan den ibland vara riktigt kul. Plus att när man citerar Queen (på ett ungefär) kan det nästan inte gå dåligt.

Fina, trojanska hästar

Fin är ett ganska mesigt ord. Kort och gott är det, inte mer än så.

 

Vad innebär ordet fin för dig? Använder du det för att beskriva hur något ser ut eller är?

Jag anser att fin och dess variationer sällan ska användas för att beskriva människor. Varför? Det är ett så pass tamt uttryck, av snygg, vacker, söt och stilig hamnar det sist på listan. Jag upplever det som att de flesta håller med mig om detta, kanske utan att riktigt tänka på det. För i vardagsspråk används nästan alltid fin i dess starkaste form. Alla har vänner, syskonbarn och kollegor som är de finaste. Var håller alla de fina hus egentligen?

Ett annat problem jag har med fin är att det ibland får en dold betydelse när det riktas mot människor.

"Åh, ni har så fina barn" låter i mina öron som "Åh, ni har så lugna och skötsamma barn".
"Ja, han var så fin" låter i mina öron som "Ja, han var så snäll och hjälpsam som gjorde precis som vi sade".

Fin tenderar att bli en trojansk häst man rullar in i konversationer för att få saker sagda om människor man kanske inte vill säga rakt ut. Fina människor, vad betyder det egentligen? Lydiga? Snälla? Snygga? Välklädda?

Det kan vara engelskans intåg i det svenska språket som format svenskans fin. Engelskans fine innebär ju inte alltid att man är just fine, istället används det ofta när man är missnöjd, uppgiven eller sur. Är det en slump att samma ord används för böter?

Eller så är jag helt enkelt ensam om att tycka detta.

Exempel på saker som i mina ögon kan vara fina på riktigt:
Tröjor och skjortor
Frisyrer och naglar
Träd och blommor
Fiskar och hästar
Gärningar och gester
Visor och dikter
Solnedgångar och stunder

Teckningar och färger


Det här med ordvitsar

Jag kom och tänka på det här då en anonym läsare lämnade en ordvits efter sig under ett av mina inlägg.

Att inte gilla ordvitsar handlar inte om att tycka att de alltid är tråkiga. Nej, att inte gilla ordvitsar är ett beslut man fattar tidigt i sitt liv, sen fastnar den åsikten. Ungefär som hur fotbollsälskare väljer sitt favoritlag tidigt i livet och sedan försvarar dem livet ut.

Så är det med den saken, jag gillar inte ordvitsar. Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet åt ordvitsar, även dem som är bra.

Princip eller tvångstanke? Nää, jag orkar inte gå in på det.

"Did you win? I get a cut", din girige gamle gubbe

Så passa dig för hur du slänger ordvitsar runt omkring dig. Dr. Wily hör dig och han ligger i bakhåll, väntandes med sina 86 mästarrobotar.

Tiotalet

Och när vi ändå är inne och pratar om talet tio så vill jag bara nämna en kort sak.

Nu har vi gått i tio år utan att kunna kategorisera händelser, företeelser och flugor i den tiden vi lever i. Under nittiotalet blickades det tillbaka till sjuttio- och åttiotalet med just de orden.

Vad skulle vi säga mellan år 2000 till 2009? Nollnolltalet? Tusentalet? Jag tror ingen av oss riktigt förstår vad vi gått miste om under denna mörka era. Men nu är det fritt fram för begreppet tiotalet. Let the kategorisering begin!

Självscanning i livsmedelsbutiken? Tiotalet.
Mobilen känner igen WLAN du tidigare varit uppkopplad mot och kopplar upp sig automatiskt på det? Tiotalet.
Vänta på att datorn ska koppla upp sig mot Internet? Nittiotalet.
Napster? Nittiotalet.
3D-gimmicks? Åttiotalet. Och tiotalet.

Se så befriande det är!

Grande Finale: Saker som inte fungerar i skriftspråk

Okej, ironi i textform fungerar inte särskilt bra, men som jag sa finns det uppenbara undantag. Smakupplevelser fungerar ännu sämre, jag står fast vid min sak. Visst kan orden After Eight få det att vattnas i munnen men det är bara för att jag kan koppla det till tidigare upplevelser med de där tunna rackarna.

Får ord verkligen klampa in var som helst och vända på varenda sten i sitt sökande efter beskrivningar? Vad hände egentligen med "ord räcker inte till"? Har ord VIP-kort till varenda en av våra hjärnceller och nyckeln till varje kammare i hjärtat?

Idag ska jag blogga om något som ligger folk extremt tätt inpå hjärtat. Något som är väldigt personligt, skört och bräckligt. Något man inte kan behandla hur som helst. Något som helt enkelt ska respekteras.

Vad jag pratat om är musik, och då menar jag närmare bestämt musikupplevelser och hur hopplöst fattigt det blir på papper.

Vad är film, spel, tv, böcker och musik för dig? Allt förutom musik skulle kunna få svaret "tidsfördriv" i mångas mening. Men musik är inget man gör för att få tiden att gå tills man ska göra något roligare. Musik ackompanjerar våra liv. Då pratar jag inte bara om luftgitarrspelande och höftvickande när ingen ser. Även när vi är ute och kanske sitter på bussen, segt stirrandes ut på förortslandskapet som susar förbi oss. Eller när vi är ute och går i takt med någon skön dänga i öronen. Eller när vi sitter i klassrummet, halvsovandes med överkroppen på bänken längst bak och ignorerar omgivningen. Eller när vi trängs på tunnelbanan, väntar på tåget, sitter i bilen, joggar i skogen. Hela tiden är musiken där och definierar det vi gör. För många blir musik till och med den man är. Hur många andra intressen syns på hur man klär sig till vardags?

En film eller serie upplevs alltid framför en skärm, sittandes eller liggandes. Samma sak med tv-spel, förutom de bärbara som faller under kategorin böcker. Böcker är något mer flexibla men kräver fortfarande så pass mycket uppmärksamhet att majoriteten av mänskligheten helst inte ska gå och läsa bok samtidigt. Men musik är så mycket mer än så, eftersom det läggs som grund till minnet du skapar när du gör något. Att lyssna på musik från gångna tider är som att sporadiskt få höra ekon från den tiden.

Jag kan lyssna på Regina Spektor och se min fru framför mig, gestikulerandes och supersöt som vanligt.

Jag kan lyssna på Lynyrd Skynyrd och minnas en extremt specifik del av en bana på Bionic Commando där jag hittade en stor bugg.

Jag kan lyssna på Kanye West och minnas lukten av att köra till JYSK i en stekhet NISSAN SUNNY som jag svettat ner förarsätet på under en hel sommar.

Jag kan lyssna på Eminem och minnas känslan av att storma ut ur en provsal i ren protest och sedan med darrande ben försöka hålla tillbaka tårarna.

Jag kan lyssna på Red Hot Chili Peppers och drömma mig bort till en tid då saker och ting faktiskt var enklare.

Jag kan hålla på hur länge som helst. Musik tar en tillbaka, musik kan representera en era eller perioder, säsonger, år eller decennier. Musik står för exakt det du själv fyllt det med. Så Lynyrd Skynyrd kanske bara är gubbrock i dina öron, Kanye West ett fyllo som behöver hjälp och Eminem en blond kis som ger en vit medelklass illusionen av att de också kan vara coola.

Jag tar varje tillfälle jag får att visa upp de här hjältarna

Jag skulle kunna ägna ett långt inlägg åt att beskriva min kärlek till låten Don't Stop Me Now av Queen, världens bästa låt för övrigt, bara för att senare bli nedskjuten av någon kommentar. Låten kanske i början stod för att vara hög på droger och delta i sexorgier, vad vet jag? Det jag är säker på är vad för betydelse jag själv lagt ner i låten och så är det med musik. Och försöker någon sätta ord på musik blir det endimensionellt direkt eftersom jag aldrig riktigt kommer kunna förstå vad den betyder för dig.

Beskriver någon människa sina musikupplevelser, kanske vad Kent och Linkin Park får denne att känna (eller ännu värre, musik jag aldrig tidigare hört), då blir jag ointresserad direkt. För det säger mig ingenting såvida jag inte känner personen i fråga utan och innan. Det är alldeles för personligt.

Därför är skivrecensioner bland det tråkigaste jag vet. Jag läser aldrig skivrecensioner. Okej, kanske under ett ovanligt långt toalettbesök och den sektionen är det enda jag inte läst i tidningen jag håller i. Då, kanske. Jag menar, en främling ska berätta för mig vad han/hon tycker om hans/hennes/deras nya skiva, eehhh ok? Svängiga refränger, pulserande rytmer, lekfulla gitarrsolon och mjuka stämmor är inte ord som får musik att lyfta, det är ord som får musik att begrava sig själv levande. Då läser jag hellre recept, faktiskt. Eller kanske baksidan av rengöringsartiklar.

Att koppla musiken till olika genrer kan hjälpa en smula men att ta hjälp av andra grupper gör det hela bara mer lamt. Ibland ägnas majoriteten av en sådan recension att säga kanske hur Håkan Hellström fått ett melankoliskt barn med gitarristen från Led Zeppelin, och barnet är uppfostrad av Johnny Cash. Då ska jag fatta hur musiken låter.

Eller snarare hur musiken känns. För det är vad den gör. Säg till mig att tv-spel är nördigt så ler jag, säg till mig att Fight Club bara är såååå överskattad så rycker jag på axlarna. Men säger du till mig att Eddie Vedders röst är pretentiös, då känner jag något. Jag kanske knyter en mental näve, går hem och skriver ett argt blogginlägg som jag sedan aldrig publicerar. Du vet, för jag är ju svensk.

Skämt åsido, det finns lika många musiksmaker som det finns människor på denna jord. Och musik kan/ska inte beskrivas, det kan/ska endast upplevas.

Yeah, I said it!

De och dem

Lika bra att passa på när förändringens vindar ändå blåser.

Från och med nu blir det de och dem på bloggen, istället för dom och dom. Ända sedan någon (gissa vem) påpekade detta så har jag tänkt på det varje gång jag medvetet skrivit fel.

Ni uppmärksamma upptäckte det kanske redan på gårdagens inlägg.

Saker som inte fungerar i skriftspråk: Smakupplevelser

En smakupplevelse är oftast en bra upplevelse. Att äta stillar ju en av dom starkaste drivkrafterna hos oss människor, därför är det inte så konstigt att vi alla njuter av mat! Doften, smaken, konsistensen, tuggorna och till sist, att få svälja. Det är verkligen fantastiskt.

Men att försöka fånga samma upplevelse i ord är närmast omöjligt. När jag läser texter där smakupplevelser kläs upp i fina formuleringar tycker jag bara att det blir pretentiöst, platt och faktiskt lite pinsamt.

Hur smakar något som är följsamt, lent och tydligt? Hur smakar det när man förnimmer en djup strävhet och en intensiv torrhet i eftersmaken? Hur smakar en framträdande framtoning? Vad i hela fridens namn är en rund smak? Och vad smakar egentligen Dr Pepper?

Nej, ge mig en högupplöst bild ackompanjerat av orden äckligt, gott eller asagott. Jag kan sträcka mig till användning av smakgrupperna alla lärde sig under lågstadiet, dom går ju alltid att relatera till: Sött, salt, surt och beskt. Men inte längre än så!

Nomnomnom

Säger mer än tusen driljadersdriljadersdriljaders ord


Jag menar, det blir så lätt flaxigt och uppblåst annars. Visst, man äter mycket med ögonen, men bara om dom vilar på en bild och slipper läsa.


Saker som inte fungerar i skriftspråk: Ironi

Visst faller mycket saker bort när budskap förmedlas endast i textform? Att mötas ansikte mot ansikte och prata är tusen gånger mer mångsidigt än en text på en skärm. Att med hela sin kropp framföra den man vill ha sagt är mer effektivt. En röst som framför en text gör egentligen all skillnad i världen. Då har man nämligen tonläge och betoning på sin sida. Med vid sådana tillfällen har man bara en chans att säga något riktigt bra. Fumlar man med orden eller sluddrar sig kan effekten förstöras.

Det är väl det som ändå gör texter så kraftfullt, dom kan man fila på och förbättra ända in i sista sekund. Fast vissa områden tycker jag texter ska hålla sig borta ifrån. I texter ska man helst bara vara saklig och konkret, tydlig och välformulerad. Därför funkar helt enkelt inte vissa saker i textform.

Ironi till exempel. Väldigt trendigt på 90-talet men något jag fortfarande tar till ibland, just för att det kan vara så fruktansvärt roligt. Men receptet för ironi är en allvarlig blick, seriöst tonläge, ett uttalande och sen pinsam tystnad. I textform funkar inte detta alls. Många tror att en smiley är lösningen. En glad eller blinkande smiley vid slutet av meningen alltså. Om inte det räcker; en glad och en blinkande smiley vid slutet av meningen. Kanske den sämsta formen av ironi.

Vissa kolumner i Metro har skrivits med en ironisk framtoning men fallit pladask eftersom skribenten avslutat hela kåseriet med en konstatering att det här faktiskt var en ironisk text. Ironi som inte vågar gå hela vägen är död ironi.

Jag undrar hur det gick för Jonathan Swift när Ett anspråkslöst förslag precis hade blivit tryckt på pamfletter. Fattade folk vad han ville ha sagt? Att människor blev upprörda är givet men nådde budskapet fram? För det verket är ett perfekt exempel på hänsynslös ironi, satir också för den delen.

Den enda gången jag på riktigt blivit imponerad av en ironisk text (förutom Jonathan Swifts verk) var då jag läste Gamereactors recension av Singstar: Take That. Den är skriven av Love Bolin och tidigt in i recensionen skriver han så här:

"
Ingen hade kunnat föreställa sig vad Take That skulle komma att innebära för min generation och våra lättformade ungdomshjärtan. Det var en explosion av lycka. Oförfalskad ren och skinande lycka. Som om det äntligen fanns en röst som talade för oss. Allt vi ville var ju att få dansa utan tröja på stränder. Och att få dansa utan tröja kring ruiner i solens hetta. Eller att få dansa glatt skrattandes medan vi hade jello-krig. Utan tröja.
"

Så fortsätter recensionen hela vägen. Han beskriver sin eufori i att få sjunga med i deras låtar och vilket fantastiskt spelsläpp detta är. Sedan tar recensionen slut, ingen punchline, inget OMG, LOL eller hehe i slutet som förstörde allt. Sedan ser man betyger, 2 av 10. Klockren ironi! Sedan är det bara att läsa alla roliga kommentarer, alla som inte fattar, alla som blir upprörda. Alltså tydliga bevis på att ironin träffat rätt.

Sedan om det kan ses som seriös speljournalistik, det är en helt annan fråga. Men ironin får full poäng iallafall.

Slutsatsen då? Avstå från ironi när ni uttrycker er i textform.

Jumping the shark

Har du någon gång hört talas om uttrycket "Jumping the shark"?

Jag kom till slut i kontakt med uttrycket en gång för mycket då jag såg den här grafen som visar hur skateboardspspelens forne pionjär Tony Hawk gradvist har legat bakom sämre och sämre spel dom senaste åren.

Då fick det vara nog, jag hade hört det uttrycket alldeles för många gånger utan veta vad det betydde. Jag slog upp uttrycket i Wikipedia och läste igenom hela sidan. Överraskande nog ligger det en väldigt bokstavlig innebörd i det här uttrycket. Om du inte pallar följa länken tänkte jag nu ändå sammanfatta vad uttrycket "Jumping the shark" betyder:

"Jumping the shark" är det ögonblicket i en TV-serie då du förstår att nu kommer den aldrig bli sig lik igen, nu blir det bara sämre. Det kan till exempel vara att en nyckelperson i serien helt plötsligt spelas av en annan skådespelare eller att handlingen helt tappat fotfästet.

Uttrycket kommer från den populära TV-serien Happy Days som gick mellan 1974 och 1984. Har du hört talas om Fonzie? Han är med i den, började som biroll men blev efter ett tag huvudperson på grund av att publiken älskade honom. Även kallad "The Fonzie effect", men det är inte det vi ska prata om idag. Det var början av den femte säsongen som det hände, det var ett avsnitt i tre delar då hela gänget besökte Los Angeles. I den tredje och sista delen antar Fonzie en utmaning som handlade om att hoppa över en inspärrad haj... på vattenskidor. Happy Days var alltså inte reality-tv, inte Fear Factor. Nej, det var en helt vanlig familjekomediserie om en familj som levde på 40- och 50-talet. Kan du begripa hur absurd den händelsen är i en sådan serie? Tro det eller ej, men han hoppade över hajen.

 

Det var här det hände


Det här var 1977, så serien fortsatte långt efter denna händelse. Men "Jumping the shark" behöver nödvändigtvis inte betyda döden för en serie, bara att den aldrig kommer bli särskilt bra igen. Uttrycket myntades 1985 av Sean J Connolly. Senare startades hemsidan jumptheshark.com där människor kunde ge sin version då dom tyckte att deras favoritserie "Jumped the shark". Hemsidan såldes 2006 till ett annat företag, en händelse som användarna på hemsidan tolkade som att hemsidan "Jumped the shark". Ironi är heeeeeelt underbart.

Iallafall, det här helt underbara uttrycket används numera inte bara hos TV-serier utan inom hela populärkulturen.

Det är dags för svenska språket att ta sig an det här uttrycket, det funkar nämligen superbt på svenska. Smaka på det här:

Hoppa haj


Det är ju perfekt! Det kan inte bli bättre! Garanterat en kandidat till Årets allitteration 2009. Om man kan hoppa bock så kan man garanterat hoppa haj. En svensk spelstudio tog uttrycket fethajja och döpte sig till Fatshark. Kan dom göra det kan vi översätta "Jump the shark" till hoppa haj.

Så, gott folk.
När bestämde sig Tre Kronor för att hoppa haj? Eller Skilda Världar? Eller kanske Parlamentet?

 

 

...jag tycker sånt här är asaintressant.


Crush

Crush. jag saknar en svensk översättning av det ordet. Nej, inte förälskelse. Varför anses en förälskelse vara något som går över? Och vad är egentligen skillnaden mellan att vara förälskad i någon, älska någon och att vara kär i någon?

Den viktigaste meningen man kan säga till sin partner är ju "Jag älskar dig", inte "Jag är kär i dig" så därför borde ju ordet älska vara starkare än ordet kär. Plus att när en attraktion inte riktigt är sund så beskriver man det ungefär som "men det är ju inte så konstigt, han är ju totalt nerkärad i henne". Försök använda ordet älska i något negativt sammanhang.

I alla situationer som jag hört ordet crush, det vill säga i filmer och serier, så pratar man om det i imperfekt. Alltså något som man hade, i dom allra flesta fallen under skolåren. Exempel:

"I had this major crush on her in High School"

Min personliga tolkning av ordet crush är förälskelse i tonåren, oftast dom tidigaste. Det kan handla om en crush på en idol, någon äldre person eller en person i skolan. Den kan te sig ganska omogen när man väl växer upp. Hur stadig var den här känslan egentligen? Var den här personen som man kände så mycket för verkligen som man trodde? Var det något att bygga på?

Jag gissar att när man har en crush så vet man inte om det, det ser man först när man ser den i backspegeln. Då kan den te sig som en smula naiv och ytlig, men när man står mitt i den är det verkligen inget att skratta åt.

Tonårsförälskelse är det närmsta vi svenskar kommer det här ordet, men det är en riktigt dålig översättning. Det använder sig ju fortfarande av ordet älska för att beskriva det. Jag vill ha ett unikt ord för detta!

Jag hade en riktig megacrush på en tjej under högstadiet. Den höll i sig i flera år och var orsaken till många tårar, brev, skolkorridorsstakeouts och oskyldiga förföljelser. Men trots att kroppssignalerna talade sitt tydliga språk med gelében, autofirepuls, handsvett och talsvårigheter så vill jag inte beskriva den känslan med samma ord som jag känner för min fru. Dom känslorna spelar i två helt olika divisioner.

Jag pratade med den här tjejen kanske åtta gånger totalt, på tre år. Jag lärde aldrig känna henne, jag visste knappt vem hon var. Det talar också sitt tydliga språk hur djupt den känslan gick.

Därför söker jag efter en bra översättning för ordet crush, för att vi svenskar också ska kunna särskilja dessa två känslor. Jag måste ju komma med ett förslag... hmm... Det enda jag kommer på är att använda sig av samma ord, med samma uttal. Det funkar ganska bra, jag kör på det!

Tolkar du ordet crush på ett annat sätt?

Nyårsbawatchamasayin

En sak är säker, och det är var jag ska tillbringa min nyårsafton i år. Tjugofyrakyrkan bjuder in till nyårsbaluns och alla är välkomna! Klicka in dig på hemsidan för mer information.

En sak är mindre säker, och det är vad i hela fridens namn baluns betyder. Svenska Akademien fick rycka in och förklara för mig. Enligt dom betyder det bal eller dans. Ordet är alltså en ful korsning mellan bal och dans.

- Följ med ikväll på baluns!

Eller ännu värre om ordet används i bestämd form:

- Synd att du missade balunsen igår!

Balunsen, det låter som ett fantasidjur som tillsammans med Heffaklumpen skrämmer livet ur invånarna i Sjumilaskogen.


Skärpning Liseberg!

Dagen innan den första U2-konserten var vi ett gäng på Liseberg. Vi kom dit när dom öppnade, ståendes i kön till entrén fick jag syn på det här:

Lotta på Lisesberg

När vi lämnade nöjesparken klockan tio (vi var verkligen där hela dagen) var felet åtgärdat.

Okej, det kanske inte var så roligt. Roligare var det när vi efteråt gick över gatan och in till Hotel Gothia Towers för att se om dom fortfarande serverade mat. Där inne stod en skylt till alla hotellgäster som sa att det var möjligt att spela Playstation 3 på sitt hotellrum, handkontroll fanns att hämta i lobbyn. Den engelska texten direkt under tog ordet "handkontroll" och översatte det direkt till "hand control".

Så, vad är värst?
Att översätta det engelska ordet controllers till kontrollrar?
eller,
översätta det svenska ordet handkontroll till hand control?

Fast, vad spelar det för roll när inte ens Sony själva har koll på sin egen terminologi?

Finn fem fel...


Bild tagen från min Playstation 3

...eller åtminstone tre.

Kontrollrar? Nummret? Kontrollern?
Vad är det som händer? Hur tilldelar man till något?

Snacka om direkta översättningar. Engelska ordet "Controller" blir inte "kontroller" på svenska, det blir "kontroll" eller "handkontroll". Kontroller betyder något helt annat.

Skärpning Sony!

Bra och ha

På kontoret pågår en ständig konflikt mellan talspråk och skriftspråk. Vad ska du använda dig av när du pratar med kollegor över Skype? För att inte tala om när diskussioner går fram och tillbaka mellan svenska och engelska. Väldigt förvirrande.

Men jag har upptäckt ett särskilt fenomen som har med orden 'och' och 'att' att göra.
Oj vilken konstig mening.

Ett exempel: Om du ska säga "bra att ha", hur uttalar du det då? Troligtvis "bra o ha", som oss andra.

Grejen är den att en del människor (för även dom är människor) har börjat tro att o:et i "bra o ha" är ett 'och'.
Det är här som språkövergreppen tar vid...

I många chattfönster från kollegor har jag bevittnat detta fenomen.
"Det vore bra och kolla det"
"Klara den här banan utan och dö"
"McDonald's skulle vara gott och äta"

Alltså, det är som om någon har gått in i ditt Word-program och gjort så att varannat 'att' blir ett 'och'! Meningarna blir helt skruvade!

Frågan är ifall jag ska plocka upp fanan och leda korståget mot detta sparkande på det svenska språket, eller bara sky det som pesten i det tysta.

Svengelska del 2

Ett ord som dök upp när jag och en kollega satt och spelade spel tillsammans, (det är faktiskt jag som är den skyldige).
Overheata, från ordet overheat.
Meningen som ordet dök upp i: "Kolla vad snyggt att pipan blir röd när vapnet overheatar!"
Antal fler stavelser än dess svenska motsvarighet "överhettar": 0

Det skumma med det här är att det föll ut ur min mun snabbare än den svenska översättningen. Alltså, hellre en otroligt ful variant av det engelska ordet än den svenska och, för att inte glömma, korrekta översättningen.

När amerikanare kommer in till kontoret och lyssnar på hur vi kommunicerar till varandra så brukar dom fråga ifall vi tar deras engelska ord, uttalar dom helt rätt men slänger till ett a efter allting.
'Guilty as charged' svarar vi på det.
'That sounds retarded' svarar dom på det.

Men jag blamear dom inte.

Oops!

Om svengelskan

På min arbetsplats byts det mellan språken väldigt ofta. Engelska på möten, engelska och svenska över Skype, svenska på lunchen, engelska i rapporter, hit och dit, höger och vänster.

Detta gör att språken blandas ihop och gränser suddas ut. Vissa ord är helt plötsligt lättare att tänka fram på engelska än på svenska, vilket leder till en del roligt ihopsatta meningar.

För det första finns det ju en del uttryck som svenska språket bestämt sig för att inte översätta. Exempel på dessa är single- och multiplayer (no no till enspelar- och flerspelarläge), options och feedback.

Plus att väldigt många ord vi använder oss av dagligen finns det ingen riktigt bra översättning till. Lösningen på det har blivit att ta det engelska verbet (för det handlar oftast om verb), lägga till ett a i slutet av ordet och till slut försöka uttala det så seriöst som möjligt. Tro det eller ej, det här är något som alla på hela företaget sysslar med, ända upp till chefspositionerna.

Detta har gett ord som assigna, resolva, loada, accepta, connecta, disconnecta, attacha och, herren på täppan, joina. Ordet joina används så frekvent på min arbetsplats att jag börjar tro att det är ett riktigt ord. Exmpel:
Vi sitter och väntar på dom två sista deltagarna i ett möte. Till slut kommer en av dom och säger:
"Vi kan börja, han hade en del saker kvar att göra. Han joinar senare"
Detta med en fullt allvarlig ton.

Vad jag vill komma fram till är att jag regelbundet tänker lägga upp vissa ord som dyker upp ibland och överraskar mig. Ord som kommer helt oväntat och krånglar till saker och ting helt i onödan. Den enda regeln för att få komma med är att det ska komma helt naturligt och utan humoristisk ton.

Det första blir ett ord som dök under julbordet förra året.
Negotiata, från ordet negotiate. Smaka på det.
Meningen som ordet dök upp i: "När började ni negotiata om det nya kontoret då?"
Antal fler stavelser än dess svenska motsvarighet "förhandla": 3

Ju fler stavelser du behöver lägga på för att säga ordet på engelska desto bättre.

Jag skrattade åt det ordet resten av den kvällen, trots att jag vid det tillfället hade en fru som låg hemma i kraftig lunginflammation.

RSS 2.0