Saker som inte fungerar i skriftspråk: Ironi
Visst faller mycket saker bort när budskap förmedlas endast i textform? Att mötas ansikte mot ansikte och prata är tusen gånger mer mångsidigt än en text på en skärm. Att med hela sin kropp framföra den man vill ha sagt är mer effektivt. En röst som framför en text gör egentligen all skillnad i världen. Då har man nämligen tonläge och betoning på sin sida. Med vid sådana tillfällen har man bara en chans att säga något riktigt bra. Fumlar man med orden eller sluddrar sig kan effekten förstöras.
Det är väl det som ändå gör texter så kraftfullt, dom kan man fila på och förbättra ända in i sista sekund. Fast vissa områden tycker jag texter ska hålla sig borta ifrån. I texter ska man helst bara vara saklig och konkret, tydlig och välformulerad. Därför funkar helt enkelt inte vissa saker i textform.
Ironi till exempel. Väldigt trendigt på 90-talet men något jag fortfarande tar till ibland, just för att det kan vara så fruktansvärt roligt. Men receptet för ironi är en allvarlig blick, seriöst tonläge, ett uttalande och sen pinsam tystnad. I textform funkar inte detta alls. Många tror att en smiley är lösningen. En glad eller blinkande smiley vid slutet av meningen alltså. Om inte det räcker; en glad och en blinkande smiley vid slutet av meningen. Kanske den sämsta formen av ironi.
Vissa kolumner i Metro har skrivits med en ironisk framtoning men fallit pladask eftersom skribenten avslutat hela kåseriet med en konstatering att det här faktiskt var en ironisk text. Ironi som inte vågar gå hela vägen är död ironi.
Jag undrar hur det gick för Jonathan Swift när Ett anspråkslöst förslag precis hade blivit tryckt på pamfletter. Fattade folk vad han ville ha sagt? Att människor blev upprörda är givet men nådde budskapet fram? För det verket är ett perfekt exempel på hänsynslös ironi, satir också för den delen.
Den enda gången jag på riktigt blivit imponerad av en ironisk text (förutom Jonathan Swifts verk) var då jag läste Gamereactors recension av Singstar: Take That. Den är skriven av Love Bolin och tidigt in i recensionen skriver han så här:
Det är väl det som ändå gör texter så kraftfullt, dom kan man fila på och förbättra ända in i sista sekund. Fast vissa områden tycker jag texter ska hålla sig borta ifrån. I texter ska man helst bara vara saklig och konkret, tydlig och välformulerad. Därför funkar helt enkelt inte vissa saker i textform.
Ironi till exempel. Väldigt trendigt på 90-talet men något jag fortfarande tar till ibland, just för att det kan vara så fruktansvärt roligt. Men receptet för ironi är en allvarlig blick, seriöst tonläge, ett uttalande och sen pinsam tystnad. I textform funkar inte detta alls. Många tror att en smiley är lösningen. En glad eller blinkande smiley vid slutet av meningen alltså. Om inte det räcker; en glad och en blinkande smiley vid slutet av meningen. Kanske den sämsta formen av ironi.
Vissa kolumner i Metro har skrivits med en ironisk framtoning men fallit pladask eftersom skribenten avslutat hela kåseriet med en konstatering att det här faktiskt var en ironisk text. Ironi som inte vågar gå hela vägen är död ironi.
Jag undrar hur det gick för Jonathan Swift när Ett anspråkslöst förslag precis hade blivit tryckt på pamfletter. Fattade folk vad han ville ha sagt? Att människor blev upprörda är givet men nådde budskapet fram? För det verket är ett perfekt exempel på hänsynslös ironi, satir också för den delen.
Den enda gången jag på riktigt blivit imponerad av en ironisk text (förutom Jonathan Swifts verk) var då jag läste Gamereactors recension av Singstar: Take That. Den är skriven av Love Bolin och tidigt in i recensionen skriver han så här:
"
Ingen hade kunnat föreställa sig vad Take That skulle komma att innebära för min generation och våra lättformade ungdomshjärtan. Det var en explosion av lycka. Oförfalskad ren och skinande lycka. Som om det äntligen fanns en röst som talade för oss. Allt vi ville var ju att få dansa utan tröja på stränder. Och att få dansa utan tröja kring ruiner i solens hetta. Eller att få dansa glatt skrattandes medan vi hade jello-krig. Utan tröja.
"
Så fortsätter recensionen hela vägen. Han beskriver sin eufori i att få sjunga med i deras låtar och vilket fantastiskt spelsläpp detta är. Sedan tar recensionen slut, ingen punchline, inget OMG, LOL eller hehe i slutet som förstörde allt. Sedan ser man betyger, 2 av 10. Klockren ironi! Sedan är det bara att läsa alla roliga kommentarer, alla som inte fattar, alla som blir upprörda. Alltså tydliga bevis på att ironin träffat rätt.
Sedan om det kan ses som seriös speljournalistik, det är en helt annan fråga. Men ironin får full poäng iallafall.
Slutsatsen då? Avstå från ironi när ni uttrycker er i textform.
"
Så fortsätter recensionen hela vägen. Han beskriver sin eufori i att få sjunga med i deras låtar och vilket fantastiskt spelsläpp detta är. Sedan tar recensionen slut, ingen punchline, inget OMG, LOL eller hehe i slutet som förstörde allt. Sedan ser man betyger, 2 av 10. Klockren ironi! Sedan är det bara att läsa alla roliga kommentarer, alla som inte fattar, alla som blir upprörda. Alltså tydliga bevis på att ironin träffat rätt.
Sedan om det kan ses som seriös speljournalistik, det är en helt annan fråga. Men ironin får full poäng iallafall.
Slutsatsen då? Avstå från ironi när ni uttrycker er i textform.
Kommentarer
Postat av: Nicklas
Wow! Mitt i prick! ;-)
Postat av: Ludde
Sen tycker jag det beror lite på i vilket sammanhang ironi används i skrift.
Chattar jag t.ex. med Andreas, så skriver jag som jag brukar prata, och vet då att han fattar när jag är ironisk eller inte :P
Fast, det kanske är ett undantag iof.
Postat av: Åsa D
Hmm...då skulle jag nog behöva lägga ner Rymdhunden. Eller "inte".
Postat av: Viktor
Nicklas: De e nice
Ludde: Jag glömde säga, min argumentation gäller bara för människor som inte är ihop
Åsa: I saw what you did there! Men ärligt talat jag tycker mig ändå har sett en stadig nedtrappning på ironin hos Rymdhunden det senaste halvåret. Bara en känsla jag fick under genombloggningen
Trackback
