När jag upptäckte att både glass och mjölkchoklad står högst på listan över laktosbovar så slog jag näven i bordet och frågade Google; vad finns det för alternativ för en laktosintolerant att få äta Marabous och GB's bruna respektive vita guld?

Svaret  var Lactrase, en kapsel som innehåller enzymet laktas, ämnet som min kropp är dålig på att producera. Detta säljs på Apoteket i kapslar. En tablett tar kål på laktoset i 2,5 dl mjölk, man får ta max två kapslar åt gången. Kapseln bör sväljas hel men det går att sprida ut pulvret över det som ska förtäras. Pulvret smakar ingenting, i värsta fall blir maten något sötare.

Jag köpte en karta med tio kapslar för ett par veckor sedan och har testat det i olika situationer:

Situation 1:
Var: Födelsedagskalas
Varför: Glass
Hur många: 1
Hur det gick: Det här var premiären för Lactrase och jag trodde jag var tvungen att svälja kapseln hel för att det skulle funka. Jag har svårt för att svälja tabletter och piller och lyckades med nöd och näppe få i mig en. När jag då visste du svårt det var så fick jag inte i mig någon mer. Ingen märkbar skillnad, men den kvällen åt jag mycket glass och efter det mycket snacks. Ja, jag vet, jag är en puckad gottegris, sue me.

Situation 2:
Var: Pizzeria
Varför: Pizza (duh), jag gissar att det är all smält ost som är skurken
Hur många: 2
Hur det gick: Den här gången lyfte jag på osten och tömde två kapslar innan jag började äta. Inget rapande i timmar efteråt, mådde mycket bättre! (Utöver en vidrig mättnad då såklart)

Situation 3:
Var: McDonald's
Varför: BigMac, vet inte exakt vad som gör mig dålig, kanske dressingen?
Hur många: 1
Hur det gick: Jag passade på när jag ändå plockade bort dom två saltgurkeskivorna att strö ut en kapsel innan jag satte igång. Det gick bättre den här gången men det behövs troligtvis två stycken för att verkligen fungera.



Eftersom det inte funkar att svälja dom hela måste jag ju hela tiden öppna kapseln och strö ut pulvret. Detta gör min laktosintolerans så mycket mer märkvärdig än vad den är.

Men hallå, vad gör allt det där vita pulvret på din marängsviss?

Än så länge har jag bara testat mig fram i slutna sällskap, jag får se när det känns naturligt att i ett nytt sammanhang strö ut vitt pulver över min mat och luta mig till min bordsdam till vänster och säga:

"Jag strör alltid ut det i samband med maten, det gör resten av kvällen så mycket mer lätthanterlig"

Sen får hon gissa vad det är för något. Hmm, det här börjar växa till en riktigt bra samtalsstartare, och jag som alltid är i behov av såna.

Xbox360-, Wii-, DS- och PC-versionen får snällt sitta och vänta tills November i år.

Jag fick recensera Playstation 3-versionen.

Min recension är nu uppe.

Och jag är splittrad. Det här spelet var svårt att sätta betyg på. Det innehåller en kvalitet som oftast förbises i spel och är mycket viktigare i filmens värld, nämligen starka dialoger. Innan du hinner kasta Mass Effect och Metal Gear Solid i mitt ansikte så förklarar jag mig med att jag menar dialoger som är vardagliga, roliga, ironiska (det utspelas ju ändå 1991), sarkastiska och framför allt; avslappnade. Och inget snack som till exempel "Press the X button now!" som förstör drömmen om att jag medverkar i en interaktiv film.

För det är just vad det här spelet är, en interaktiv film där du som spelare får avnjuta ett fantastiskt äventyr, rent dialog- och historiemässigt alltså. Längre än så sträcker sig inte mina lovord. Grafiken är inte alls imponerande (grattis alla Playstation 2-ägare!), att fånga spöken är kul i början men intresset torkade ut ganska snabbt för mig.

Men ändå rekommenderar jag det till alla som kan uppskatta humor, tveklöst köp om du älskar filmerna.

Så, en trea fick det bli.

För drygt tre år sedan jobbade jag i spelbutik, assisterande butikschef faktiskt. Det var ett drömjobb ett par månader, vad som hände efter dom drömmånaderna kan jag ta någon annan gång.
Vad jag specifikt tänkte på var tillfället då Europachefen skulle hälsa på i vår butik, storfrämmande minst sagt. Min butikschef gick upp i varv över en vecka innan tillfället och började förbereda butiken. Självklart tog han mig till hjälp och innan vi satte igång med den dryga veckan av städning och putsning sa han tre ord som skulle bli vårt ledmotiv under den tiden:



Jag minns hur kräksugen jag blev när jag hörde det första gången. Det spelade längre ingen roll hur trevlig säljare jag var, hur mycket jag sålde för, hur atmosfären var i butiken.

Nej, det enda som nu spelade roll var hur blanka alla kartonger och fodral var, hur rent heltäckningsmattan var, hur fläckfria tv-apparaterna var och att alla reklamaffischer var symmetriska. Min arbetsglöd urholkades under dom dagarna, för det var det enda vi gjorde, kräla i smutsen och vara ögontjänare ut i fingerspetsarna.

Dagen blev D och då gled ett solariebränt Colgate-smile in i butiken, skakade min hand, cirkulerade butiken i 30 sekunder och *poff*, borta! En enkel inspektion som vi förberett i över en vecka.

Hela proceduren kändes så snuskigt ytlig att jag blir illamående bara jag tänker på det.

-

Spola fram till April 2009. Jag och min kyrka åker till en konferens (som Unitedkyrkan anordnat) för kristna församlingar som handlade om att under en helg få insyn i hur deras församling fungerar. Hela konferensen var oerhört intressant. Något som ofta upprepades under helgen fastnade i mitt huvud, mycket på grund av mina tidigare erfarenheter (Jag skriver det på engelska, både för att all undervisning faktiskt var på engelska men också för att gör sig mycket bättre så):



Med "content" menade dom vad kristen tro handlar om: Jesu död och uppståndelse, förlåtelse och nåd, Bibeln... ja, allt det där som redan är fulländat och färdigt att ta emot. Vad dom menade var att församlingar idag behöver förändras för att nå ut med vår "content". Dom menade att det var dags för kyrkorna i Sverige att lägga mer fokus på yta och presentation för att passa in bättre.

Vad dom också menade var att det var dags för mig att omvärdera ordet "yta". För vissa saker som kyrkor idag gör är extremt ovant för mig att se i kyrkosammanhang.
En TV-spelshörna i Söndagsskolerummet? Wow, om jag stannade hemma från Söndagsskolan som liten fick jag inte ha igång någon TV så länge mötet pågick.
Fullt ös på scen med en hoppandes publik? Jag blev nästan rädd när jag såg alla stylade killar och tjejer med häftiga T-shirts, färgsprakande tunikor, halsband och glittrande skärp som studsade runt på scenen. Om inte den gemensamma nämnaren för alla som var där var Jesus hade jag inte velat vara där överhuvudtaget.

Men relevans är ändå viktig för kyrkor, att vara aktuell och attraktiv utan att ändra på budskapet. För att uppnå det  behöver gränser rubbas, alltså gränser på hur en kyrka ska se ut, både rent fysiskt men också strukturmässigt. Visst är det obekvämt till en början men jag tror verkligen att det är jätteviktigt.

Relevans är något Tjugofyrakyrkan (min kyrka) strävar efter, som en följd av det behöver jag börja vänja mig vid att med glädje och stolthet ägna tid åt vår yta.

Jag vet mycket väl att jag smög in lite snyggt i förra inlägget att jag inte längre jobbar med spelutveckling. Det stämmer alldeles utmärkt, jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist och gör nu mitt bästa i att skaffa mig ett nytt jobb. Mellan jobbansökningarna fixar jag Troféer till alla spel som jag varit med och utecklat.

För nu har GRIN tre purfärska spel ute på marknaden, nämligen Wanted: Weapons of Fate, Terminator Salvation och sist men verkligen inte minst Bionic Commando.

En vän och föredetta kollega har använt mediahändelser som kretsar kring dessa spel till sin fördel och exponerat sig själv i tidningar och hemsidor världen över. Det började redan i Augusti 2008 då Bionic Commando Rearmed, också utvecklat av GRIN, släpptes till Xbox360, Playstation 3 och PC. Den amerikanska hemsidan GameTrailers la upp sin videorecension på spelet och under två sekunder (2:33 - 2:34) av den recensionen visas en lista över vilka som är dom tio snabbaste i världen att klara en särskild bana. På plats tio står Lufo, han går under ett annat alias men jag vet mycket väl vem som står bakom det smeknamnet! LinslusLudde är född.

Spola fram till April 2009, nyheten att Bionic Commando ska få ett nedladdnigsbart demo till Xbox360 ger vår kära linslusLudde en ny chans att synas i spelvärlden. Spelbloggen Kotaku lägger upp nyheten den 15:e April och skriver att... vänta. Vad är det för bild dom använt sig av? Vems namn är med på bilden?

Att blogga om sina egna spelrecensioner känns faktiskt lite självupptaget. Men där mitt jobb som spelutvecklare fått ett abrupt slut så fortsätter min lilla recensionskarriär på hype.se.

Därför tänker jag fortsätta att stolt presentera varje recension som läggs upp, iallafall så länge jag står utan jobb. Den här gången var det Punch Out!! till Wii som stod på tur. Det skrivs faktiskt med två utropstecken, det har det gjort ända sedan 1987.

Min recension är nu uppe.

Nintendo kan det här med spelglädje, Punch Out!! är väldigt roligt. Tyvärr bygger den större delen av glädjen i att dom hittat samtliga av mina nostalgisträngar och tar alla ackord dom kan på dom. Ja, det är faktiskt något dåligt att bara anspela på nostalgi.

Du vet när du återser en person du inte sett på många år och tänker "han/hon har verkligen inte ändrats ett dugg"? Den tanken har också sällskap av en viss charm men även en viss tragik.

Så känner jag för nya Punch Out!!, jag har spelat det gamla spelet från 1987 till och från under hela mitt liv och känner igen nästan varenda karaktär, taktik, musikslinga och träningsmontage i det nya. Härlig nostalgirusch följd av en besk eftersmak då jag inser att det är samma grej igen.

Men mogen som jag är tog jag hela Wii-situationen i åtanke och tänkte att majoriteten av dom som kommer spela det nya Punch Out!! aldrig har hört talas om det tidigare, eftersom Wii är konsolen för dom som aldrig ägt en konsol tidigare (lite som att min kyrka är till för alla som annars inte går i kyrkan). För den publiken spelar det ingen roll att spelet innehåller mycket av samma sak som tidigare. Den publiken kommer har lika roligt som jag haft med det gamla spelet, för magin håller än. Det ser jag i min frus ansiktsuttryck när hon lyckas sänka Von Kaiser efter ett par försök.

Den första underdog-sportfilmen jag såg var Karate Kid och den var verkligen hur bra som helst. Det beror väl mest på att det var första gången jag såg en sån film. Du vet; otippad, ödmjuk och missförstådd grabb/tjej/lag vinner stora matchen/ligan/turneringen. Alla såna filmer är för mig alltid lite sämre än Karate Kid, för receptet avtar efter varje användning. Det hade lika gärna kunnat vara Mighty Ducks, Rocky, Remember the Titans, Coach Carter, Little Giants eller 8 mile som mitt hjärta pumpar ett extra slag för. Men Karate Kid kommer för alltid ligga mig närmast hjärtat.

Och för er flesta kommer Punch Out!! till Nintendo Wii vara er första upplevelse av Punch Out!!, jag säger njut och älska det!