Jag lyssnade mycket på Eminem när jag var liten. Jag lyssnar mycket på Eminem, men gjorde det ännu mycket mer när jag var liten. Jag funderade en hel del kring hans dotter Hailie som texterna handlade ganska mycket om. Jag fantiserade över hur det skulle bli för henne att växa upp och långsamt inse vilken världstjärna till pappa hon har. Okej, Eminem är väl kanske inte den hetaste potatisen längre (det kanske The Marshall Mathers LP 2 kan ändra på, den släpps om en månad idag... IT'S A SIGN)
Vad jag inte förstod som tonåring är att mina tankar kring Hailies uppenbarelser om sin pappa är vad jag själv höll på att gå igenom med min egna pappa (i en annan skala). För jag har insett att min pappa är en superstjärna. Och det är om honom som dagens dagboksinlägg handlar om.
För varje år jag vuxit har jag mer och mer förstått vilken kändis min pappa är (alla som har en egen fanclub räknas väl som kändis?). Överallt där han rört sig fram märker jag på människor vilket avtryck han lämnat efter sig. Hur folk pratar om honom som om han vore en hjälte/kändis/muskelknutte/komiker.
Kanske har han försökt - helt ogenerat - göra sig förstådd på engelska med hjälp av väldiga rörelser med kroppen och riktigt risig engelska med bred norrländsk brytning? Kanske har han - igen, helt ogenerat - brutit ut i spontandans samtidigt som han förställer mungiporna och rösten och drar något citat från Sju vågade livet. Kanske har han varit upp i din vind och isolerat den så fint och jämnt så du knappt tror dina ögon. Kanske kastade han ut ett getingbo eller två därifrån när han ändå var igång? Kanske har du fikat med honom där han mallat sig över antalet Vasalopp och Marathon han plågat sig igenom?
Min pappa var och är ett kraftpaket. Vore han en Marvelhjälte så skulle han vara Hulken. Den otroliga Hulken. I jämförelse med honom är jag Charles Xavier, utan hans superkrafter. Japp, jag känner mig som en flintis i rullstol i jämförelse med honom.
Han går ofta under alias Sportolle av goda anledningar. Ett par år efter han fyllt 30 kände han att det var dags att se efter sin kropp och började motionera - som en idiot. Och med idiot menar jag helt hysteriskt mycket. Och med helt hysteriskt mycket menar jag att han idag, som 71-åring, står modell för hur jag skulle önska se ut som 40-åring. En förebild helt enkelt. Och ett argument jag använder mig av inuti mitt huvud ofta: "Det är ännu inte för sent, jag har gott om tid att få in träning mer i min vardag".
Han byggde upp ett företag från grunden som rullade på så bra att min mamma kunde jobba hemifrån medans jag och mina syskon var små.
Som egenföretagare jobbar man sjukt mycket, så säger normen. Det gäller även i detta fall. Pappa jobbade jättejättemycket när jag var yngre. I slutet av mina tonår använde jag det emot honom en hel del. Det var orättvist av mig.
En stor del av livet är att lära sig tyda och ta in ens nära och käras individuella kärleksspråk. Och min pappas slitande för sitt företag var hans kärleksspråk. Han såg till att slantarna fanns där i
det fantastiska hemmet jag växte upp i.
Han tog mig åt sidan regelbundet och skulle lära mig något. Det kunde handla om hugga ved, tälja med kniv, rensa avloppet i duschen och handfatet, laga punkan i mina cykeldäck, smörja cykelbromsarna, byta däck/olja/oljefilter på bilen, konfigurera värmepannan. Han har en aura av "
we can do" över sig, att man faktiskt kan fixa saker själv.
Jag som trevande fegis har dragit nytta av den attityden många gånger.
Men det bästa av allt hos min pappa är hans ärlighet. Det finns inte rum för struntprat och ihåliga ord i min pappa. Han säger vad han menar, menar vad han säger och håller allt han lovar.
Idag är det lite drygt tio år sedan som han fick sin första stroke. Det var en söndagsmorgon, jag satt i soffan i finrummet och... vek tvätt tror jag. Klockan var efter nio och pappa låg fortfarande i sängen. Det hände aldrig annars, såvida han inte fyllde år och väntade på sånger och frukost på sängen.
Helt plötsligt stod min storasyster vid trappan och frågade mig om jag sett pappa den morgonen, hon hade allvar i blicken. Hon beskrev kortfattat att han inte kunde prata och knappt ens röra på sig.
Hela mitt hjärta sjönk ihop.
Jag ställde mig långsamt upp och gick sakta ned till mammas och pappas sovrum. Jag kikade försiktigt in när det kom inom synhåll. Där inne satt resten av min familj, samlade runt min pappa som fortfarande låg ned i sängen. Han kunde styra lite av sin överkropp och titta sig omkring. Han kunde inte prata. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Jag stod kvar där, utanför sovrummet, och tittade. Fick ögonkontakt med pappa ett par gånger. Jag ville gå in till honom men jag vågade inte. Jag var fullkomligt livrädd. Istället gick jag till mitt rum och grät, liggandes på golvet, medan ambulansen letade efter vårt hus. Jag trodde där och då att jag förlorat min pappa.
Det var inte förrän en dryg timme senare då vi följt ambulansens sirener till sjukhuset och till slut hittat honom i ett rum där. En läkare undersökte honom lite enkelt. Blodtryck och sånt där, minns inte exakt. Grejen var den att mojängen som läkaren skulle använda sig för undersökningen fick han inte att fungera, han stod och grubblade över vad som kunde vara fel med den här prylen. Då hörde jag de första orden från min pappa den morgonen, han riktade orden mot läkaren och hans pryl. Det lät väldigt otydligt men alla hörde vad han sade:
"Kast bort han"
Alla i rummet brast ut i skratt, även läkaren. För mig var det det mest frigörande skrattet jag haft nöjet att skratta i hela mitt liv. Min pappa fanns kvar där inne! Han hade överlevt. Hela vägen till sjukhuset fasade jag för hur illa det var. Men han var kvar. Det var ett underbart ögonblick.
Det skulle ta veckor för honom att prata tydligt igen, månader att gå igen, år att få köra bil och motorcykel igen. Inget blev sig likt för familjen efter den dagen. Men det viktigaste var att han överlevde. Jag fick se hur skört livet är den dagen. Det blev en uppenbarelse jag fortfarande bär med mig. Att uppskatta och älska människorna jag har runt omkring mig.
Just den morgonens erfarenheter försökte jag ett par dagar senare formulera i ett dagboksinlägg och det är vad ni ska få läsa idag. Bara en sak innan du börjar läsa. Jag använder ordet "far" istället för "pappa" i den här texten och det skulle kunna uppfattas pretentiöst eller smålarvigt. Gör ditt absolut bästa att förbise det, för texten i sig är så uppriktig den kan bli.
Och en sak till: Jag älskar dig pappa.
En dag
5 oktober 2003
En kväll var jag hemma hos en gammal grundskolekamrat, precis innan jag gick in ringde min far och frågade vart jag var någonstans, hur dagen hade varit (helt underbar) och när jag skulle komma hem.
Ett kärleksfullt samtal, jag blev glad att han ringde.
-
Nästa morgon vaknade min far. Det såg ut att bli en fin höstdag med stämningsfulla färger på träden och lugna brisar i luften. Men allt stod inte rätt till.
Det var bara en del av min far som vaknade upp. Det som inte gjorde det hade mörkret tagit under natten. Han saknade något.
Jag kom in i hans sovrum på morgonen och blev rent ut sagt förskräckt. I sängen låg min far och tittade runt omkring sig, som ett nyfött frågetecken. Han hade inte full kontroll över högersidan på sin kropp. Höger öga, höger kind, höger arm, höger hand.
Någonting hade tagit det ifrån honom.
Han låg i sin säng och min mor satt bredvid och höll hans hand. Han ville ju stiga upp, dricka kaffe, äta morotskaka med sin fru, ta en morgontur i skogen, åka till kyrkan och sedan övningsköra med sin yngre son.
Min mor ringde ett samtal så att en ambulans kom och hämtade honom. Far tittade runt på alla människor runt omkring honom, med samma frågande blick han hade haft hela den morgonen.
Vi följde efter i en annan bil till Huddinge Sjukhus. Där fick vi besked.
Till skillnad från mig är min far en praktiker ända in i ben och märg.
Han är en person som mycket hellre visar vem han är än talar om vem han är.
Men när ondskan stiger ner på jorden och tar det ifrån honom, nämligen hans högt respektabla fysik för sin ålder tillsammans med en enorm motorik och koordination, då bestuls han på sin förmåga att uttrycka sin livsglädje, plikttrogenhet och kärlek.
Ulf Lundell hade kunnat fortsätta skriva böcker.
Adam Duritz hade kunnat fortsätta skriva låtar.
Johan Croneman hade kunnat fortsätta skriva filmrecensioner.
Men min far kräver fritt spelrum med sin kropp för att kunna göra det som hans liv går ut på!
Och jag såg det i hans ögon. Jag stirrade rakt in i hans själ och såg hans långvariga reaktion. En stor del av hans liv hade försvunnit under natten, det var borta nu. Jag såg hur han himlade med ögonen för att hindra tårarna; och jag såg hur han, för andra gången i mitt liv, grät.
Det var dumdristigt att intala sig något annat. Det var hopplöst. Lika hopplöst som en glassbil inkrockad i en snödriva. Lika hopplöst som basketkorgar uppsatta på en gräsmatta.
Han låg där, som en spindel med bara tre ben kvar.
Det var det värsta jag varit med om.
Och jag ber till Gud att du ska få tillbaka ditt liv igen.
Jag älskar dig far.
Idag publiceras ännu ett tio år gammalt dagboksinlägg som är helt blankt - förutom titel och datum. Jag har ägnat lite extra tid åt att fundera varför det här händer.
Och det är nog för att jag hade min egna privata lilla censureringsfest där i slutet av 2004 då jag skulle gå ur Lunarstorm. Var det magstarkt då, så plockade jag bort det. Jag har alltid varit väldigt emot att ändra redan publicerade texter så var det något jag absolut inte ville sprida vidare (något påhopp eller alldeles för pinsamt för mig) så tar jag bort texten istället för att ändra detaljerna.
Det var mitt i dessa funderingar jag kom på att ett inlägg faktiskt inte ens följde med överhuvudtaget. Det hette "Jag vill vara TRYGG" och skrevs någon gång mot slutet av 2001. Jag var onykter och patetisk. Så det fick gå, helst raderas ur minnet också men nu - drygt tio år senare - påminde jag mig själv om det igen. Bra jobbat Viktor.
Men men, skönt att veta hur långt jag kommit, hur annorlunda jag är idag som 28-åring. Även när jag är deppig och väldigt nere så hålls blicken tämligen rak och hakan något sånär pekad uppåt. Mitt inre har en hyfsad lägstanivå.
Så! Dagens inlägg, vad handlade det om då?
En till dikt faktiskt. En dikt om att slå sig fri från förväntningar och strunta i vad andra tycker. Och ja, det låter ascoolt när jag sammanfattar den som en halvvuxen karl. Men kom ihåg: Den skrevs av en småplågad 18-åring. Och det var väl därför jag ett drygt år senare valde att exkludera den från mitt arv från den tiden - min
legacy så att säga.
Jag minns knappt några exakta formuleringar från texten men jag minns känslan. Dock så minns jag de två sista meningarna:
Den vita skåpbilen är omkullvält.
Det är över.
Det var det jag hade att bjuda på idag gott folk. En blank text. Men vänta bara tills lördag. På lördag kommer en riktigt smällkaramell hörrni, håll utkik!
Det är över
3 oktober 2003
