Mitt förra inlägg var visst för personligt för 90% av läsarna att förstå vad jag menade. Men, skit i det. Ni kanske förstår nån dag.. vem vet. Inte jag iallafall..

Det jag tänkte fundera lite konkret på var den värld vi lever i. För visst lever vi i en värld? Eller är det så att vi alla lever i varsin värld och vi möter varandra i det vi har gemensamt, alltså det rent fysiska?
Allt annat är sin egna lilla värld.. allt annat tolkar jag på mitt sätt och ser på människor på helt andra sätt än andra.
Är det så?

Hmm.. vet faktiskt inte. Men en tanke är det iallafall.

I den värld vi lever i finns det människor som säger precis vad dom tänker. Sådana människor kan vara lite påfrestande att vara med. Vems fel är det?
Vill man höra vad alla tänker? Nej. Nej, verkligen inte. Då skulle saker och ting bli väldigt komplicerat i livet.

I den värld vi lever i pra

tar så gott som alla skit om andra.
Var går gränsen till skitsnack? Om man ser någon som har en helt grotesk frisyr och man skämtar om det bland kompisarna utan att den utsatte får reda på det. Han går hem med glatt humör och inte har nån aning om att folk tycker att hans frisyr är hemsk. Är det skitssnack från ens egen sida då?
Tja.. det sker ju bakom mannens rygg men han kommer aldrig få reda på det och man tycker ju verkligen att frisyren är sämst och näst-sämst i världen.
Ibland är det så att när man är ärlig så pratar man skit.
Men om man säger till en person att man verkligen inte gillar henne och sedan pratar om just det med sina kompisar efteråt. Hur blir det då?
Då har man sagt till flickan vilket avsky man har till henne, på ett sätt så är det inte bakom hennes rygg man pratar då. Då ältar man bara med sina kompisar..
Någonstans går gränsen till skitsnack och ”någonstans” är lite här och var eftersom en del tar det som skitsnack så fort någon säger något negativt bakom hennes rygg. Andra bryr sig inte, eller kanske inte orkar bry sig (?)
Man måste faktiskt kunna prata om andra när de lyser med sin frånvaro.

I den värld vi lever i lever folk som tycker att det är för jobbigt att ta itu med sitt eget liv så de rotar i andras istället.
Personer som lägger sig i och tisslar och tasslar med människor och får reda på fakta. Sen säger de hur sämst man är som håller på med det man håller på med.
Såna människor gör ibland livet svårare att leva. Märk väl att jag sa ”svårare” och inte ”svårt”.
Se på er själva och sluta döm andra era förmultnande kossor med violetta cowboy-boots. Ni ser inte grymma ut. Inte det minsta.

I den värld vi lever i dricker folk alkohol.
En del gör det för att göra sig själv mer intressant för andra människor.
Andra gör det för att göra andra mer intressanta för sig själv.
Några gör det för att de är glada.
Några andra för att de är ledsna.
Ett fåtal för att få roligt.
Andra för att få det roligare.
Ett par stycken för att glömma.
Några stycken för spänningen.
En del för smakens skull.
Somliga för att vara som alla andra.

I den värld vi lever i finns det några äckligt oärliga personer.
Blä!

I den värld vi lever i existerar det människor som gör så obeskrivligt bra musik. Den är så bra så att man inte vill lyssna på den mer än ett par gånger per år för att inte tröttna på det.
Musik som får tårkanalerna att gå i högvarv.
Musik som man kan gå i takt till.
Musik som man får rysningar över hela kroppen av.
Musik som är så otroligt genial att man kan tro att den är producerad av någon högre makt.
Radiohead, Counting Crows och Pearl Jam i mitt hjärta..

Ni som fick mig att lyssna på dessa hjältar, tack.

I den värld vi lever i blir folk kära i varann. Ibland tar det ett tag för dem att fatta, andra tar det bara en helg.
När människor blir kära så gör de sjuka saker.
När andra människor blir kära så gör de helt sjuka saker (om du förstår vad jag menar).

I den värld vi lever i gillar en del att bli osams. Så fort de möter något som kan användas som bråkargument ger de sig in i konflikt. De kan aldrig se genom fingrarna och förlåta.

I den värld vi lever i lever många människor.
Somliga lever jobbiga liv.
En annan skara lever tråkiga liv.
Vad är värst?

Jag har faktiskt inte körkort. Jag får alltså inte köra bil med vem jag vill.
Men det jag tänkte komma fram till är att livet känns som en bilfärd på väldigt gropiga vägar. Bolivias vägar kommer genast upp i mitt huvud då, varför det? Kanske för att dom ”vägarna” inte är värda att definieras som vägar, mer stigar.
Fast det var inte det jag skulle komma till.
Gropiga vägar var det..
Du kan köra dessa vägar på tre sätt.
Det första är att bara gasa på så mycket man kan, röja på helt enkelt. Då flyger man över dessa hål och resan flyter på. Men den blir väldigt riskfylld och farlig. Chansen att köra på någon är hög också.

Det andra är att köra lagom fort för att känna stötarna rejält. En väldigt påfrestande resa blir det då. Men kurvorna tar du lugnt.

Annars kan du köra så otroligt sakta för att ta groparna lugnt och fint. Men då blir resan väldigt tråkig och ointressant. Det enda positiva är att du inte känner groparna.

Hur kör du?
Jag har omedvetet redan testat alla dessa stilar under mina sjutton liv som människa.
Sexan, sjuan och åttan brände jag på så fort jag kunde med bilen. Jag hade otroligt skoj och kände mig väldigt häftig. Groparna kände jag inte alls. Hejsanhoppsan vad jag njöt!
Men som åren gick fick jag höra från folk att jag körde för fort och därmed körde på mycket folk. Vet fortfarande inte om jag verkligen gjorde det... men jag lyssnade på dem och saktade ner.
Jag körde då precis så snabbt så jag fick känna livets stötar i dess värre former. Jag envisades med att fortsätta med denna hastighet i ytterligare två år tills jag saktade ner ytterligare eftersom den hastighet kändes för jobbig på grund av alla jobbiga gropar som störde mig dag som natt. Problemet lade sig i högar framför mig. Jag saktade alltså ner.
Men den hastigheten som jag nu befinner mig i är så otroligt seg, jag lider verkligen av det här! Denna hastighet gör mig tråkig och seg i många situationer.
Jag är inte mig själv.
Jag känner en tydlig förändring, det gör nog ingen annan.. men jag gör det..
Men det är antingen det här eller köra guppigt och jobbigt.

Usch, hemska tider. Hur ska man leva egentligen? Hur snabbt ska jag köra egentligen? Blä, finns inget bra svar på det här. Bara att leva på och lära sig av livet.

-
Dessa gropar kan du tolka hur du vill beroende på hur du ser på ditt liv. Men jag ser dem som dessa saker som förföljt mig ett bra tag. Sånt som gör livet otroligt svårlevt och jobbigt. Vad jag talar om är missförstånd.
Missförstånd som jag kanske någon gång i framtiden tänker ägna ett dagboksinlägg åt. Jag har så Otroligt mycket att säga om detta. Min sega hastighet är följden av en rad missförstånd.
Hejdå



.
Jag var bara tvungen att slänga in en kommentar om DDD, jag har fått en del skilda gensvar om detta och jag kan hålla med om att den är väldigt mörk och deprimerande. Men det var så jag kände mig precis då och det mesta står jag fast vid fortfarande.
Stackars de som har jobb där förväntan är att de ska göra perfekt jobb alltid. Till exempel ljudtekniker på TV som inte får synas. Men så fort de gör det så får de kritik hemma från TV-soffan. Jobb som alltid måste utföras perfekt eftersom förväntningen har varit sådan.
Har det inte hänt nån gång att en -Dålig Domare Dödas-?

Mörkret är evigt.
Om du inte arbetar och tjänar pengar, då kan du inte betala elräkningen, då får du leva i mörker.
Om du inte är ödmjuk, trevlig och generös mot dina vänner och nära, då präglas ditt liv av mörker.

Livet är en kamp mot det ständigt inträngande mörkret. Solen är inte evig, alltså förr eller senare lägger sig mörkret över oss.
Om det inte sker någon form av kemisk reaktion eller energirikt, då blir det inget ljus. Någonting måste kämpa för att ljuset ska finnas. Annars kommer mörkret.
Visst visst, ett litet stearinljus jagar bort extremt mycket mörker i proportion till sig själv, men det där ljuset är inte evigt.

Om vi inte städar huset, så blir det smutsigt.
Om vi inte tränar, så blir vi tjocka.
Om vi inte pluggar, så blir vi.... öhmm... osmarta.

Jordens och livets bördor drar oss neråt, psykiskt och fysiskt. Om inga muskler ansträngs faller vi mot marken, och stannar där.

Det dåliga, det mörka, det smutsiga, det kommer av sig självt. Det dominerar.
Det är just det som vårat ansvar är, att just hålla detta borta från oss själva.

Ändå ägnar folk mycket tid åt det man hatar. Just därför att det dominerar.
Folk skriver hatlistor i sina dagböcker (icke illa menat)...
Kolla bara på mina dagboksinlägg, hur många av dom handlar om någonting skoj, något roligt. En hyllning till något?
Bara massa klagomål och skitsnack mot saker och ting.

Mår man bättre när man har lagt en dräpande kommentar till någon, än när man har gett en väldigt fin komplimang till någon?
Hm..
Man känner sig väl bättre efter att ha lagt det dräpande svaret än när man självmant gjort någon annan glad, höjt upp någon annan..

Lyssna på det här..
Hur mycket krävs det för att två människor ska bli extremt tajta vänner?
Väldigt mycket från båda parterna, det håller ni väl med om? Man blir väl inte bästa polare med nån snubbe på stan bara sådär?
Men.
Hur mycket krävs det för att två människor (vänner eller främlingar) ska bli ovänner?
Väldigt lite.
Det kan räcka med ett litet missförstånd. En liten skitsak. En, två eller kanske tre meningar sagda vid fel tidpunkt. Ett svek. En fråga. En liten idiotisk fråga! som sätter kugghjulen i rullning mot ett sämre kamratskap.
Varför är det så!? Jag blir så ledsen när jag ser tillbaka på sådana situationer när småsaker har betytt mer än vad man trott i en vänskap. Tårarna kommer ju nästan..
Varför skulle det bli en så stor grej? Varför? Jag är verkligen ledsen över att det blev som det blev.

En dålig sak fördvärvar så mycket.
Men en god sak kan glömmas bort så fort.

Om man kommer fyra i VM blir man besviken. Denna besvikelse kan sitta kvar åratal.
Om man kommer etta. Då blir man självklart glad, men den kan glömmas bort fort eftersom man sätts ständigt på nya prövningar och svåra tider.

Det som är dåligt får folk att öppna munnen och skrika.

Jag skrev förut ett dagboksinlägg om tidsmaskinen. Om hur man skulle kunna åka tillbaka i tiden och återuppleva händelser.
Men jag håller nog med dig om att jag skulle använda den mer till att åka tillbaka och ändra saker i historien.
Ånger sätter djupare spår än seger.
Sorg glöms inte bort lika lätt.

Men om vi inte hade det dåliga skulle vi haft något att jämföra med sen när vi mår bra.

Det finns bara ett enda evigt ljus. Evig sanning och evig kärlek. Det kommer bara från en person. Det finns ingen annanstans.

Japp.
Jajamensan.
Då kanske jag ska förklara mig gällande rubriken till detta.
DDD... hmm, vad betyder det egentligen?

Något nytt insektsbekämpningsmedel som försöker konkurrera ut DDT?
Ericsson’s nya slogan?
Buddhist-munkarnas moderna ordspråk?
Kellogg’s vitaminrika frukostflingor?
Typ inte..

Det är bara en fånig liten sak jag kommit på när jag gått ensam runt och funderat;

-Det Dåliga Dominerar-