Här har vi ännu en minst sagt trevande liknelse.

 

Jag ville på något sätt beskriva mitt beteende under högstadiet. Eller rättare sagt: Jag ville beskriva mitt beteende under högstadiet sett ur mina lärares ögon.

 

Hur man socialt kan gå för fort fram och medvetet och/eller omedvetet vara rolig på andras bekostnad. En stor portion självrannsakan som fumlar sig fram genom en trasig liknelse, japp så är det.

 

 Jag blir lite varm över kinderna av att läsa den här texten. Det är väldigt överraskande att upptäcka hur personligt jag faktiskt skriver.

 

Texten rundas sedan snyggt av med lite efterfunderingar kring det föregående inlägget DDD. Och jag kan faktiskt påstå att den lilla biten på slutet är jag fortfarande stolt över!

 

 

 

25 september 2002

Jag har faktiskt inte körkort. Jag får alltså inte köra bil med vem jag vill.
Men det jag tänkte komma fram till är att livet känns som en bilfärd på väldigt gropiga vägar. Bolivias vägar kommer genast upp i mitt huvud då, varför det? Kanske för att dom ”vägarna” inte är värda att definieras som vägar, mer stigar.
Fast det var inte det jag skulle komma till.
Gropiga vägar var det..
Du kan köra dessa vägar på tre sätt.
Det första är att bara gasa på så mycket man kan, röja på helt enkelt. Då flyger man över dessa hål och resan flyter på. Men den blir väldigt riskfylld och farlig. Chansen att köra på någon är hög också.

Det andra är att köra lagom fort för att känna stötarna rejält. En väldigt påfrestande resa blir det då. Men kurvorna tar du lugnt.

Annars kan du köra så otroligt sakta för att ta groparna lugnt och fint. Men då blir resan väldigt tråkig och ointressant. Det enda positiva är att du inte känner groparna.

Hur kör du?
Jag har omedvetet redan testat alla dessa stilar under mina sjutton liv som människa.
Sexan, sjuan och åttan brände jag på så fort jag kunde med bilen. Jag hade otroligt skoj och kände mig väldigt häftig. Groparna kände jag inte alls. Hejsanhoppsan vad jag njöt!
Men som åren gick fick jag höra från folk att jag körde för fort och därmed körde på mycket folk. Vet fortfarande inte om jag verkligen gjorde det... men jag lyssnade på dem och saktade ner.
Jag körde då precis så snabbt så jag fick känna livets stötar i dess värre former. Jag envisades med att fortsätta med denna hastighet i ytterligare två år tills jag saktade ner ytterligare eftersom den hastighet kändes för jobbig på grund av alla jobbiga gropar som störde mig dag som natt. Problemet lade sig i högar framför mig. Jag saktade alltså ner.
Men den hastigheten som jag nu befinner mig i är så otroligt seg, jag lider verkligen av det här! Denna hastighet gör mig tråkig och seg i många situationer.
Jag är inte mig själv.
Jag känner en tydlig förändring, det gör nog ingen annan.. men jag gör det..
Men det är antingen det här eller köra guppigt och jobbigt.

Usch, hemska tider. Hur ska man leva egentligen? Hur snabbt ska jag köra egentligen? Blä, finns inget bra svar på det här. Bara att leva på och lära sig av livet.

-
Dessa gropar kan du tolka hur du vill beroende på hur du ser på ditt liv. Men jag ser dem som dessa saker som förföljt mig ett bra tag. Sånt som gör livet otroligt svårlevt och jobbigt. Vad jag talar om är missförstånd.
Missförstånd som jag kanske någon gång i framtiden tänker ägna ett dagboksinlägg åt. Jag har så Otroligt mycket att säga om detta. Min sega hastighet är följden av en rad missförstånd.
Hejdå



.
Jag var bara tvungen att slänga in en kommentar om DDD, jag har fått en del skilda gensvar om detta och jag kan hålla med om att den är väldigt mörk och deprimerande. Men det var så jag kände mig precis då och det mesta står jag fast vid fortfarande.
Stackars de som har jobb där förväntan är att de ska göra perfekt jobb alltid. Till exempel ljudtekniker på TV som inte får synas. Men så fort de gör det så får de kritik hemma från TV-soffan. Jobb som alltid måste utföras perfekt eftersom förväntningen har varit sådan.
Har det inte hänt nån gång att en -Dålig Domare Dödas-?