Lady Gaga hade funnits i min periferi ett tag. Hennes po-po-po-poker face po-po-poker face och papa-paparazzi hade nått fram till mina öron på nåt sätt. Hennes outfits hade varit nästintill omöjlig att undvika och hon var på allas läppar förra året. Alla hade något att säga om henne, när man inte var upptagen att prata om Millenniumfilmerna (som för övrigt överlägset tar första plats i 2009 års snackis-kategorin).

Iallafall, när musikvideon till Telephone började synas i media blev jag nyfiken. Med en svensk regissör till den drygt nio minuter långa videon var jag tvungen att spana in den. Det var även första gången jag på eget initiativ skulle lyssna på Lady Gaga. Tre minuter och nio sekunder in i musikvideon, när musiken läggs på hennes röst som sjungit ensam en kort stund, hon släpper luren hon tidigare sjungit i och börjar istället sjunga in i kameran samtidigt som hon rör armarna i takt med musiken. Det var då det hände, det var då det gick upp för mig att Lady Gaga är ascool.

Det var ingen idé att kämpa emot det, hon var awesome. Hur lyckas man med något sådant med läskburkar i håret? Det tänkte jag att vi skulle ta reda på idag. Vad är det som gör Lady Gaga den hon är?

1. Hennes namn
Ett tips till alla er som vill stiga upp till dom övre skikten i populärkulturen:

Hämta insipiration från Queen, ett av dom bästa banden genom tiderna.

Mika låter verkligen nästan exakt som Freddie Mercury, Muse har låtar som inte ligger långt ifrån Queen och hur har The Ark lyckats bli ett svenskt band som inte är skittråkigt? Genom att låna sound, sceneri, klädsel och frontfigur från bandet.

Vad hjälpte musikern/komikern Weird Al Yankovic att gå från radiostjärna till tv-stjärna? Sekunden han fick framföra sin parodi av Queens låt "Another one bites the dust", som istället hette "Another one rides the bus". Den blev så instapopulär att han fick börja framföra den live i tv med sitt dragspel! Därifrån tog hans karriär fart.

Jag har varken sett Wayne's World eller Wayne's World 2. "VA?! Har du inte sett den?!". Yeah yeah, bring it. Det enda folk har att säga om dom är någon scen där Bohemian Rhapsody spelar en central roll. Det är tydligen det som stannat kvar i människors minnen, lämnat det största avtrycket i deras medvetanden. För oberoende av varandra så är det den scenen som kommer på tal när Wayne's World diskuteras. En vacker dag ska jag ta reda på vad grejen är med den scenen, och vad filmerna egentligen handlar om. För det enda jag vet om Wayne's World för tillfället är att Queen på något sätt har bidragit till den. Det är vad jag kallar mäktigt inflytande!

Det slutar inte där. Ett av dom bästa spelen till NES, Bionic Commando, har även det en Queenreferens. Lite långsökt och inte särskilt lätt att förstå, men ändå. Som supersoldat tar man sig in i fiendens baser för att komma åt känslig information, utrustning och nya vapen. Under banorna var man ibland tvungen att kontakta sitt högkvarter för att få tips och hjälp som ibland var värdefullt, ibland inte. Detta gjorde man via radiostationer. Grejen är den att om man hade med sig fel kommunikationsutrustning till banorna (det fanns ett par att välja mellan) så var det enda man hörde på radion:

2. Hennes refränger
Lyssna på dom. Dom hänger sig kvar, dom fastnar, dom är enastående. Hon pratsjunger inte som Shakira, hon gnyr inte som Britney Spears och hon stönar inte som 2000-talets Mariah Carey. Nej, Lady Gaga sjunger som folk. Hon har inte en bättre pipa än Christina Aguilera men ja ja, den är tillräcklig.

Vissa av hennes verser är lite krystade och sticket i Paparazzi är rent ut sagt dåligt. Men hennes refränger är alltid feta. Speciellt i Telephone.

3. Hennes stil
Det mest uppseendeväckande med Lady Gaga är såklart hennes klädstil. Att hon får utmärkelser för bäst klädda och sämst klädda artist samtidigt säger allt. Hon verkar inte ha några som helst skrupler gällande vad hon har på sig. Och självklart är det hela den grejen som gör henne så grym. Hennes stil går inte efter det välanvändna receptet som kvinnliga popartister följt sedan länge. Britney Spears, Christina Aguilera, Rihanna, Hannah Montana och Jessica Simpson har alla gått från skolflicka till läderklätt sexobjekt.

Istället började Gaga sin karriär som en färdigutvecklad artist med blicken redan inställd på att klä sig både som en idiot och en superstjärna. Tummen upp för det!

Ja, en liten detalj i musikvideon till Telephone är en tydlig blinkning till tv-spelens värld. En av ingredienserna till giftet på bilden ovan är Tiberium vilket alla som spelade strategispel på 90-talet vet är ämnet som ligger bakom konflikten i Command & Conquer-spelen.

Trots det lilla jag egentligen har lyssnat på Lady Gaga så vet jag hon är grym. Jag äger ännu ingen skiva med henne och jag har inte sett henne live. Men jag har terroriserat min fru med Telephone det senaste halvåret och kommer fortsätta hålla ögonen på låtarna hon släpper ur sig. Varför?

Därför att Lady Gaga är awesome.

Minimal spoilervarning för dom flesta Zelda-spelen sedan 1998.

Ända sedan 1998 har dom flesta spelen i Zelda-serien redan i titelskärmen presenterat temat för spelet, nämligen vilket färdmedel och instrument man kommer använda sig av. Lyssna bara, vad är det första du hör?

The Legend of Zelda: Ocarina of Time: [kloppetikloppeti] och ocarina.
The Legend of Zelda: The Wind Waker: [kluckkluck] och [swischswosch].
The Legend of Zelda: The Twilight Princess: [aooooooo].
The Legend of Zelda: Phantom Hourglass: [puttputt].

När då The Legend of Zelda: Spirit Tracks öppnar med [tufftuff] i takt med en panflöjt så börjar jag känna ett visst obehag klättrandes på ryggraden.

Redan under Phantom Hourglass kändes det lite för modernt med en ångbåt. Zelda-serien ska enligt mig existera i någon form av fantasytolkning av medeltiden. Det var ju då prinsessorna kändes som mest aktuella och Zelda (vars namn nästan alltid är med i titeln) är ju faktiskt en prinsessa. Men utvecklingen lät inte vänta på sig, den industriella revolutionen stod runt och hörnet och nu var det alltså dags att åka tåg. Link kunde (nästan) lika gärna ha en cowboyhatt på sig!

 

Om utvecklingen fortsätter på det här viset är väl Zelda till slut en skandalprinsessa som är med på alla omslag i HäntExtra och Klick! Istället för att bli räddad från Ganon behöver Link skydda henne från aggressiva paparazzifotografer.

Skämt åsido gör det alltid ont när en så älskvärd serie som Zelda ändrar sig på det här viset.

Riddaren Ingenjören Link, ännu en ättling av sig själv från tidigare spel (han ser ju exakt likadan ut) får reda på att han är kallad att rädda kungariket, med hjälp av sin häst sitt tåg! Han ger sig ut på äventyr och utforskar kungarikets stora gröna ängar tågspår.

Spelet är helt klart mysigt men utforskandet är inte direkt något smörgårdsbord. Känslan av att stiga iland på en ö i Wind Waker var oslagbar eftersom troligtvis ingen varit där tidigare. Men var man än stannar i Spirit Tracks så är det första du vidrör en tågperrong, wow.

 

Det är absolut inget svart får i Zelda-serien (som Zelda II som är ganska dåligt, förutom musiken). Det finns ändå en del att göra utöver huvudäventyret och att föra anteckningar på kartor är fortfarande häftigt (även fast jag gjorde det redan i Phantom Hourglass). Samarbete är ju faktiskt helt nytt men att spela på panflöjten kändes väldigt krystad.

Spelet var... bra. Jag har inte spelat ett Zelda-spel på sån rutin sen jag spelade igenom The Legend of Zelda: Oracle of Seasons och Ages. Det vill säga; dom är alla bra spel men flyter på i ett sådant igenkännbart tempo att det aldrig blir någon riktig utmaning. Ingen större förändring alltså.

BETYG: 3/5

Kolla på mig, först klagar jag på att dom förändrar saker sakta men säkert, sen klagar jag på att inte särskilt mycket förändras. Nej, jag behöver bestämma mig för något och då förespråkar jag förändring! Jag får svälja stoltheten och be om en riktigt ordentlig förändring inför det nya The Legend of Zelda: Skyward Sword som släpps till Wii tidigt nästa år. Friskt vågat, hälften vunnet! Då kan det bli hur bra som helst.

Tidigare inlägg här och här.

Jag nämnde tidigare att Lucia skulle få en alldeles egen expansion i det här spelet. Jag sa även att jag nästan var tvungen att spela igenom den. Tråkigt nog.

För det fanns egentligen ingenting att spela igenom. Vad det bjöds på var en 15 sekunders lång filmsekvens där helgonet Lucia berättar lite kort om sig själv, därefter bjöds det på en baneditor och möjligheten att dela med sig av sina banor online. Med baneditor menar jag möjligheten att forma sina egna vågor av fiender i ett och samma rum. Med online menar jag att av alla banor som läggs upp av spelare världen över är 95% designade så att man så enkelt som möjligt låser upp dom olika troféerna som följer med den här icke prisvärda expansionen. Ingen utveckling av handlingen eller karaktärer.

Självklart föll jag ändå för det.

Där satt jag och jagade medaljer i olika utmaningar som inte var ett dugg kul. Till slut fick jag tillbaka blodet i hjärnan och insåg att så här kan jag inte tortera mig själv bara för att kunna skryta om det efteråt. Det blir som att skryta om hur tråkigt jag haft.

Utöver detta gick också att spela som Lucia. Hon hade vingar och kunde hänga kvar i luften ett tag. Annars var det typ samma kontrollschema för henne som för Dante. Inget att höja sina ögonbryn för, förutom det faktum att hon kunde SKJUTA LASER UR SINA ÖGON. Det förstörde den image av Lucia som det ägnats hela femton sekunder åt att bygga upp.

Nej, det var verkligen inget att hänga i julgranen. Bortkastade pengar.

Jag tog även hem en expansion som var en extra bana med nya fiender (påstod dom). Helt värdelös bana, exakt samma fiender med nya kläder på sig, 35kr fattigare och två troféer rikare.

Vi får se om det kommer en uppföljare till det här spelet som jag ägnat så många fler timmar på än jag egentligen velat. Det kommer jag säkert spela minst lika mycket. Nu har jag iallafall fört vidare kunskapen till er läsare!

Vi snackar The Rock, Armageddon, Con Air och Black Hawk Down. Bara hårda grabbar med smutsiga ansikten som med kirurgisk precision prickar huvuden på terrorister världen över. En ganska onyttig kaloribomb för USA's redan överviktiga militärego.

Spelens kampanjer är helt underbara actionfestivaler som är över på mindre än fem timmar men är testosteronpulserande så in i bomben, så längden är faktiskt inget större problem. Ettan har ett fåtal banor som sänker tempot en smula men tvåan tar igen det med en nästan perfekt kampanj. Här rycks jag verkligen med i handlingen, bara att man får se ansiktet på alla karaktärer gör det lite enklare. Ja, jag sneglar på dig Lost Planet 2.

Tvåan har även ett läge som heter Special Ops där man tillsammans med en annan spelare tar sig an korta, råtajta uppdrag. Trots ett par småtråkiga uppdrag i slutet var det verkligen hur roligt som helst. Tvåan är faktiskt uppe där och sniffar på en femma. Om jag hade djupdykt ner i någon Multiplayer som båda spelen erbjuder hade jag säkert fastnat bra mycket längre.

Dessa spel är även tydliga exempel på att bilduppdatering är viktigare än upplösning. 1024 x 600 pixlar på skärmen som uppdateras 60 gånger i sekunden (Modern Warfare) spelar jag mycket hellre med än 1280 x 720 pixlar på skärmen som uppdateras 25-30 gånger i sekunden (dom flesta andra spelen idag). Extremt få spel den här generationen kan jämföra sig med flytet som dessa två spel har. Säg efter mig: Flyt före upplösning!

Jag kan tänka mig att många har problem med hur kontrollerande dessa spel är. Likadant som Uncharted 2 är upplevelsen upphängd efter en snitslad bana som spelaren måste följa. Jag skulle inte vilja att alla spel ser ut på det här viset men tycker att dom har en välförtjänt plats i spelvärlden.

Två underbara spel!

BETYG: 4/5

Tråkigt nog blev det kraftiga spänningar mellan utvecklaren Infinity Ward och utgivaren Activision ett par månader efter att Modern Warfare 2 släpptes. Med tanke på hur mycket pengar det drog in på så kort tid så är det inte så konstigt att människor var tvungna att börja bråka om dom. 310 miljoner dollar drog det in under dom första 24 timmarna, bara i USA och Storbritannien. Det gör det till det mest inkomstbringande släppet i underhållningsindustrin någonsin.

Outbetalda royalties, stämningar fram och tillbaka, väktare utplacerade på arbetsplatsen, avskedade chefer och en lång rad anställda som avgått efter att cheferna skapat en ny utvecklarstudio som anslutit sig till en av utgivarens konkurrenter. Intriger intriger intriger.

Den 23 maj nästa år är datumet då dessa personer ställs inför rätta. Vi får se hur det går. Pengar kan verkligen röra till det i människors huvuden. Sen får också se hur det går med det oundvikliga Modern Warfare 3, hoppas inte kvalitén får lida på grund av allt detta (man kan alltid drömma).

Gratistidningen Gamereactor är inte mycket att hänga i julgranen. Visst, den är gratis, släpps en gång i månaden och rapporterar om och recenserar spel. Men i jämförelse med LEVEL faller den platt på alla punkter. LEVEL har matigare artiklar som är fyllda med personliga reflektioner, intressanta analyser och spelrecensioner som är roligare att läsa.

Allt det där saknar Gamereactor. Antingen är något råfett eller så är det så dåligt att det luktar illa. Allt som är dåligt på Gamereactor luktar illa. Luktar gammal buffalopung, gymnastiksko, tubsocka, mjölkpaket, cowboy. Jag vet inte hur många recensioner jag läst där dom hittat på en ny illaluktande grej dom kan jämföra det dåliga spelet med. Vad trött jag blir.

Men!

Om vi pratar onlinesatsning så slår Gamereactors hemsida Gamereactor.se LEVELs hemsida Loading.se med hästlängder. Eftersom Gamereactor är en gratistidning så bryr dom sig inte att recensionen måste komma på pränt i tidningen först, därför är dom alltid först med recensioner (ibland är det ju nästan mer värt att vara först). Dom delar mer än gärna med sig av artiklar som är varit med i/är med i tidningen. Men det bästa med hemsidan är redaktionsbloggarna.

Chefredaktören Petters blogg handlar om spel, film, serier, amerikansk läsk och godis, UFC, kläder och annat härligt. Den är matig, nästan alltid intressant, snygg och uppdateras flera gånger varje dag.

Jonas blogg handlar i princip bara om spel. Många inlägg dedikeras till att försöka se in i framtiden och spå vad som kommer hända i spelvärlden. Naturligtvis är det inte alltid rätt men förvånansvärt mycket visar sig stämma och jag läser hans tankar med högsta vördnad.

Sen slänger jag oftast ett öga på Eriks blogg som handlar om film och bara film. Roliga listor, sågningnar och hyllningar, en bra blogg.

Gamereactor.se, mycket bättre än sin tiding.

Loading.se, mycket sämre än sin tidning.

Här är nyhetsflödet väldigt sporadiskt, väldigt få artiklar läggs upp och bloggarna handlar till 95 % om olika indiespel som redaktionen hittat på nätet. Jag har inget emot indiespel men skulle gärna höra vad redaktionen tycker om det som händer i spelvärlden dagligen, är det för mycket begärt? För övrigt är designen på bloggarna jättedålig vilket gör alla bloggar på hemsidan onödigt svåra att läsa. Tobias Söderlunds blogg är förvisso väldigt väldigt bra men annars finns det inga ljusglimtar här inte.

Jag förstår ju såklart att mycket av texterna sparas till dom betalande prenumenanterna, men bättre kan ni!

Nu har vi i samarbetspakten äntligen tagit oss igenom Capcoms uppföljare som i början verkade awesome men som bara var okej, knappt ens det.

Att tillsammans med tre vänner ta sig igenom ett äventyr genom djunglar, glaciärer, havsbottnar och rymden låter ju awesome. Att hjälpas åt att göra köttfärs av insekter små som buffalos och stora som skyskrapor låter ju awesome. Att alla även har varsin änterhake låter ju awesome.

 

Men det enda som var awesome var en bossfight och ett par banor. Resten är en irriterande röra.

I början märktes det inte för då var vi höga på samarbetsläget. Att sitta framför varsin skärm med ett headset i örat pratandes över Skype var underbart. Men som en sockerkick gick det över efter ett par timmar, då började bristerna i spelet sakta men säkert träda fram.

Det första jag tänker nämna är också det absolut sämsta med spelet: Upplåsningssystemet.
Nya vapen och abilities (förmågor eller egenskaper) låser man upp med hjälp av poäng man får av att plocka upp lådor under spelets gång. För det första används poängen till att köra en enarmad bandit, det avgörs alltså helt av slumpen om man ska få nya vapen och abilities eller helt värdelösa nicknames och gester. För det andra behöver man logga ut ur spelet efter varje avklarad bana för att få tillgång till den enarmade banditen. Efter att man gjort detta måste man starta upp ett nytt spel och bjuda in alla spelare igen. En process på ett par minuter, efter varje bana. Störande.

Jag hade turen att få Machine Gun II, som skjuter snabbare och gör mer skada, tidigt i spelet och därav få det lättare under resten av spelet. Dom andra fick nästan bara en massa nicknames (alltså namnet som står ovanför ens gubbe under spelets gång) och olika gester (danser, vinkningar och annat helt onödigt).

När jag besegrar en fet boss eller hittar en svåråtkomlig gömma vill jag bli belönad med uppgraderingar, nya vapen och annat smått och gott. Inte genom att lägga poäng i en enarmad bandit och hoppas på det bästa. Jag har aldrig tidigare varit med om ett mindre rättvist upplåsningssystem i spel, någonsin.

 

Det andra jag tänker nämna är även det riktigt dåligt: Handlingen.
Jag har inte spelat föregångaren och förväntade mig inte att förstå alltihop men men den här handlingen är i det tunnaste och mest obegripliga laget. Efter halva spelet ville jag hoppa över filmsekvenserna för att komma direkt till spelandet. Det tappade tidigt bort sig självt eftersom man hoppade mellan olika fraktioner i en stor konflikt på en planet. Det är faktiskt allt jag kan summera av spelet efter att ha genomlidit varenda filmsekvens av det.

Jag tror helt seriöst att dom ansvariga för handlingen fick ordern att kopiera det dramaturgiska tillvägagångssättet som Call of Duty: Modern Warfare använde sig av. Alltså att berätta en handling ur flera personers ögon och fritt röra sig mellan dessa olika personer (Modern Warfare-gänget lyckades för övrigt sjukt bra med det, ännu bättre i uppföljaren). Med tanke på hur extremt bra det spelet sålde är det inte särskilt konstigt att kopior dyker upp nu ett par år senare. Manusförfattarna spelade väl igenom det och tog snabba anteckningar. Resultatet? Hujedamej en sån röra. Det var i stort sett gubbar i hjälm som hade ihjäl monster, there you have it!

Det tredje är resten av allt jag störde mig på i det här spelet: Inkonsekvent.
Längden på banorna var sällan balanserad. Ibland fick man börja långt, långt bakåt när vi alla hade dött, ibland inte. Bossarna kom och gick lite som dom ville, ibland i början av ett kapitel, ibland i slutet och ibland även i mitten. Alla kapitel bestod av olika många banor, ibland två, ibland sex. Skadan som fienden gjorde på en var ibland normal, ibland helt överdriven (att dö av ett skott var helt normalt). QTE (Quick Time Events) kom kanske fyra gånger under spelets gång och gav egentligen ingenting. Plus att vi alltid var oförberedda när det väl hände. Klarar man spelet när sista banan är avklarad? Nej det gör man inte, för man har med största sannolikhet missat den hemliga banan i första kapitlet som måste avklaras för att låsa upp trofén som säger att man klarat spelet.

Suck.

 

Det konstiga var att mitt i allt detta elände kom det små guldklimpar och gav spelet ett litet lyft. En boss där samarbete var nyckeln, på riktigt! Och vissa banor var ganska häftiga, speciellt den när man ska inta en svävare och hålla särskilda punkter under en viss tid.

Men resten var inte så bra, jag skulle aldrig rekommendera det här spelet till någon som skulle spela det själv. För ett år sedan hade aldrig kunnat se igenom glädjen att spela tillsammans med andra men nu när jag gjort det ett tag kan jag se längre än så. Och Lost Planet 2 ska man bara spela om man har fyra vänner att spela det tillsammans med och inte har några större problem med orättvisa, dålig handling och inkonsekvens. Lyckligtvis finns det ett par riktigt bra ögonblick att hitta. Det är ju alltid roligare att samarbeta!

BETYG: 2/5

Äldre japanska män i filmvärlden, ser du vad jag ser? När jag blundar får jag antingen upp Mr Miyagi eller det här alternativet:

Klädd i kostym, renrakad, välkammad och stenansikte. Bakom den fasaden gömmer sig den slaviska jakten efter heder. Hedern, som är det viktigaste mina fördomars japaner har. Något dom absolut inte får förlora, absolut inte, under inga omständigheter. Hellre dö en plågsam död än att förlora hedern. Sen är dom nästan alltid väldigt besvikna.

Vi snackar alltså Kaito Nakamura, en man som är lika välklädd som han är respektingivande. Han pratar utan att le och har ett vasst språk. Man beter sig inte hur som helst omkring en sådan person.

 

En redig japan

 

Jag såg en riktig Kaito Nakamura på en arbetsplats en gång. Jag med mina fördomar ritade upp en bild av hur han för sig på sitt jobb. Döm av min förvåning då han öppnar munnen och det dansar ut en hurtig norsksvenska ur munnen på honom.

 

Visst, det är alltid nyttigt att få sina fördomar raserade, men det skadar aldrig att ha det roligt samtidigt.

 

Spoilervarning för, du fattar.

Som sagt, sista bossen i ett spel är väldigt viktig. Det är det sista man kommer uppleva av spelet, det kan antingen agera som grädde på moset (vem som nu vill ha grädde på sitt mos) eller fälla krokben på resten av spelet. Missade du av någon märklig anledning mina tidigare inlägg om dom sämsta sista bossarna kan du fortsätta in här någonstans:

Sämsta sista bossen plats 5, plats 4, plats 3, plats 2 och plats 1.

Det är naturligtvis inte lika roligt att tokhylla som det är att rådissa, men dom bästa sista bossarna förtjänar faktiskt minst lika mycket uppmärksamhet, om inte mer!

Så här kommer den, plats fem över spelen med dom bästa sista bossarna någonsin!


5. Paper Mario: The Thousand-Year Door - Gamecube, 2004
Jag köpte det här spelet bara sådär en vacker dag. Mer exakt den 9:e februari 2006, 17:19 (jag sparar oftast kvittot på mina spelköp). Jag hade läst mycket om rollspelen med Mario (Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars till Super Nintendo och Paper Mario till Nintendo 64) och ville helt enkelt hoppa på tåget för att se om det var något för mig.

Jag fick besked bara minuter in i spelet, jag blev förtjust direkt! Jag klarade ju föregångaren till Nintendo 64 efter att jag hade spelat det här. Men det här är faktiskt bättre på alla punkter. Det fick bland annat till ett asgarv hos mig vid ett speciellt tillfälle som jag sent kommer glömma. Spelet överraskade även med vissa sentimentala bitar som lyckades förmedla något vackert, trots all humor.

Nåväl, spelet slutar i ett underjordiskt slott av något slag. Shadow Queen, skuggdrottningen, har återuppstått och Mario måste besegra henne. Rollspelsbossar går efter en tydlig mall, det nämnde jag tidigare då jag dissade Final Fantasy VII (åhh, det var så skönt att få ur sig, jag minns det än!).

Det gör även Paper Mario i det här fallet. Men grejen är att spelet aldrig tar sig själv på för stort allvar. Bosskampen utspelar sig ju, som alla andra strider under spelets gång, på en teaterscen med åskådare sittandes i stolar. Att stå och kämpa för sitt liv mot en besatt prinsessa och sedan göra en bakåtvolt för att tillfredsställa publiken (man tjänade på att göra så) kan man inget annat än att skratta åt det absurda. Det var liksom hela känslan med spelet, lattjo lajban! Och sista bossen exkluderades verkligen inte från den känslan.

Striden höll på bra länge också, inte för att det är ett krav för en bra sista boss men det kan bli så sjukt spännande när man hållit på och spelat länge utan chans att spara. Jag fick till det ultimata scenariot under den här bosskampen. Jag minns inte exakt hur länge jag höll på men jag gissar på ungefär drygt 90 minuter. Jag hade använt alla mina föremål, nästan alla mina allierade hade dött, jag var döende helt enkelt. Strider går till på det viset att man turas om att attackera varandra, däremellan hade man obegränsat med tid att fundera på vad man skulle gör härnäst.

Det blev till slut så svettigt att jag ägnade minuter åt att fundera ut den bästa strategin för att vinna. Till slut stod jag där och insåg att om Skuggdrottningen fick attackera mig tre gånger till skulle jag dö. Jag var alltså tvungen att besegra henne på mina tre attacker jag hade innan. Och jag lyckades! Jag förstår inte hur men jag gjorde det, helt utan marginal. Hade hon fått attackera en gång till hade jag misslyckats och fått spela om hela bossen.

Spana in uppladdningen och början av striden här. Dom börjar inte slåss förrän fem minuter in. Grafiken är ju bara för underbar, jag blir nästan nostalgisk när jag ser det här. Får man vara det när det egentligen bara handlar om fyra år?

Platsen på listan förtjänar bossen lika mycket på hur bra den är men också hur spännande det blev för mig när jag mötte den. Jag är alltså 50% partisk den här gången, bara så du vet.