Det var ett tag sedan så här kommer en återblick på mitt (och delvis min brors) Metroidprojekt:
Metroid - 1986 - NES BETYG 3/5
Metroid II: Return of Samus - 1991 - Game Boy BETYG 3/5
Super Metroid - 1994 - SNES (Super Nintendo) BETYG: 5/5
Metroid Fusion - 2002 - Game Boy Advance BETYG 5/5
Metroid Prime - 2002 - GameCube BETYG 5/5
Metroid Prime 2: Echoes - 2004 - GameCube BETYG 2/5
Metroid: Zero Mission - 2004 - Game Boy Advance BETYG 5/5
Metroid Prime Pinball - 2005 - Nintendo DS
Metroid Prime Hunters - 2006 - Nintendo DS
Metroid Prime 3: Corruption - 2007 - Nintendo Wii BETYG 3/5
Metroid: Other M - 2010 - Nintendo Wii
Metroid Prime Pinball har jag inte lyckats komma över på något sätt, så det fick ryka från listan. Kanske inte världens största förlust då det inte tillför särskilt mycket till universumet och karaktärerna i det (lite som Link's Crossbow Training). Jag har egentligen ingen rätt att skriva så eftersom jag aldrig spelat de två spelen men jag gjorde det ändå. Dömde i förväg alltså.
Nästa spel på listan var då Metroid Prime Hunters till Nintendo DS, ett spel som hajpades med hjälp ett multiplayerdemo som såldes med varje DS när enheten lanserades. Det var några stycken i mitt kompisgäng som köpte DS när den lanserades och som ett techdemo gjorde det sitt jobb. Jag minns den eftermiddagen då vi prövade det för första gången i köket i huset där jag växte upp. Trådlös multiplayer, 3D-grafik och touchscreen på en bärbar Nintendokonsol?! Det var riktigt häftigt, riktigt imponerande - tekniskt sett.
Dock inte häftigt nog att hålla för ett helt spel komplett med en solokampanj och onlineslakt. Spelet som släpptes ungefär två år efter ovan nämnda multiplayerdemo. Spoilervarning: Det är dåligt.
Vad som är bra med Metroid Prime Hunters: Kontrollen.
Vad som är dåligt med Metroid Prime Hunters: Allt annat.
Gällande kontrollen: Är det något som Nintendo aldrig kompromissar med så är det hur deras viktigaste maskotar kontrolleras i sina respektive spel. Alla spel med Mario, Link och Samus i huvudrollen har alltid råtajta kontroller. Man skulle kunna föra ett argument att Twilight Princess till Wii har några minst sagt halvdana rörelsebaserade kontroller, men mitt motargument vore att istället rekommendera samma spel till GameCube, där Link helt enligt vår kära Zelda-lore är vänsterhänt - till skillnad från Wii-versionen.
Både Metroid Prime (GameCube), Metroid Prime Hunters (DS) och Metroid Prime 3: Corruption (Wii) skulle leverera förstapersonsvy på tre helt olika typer av hårdvara. Metroid Prime hade
en av spelvärldens bästa handkontroller att utgå från, Metroid Prime Hunters hade en touchscreen med knappar runtom och Metroid Prime 3: Corruption hade rörelsebaserat kontrollschema (plus knappar och joystick). Alla tre spelen fyllde inte bara kraven för ett klart godkänt kontrollschema, de gick above and beyond på typ alla punkter. Sjukt imponerande egentligen, när jag tänker på det.
Den enda parentesen är att DS:en behöver hållas på ett väldigt specifikt sätt för att jag ska kunna styra Samus utan att behöva ta pauser stup i kvarten. Det bästa sättet för mig var att låta den vänstra halvan av DS:en hänga fritt över kanten på ett bord så min vänsterhand enkelt kunde greppa tag undertill och samtidigt ha tummen och pekfingret över till att röra mig och skjuta. Högerarmen fick i sin tur vila på bordet och ge precisionen till högerhanden att hålla i pekpennan (stylusen) så att siktandet kunde genomföras utan några hinder. När jag beskriver det så låter det inte alls särskilt bra, men när jag satt på det sättet så kunde jag aldrig förmå mig själv att klaga det minsta på kontrollen. Men det sätter inte direkt ordet "bärbart" i termen "bärbart spelande".
Gällande alla annat: Metroidseriens tre nyckelord är - i mina ögon - utforskning, isolering och utmaning. Att ensam utforska en planet med en fientlig flora och fauna, jagad av rymdpirater och ingen hjälp på väg. Metroid Prime Hunters huvudfokus är - precis som det tidigare nämnda demot - på striderna. Att slå sig fram, rum för rum. Förutom ett par stänk av pussel (skjut kristallerna i rätt ordning för att stänga av kraftfältet/spräng här så ramlar den där stenen ner som en bro över klyftan/rulla in här för att hitta en uppgradering) så är springa runt i cirklar och skjuta det mesta du kommer göra i det här spelet. Jag tröttnar på det väldigt snabbt. Fienderna kommer ju alltid tillbaka när jag återbesöker varje rum så varför engagera mig? Miljöerna är trånga, intetsägande och enformiga, plus att det är väldigt svårt att ta reda på exakt var man ska.
De rivaliserande prisjägarna man stöter på lite här och där är förutom elementen på sina vapen alltför lika varandra. Men bossarna står nog för det största regelbrottet i boken. Extremt fantasilös design med förutsägbara attackmönster. Ingen energi är lagd på att jag ska känna mig investerad i dessa strider, de står sig endast som ovanligt långa energimätare. För att inte tala om att varje boss återkommer två gånger med små förändringar gjorda. Man slåss alltså mot varje boss tre gånger om och det blir aldrig roligt. Plus att efter varje seger blir det helt plötsligt jättebråttom att ta sig tillbaka till sitt skepp innan någon form av explosion dödar en. Också det är ett signum för Metroidserien, bara det att det händer över tio gånger i det här spelet varpå det till slut blir lika spännande som att defragmentera datorn. Och vad är det för explosion som dödar mig? Banan går fortfarande att återbesöka sekunden senare så det är inte som att planeten exploderar eller så.
Metroid Prime Hunters hade klarat sig bättre utan solokampanjen. Det hade kunnat säljas med bara onlineläget, fast jag vet inte ifall det är bra heller.
...jag vet inte hur jag ska avsluta den här recensionen.
BETYG: 1/5
Det är mindre än nio månader kvar tills jag blir 30 år gammal. Det känns som en stor grej, lika mycket slutet på en era som en chans att få begrava mycket av det jag gått och burit på. Jag ser väldigt mycket fram emot det, faktum är att jag redan spånar på hur jag ska fira det. Kul kommer det i alla fall att bli!
Saken är den att jag också gillar tanken att passera 30-årsstrecket, fylla 31, 32, 33 och fortsätta uppåt. Att tänka mig själv som 40-åring känns bra. Jag brukar fokusera blicken framåt extra noga, visualisera mig själv om 10 år - var jag kommer vara, vem jag kommer vara - för att se vad för känsla det genererar i magregionen. Idag känns det bra att göra så.
Men det var inte särskilt länge sedan som det var bland det värsta jag visste.
Egentligen är det något de allra flesta människorna går igenom, den obekväma tiden mellan ungdom och vuxen. Alla diken man som ansvarsfull människa behöver falla ned i. Alla tankefällor man behöver undvika. Att inte alls kunna se var vägen man går på leder till. Det är ingen nyhet, inget unikt för just mig, Dustin Hoffman spelade förvirrad, välutbildad ungdom sjukt bra i
The Graduate, 1967. Eller varför inte James Dean i
Rebel Without a Cause, 1955? Såklart att det går längre bakåt än så, jag plockade bara dessa exempel eftersom de träffade mig ordentlig när jag såg dem (heta tips, båda två).
Normalt eller inte var det en verklighet för mig under en lång tid. Jag har rört vid ämnet tidigare när jag skrev om
min tro på Gud,
Årstabroarna och
Dagboksinlägg #45. Nu när jag tänkt ägna ett helt inlägg om ämnet har jag försökt författa den mest kortfattade beskrivningen av känslan:
Jag var livrädd att jag skulle lyckas slösa bort mitt liv.
Slösa bort mitt liv på vad exakt? På... på grejor, du vet.
Jag vet inte faktiskt. Hur jag bäst beskriver känslan är att jag inte ville något annat än välja helt rätt inriktning på någon form av universitetsstudie som skulle sömlöst skicka vidare mig in i någon karriär kring vad det än var jag skulle syssla med. Spikrak skulle vägen vara, helt utan pauser, avstickande gränder eller omvägar.
Jag såg mina gåvor som en börda, något jag var illa tvungen att förvalta. En del av denna stress kom från hur jag tagit till mig ett berättelse i Bibeln och missförstått den ganska ordentligt. Hoppa inte över det här partiet nu (som vi alla gjorde när det vankades sång med kursiv text i Sagan om Ringen-trilogin), läs gärna berättelsen:
Matteus evangelium 25: 14-30 - Liknelsen om de förvaltade pengarna
Hur det förhåller sig med himmelriket kan man också förstå av berättelsen om mannen som for utomlands. Han samlade sina tjänare och gav dem i uppdrag att förvalta hans förmögenhet medan han var borta. Till den ene gav han fem tusen kronor, till den andre två tusen kronor och till den tredje tusen kronor, allt i proportion till deras förmåga. Sedan reste han. Mannen som hade fått fem tusen kronor började genast köpa och sälja och tjänade snart ihop ytterligare fem tusen kronor. Mannen med två tusen kronor gjorde likadant och tjänade ytterligare två tusen kronor. Men mannen som fick tusen kronor grävde en grop i marken och gömde pengarna där för att de skulle vara i säkert förvar.
Efter lång tid kom deras arbetsgivare tillbaka från resan. Han kallade då på männen och bad dem redovisa pengarna. Den man som hade fått hand om fem tusen kronor gav honom tio tusen kronor. Då berömde hans arbetsgivare honom för hans pålitlighet. 'Du har förvaltat denna summa väl Sedan kom mannen som tagit emot två tusen kronor och redovisade: 'Du gav mig två tusen kronor att förvalta, och jag har fördubblat dem.' 'Utmärkt! Sedan kom mannen med de tusen kronorna och sa: 'Jag vet att du är en sträng man, och jag tänkte att hur mycket jag än tjänar så tar du det ifrån mig. Jag vågade inte att ge mig in i några som helst affärer. Därför grävde jag ner pengarna i jorden. Här får du dem tillbaka!'
Men hans arbetsgivare svarade: 'Din late bedragare! Eftersom du visste att jag skulle kräva mer tillbaka än du hade fått, borde du åtminstone satt in pengarna på banken, så att jag hade kunnat få ränta på dem. Ta ifrån honom pengarna och ge dem till den man som har tio tusen kronor. För den som väl använder det han fått, ska få mer och han ska leva i överflöd. Men den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla ansvar han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder i sin förtvivlan.
Som jag förstår det handlar den här liknelsen om vad vi människor gör av våra gåvor och egenskaper på den tiden vi har på den här jorden. Vi finns alla till för varandra, på ett eller flera sätt. Att leva ärligt och generöst är en av de större nycklarna till ett gott liv. Men att känna sig stressad för att förvalta sina egenskaper på det enda sättet som skolan lär ut - genom en lyckad karriär - är fel på så många plan. En karriär tvingar oss att säga nej till så många olika (bättre) saker. Plus att känna sig stressad över sina kommande 50 år är fullständigt irrationellt.
Jag önskar så gärna jag kunde gå tillbaka och lugna mig själv. Krama om mig och säga att det kommer ordna sig, Det finns ingen sådan sak som en perfekt streak av felfria livsval. Jag önskar att jag hade insett tidigare att valen jag gör inte är det absolut viktigaste här i livet. För när valen visar sig gå helt åt skogen, eller - ännu värre - när de dåliga valen väljs åt mig så är det absolut viktigaste vem jag väljer att vara och hur väljer att reagera.
Jag insåg nu precis att min rädsla för hemrenovering är en utmärkt bild för det här problemet. Att sluta fega och börja leva istället. Att våga möta misslyckanden.
"Vem vill jag vara?" är frågan jag skulle ställt till mig själv som tonåring. Istället för "Vad ska jag bli/göra?".
En stunds klarhet innan jag fortsätter i samma lunk som tidigare:
Vad hände med bloggen egentligen? De deprimerande inläggen radar upp sig, följt av några enstaka inlägg om spel här och där. Det som tidigare sprudlade av texter om laktosintolerans, hemmasnickeri, principer/tvångstankar, listor och vardag. Var någonstans fumlade jag bort det?
Orsak #1: Föräldrarollen tar mer och mer energi, speciellt nu när jag blev tvåbarnspappa för drygt fyra månader sedan, plus att storebrorn hemma bara växer och orden bara sprutar ur munnen på honom. Såklart att föräldrarollen min inte är allt jag är och vill lägga all energi på, men just nu påminns jag ofta om att jag är väldigt ovan att ha hand om två barn. Skönt att vara två om det, ännu skönare att hon jag delar det med gör det så fanatiskt bra. Vad jag ville ha sagt är att när energin tryter så är bloggandet bland det första som ryker, det märkte jag ganska tydligt när jag var pappaledig förra året.
Orsak #2: 10-årsperspektivet - att blicka bakåt på mig själv för 10 år sedan och skriva helt ärligt om det - är ett koncept jag är helt såld på. Visst är det både pinsamt och - framför allt - ganska jobbigt att göra det, men samtidigt oerhört befriande. Och om åren 2003, 2004, 2005 och 2006 finns det väldigt mycket att skriva om.
Bloggen formas både efter min vilja och livssituation. Förhoppningsvis är det fler än jag som uppskattar det som skrivs just nu, för såhär kommer det mest troligt se ut ett tag framöver.
Uncharted-trilogin och Modern Warfare-trilogin gick i mångt och mycket hand i hand.
Nathan Drake definierar än idag tredjepersonsäventyr och Soap & C:O stålsatte nutids-FPS så hårt i vårt spelklimat att vi alla tröttnade på det snabbare än våra tålamod med WWII-FPS, Tony Hawk-spel och plastinstrument (*ledsen smiley med tår i ögat*).
De båda trilogierna hade även en tvåa som gjorde allt bättre än sin föregångare, som därav kammade hem finfina betyg och försäljningssiffror (Uncharted 2 fick rekordbetygen och Modern Warfare 2 fick rekordförsäljningen). Men vad hände sedan?
Uncharted 3 och Modern Warfare 3 skulle både följa upp en tidigare succé. Vad skulle de ändra på, vad skulle förbli detsamma? De båda treorna bestämde sig för att inte ändra på någonting, och fick rekordbetyg samt rekordförsäljning ändå.
Vad jag tycker om Uncharted 3 finns redan dokumenterat, men såhär i efterhand skulle jag faktiskt sänka betyget ett steg. Det gav inga djupa intryck hos mig, plus att handlingen och - framför allt - slutet kändes ofokuserat. Och ärligt talat tycker jag nästan exakt samma sak om Modern Warfare 3. (Värt att nämna är att jag inte spelat en sekund Multiplayer och betygsätter alltså inte den delen av spelet).
Handlingsmässigt hade Modern Warfare 3 ett större ansvar kring sitt avslut då det skulle knyta ihop säcken som legat öppen i två spel redan. Detta till skillnad från Uncharted som hade en isolerad handling för varje spel. Men även Modern Warfare 3 har ett hastigt, ihopstressat slut som kändes på tok för förutsägbart. Jag hade klarat mig utan det sista uppdraget, det var faktiskt - jag trodde aldrig att jag skulle säga detta - lite too much.
Jag försökte hitta en screenshot som tydlgt visade att det här är trean som spelas,
men ärligt talat ser alla tre spelen likadana ut
Annars var det ju same old, same old. Samma grafikmotor,
samma mesiga ljudeffekter, samma gamle Soap och Price som mördar, slaktar och smyger däremellan. Samma hektiska tempo som rycker med en ifall man tillåter det, samma hysteriska fart som ibland är omöjlig att inte bli hänförd av.
Men det var liksom gjort nu, den där kampanjen med en fullständigt hysterisk actionfest. Adrenalinet var ur min kropp, nu behövdes något nytt. Något extra inslag.
Vad som ändå ger Modern Warfare 3 ett bott betyg är det välgjorda läget Spec Ops som förfinats ytterligare från föregångaren. Jag har inte spenderat nog med tid med det, men riktigt roligt är det!
Ludde; lite Spec Ops kanske?
BETYG: 3/5
