Det var ett tag sedan så här kommer en återblick på mitt (och delvis min brors) Metroidprojekt:
Metroid - 1986 - NES BETYG 3/5
Metroid II: Return of Samus - 1991 - Game Boy BETYG 3/5
Super Metroid - 1994 - SNES (Super Nintendo) BETYG: 5/5
Metroid Fusion - 2002 - Game Boy Advance BETYG 5/5
Metroid Prime - 2002 - GameCube BETYG 5/5
Metroid Prime 2: Echoes - 2004 - GameCube BETYG 2/5
Metroid: Zero Mission - 2004 - Game Boy Advance BETYG 5/5
Metroid Prime Pinball - 2005 - Nintendo DS
Metroid Prime Hunters - 2006 - Nintendo DS
Metroid Prime 3: Corruption - 2007 - Nintendo Wii BETYG 3/5
Metroid: Other M - 2010 - Nintendo Wii
Metroid Prime Pinball har jag inte lyckats komma över på något sätt, så det fick ryka från listan. Kanske inte världens största förlust då det inte tillför särskilt mycket till universumet och karaktärerna i det (lite som Link's Crossbow Training). Jag har egentligen ingen rätt att skriva så eftersom jag aldrig spelat de två spelen men jag gjorde det ändå. Dömde i förväg alltså.
Nästa spel på listan var då Metroid Prime Hunters till Nintendo DS, ett spel som hajpades med hjälp ett multiplayerdemo som såldes med varje DS när enheten lanserades. Det var några stycken i mitt kompisgäng som köpte DS när den lanserades och som ett techdemo gjorde det sitt jobb. Jag minns den eftermiddagen då vi prövade det för första gången i köket i huset där jag växte upp. Trådlös multiplayer, 3D-grafik och touchscreen på en bärbar Nintendokonsol?! Det var riktigt häftigt, riktigt imponerande - tekniskt sett.
Dock inte häftigt nog att hålla för ett helt spel komplett med en solokampanj och onlineslakt. Spelet som släpptes ungefär två år efter ovan nämnda multiplayerdemo. Spoilervarning: Det är dåligt.
Vad som är bra med Metroid Prime Hunters: Kontrollen.
Vad som är dåligt med Metroid Prime Hunters: Allt annat.
Gällande kontrollen: Är det något som Nintendo aldrig kompromissar med så är det hur deras viktigaste maskotar kontrolleras i sina respektive spel. Alla spel med Mario, Link och Samus i huvudrollen har alltid råtajta kontroller. Man skulle kunna föra ett argument att Twilight Princess till Wii har några minst sagt halvdana rörelsebaserade kontroller, men mitt motargument vore att istället rekommendera samma spel till GameCube, där Link helt enligt vår kära Zelda-lore är vänsterhänt - till skillnad från Wii-versionen.
Både Metroid Prime (GameCube), Metroid Prime Hunters (DS) och Metroid Prime 3: Corruption (Wii) skulle leverera förstapersonsvy på tre helt olika typer av hårdvara. Metroid Prime hade
en av spelvärldens bästa handkontroller att utgå från, Metroid Prime Hunters hade en touchscreen med knappar runtom och Metroid Prime 3: Corruption hade rörelsebaserat kontrollschema (plus knappar och joystick). Alla tre spelen fyllde inte bara kraven för ett klart godkänt kontrollschema, de gick above and beyond på typ alla punkter. Sjukt imponerande egentligen, när jag tänker på det.
Den enda parentesen är att DS:en behöver hållas på ett väldigt specifikt sätt för att jag ska kunna styra Samus utan att behöva ta pauser stup i kvarten. Det bästa sättet för mig var att låta den vänstra halvan av DS:en hänga fritt över kanten på ett bord så min vänsterhand enkelt kunde greppa tag undertill och samtidigt ha tummen och pekfingret över till att röra mig och skjuta. Högerarmen fick i sin tur vila på bordet och ge precisionen till högerhanden att hålla i pekpennan (stylusen) så att siktandet kunde genomföras utan några hinder. När jag beskriver det så låter det inte alls särskilt bra, men när jag satt på det sättet så kunde jag aldrig förmå mig själv att klaga det minsta på kontrollen. Men det sätter inte direkt ordet "bärbart" i termen "bärbart spelande".
Gällande alla annat: Metroidseriens tre nyckelord är - i mina ögon - utforskning, isolering och utmaning. Att ensam utforska en planet med en fientlig flora och fauna, jagad av rymdpirater och ingen hjälp på väg. Metroid Prime Hunters huvudfokus är - precis som det tidigare nämnda demot - på striderna. Att slå sig fram, rum för rum. Förutom ett par stänk av pussel (skjut kristallerna i rätt ordning för att stänga av kraftfältet/spräng här så ramlar den där stenen ner som en bro över klyftan/rulla in här för att hitta en uppgradering) så är springa runt i cirklar och skjuta det mesta du kommer göra i det här spelet. Jag tröttnar på det väldigt snabbt. Fienderna kommer ju alltid tillbaka när jag återbesöker varje rum så varför engagera mig? Miljöerna är trånga, intetsägande och enformiga, plus att det är väldigt svårt att ta reda på exakt var man ska.
De rivaliserande prisjägarna man stöter på lite här och där är förutom elementen på sina vapen alltför lika varandra. Men bossarna står nog för det största regelbrottet i boken. Extremt fantasilös design med förutsägbara attackmönster. Ingen energi är lagd på att jag ska känna mig investerad i dessa strider, de står sig endast som ovanligt långa energimätare. För att inte tala om att varje boss återkommer två gånger med små förändringar gjorda. Man slåss alltså mot varje boss tre gånger om och det blir aldrig roligt. Plus att efter varje seger blir det helt plötsligt jättebråttom att ta sig tillbaka till sitt skepp innan någon form av explosion dödar en. Också det är ett signum för Metroidserien, bara det att det händer över tio gånger i det här spelet varpå det till slut blir lika spännande som att defragmentera datorn. Och vad är det för explosion som dödar mig? Banan går fortfarande att återbesöka sekunden senare så det är inte som att planeten exploderar eller så.
Metroid Prime Hunters hade klarat sig bättre utan solokampanjen. Det hade kunnat säljas med bara onlineläget, fast jag vet inte ifall det är bra heller.
...jag vet inte hur jag ska avsluta den här recensionen.
BETYG: 1/5
