Vet du vad en vindfångare är? Du vet det där extra lilla rummet du går igenom för att komma in till stora affärer eller någon lobby? Det kallas för vindfångare (för er som inte visste, ni behöver inte skämmas).

Det var en dag under semesterveckorna för snart två år sedan då jag jobbade för en finklädd firma, alltså suits överallt. Jag satt i receptionen och för att komma in dit var man tvungen att passera genom en vindfångare med två enkla dörrar på ungefär 5 kvadratmeter, ingen stor sådan alltså.

Där satt jag en vanlig dag, morgonrutinen gjord, posten sorterad och jag satt och tog det lugnt för det mesta, då hände något väldigt oväntat. Något small till inuti vindfångaren, ett metallliknande föremål föll till golvet och sekunder senare började vatten forsa rakt ner från taket in i vindfångaren. Med vindfångaren väl synlig från min arbetsplats så freakar jag ut en smula, utan att visa det utåt. Det är ingen i receptionen förutom jag, så jag ställer mig långsamt upp, lutar mig över disken, vänder huvudet mot toaletterna (där ingen är) och säger "Hallå?". Det kallas för: "Att bli handlingsförlamad".

Brandlarmet går ungefär samtidigt och ner från kontoret springer den kontorsansvarige. Hon har helt uppenbart panik och skriker "Ring hyresvärden, ring hyresvärden!". För att undvika att ställa puckade följdfrågor (jag är ganska bra på sådant) så började jag bläddra i adressboken efter en hyresvärd jag inte hade namnet på.

En kille kom väldigt snabbt in genom entrén, rakt genom vattnet (som var varmvatten, nämnde jag det?) som numera ångade till sig ordentligt i den lilla glaskuren. Initialt kunde han inget annat göra än konstatera att ja; det läcker vatten.

På grund av brandlarmet började byggnaden tömmas på folk, men när de kommit ner för trapporna och in i receptionsområdet så glömde de bort att de egentligen var vuxna människor (i kostym för den delen!). Istället för att fortsätta ut genom nödutgången så stannade de upp för att peka, skratta och prata om vattnet som långsamt börjat fylla vindfångaren. Till slut var det väl ett fyrtiotal människor i receptionen, varav kanske tre faktiskt gjorde något av situationen.

Vattnet började ganska snart sippra under innerväggen in i receptionsområdet och mattorna, fåtöljerna, tidningsställen och annat tjafs fick flyttas. Jag satt fortfarande framför min dator och tittade på kalabaliken. Tyvärr fanns det inga städartiklar i världen som kunde kontrollera vattenflödet som letade sig fram över golvet, mot receptionsdisken. Fler och fler sattes i arbete, eluttagen som mina saker var kopplade till blev nu kaptenens hytt som under inga som helst omständigheter fick sänkas under vattnet. Det fejades, skurades, moppades av fler och fler välklädda damer och herrar som illa tvunget ville att jag skulle kunna svara på mina samtal och mejl.

När en tunn hinna vatten hade nått under mina fötter så hade någon lyckats hitta en tom läskback som min konstorsstol fick bytas ut till. Till slut så stod jag där, på huk, på en läskback, framför halva firman som arbetade bort vattnet, allt för att jag skulle kunna svara i telefonen när det ringde. Och ringde gjorde det.

Min uppgift var alltså då att ge skenet av att allt var helt normalt på kontoret. Telefonen ringde, personalen tystnade litegrann och jag svarade med företagets namn och sedan mitt namn.

Kunden: "Hej, ja, jag söker person X"
Jag: "Jajamen, dröj kvar lite så kopplar jag dig" väl medveten om att person X stod två meter från mig i uppkavlade ärmar med en mopp i händerna, hysteriskt skurandes. Situationen var kolossalt humoristisk. När samtalet sedan kom tillbaka till växeln (såklart) fick jag dra till med en "Då fick jag tyvärr inget svar där kan jag ta ett meddelande?".

Det hela gick faktiskt ganska bra för mig. Jag fick rejält med komplimanger om hur iskall jag var, "en riktig James Bond" (som skulle kunna vara en fantastisk komplimang, men det beror på vilken Bond de menade).

Vattnet slutade rinna efter kanske 40 minuter. Personalen gick på tidig lunch och jag fortsatte dra vita lögner för kunderna som ringde. Under dagarna som följde så ställdes det in en massa värmefläktar i receptionen. Det var kokhett hela tiden och jag dog av svett.

Slutsats då? Hur lugn växelpersonalen än kan vara i andra änden, så kan det faktiskt just där och då pågå en översvämning.

Det kanske inte märks särskilt mycket här på bloggen nu för tiden, men jag arbetar faktiskt fortfarande. Varje vardag går jag till jobbet och gör min grej.

Skillnaden nu är att jag inte längre jobbar på olika platser varje dag. Nej, jag jobbar på samma ställe nu för tiden. Jag gick från backupkonsult till entrepenadkonsult för ett drygt år sedan. Fast lön, fasta arbetstider och samma arbetsplats... varje dag!

Först fick jag vikariera som kontorschef för en tidning under ett drygt halvår. Där fick jag mer ansvar än jag någonsin fått tidigare på en arbetsplats. En väldigt utmanande och rolig tid. Jag klantade till saker mer än någonsin, men jag har heller nog aldrig lärt mig mer om mig själv på så kort tid. Under samma veva flyttade jag till Huddinge och började smårenovera, saker jag aldrig gjort förut. Det var en ganska stressig höst.

Sedan i mars i år har jag jobbat för ett annat företag och stormtrivs. Nu tillhör jag att arbetslag med människor som jobbar med samma saker.

Det är klart att det händer en del konstiga saker till och från, men galna händelser händer verkligen inte längre på en daglig basis. Så mitt konsultliv är inte lika intressant längre, från det perspektivet alltså.

Men jag vill nämna en annan sak som är skön med att jobba länge på en arbetsplats: Den första tiden på en arbetsplats är bökig. Jag glider runt och försöker hitta saker att göra, frågar tusen frågor till närmsta chef om jag gör rätt och de andra människorna på arbetsplatsen undviker att ta kontakt med en. Man är inte någon att räkna med och det märks verkligen.

Men sedan händer något.

Mina sista månader på tidningen kunde jag nästan inte gå omkring på kontoret för folk stoppade mig och bad om hjälp om nästan vad som helst. Det var en härlig känsla, folk tilltalade mig vid namn. Samma sak hände på min nuvarande arbetsplats nu under förra veckan. Något skiftade och folk har börjat använda mitt namn när de vill ha min hjälp.

En liten detalj men det gör mycket.

Det här hände när jag en dag jobbade på ett företag nära Centralstationen i Stockholm. Jag satt i receptionen och skötte telefon, mail och besökare (VD:n var oerhört trevlig för övrigt). Jag var här litegrann ibland när jag var ny på bemanningsföretaget.

Man träffar otroligt mycket människor när man, som jag gjort, flyttar runt på olika arbetsplatser. Lite här och var känner jag igen människor. På stan, i butiker, på tåget eller i tokvimlet av människor på Centralstationen varje morgon och eftermiddag. Många nickar och trycker upp underläppen och ögonbrynen åt mitt håll, en del säger till och med "Hej". Jag kan placera en bråkdel av dessa människor. Det är näst intill omöjligt för mig att koppla ansikten (jag är dålig på ansikten) till de otaliga arbetsplatser jag varit på, speciellt på morgonen. Så jag ler mest bara tillbaka.

But I digress.

Ser man så många nya ansikten hela tiden är det ju oundvikligt att stöta på ansikten som liknar andra människor. Ännu roligare när människor ser ut som kändisar. En gång för länge sedan (knappt sju år sedan ungefär) jobbade jag på Posten Östermalm. Där jobbade det en kille som var galet lik Johan Rheborg, komplett med högt hårfäste och allt. Han var så pass lik honom att jag till slut blev tvungen att säga det till honom, även fast jag inte hade pratat med honom tidigare (yttersta beviset på att någon är sjukt lik någon). Han hade fått höra det många gånger tidigare.

Det kan också vara omvänt, som när Sara Varga klev på scen i årets Melodifestival. Shit vad lik hon är en person jag träffat tidigare. Det var lite småläskigt.

But I digress.

Som konsult var jag utskickad till ett ställe mitt i city. Kontaktpersonen där, hon som lärde upp mig, såg ut som supersnäll Mona Sahlin. Alltså, en jätterar sådan.

Jag känner såklart inte Mona Sahlin men i mina ögon är hon en sträng fröken. Ungefär så långt sträcker sig mina kunskaper om henne. Eller är det Gudrun Schyman jag tänker så om? Nåväl, det var alltid en småsurrealistisk upplevelse att jobba där, för hon var så oerhört lik henne och ändå samtidigt så mysigt trevlig.

Men det mest oförutsägbara lookalikemötet hände på en arbetsplats jag endast var på en dag. Jag skickades till ett ställe i Mörby...

Var det inte där Virre Vessla försökte landa den flygande mattan? Eller var det Mjölby?

But I digress.

På det här stället i Mörby fick jag en blixtsnabb upplärning av en kvinna som hade viktigare saker för sig. Tio minuters introduktion av en arbetsplats är på tok för lite men omständigheterna krävde det. Och det hade väl funkat bra att snappa upp allt hon gick igenom om det inte vore för det faktumet att hon var en fläckfri kopia av Catherine O'Hara i Ensam Hemma, a.k.a. Kate McCallister, a.k.a. KEVIN!!!

Familjefilmernas familjefilm när jag växte var ingen mindre än Ensam Hemma. I den finns filmvärldens urmamma, Kate McCallister, som med alla tänkbara medel tar sig hem till sin son som är ensam hemma. Jag blir darrig bara jag tänker på slutscenen där de återförenas. Spoilervarning.

Jag hörde kanske hälften av instruktionerna hon gav mig och det var inte för att det var tidigt på morgonen. Jag var fullt upptagen med att hjälpa min hjärna att övertyga resten av min kropp att personen framför mig inte var Kate McCallister. Jag fick hindra mig själv från att krama om henne, berätta att allt kommer ordna sig, ta på mig en gul jacka och skjutsa hem henne.

Jag lovar, hon var Kate McCallister, komplett med frisyren och det varma intrycket. Det var heeeeelt galet.

Jag har jobbat många gånger på ett företag på Kungsholmen. Riktigt snygga och fräscha lokaler var det. De har de bästa kaffemaskinerna jag någonsin sett, vilket betyder att de gjorde sjukt gott kaffe. Utöver det hade de också två stora kylar fylla med Loka i olika smaker, fritt att ta ifrån. Lyxigt.

Utöver morgonrutinen som bestod av att rengöra alla dessa braiga kaffemaskiner så innehöll dagarna inte särskilt mycket. Sätta igång diskmaskiner, tömma maskinerna på ren disk och tappa hakan när folk ställde ner smutsig disk när jag plockade ur den rena disken.

Men en dag var väldigt speciell när jag kom dit. Personalen var lite extra trevlig, lite extra skrattande och högljudd. Det var extra många rykande kaffekoppar i folks händer och folk stod upp snarare än att sitta vid sina arbetsplatser.

Det visade sig vara en vä-hä-häldigt speciell dag.

Företaget hade tydligen precis blivit uppköpt och skulle för första gången få besök av den nye ägaren som var från ett företag i södra Europa. Han skulle bjudas på lunch i en av konferensrummen. Jag blev en halv smula nervös av den tanken. Personen jag skulle jobba bredvid var redan ganska nervös. För att inte tala om personalstyrkan som gick omkring med byxorna extra uppdragna och med extra vita leenden. Men mest nervös var såklart den nuvarande ledningsgruppen som lagt nervositetsribban högst.

Som vuxen kan man inte längre kissa ner sig, gråta och hoppa på stället av nervositet. Det hör inte vuxenvärlden till. Istället projicerar man så mycket av sin nervositet som möjligt på andra människor/ting.

Ledningsgruppen ville att allt skulle vara perfekt. A-L-L-T.

Så, när kaffemaskinerna var glänsande rena och påfyllda till bredden, diskbänkarna skinande rena, dörrmattorna avskakade och blablabla så kvarstod endast konferensrummet de skulle sitta i. Det var då som saker och ting gick till överdrift.

Problemet var att ingen visste när den nya ägaren skulle dyka upp. De visste ungefär vilken tid hans plan landade men inte om han skulle åka raka vägen till kontoret. Alla var för nervös att ringa och fråga en sådan banal sak. Ledningsgruppen räknade med en del marginal och kom fram till att någon gång mellan 11.00 och 14.00 kunde han komma. Så det var bara för dem att glatt sätta sig runt bordet i konferensrummet och vara redo de nästkommande tre timmarna. Kanske rätta till besticken en sjätte gång? Vika om servetterna? Sortera om Lokaflaskorna efter smak, för att sedan göra om det och låta en smak vara i varje liten grupp.

Yta var allt, och mer än så. Det påminde mig om något faktiskt...

Nåja, efter tio minuter kom de i alla fall ut till mig och bad om att få alla Lokaflaskor utbytta var femtonde minut, så att de höll sig riktigt kalla hela tiden. Detta är sanningen och inget annat.


Med dryga dussinet deltagare på denna lunch så var det många flaskor att byta ut. Men, är man nervös så är man. Så varje kvart rullade jag in en liten vagn med riktigt kalla Lokaflaskor och bytte ut de lite mindre kalla flaskorna. Detta till musiken av svettiga handflator som trummar på bordskivor, nervositeten hos människorna runt bordet visste inga gränser.

Det var mitt under det femte utbytet som det smällde till. Samtidigt som jag stod lutad över bordet och ställde ut Lokaflaskor så såg jag reaktionen på människorna som satt vid bordet mittemot mig. Bakom ryggen på mig hade den sydeuropeiske VD:n precis äntrat rummet. En del ställde sig upp, tog i hand och hälsade välkommen.

Jag hade precis hunnit ställa ut alla kalla flaskor men inte hunnit lyfta tillbaka de andra, så för tillfället såg det ut som att de inte skulle göra annat än dricka Loka under det här lunchmötet. Blickarna jag fick talade sitt tydliga språk: "Skulle du kunna försvinna härifrån på ett ögonblick?".

Till slut skrattade en person till lite nervöst och med en kvast i baken sade han sedan på flytande svengelska:

"Wow, that's a lot of water"

Nästan lika dumt sagt som Wow, that's a lot of fish. Jag försvann sedan snabbt därifrån, glad att få komma bort ifrån den fånigt pinsamma atmosfären som precis lagt sig över rummet.

Det var en gång en liten pall som levererades till ett företag i södra Stockholm. Pallen var mindre än de andra pallarna och tyckte därför det var läskigt att vara ute i världen, speciellt efter att ha stått i ett mörkt och stilla lagerutrymme i flera månader. Men den var samtidigt spänd av förväntan. Den togs emot av en ganska tystlåten kontorschef med spelmotiv på sin T-shirt. Den lille pallen bar på flera lådor som var fyllda med anteckningsblock. Detta var beställt av marknadsavdelningen och skulle ges bort på diverse mässor och andra tillställningar. När den första lådan skars upp var den lille pallen så stolt över vad den burit dit, människorna runt omkring honom såg så förväntansfulla ut!

Tyvärr blev glädjen kortvarig.

Anteckningsblocken hade en feltryckt logotyp på framsidan, alla lådor skulle returneras till tryckeriet. Det här var naturligtvis inte pallens fel, men den kunde hjälpa att känna sig misslyckad. Pallen skulle egentligen kommit med efterlängtade varor, en glädjens bud! Men efter ett telefonsamtal förpassades den istället till en korridor, väntandes på nästa leverans. Ännu en gång, denna väntan. Allt den ville var att bli avlastad och slängd på en hög tillsammans med sina likvärdiga pallvänner. Men nu var det helt plötsligt en väntan mot sämre tider, en väntan med en klump i magen. Vem vet när pallen skulle få en andra chans? Dagen gick och det blev kväll.

Men den här historien tar inte slut där.

En morgon när kontorschefen kom till jobbet blev han överraskad av vad han såg. Lådan som tidigare öppnats för att kontrollera varorna var återigen öppnad. Tejpen som användes för att försluta den talade i och för sig ett tydligt språk, den var inte som dem andra lådorna. Lådan var den här gången uppsliten, kartongen var uppriven. Brottsplatsen lämnade mycket till att spekulera över. Vem hade gjort detta och varför? Vad var motivet? Hade konflikten mellan produktionsavdelningen och marknadsavdelningen precis vridits upp ett par steg? Var det hämnd eller ett materiellt behov efter feltryckta anteckningsblock? Svaren lät inte vänta på sig då den skyldige själv trädde fram vid kaffemaskinen samma förmiddag.

"Men du vilka fina block som låg där på pallen! Jag var bara tvungen att titta var det var som låg inuti. Jag blir bara så nyfiken när det bara ligger några lådor sådär framme. Du vet hur det är."

Nej, kontorschefen vet inte alls hur det är. Faktum är att han inte har den blekaste aning om hur det är. Han log åt damen som hade gjort detta, eller log och log. Han tryckte underläppen upp mot överläppen och höjde sina ögonbryn, mest för att ge något form av tecken till att han hade hört vad som sagts. Motivet var alltså nyfikenhet, inget annat. Sen när var nyfikenhet anledning nog att bryta upp lådor och titta?

"Vuxna människor är egentligen inte vuxna", muttrade han för sig själv.

Han gick mot sitt skrivbord med en pappersmugg fylld med skållhet cappuccino då det slog honom. Han vände genast håll och marscherade mot pallen. Han hoppades för allt i världen att det inte var sant. Men tyvärr gissade han rätt, lagen om öppnad chokladask hade trätt i kraft. Nu var den öppnade lådan endast halvfull, eftersom den var öppnad hade förbipasserande tagit för givet att det bara var att roffa åt sig så mycket man än önskade. Kontorschefen tejpade ordentligt igen lådan samtidigt som han fick neka personer att fortsätta plocka. De ville ta hem till sina flickvänner som pluggade, till sina barn och andra privata ändamål. Hela situationen var en smula surrealistisk.

När lådan var väl försluten blev den lille pallen omplacerad, den fick ägna sina sista dagar på det kontoret i ett mörkt rum, inlåst. Den tröstade sig själv med att den ändå på ett sätt blev åtråvärd, men kunde inte undvika att känna hur fel det ändå hade blivit. Misslyckad, antastad och därefter plundrad stod han nu för sig själv. Det här var inte alls det den hade drömt om.

Några dagar senare blev pallen upphämtad, mannen och pallen kanske ses igen någon vacker dag. Förhoppningsvis under bättre omständigheter, för den här gången blev mötet med världen lite väl tufft.

Slut.

Min teori är att de flesta vuxna människor egentligen inte är vuxna. De är tonåringar som går omkring i vårt samhälle i vuxna kroppar, väntandes på nästa tillfälle att inte bära sitt eget ansvar, skylla ifrån sig, bete sig barnsligt och hamna i larviga dispyter om småsaker.

När jag var med på företagets kickoff i början av hösten fick jag mer bränsle åt denna teori. Vid middagen skulle man plocka en lapp som hade ett nummer på sig. Numret pekade sedan på vilket bord man skulle sitta vid. Tanken var att denna slumpmässiga bordsplacering skulle få folk att lära känna varandra lite bättre under kvällen. Det är väl det som är lite av tanken med kickoffer?

Gissa hur många som vände halvvägs, gick tillbaka till urnan med lappar i sig, grävde lite mer tills de hittade en lapp med ett nummer där deras kompisar satt? Mååånga.

De människorna var troligtvis inte på en kickoff, de var på klassresa i nian.

Låter min teori ohållbar? Generaliserar jag? Mycket möjligt. Men många såna här typer finns det.

Alla arbetsplatser definieras av sin ledning. Vare sig det är ett kontor, en butik, en reception eller en församling så är det ledarskapet som sätter standarden. Detta blir extra tydligt då man hoppar mellan arbetsplatser dagligen. Under mina dagar som konsult har jag sett många olika typer av verkställande direktörer:

...jag har träffat VD:n som direkt blir ens bästa kompis. Helt prestigelöst hjälper han mig att sortera det sista av posten, det som jag inte hittar. "Är det något problem så är det bara att hojta till!". Antingen har han alldeles för lite att göra eller så stressar han ihjäl sig själv för att underlätta för mig. Oavsett vad är han väldigt trevlig och godhjärtad.

...jag har träffat VD:n som har sitt kontor strax intill postrummet och godsmottagningen. Alltså, av två höghus som företaget råder över sitter han på bottenvåningen precis bredvid receptionisterna och kontorsansvariga. Väldigt "down to earth" kan man tycka. Tyvärr går han ut till godsmottagningen och svär högljutt så fort han är missnöjd över någonting, vilket är minst en gång varje dag. Detta skapar såklart i det närmsta katastrofal stämning på arbetsplatsen.

...jag har träffat VD:n som resten av personalen kör med, mitt framför näsan på honom. I mina ögon verkade han inte ha något att säga till honom och folk påminde honom ofta om hur reglerna kring besökare, telefoni, trådlöst nätverk var. Hela tiden svalde han allt och gick därifrån med svansen mellan benen. Det här hände ett par gånger men tillräckligt för att ge honom bilden av en ynkrygg. Professionellt alltså.

...jag har träffat VD:n som är helt osynlig. Första dagen berättar personen som lär upp mig att "aldrig ringa på hans nummer, han svarar aldrig på telefonen". Han finns ändå med i växelsystemet med kontorstelefon och mobiltelefon. Han sitter alltså högst upp i byggnaden, namn och nummer har jag, men inget ansikte för jag blir aldrig presenterad för honom. "Men visst" tänker jag, tar meddelanden från alla som söker honom per telefon och mailar dem till honom. När det en dag dyker upp en person som ska träffa honom spärrar jag upp ögonen litegrann.

"Grym! Han verkar alltså vara en människa och ingen jättedator som styr företaget med scriptade mail, fax och mötesmanifest. För min del skulle han lika gärna kunna vara det eftersom jag inte sett röken av honom. Men det skulle jag inte vilja, för då skulle jag vara tvungen att spränga sönder den med C4. En Artificiell Intelligens i maktposition kan man inte ha, det har Terminator 2, Metal Gear Solid 2, Wall·E och Eagle Eye (med flera) lärt mig"

Nåväl, jag ringer honom för att berätta att han har besök. Inget svar. Ringer fem gånger till, fortfarande inget svar. Med en angelägen besökare som väntar skickar jag snabbt iväg ett mail där jag förklarar att han har besökare.

Tre minuter senare stiger en man ut ur trapphuset och presenterar sig för gästen i receptionen. Han vänder sig sedan till mig och säger "Skicka alltid mail till mig, jag svarar aldrig i telefonen". "Okej" svarar jag honom med ett leende, "förlåt att jag trodde att du var människa" avslutade jag meningen i mitt huvud.

Han fanns alltså på riktigt, eller så bygger dem väldigt trovärdiga androider nu för tiden.

Äsch, jag har alldeles för livlig fantasi...

Äldre japanska män i filmvärlden, ser du vad jag ser? När jag blundar får jag antingen upp Mr Miyagi eller det här alternativet:

Klädd i kostym, renrakad, välkammad och stenansikte. Bakom den fasaden gömmer sig den slaviska jakten efter heder. Hedern, som är det viktigaste mina fördomars japaner har. Något dom absolut inte får förlora, absolut inte, under inga omständigheter. Hellre dö en plågsam död än att förlora hedern. Sen är dom nästan alltid väldigt besvikna.

Vi snackar alltså Kaito Nakamura, en man som är lika välklädd som han är respektingivande. Han pratar utan att le och har ett vasst språk. Man beter sig inte hur som helst omkring en sådan person.

 

En redig japan

 

Jag såg en riktig Kaito Nakamura på en arbetsplats en gång. Jag med mina fördomar ritade upp en bild av hur han för sig på sitt jobb. Döm av min förvåning då han öppnar munnen och det dansar ut en hurtig norsksvenska ur munnen på honom.

 

Visst, det är alltid nyttigt att få sina fördomar raserade, men det skadar aldrig att ha det roligt samtidigt.

 

Jag hade aldrig suttit i växel tidigare. Det närmaste jag kommit var att svara i telefonen när jag jobbade i butik, men det var alltid längst ner på prioriteringslistan.

Men nu var det alltså dags att svara på samtal och endast det. Låta säker, tala tydligt, vara trevlig men ändå kontrollera samtalet.

Var du också rädd att ringa främlingar när du var liten? Mitt hjärta bultade som om jag var nio år igen. Men efter det första samtalet släppte det mesta och nu är det som att cykla. Och var sig du vill det eller ej; spenderar du tillräckligt mycket tid i telefonväxel får du till slut en telefonröst. Den kickar in sekunden du svarar "Välkommen till företaget". Jag har fått höra många gånger att jag har en väldigt bra telefonröst, det är roligt att höra. En bra telefonröst är ingen självklarhet, du har säkert själv ringt någonstans och blivit bemött av någon som börjar samtalet i falsett och blir bara pipigare under samtalets gång. Inte särskilt snyggt.

Ett problem är att veta vilket företag jag svarar åt. Först och främst jobbar för så många olika företag att allt blandas ihop hela tiden. Speciellt i början när jag var så nervös. En gång hann jag inte ens svara, jag fick total blackout och hade ingen aning om vilket företag jag var hos. Jag letade febrilt efter en kuvert, en penna, ett klistermärke, vad som helst med en logga på! Men jag hann inte. Det löser jag nu med att skriva ner företagets namn på en post-it och sätta det precis under datorskärmen.

Men sen finns det även vissa växlar som svarar för flera olika företag och vilket företagsnamn jag ska säga dyker inte upp förrän jag svarat. Men med övning kommer man långt. Jag har ännu inte lyckats svara fel företag, jag får se hur länge jag lyckas hålla den nollan. För en vacker dag kommer jag garanterat säga fel. Ni ser, jag vet att mitt ännu fläckfria förflutna som telefonist en dag kommer förstöras, då kan det väl ändå inte vara en tvångstanke... va?

Sen har vi det här med telefonvett. Många som ringer har väldigt bråttom och är alldeles för viktiga för att vara artig mot en telefonist. Det är helt okej så länge dom är tydliga med vad dom vill. Sen är det många som ringer och har ingen som helst koll på vem dom ska prata med eller ens vad ärendet exakt gäller. Även det är helt okej så länge jag känner av lite artighet under samtalet.

Det som jag inte gillar är när en person ringer och är både otydlig och otrevlig. Då visar man inte upp något tecken på samarbetsförmåga.
"Välkommen till Företaget", svarar jag.
"JonnyJanne", svarar han.
"Hej JonnyJanne", svarar jag då.
"Nej, alltså jag vill prata med JonnyJanne", säger han surt.
"Jasså du vill prata med JonnyJanne, ett ögonblick" säger jag och kopplar vidare snabbt.

Liknande scenarion som ovan händer ofta på alla arbetsplatser. Sen när är det okej att bara basunera ut ett namn i örat på någon för att komma rätt? Som om telefonister fungerar som en röststyrd tjänst på sin mobil. Helst ska det också börjas med ett störande "Öhhh" strax innan namnet uttalas.

Sen till en sak som troligtvis många inte är särskilt medvetna om. Tänk att du blivit vidarekopplad från en växel. Tonen går och du sitter och väntar. Vad du inte har en aning om är att telefonisten mycket väl kan sitta kvar och vänta för att se att du får svar. Detta för att du ska slippa hamna längst bak i kön om du inte får svar och kopplas tillbaka till växeln, kanske till och med får prata med en annan telefonist som kopplar till samma person. Vissa företag vill att telefonisterna ska följa med samtalet på det här viset, för att sedan koppla bort sig om någon svarar eller ta tillbaka samtalet om ingen svarar.

Det här är väldigt roligt! Folk gör nästan alltid andra saker samtidigt som dom sitter och väntar på sådana samtal, kanske pratar med någon annan om något helt annat. Eller pratar om hur telefonisten inte hade någon koll, hur trötta dom är på att hela tiden kopplas runt, blablabla. Tänk på det nästa gång du kopplas vidare!

På många av mina arbetsplatser ingår det i arbetsbeskrivningen att plocka ur diskmaskinen när det är rent. På andra ligger det på dom som är anställda av företaget.

Tror du att dom gör det? Eller en bättre formulerad fråga; tror du att dom tycker att dom har viktigare saker för sig än att plocka ur diskmaskinen? Den enklaste formen av diskmaskinsbrott är att A: inte plocka ur den rena disken utan bara ställa sin smutsiga kaffekopp i diskhon. Det är ju alltid någon annan som gör det så varför ska jag? Detta brott är jag själv skyldig till, jag var precis som en av dom andra när jag jobbade på GRIN. Jag ställde ifrån mig koppen och tittade åt ett annat håll samtidigt, det kändes bättre då. Jag tror vi alla har gjort skyldiga för detta minst 40 gånger i våra liv.

En värre form av diskmaskinsbrott är att B: ställa ner smutsig disk bland ren disk. Det här ser jag flera gånger i veckan, gafflar med spenat och lök som trängs bland glänsande knivar och skedar. För det är nästan alltid bland besticken jag hittar dessa svarta får. Jag tror man inte kontrollerar besticken lika noga och därför bara slänger ner sin brunsås- och potatiskladdiga kniv där i. Helst ska dom vara nedlagda uppochner och i sektionen närmast luckan för att verkligen stryka under faktumet att vi har att göra med en riktig slentrianlagd människa.

Oavsett vad slutar det ändå oftast med att jag står där och plockar. Det är nog min ouppnåeliga strävan efter ordning och struktur som driver mig. Men när jag som minst anar det blir jag ett offer för det värsta diskmaskinsbrottet som finns. Att C: ställa ner smutsig disk bland ren disk, samtidigt som någon plockar ur den rena disken. Det här är en handling som inte bara visar upp mindre vackra karaktärsdrag hos dig utan också visar en total arrogans mot dina medmänniskor... och ren disk för den delen.

Detta har inte hänt mig en gång, utan två gånger. Och som vi alla vet är en gång ingen gång och två gånger är väl en sisådär 50 gånger för mycket i det här fallet. Jag blir så paff när det händer att luften går ur mig. Vad säger man åt sen sådan handling?

Så tänk på det nästa gång du ska ställa ner din dressingbeklädda matlåda i diskmaskinen på jobbet. Står det någon och plockar ur den rena disken, irritera honom inte genom att ställa ner matlådan i diskmaskinen. Du kanske till och med kan diska din matlåda för hand? Tack på förhand.

Jag jobbar som ambulerande receptionist åt ett bemanningsföretag, hur jag fick jobbet skrev jag om i januari tidigare i år. Nu är jag fast anställd och har drygt 15 arbetsplatser på nacken. Nervositeten är som bortblåst vilket är väldigt skönt.

Jag har till och med vid enstaka tillfällen blivit skickad till arbetsplatser helt utan introduktion, tänk dig det! Du får sätta dig vid en receptionsdisk med telefonväxel, mailprogram, besökslistor, frimärken och pärmar och du vet inget om själva företaget och dom som jobbar där. Sedan när människor kommer in och vill träffa JonnyJanne så sitter du fortfarande och försöker logga in på växelsystemet vars lösenord du fortfarande inte hittat bland alla pärmar som finns till hands.

Mörkt är det också, för direktiven om var lysknappen till lobbyn är någonstans lyder "vid hurtsen med almenackorna", men det finns typ hundra hurtsar att leta runt och alla är låsta för nyckeln hänger inte där den borde hängt. Sedan kommer JonnyJanne och vill posta ett brev men koden till frankeringsmaskinen funkar inte. Samtidigt kommer det två killar med varsin kopp i handen, dom kommer för att hälsa att kaffemaskinen på övervåningen blinkar konstigt.

Rengörs inte den varje dag innan morgonfikat? frågar ena killen sådär lagom retoriskt.
Ja, svarar den andre och båda gör sitt bästa att få mig att fatta att det är jag som måste skärpa till mig och rengöra maskinen illa kvickt. Svetten samlas i armhålorna... för låt mig säga det såhär: Nåde den som ligger bakom stoppet av kaffeflödet i ett kontorslandskap!

Strax därefter kommer ett cykelbud med åtta sallader från Panini, vem som ska ha dom är inte bara oklart, det är ett mysterium. 45 minuter senare kommer någon och undrar varför inte maten är serverad i konferenslokalen varav jag lika artigt som skamset får överlämna kassen med alla sallader i.

Så fortsätter dagen och det gäller hela tiden att vara beredd på det värsta och agera som om det inte är någon fara alls. Vara trevlig men anonym, osynlig men samtidigt extremt effektiv.

Det har redan blivit så många historier från mina olika arbetsplaster att jag bestämt mig för att ha en egen kategori för dom. Enjoy.

Jag var som sagt arbetslös hela sommaren. Bra tider, check! Sen fick jag jobb som lärarvikarie på något magiskt sätt. Perfekt sysselsättning under tiden som jag sökte jobb. Rätt som det var, fick jag samtal från ett bemanningsföretag som ville ha in mig på intervju.

Jag fick samtalet en fredag, intervjun ägde rum på måndagen därpå. Jag fick besked om att jag var anställd samma torsdag och skrev på papper dagen efter. Sen började jag jobba måndagen därpå. Allt gick väldigt fort och helgen innan jag började var jag och min fru ute på stan och köpte vuxenkläder för tusenlappar. Svarta byxor, V-ringade T-shirts, slipsar, skjortor och kavaj, ojojoj! Nervös som en praoelev gick jag till mitt första jobb med en strikt klädkod.

Jobbannonsen beskrev jobbet som "ambulerande receptionist" och det beskriver det ganska bra. Men så fort folk presenterade mig för andra svarade dom ofta "Så du är den nya backupen?". Rent formellt jobbar jag alltså i det här bemanningsföretagets backuppool. När folk blir sjuka, tar semester, blir lediga behöver arbetsplatser fyllas omedelbart och det är där jag kommer in. Jag ska på väldigt kort varsel (två timmar) kunna åka ut till arbetsplatser som behöver en receptionist, växeltelefonist eller hjälp på kontorsservice. Det rör sig om företag över hela storstockholm. På köpet kommer en större kännedom om vår huvudstads geografi. Skönt att bygga på min lokalkännedom inne i city och därmed jämna ut kunskaperna om städer i mitt huvud. För tre år sedan hittade jag bättre i Vice City än vad jag gjorde i Stockholm City (Vice City finns inte på riktigt).

Home sweet home

Den här arbetsuppgiften kräver såklart att jag är upplärd på dom ställena det är tänkt att jag ska fylla igen. Det innebär att jag blivit upplärd på över tio arbetsplatser sen jag började i mitten av oktober. Fler arbetsplatser blir det i jämn takt. Det innebär drygt tio olika rutiner, regler och klädkoder. Du vet säkert om känslan att vara ny på en arbetsplats. Tänk om den tiden aldrig riktigt skulle upphöra utan du skulle aldrig kunna få hel koll på saker och ting. Ungefär så är det, fast inte så farligt och jobbigt som det låter.

Varje dag frågar folket på arbetsplatsen var "hon som brukar vara här är någonstans" eftersom dom behöver hjälp med något som jag absolut inte kan hjälpa dom med. Därför har jag forskat fram ett ytterst trevligt och humoristiskt sätt att ursäkta mig för att jag inte har koll på saker och ting, utan att visa tecken på osäkerhet och nervositet. Det kanske är lätt att göra över telefon men desto svårare när jag sitter i en receptionen och möter människor ansikte mot ansikte. Minst sagt karaktärsutvecklande!

Jag trivs på mitt jobb och jag trivs ännu mer med att ha ett jobb. När jag blev arbetslös ville jag verkligen inte börja jobba i butik igen. Det hade känts som ett steg tillbaka. Istället fick jag hoppa in i en helt ny bransch, träffa helt nya människor och syssla med helt andra arbetsuppgifter. Jag är tacksam!

Med alla dessa klädkoder känns det som att jag ska ta studenten varje dag jag går hemifrån. Med min nya garderob har också en gång fått höra att jag liknar Tim från Braid.

 

På G med grymt snygg slips och konstig hållning med armarna

 

Gunner på hype.se sammanfattade mitt jobb väldigt bra med dom här tre meningarna:

 

"Iktos jobb är btw kanon. Han åker till olika företag och räddar dagen för dem.

Han är alltså konstant en uppskattad person."