Vet du vad en vindfångare är? Du vet det där extra lilla rummet du går igenom för att komma in till stora affärer eller någon lobby? Det kallas för vindfångare (för er som inte visste, ni behöver inte skämmas).

Det var en dag under semesterveckorna för snart två år sedan då jag jobbade för en finklädd firma, alltså suits överallt. Jag satt i receptionen och för att komma in dit var man tvungen att passera genom en vindfångare med två enkla dörrar på ungefär 5 kvadratmeter, ingen stor sådan alltså.

Där satt jag en vanlig dag, morgonrutinen gjord, posten sorterad och jag satt och tog det lugnt för det mesta, då hände något väldigt oväntat. Något small till inuti vindfångaren, ett metallliknande föremål föll till golvet och sekunder senare började vatten forsa rakt ner från taket in i vindfångaren. Med vindfångaren väl synlig från min arbetsplats så freakar jag ut en smula, utan att visa det utåt. Det är ingen i receptionen förutom jag, så jag ställer mig långsamt upp, lutar mig över disken, vänder huvudet mot toaletterna (där ingen är) och säger "Hallå?". Det kallas för: "Att bli handlingsförlamad".

Brandlarmet går ungefär samtidigt och ner från kontoret springer den kontorsansvarige. Hon har helt uppenbart panik och skriker "Ring hyresvärden, ring hyresvärden!". För att undvika att ställa puckade följdfrågor (jag är ganska bra på sådant) så började jag bläddra i adressboken efter en hyresvärd jag inte hade namnet på.

En kille kom väldigt snabbt in genom entrén, rakt genom vattnet (som var varmvatten, nämnde jag det?) som numera ångade till sig ordentligt i den lilla glaskuren. Initialt kunde han inget annat göra än konstatera att ja; det läcker vatten.

På grund av brandlarmet började byggnaden tömmas på folk, men när de kommit ner för trapporna och in i receptionsområdet så glömde de bort att de egentligen var vuxna människor (i kostym för den delen!). Istället för att fortsätta ut genom nödutgången så stannade de upp för att peka, skratta och prata om vattnet som långsamt börjat fylla vindfångaren. Till slut var det väl ett fyrtiotal människor i receptionen, varav kanske tre faktiskt gjorde något av situationen.

Vattnet började ganska snart sippra under innerväggen in i receptionsområdet och mattorna, fåtöljerna, tidningsställen och annat tjafs fick flyttas. Jag satt fortfarande framför min dator och tittade på kalabaliken. Tyvärr fanns det inga städartiklar i världen som kunde kontrollera vattenflödet som letade sig fram över golvet, mot receptionsdisken. Fler och fler sattes i arbete, eluttagen som mina saker var kopplade till blev nu kaptenens hytt som under inga som helst omständigheter fick sänkas under vattnet. Det fejades, skurades, moppades av fler och fler välklädda damer och herrar som illa tvunget ville att jag skulle kunna svara på mina samtal och mejl.

När en tunn hinna vatten hade nått under mina fötter så hade någon lyckats hitta en tom läskback som min konstorsstol fick bytas ut till. Till slut så stod jag där, på huk, på en läskback, framför halva firman som arbetade bort vattnet, allt för att jag skulle kunna svara i telefonen när det ringde. Och ringde gjorde det.

Min uppgift var alltså då att ge skenet av att allt var helt normalt på kontoret. Telefonen ringde, personalen tystnade litegrann och jag svarade med företagets namn och sedan mitt namn.

Kunden: "Hej, ja, jag söker person X"
Jag: "Jajamen, dröj kvar lite så kopplar jag dig" väl medveten om att person X stod två meter från mig i uppkavlade ärmar med en mopp i händerna, hysteriskt skurandes. Situationen var kolossalt humoristisk. När samtalet sedan kom tillbaka till växeln (såklart) fick jag dra till med en "Då fick jag tyvärr inget svar där kan jag ta ett meddelande?".

Det hela gick faktiskt ganska bra för mig. Jag fick rejält med komplimanger om hur iskall jag var, "en riktig James Bond" (som skulle kunna vara en fantastisk komplimang, men det beror på vilken Bond de menade).

Vattnet slutade rinna efter kanske 40 minuter. Personalen gick på tidig lunch och jag fortsatte dra vita lögner för kunderna som ringde. Under dagarna som följde så ställdes det in en massa värmefläktar i receptionen. Det var kokhett hela tiden och jag dog av svett.

Slutsats då? Hur lugn växelpersonalen än kan vara i andra änden, så kan det faktiskt just där och då pågå en översvämning.