Lucas, det här är till dig!

Det sägs ofta att Nintendo ligger bakom den största målgruppen i spelvärlden, nämligen casual gamers. På grund av deras Wii, som kom 2006, ville alla (inklusive mig själv) helt plötsligt ställa sig framför TV:n och vifta som galningar. Jag spelade tennis och golf tillsammans med mina föräldrar, pensionärer bowlade på ålderdomshemmen och små, små barn fattade grejen också (såklart).

Casual gaming blev ett begrepp och sådana som jag var såklart tvungna att höja sig över det, ur det föddes begreppet hardcore gaming. Larvigt och elitistiskt? Det stämmer alldeles utmärkt.

Att casual gamers blev en kraft att räkna med märks på responsen från konkurrenterna Microsoft och Sony som också ville vara med och bada i pengar. Sonys Move och Microsofts Kinects gemensamma nämnare är rörelsekänslighet, alltså att spelaren står framför TV:n och viftar på lemmarna för att spela spelet.

Spelvärlden översvämmades då med partyspel av låg kvalitet. Ju fler minispel de innehöll desto bättre. Jag kliade huvudet över försäljningssiffrorna på sådana spel, som övergick allt förstånd. Men casual gaming var här för att stanna och köpte spel i mängder. Även om spelet såg ut så här:

Det kan tyckas att min klagan över att spel av den här typen finns är bakåtsträvande. Att casual gaming är här för att stanna och det gäller för mig att omfamna det faktumet.

Att spel som underhållningsmedium växer och blir en accepterad del av samhället glädjer mig. Men vad som inte hade tänkts ut är hur casual gamer konsumerar. Problemet är lojalitet mot produkten, vilket saknas helt och hållet i det här fallet. En casual gamer styrs helt och hållet av trender i världen. I slutändan blir de en opålitlig kraft.

Lagom till denna uppenbarelse ställde sig mobil- och browserspelen (mestadels Facebookspel) i rampljuset. Här kunde spelupplevelserna vara korta, direkta, enkla, snyggt presenterade och extremt (jag menar det, extremt) belönande helt utan risktagande. Med några enkla knapptryck, en kostnad på ungefär 7 kronor (ibland ingen) så har man ögonblicket senare en ny upplevelse på sin mobil. Ännu enklare på Facebook där man med några klick på musen kan testa på ändlösa mängder spel.

Nintendo Wii är på nedgång, succén är förbi. En sådan hostile takeover av alla medvetanden som Wii var under en viss tid kommer inte kunna återupprepas. Nej, framtiden för casual gaming finns i din mobil och är troligtvis redan inbakat i ditt sociala nätverk på nätet. Spel som FarmVille sätter miljontals människor i trans, politiker får sparken för att spela det för mycket, en film baserat på det ryktas vara i görningen och Zynga, utvecklaren bakom spelet, blir spelvärldens nya Activision och demoniseras av spelare världen över. Mycket av den ondskefulla bilden har målats upp av den här trendiga spelgenren just nu.

FarmVille är i min värld ansiktet av den här nya typen av spel. För tro mig, det finns mycket bra, innovativt och spännande att ta del av på mobilspelsmarknaden. Men jag är här idag för att prata om spel som FarmVille, spel som jag idag kallar fulspel. Gulliga simulatorspel där man ska köpa, sälja, köpa sälja för att kunna bygga större och större för att sedan köpa, sälja, köpa sälja för att sedan bygga större och större etc. etc.

Grundreceptet för ett lyckat "fulspel" (som vi kallar dem från och med nu) är följande:

• Bara belöningar, inga straff
• Sömlöst integrerat i ditt sociala nätverk
• En prislapp på <10kr... (trodde du ja!)

Fulspel som dessa finns överallt, är svårt beroendeframkallande och jag funderade länge på hur jag skulle pröva på det utan att behöva hänga ut mig själv framför alla "vänner" på Facebook. Jag fixar att berätta för alla att jag lyssnar på Limp Bizkit på Spotify flera gånger i veckan, men FarmVille? Aldrig i livet.

 

Och det är det som är grejen. Fulspel som dessa nästlar sig in på Facebook och skriker om saker och ting jag har för mig i tid och otid. Tyvärr är det också anledningen till varför det är så populärt; man delar sin upplevelse med sina vänner, man hjälper varandra och skryter för varandra.

 

FarmVille blev det alltså inte, men jag var ju tvungen att prova på något form av fulspel. Så det fick bli årets iPhonespel 2011 Tiny Towers:

 

Ser du vilken film det är på filmpostern på Godismonstret?

Här gäller det att köpa, sälja, köpa, sälja för sedan bygga högre och högre... Ja, samma sak alltså.

 

Efter att ha spelat det ett par månader har jag kommit fram till två enskilt största problemen med spel som dessa:

 

1. Affärsmodellen som skjuter sig själv i foten

Tiny Towers är gratis, hela spelupplevelsen finns tillgänglig för noll kronor. Istället erbjuds man att köpa spelets alternativa valuta för riktiga pengar. Den alternativa valutan, så kallade Tower Bux, används endast till att skynda på saker och ting. Man köper alltså tid i själva spelet, eller rättare sagt: Man köper tid ifrån spelet. Då blir jag väldigt tveksam till hur man ska ställa sig till underhållningen i spelet. För hur kul vill man som utvecklare egentligen göra sitt spel när man samtidigt vill uppmuntra sina spelare att betala pengar för att slippa spela det? I längden måste spelupplevelsen bli lidande. På tal om det...

 

2. Det är ett jobb att spela

Att spela Tiny Towers är som att arbeta. Det pågår hela tiden, byggnaden sover aldrig och mina små bitizens vill köpa saker hela tiden. Det är heller aldrig något nytt som händer, tornet blir bara högre och högre, samtidigt som varje våning blir dyrare och dyrare. Men ändå så fortsätter jag spela det.

 

Vissa dagar blir jag nästan lite äcklad av tanken att sätta igång Tiny Towers. Sedan får jag någon boost av inspiriation och spelar det glatt någon dag, för att sedan stå helt likgiltig inför mitt torn. Alltså, som ett arbete.

 

Och spel ska inte vara som att arbeta, spel ska vara en avkoppling från sådana sysslor. Spel ska ge mig chansen att göra saker jag annars inte gör. Det gör inte fulspel som detta. Där gäller det istället att utföra repetetiva sysslor, spara pengar, köpa saker, expandera och repetera. Som ett jobb.

 

-

 

Av en rolig händelse så släppte Zynga ett spel vid namn Dream Heights till iPhone för någon vecka sedan. Och det är exakt som Tiny Towers. Så pass likt att Nimblebit (Tiny Towers utvecklare) offentligt gick ut med ett förlöjligande uttalande komplett med bilder och text om plagiatet som Dream Heights gör sig skyldigt till. Man måste ju älska varje underdog som går på denna jord.

 

Jag har inget bra slut på den här texten (som nu känns lite förvirrad i sitt upplägg), men jag har åtminstone förklarat att jag inte gillar en särskild del av mobilspelmarknaden. Och... vi lämnar det där. Jag såg nu också en rapport om att Facebookspelandet minskade under 2011, kanske är det mobilspelen som kommer få övertaget?

 

Jag ska förresten ta och försöka ta bort Tiny Towers från min mobil, så kanske jag plockar upp Final Fantasy II igen.

Det finns ingen som slösar så mycket med perfekta ögonblick som min son. Han är snart sex veckor gammal och genererar tusentals perfekta ögonblick på daglig basis. Blickar, små små leenden, hur han snarkar, rapar, hostar och jämrar sig är bara några exempel.


De första veckorna letade jag efter kameran hela tiden. Jag ville håva in alla intryck som kom mot mig i sådan hastighet att jag omöjligen kunde uppskatta allt fullt ut. Det blev nästan stressigt ibland. Till slut slappnade jag av och lät alla dessa ögonblick bara skölja över mig.

Det kommer bli en underbar röra av minnen.

Det är ofta man kan säga "nyfödd prinsessa" och det känns passande i sammanhanget. Men att säga det och mena det bokstavligen, det händer inte särskilt ofta.

Idag fick Victoria (kvinnan som alltid fick min namnsdag att bli flaggdag) och Daniel sin prinsessa.

Säga vad man vill om kungafamiljen och vad de står för.
Säga vad man vill om mediabruset som den här händelsen vispar upp (som jag härmed sveps med i).

Men att se Daniel, slick som vanligt, påslängd en kostym och bara ett fåtal timmar efter sin dotters födelse hålla en kort presskonferens inför hela mediasverige, det var riktigt rörande att se. Jag kunde såklart, som nybliven pappa, enkelt relatera till hans känslor.

Aldrig har jag sett en härligare presskonferens, där känslorna riktigt osade i luften. Grattis!

Efter en briljant idé följt av en halvbriljant förkortning av konceptet var det dags för genomförandet.


Lördagen den första november 2008 var datumet. Transformers och Iron Man var filmerna vi skulle se. Mjukisbyxor och linne var kläderna vi skulle ha på oss.

Vad mer än det skulle hända, hur många skulle vi vara och vilka?

I slutet av augusti det året hade Castle Crashers släppts, något som jag länge suktat efter. Då var det fortfarande exklusivt till Xbox360, så jag tog upp det med Ludde som förslag. Det blev ett enkelt beslut. Castle Crashers visade sig senare vara en succé, mina intryck finns att läsa här. Där spelar man fyra spelare samtidigt, så fyra stycken var det vi skulle vara. Vi blev en Viktor, en Ludde och två Andreas.

En ändring i sista minuten gjorde oss till fem stycken. En Daniel hann med på deltagarlistan, så fem stycken blev vi sammanlagt. Så här i efterhand ser jag den händelsen som en föraning på hur HDiHD i framtiden skulle komma att växa exponentiellt och bli stort, större, störst. Det var redan en attraktiv händelse!

När vi samlades klockan elva på morgonen åkte vi allihop direkt och köpte ingredienser för lunch och övrigt onyttigt till kvällen. Lunchidén kommer från min bror och är så enkelt som baguettemackor eller, "lansar", som det kallas. En massa olika pålägg man får välja mellan på sin egna baguette. Till mackorna kollade vi på Transformers, som var bättre än jag trodde (tro det eller ej).

Efter det satte vi igång Castle Crashers, jag blev förtjust på nolltid. Det var precis så roligt som jag tänkt mig.

Till middag beställde vi en Large och en Medium 'Dallas' från Gula Villan i Tumba (Botkyrkas bästa pizzeria). Det var på tok för mycket pizza, det är sådant som händer helt enkelt. Pizzorna fick jäsa i magen samtidigt som vi såg Iron Man, som var ännu bättre.

Och resten av kvällen spenderades i Luddes bruna soffa, spelandes Castle Crashers, ätandes godis och drickandes Cola. En riktigt lyckad dag!

Som många av er redan vet var jag i Paris för ett par veckor sedan. Med min son David bara ett par dagar gammal fick jag erbjudandet att åka dit för att ta del av ett pressevent. Det var såklart väldigt spännande att åka till ett annat land (som jag aldrig tidigare varit i) i egenskap av skribent, men att åka från min son som då skulle vara 18 dagar gammal? Fast när det blev klart att det inte handlade om någon övernattning så bestämde sig jag och min fru. Från BB tackade jag ja.

Spelet jag fick titta på har nu fått en förhandstitt skriven av mig. Kila över till FZ och spana in!

Vet du vad en vindfångare är? Du vet det där extra lilla rummet du går igenom för att komma in till stora affärer eller någon lobby? Det kallas för vindfångare (för er som inte visste, ni behöver inte skämmas).

Det var en dag under semesterveckorna för snart två år sedan då jag jobbade för en finklädd firma, alltså suits överallt. Jag satt i receptionen och för att komma in dit var man tvungen att passera genom en vindfångare med två enkla dörrar på ungefär 5 kvadratmeter, ingen stor sådan alltså.

Där satt jag en vanlig dag, morgonrutinen gjord, posten sorterad och jag satt och tog det lugnt för det mesta, då hände något väldigt oväntat. Något small till inuti vindfångaren, ett metallliknande föremål föll till golvet och sekunder senare började vatten forsa rakt ner från taket in i vindfångaren. Med vindfångaren väl synlig från min arbetsplats så freakar jag ut en smula, utan att visa det utåt. Det är ingen i receptionen förutom jag, så jag ställer mig långsamt upp, lutar mig över disken, vänder huvudet mot toaletterna (där ingen är) och säger "Hallå?". Det kallas för: "Att bli handlingsförlamad".

Brandlarmet går ungefär samtidigt och ner från kontoret springer den kontorsansvarige. Hon har helt uppenbart panik och skriker "Ring hyresvärden, ring hyresvärden!". För att undvika att ställa puckade följdfrågor (jag är ganska bra på sådant) så började jag bläddra i adressboken efter en hyresvärd jag inte hade namnet på.

En kille kom väldigt snabbt in genom entrén, rakt genom vattnet (som var varmvatten, nämnde jag det?) som numera ångade till sig ordentligt i den lilla glaskuren. Initialt kunde han inget annat göra än konstatera att ja; det läcker vatten.

På grund av brandlarmet började byggnaden tömmas på folk, men när de kommit ner för trapporna och in i receptionsområdet så glömde de bort att de egentligen var vuxna människor (i kostym för den delen!). Istället för att fortsätta ut genom nödutgången så stannade de upp för att peka, skratta och prata om vattnet som långsamt börjat fylla vindfångaren. Till slut var det väl ett fyrtiotal människor i receptionen, varav kanske tre faktiskt gjorde något av situationen.

Vattnet började ganska snart sippra under innerväggen in i receptionsområdet och mattorna, fåtöljerna, tidningsställen och annat tjafs fick flyttas. Jag satt fortfarande framför min dator och tittade på kalabaliken. Tyvärr fanns det inga städartiklar i världen som kunde kontrollera vattenflödet som letade sig fram över golvet, mot receptionsdisken. Fler och fler sattes i arbete, eluttagen som mina saker var kopplade till blev nu kaptenens hytt som under inga som helst omständigheter fick sänkas under vattnet. Det fejades, skurades, moppades av fler och fler välklädda damer och herrar som illa tvunget ville att jag skulle kunna svara på mina samtal och mejl.

När en tunn hinna vatten hade nått under mina fötter så hade någon lyckats hitta en tom läskback som min konstorsstol fick bytas ut till. Till slut så stod jag där, på huk, på en läskback, framför halva firman som arbetade bort vattnet, allt för att jag skulle kunna svara i telefonen när det ringde. Och ringde gjorde det.

Min uppgift var alltså då att ge skenet av att allt var helt normalt på kontoret. Telefonen ringde, personalen tystnade litegrann och jag svarade med företagets namn och sedan mitt namn.

Kunden: "Hej, ja, jag söker person X"
Jag: "Jajamen, dröj kvar lite så kopplar jag dig" väl medveten om att person X stod två meter från mig i uppkavlade ärmar med en mopp i händerna, hysteriskt skurandes. Situationen var kolossalt humoristisk. När samtalet sedan kom tillbaka till växeln (såklart) fick jag dra till med en "Då fick jag tyvärr inget svar där kan jag ta ett meddelande?".

Det hela gick faktiskt ganska bra för mig. Jag fick rejält med komplimanger om hur iskall jag var, "en riktig James Bond" (som skulle kunna vara en fantastisk komplimang, men det beror på vilken Bond de menade).

Vattnet slutade rinna efter kanske 40 minuter. Personalen gick på tidig lunch och jag fortsatte dra vita lögner för kunderna som ringde. Under dagarna som följde så ställdes det in en massa värmefläktar i receptionen. Det var kokhett hela tiden och jag dog av svett.

Slutsats då? Hur lugn växelpersonalen än kan vara i andra änden, så kan det faktiskt just där och då pågå en översvämning.

Spel som Metroid: Zero Mission behöver det finnas många många fler av. En helrenovering av en klassiker/ett komplett ansiktslyft av en pionjär i spelvärlden.

Metroid: Zero Mission är alltså en remake av det allra första Metroid, det jag spelade med min bror för ett tag sedan. Med det fräscht i minnet var det extra roligt att spela igenom Zero Mission.

Det börjar med att Samus vill berätta historien om sitt första uppdrag, det vi precis ska få spela. En bra detalj då det vi spelar är Samus återskapande av uppdraget, alltså en förklaring till varför det är så förskönat och annorlunda från första gången vi spelar det. Är det larvigt att mig att försöka hitta förklaringar till detta?

Oavsett vad... Metroid: Zero Mission är helt makalöst bra. Grundstommen är kvar, men allt har fått expansioner, förbättringar och uppfräschningar. Proppat med hemligheter, extra bossar och extremt tydliga direktiv på var man ska hela tiden så går det above and beyond the call of duty. Överallt finns det små små detaljer som visar att utvecklarna kan sin historia. Plus ett enormt WOW-tillfälle (som tyvärr redan spoilats för mig, men jag låtsades vara överraskad så gott det gick) som förtjänar en plats i spelhistorien.

Det lånas friskt från Super Metroid (som vanligt), men även från Metroid Fusion. Samus har ett rörelseschema passande för det nya årtusendet vi lever i. Karta, sparfunktion, laddningsstationer för energi och missiler överallt. Alla brister från originalet är fixade och framför mig uppenbarar sig en av de mest fartfyllda och spännande spelupplevelserna jag fått äran att ha på en bärbar konsol.

Jag undrar varifrån idén kom att Metroid skulle få sig en sådan ypperlig remake som denna? Det är ju inte direkt många spel från 80-talet som fått remakes, ännu färre som fått bra remakes. En dröm vore om det allra första Metal Gear (helst det till NES som hade lite djungelpartier och mycket bättre musik) fick sig en sådan här remake. Det vore något att gå genom eld, vatten, berg och dal för.

Metroid: Zero Mission är underbart men kort. Men jag tror det kändes så kort eftersom det hände saker hela tiden. Den enda bristen jag kände av var hur de redan existerande bossarna var rätt så tråkiga. Som i Metroid Fusion var det bara att mata de med missiler. Nåväl, lätt värt ändå.

BETYG: 5/5

Bästa remaken, ever.

Ja, överraskande nog presenteras det som Metroid 4. Att associeras med Super Metroid kan ju faktiskt bara hjälpa.


Metroid Fusion, som är den egentligen titeln, följer i samma fotspår som Super Metroid stakade ut många år tidigare. Det var (tillsammans med Metroid Prime som kom samma år) det första Metroidspelet på åtta år, alla var alltså svältfödda på Samus Aran och att det härmade sin föregångare blev aldrig ett problem. Så svältfödd att spelserien Castlevania inofficiellt tog över manteln och gjorde designen från Super Metroid till sin. Enligt mig så räddades serien av det beslutet. Kudos till Super Metroid.

Fusion har en vettig historia att berätta, tajta kontroller och mycket hemligheter att hitta. Stort plus är hur kartan förstoras och går ihop med sig själv på oväntade sätt. Jag trodde jag hade koll på hur många timmar det skulle ta mig att klara spelet när jag var någon timme inne i det, ack så fel jag hade.

Jag gillar Samus nya dräkt, men jag vet ännu inte om jag kommenterar något sådant bara för att det är en tjej det handlar om. Nu blev jag förvirrad.

Det hade även ett par unika idéer som sedan skulle komma att kopieras av Metroid Prime 2: Echoes. En ond Samus? Bossar som morphat ihop sig med ens powerups man letade efter? Ännu mer anledning för Prime 2 att skämmas.

Det kan nästan inte gå fel när man härmar Super Metroid, ändå är Fusion inte överväldigande superduper. Varför är det så?

• Dåliga bossar. En del fick ordentliga introduktioner, men ingen var riktigt svår. Det var bara att mata missiler tills striden var över. Inte ens den väntade striden mot sig själv var särskilt svettig. Tråkigt tråkigt tråkigt... för bossar är väldigt viktigt.
• Halvdåliga direktiv. Var det något som behövde förbättras från Super Metroid så var det var man skulle hela tiden. Det saknas ibland även här och jag fick irra omkring lite för mycket.

 

Men ändå, riktigt bra spel.

 

BETYG: 4/5

 

Metroid Fusion är för övrigt förevigat då det var det första spelet jag spelade "tillsammans" med min son. Han var bara någon dag gammal då jag fortsatte spela det här med honom, sovandes på bröstet. Härligt att ha någon att titta på eftertexterna med nu för tiden. Bild på det? Njaa...

Alltså, det här är bara för mycket...

Fyra gamla dagboksinlägg från Lunarstorm i rad? Det var det värsta. Jag är ledsen, men förvänta er ingen sådan lyx i framtiden.

Här har vi dock ett till arbete från Svenska A (det första här). Inte jättespännande läsning kanske, men det märks att jag var förtjust i grammatik redan då.

Och ja, slutet är riktigt sliskigt. Men sånt är livet.

And they just keep on coming!

Dagens inlägg föddes ur ett tungt citat. Ett ganska intetsägande inlägg om jag får säga det själv. Alltså, "Vi borde alla bli bättre människor"-inlägg är inte särskilt intressant att läsa, för vem har något att säga emot?

Sedan flyter formuleringarna ut i ett träsk av repetitioner där jag verkligen tror att jag var smart och rolig. Men det var jag inte riktigt.

Vad som dock är bra är att jag hittade en utmärkt bild att koppla till texten!

Dagens inlägg är mer personligt än du tror. Faktumet att jag skrev detta på min födelsedag visar hur missnöjd jag var med saker och ting. Inget konstant tillstånd (det kommer senare under gymnasiet), men dagarna kring min 17-årsdag var riktigt dassiga.

Det var en ledig dag från mitt gymnasium (jag var hemma tre dagar i veckan), blev grattad tidigt på morgonen och sedan försvann ju hela familjen till sina dagliga sysslor. Ensam och sällskapssjuk tog jag mig till Tumba Gymnasium för att låta mig bli uppmuntrad av vänner som gick där. Väntandes i korridorerna fick en lärare nys om mig och frågade var jag skulle. När jag sa att jag var på besök blev jag avvisad från skolområdet. Mina erfarenheter som 17-åring var att människor väldigt ogärna ska säga åt en vad man får och inte får göra.

Bortsett från några enstaka ljusglimtar så gick hela dagen i den lunken. Min gissning är att jag sedan under kvällen skrev ihop den här texten. Men jag hade faktiskt gått och tänkt på ämnet jag skulle skriva om länge. Vad som krävdes var bara en sunkig födelsedag.

Men vet du vad? Med handen på hjärtat så står jag fortfarande för allt jag skrev och kommer fortsätta göra det resten av mitt liv. Faktum är att det här inlägget, den ståndpunkten jag tog från och med då, har format mig som person sedan dess. Att inte dra egna slutsatser om människor, att vara aktsam inför andra-, tredje-, fjärdehandsinformation, att gå till källan med problemet istället för att prata om det med andra. Jag lovade mig själv den dagen: Jag ska inte tro en massa saker om andra människor.

...eller rättare sagt: Jag ska inte blanda ihop det jag tror med det jag vet om andra människor.

Orsaken till den här reaktionen? Tjejer.

Jag var extremt besviken på tjejer som gav kalla handen vid första misstanke om att jag skulle vara helt nerkärad i dem. Vilket jag, helt ärligt, inte var. Jag var intresserad av tjejer och ville lära känna dem. Men så fort jag blev social, frågade frågor, skrev på Lunarväggar och annat någorlunda oskyldigt så fick de panik och frös ute mig. Det här hände gång efter gång efter gång. Och jag fick alltid veta bakvägen att tjejen i fråga blivit rädd för att såra mig då de upptäckt att jag varit sååå kär i dem. (Alltså, det sista stora stycket om känslor är då jag pratar om egna personliga upplevelser)

Kanske var det att jag gjorde något fel och var lite påstridig, men vad vet jag? Jag fick aldrig veta utan blev utestängd så fort det passade. Jag är så glad att jag inte var singel särskilt länge till (men det hade jag ju ingen aning om då, jag hade ju inte ens träffat henne ännu).

Formuleringarna är lite dammiga men kärnan kvarstår, och den är jag stolt över. Förhoppningsvis lyser den övertygelsen igenom än idag, för det är en sådan person jag vill vara. Trevlig läsning!

Dags att ta igen lite dagboksinlägg!

Jag har inte så mycket att säga om det är inlägget, mer än att jag tycker synd om mig själv och lyssnar alldeles för mycket på Radiohead.

...de var ganska heta då faktiskt.