Lucas, det här är till dig!

Det sägs ofta att Nintendo ligger bakom den största målgruppen i spelvärlden, nämligen casual gamers. På grund av deras Wii, som kom 2006, ville alla (inklusive mig själv) helt plötsligt ställa sig framför TV:n och vifta som galningar. Jag spelade tennis och golf tillsammans med mina föräldrar, pensionärer bowlade på ålderdomshemmen och små, små barn fattade grejen också (såklart).

Casual gaming blev ett begrepp och sådana som jag var såklart tvungna att höja sig över det, ur det föddes begreppet hardcore gaming. Larvigt och elitistiskt? Det stämmer alldeles utmärkt.

Att casual gamers blev en kraft att räkna med märks på responsen från konkurrenterna Microsoft och Sony som också ville vara med och bada i pengar. Sonys Move och Microsofts Kinects gemensamma nämnare är rörelsekänslighet, alltså att spelaren står framför TV:n och viftar på lemmarna för att spela spelet.

Spelvärlden översvämmades då med partyspel av låg kvalitet. Ju fler minispel de innehöll desto bättre. Jag kliade huvudet över försäljningssiffrorna på sådana spel, som övergick allt förstånd. Men casual gaming var här för att stanna och köpte spel i mängder. Även om spelet såg ut så här:

Det kan tyckas att min klagan över att spel av den här typen finns är bakåtsträvande. Att casual gaming är här för att stanna och det gäller för mig att omfamna det faktumet.

Att spel som underhållningsmedium växer och blir en accepterad del av samhället glädjer mig. Men vad som inte hade tänkts ut är hur casual gamer konsumerar. Problemet är lojalitet mot produkten, vilket saknas helt och hållet i det här fallet. En casual gamer styrs helt och hållet av trender i världen. I slutändan blir de en opålitlig kraft.

Lagom till denna uppenbarelse ställde sig mobil- och browserspelen (mestadels Facebookspel) i rampljuset. Här kunde spelupplevelserna vara korta, direkta, enkla, snyggt presenterade och extremt (jag menar det, extremt) belönande helt utan risktagande. Med några enkla knapptryck, en kostnad på ungefär 7 kronor (ibland ingen) så har man ögonblicket senare en ny upplevelse på sin mobil. Ännu enklare på Facebook där man med några klick på musen kan testa på ändlösa mängder spel.

Nintendo Wii är på nedgång, succén är förbi. En sådan hostile takeover av alla medvetanden som Wii var under en viss tid kommer inte kunna återupprepas. Nej, framtiden för casual gaming finns i din mobil och är troligtvis redan inbakat i ditt sociala nätverk på nätet. Spel som FarmVille sätter miljontals människor i trans, politiker får sparken för att spela det för mycket, en film baserat på det ryktas vara i görningen och Zynga, utvecklaren bakom spelet, blir spelvärldens nya Activision och demoniseras av spelare världen över. Mycket av den ondskefulla bilden har målats upp av den här trendiga spelgenren just nu.

FarmVille är i min värld ansiktet av den här nya typen av spel. För tro mig, det finns mycket bra, innovativt och spännande att ta del av på mobilspelsmarknaden. Men jag är här idag för att prata om spel som FarmVille, spel som jag idag kallar fulspel. Gulliga simulatorspel där man ska köpa, sälja, köpa sälja för att kunna bygga större och större för att sedan köpa, sälja, köpa sälja för att sedan bygga större och större etc. etc.

Grundreceptet för ett lyckat "fulspel" (som vi kallar dem från och med nu) är följande:

• Bara belöningar, inga straff
• Sömlöst integrerat i ditt sociala nätverk
• En prislapp på <10kr... (trodde du ja!)

Fulspel som dessa finns överallt, är svårt beroendeframkallande och jag funderade länge på hur jag skulle pröva på det utan att behöva hänga ut mig själv framför alla "vänner" på Facebook. Jag fixar att berätta för alla att jag lyssnar på Limp Bizkit på Spotify flera gånger i veckan, men FarmVille? Aldrig i livet.

 

Och det är det som är grejen. Fulspel som dessa nästlar sig in på Facebook och skriker om saker och ting jag har för mig i tid och otid. Tyvärr är det också anledningen till varför det är så populärt; man delar sin upplevelse med sina vänner, man hjälper varandra och skryter för varandra.

 

FarmVille blev det alltså inte, men jag var ju tvungen att prova på något form av fulspel. Så det fick bli årets iPhonespel 2011 Tiny Towers:

 

Ser du vilken film det är på filmpostern på Godismonstret?

Här gäller det att köpa, sälja, köpa, sälja för sedan bygga högre och högre... Ja, samma sak alltså.

 

Efter att ha spelat det ett par månader har jag kommit fram till två enskilt största problemen med spel som dessa:

 

1. Affärsmodellen som skjuter sig själv i foten

Tiny Towers är gratis, hela spelupplevelsen finns tillgänglig för noll kronor. Istället erbjuds man att köpa spelets alternativa valuta för riktiga pengar. Den alternativa valutan, så kallade Tower Bux, används endast till att skynda på saker och ting. Man köper alltså tid i själva spelet, eller rättare sagt: Man köper tid ifrån spelet. Då blir jag väldigt tveksam till hur man ska ställa sig till underhållningen i spelet. För hur kul vill man som utvecklare egentligen göra sitt spel när man samtidigt vill uppmuntra sina spelare att betala pengar för att slippa spela det? I längden måste spelupplevelsen bli lidande. På tal om det...

 

2. Det är ett jobb att spela

Att spela Tiny Towers är som att arbeta. Det pågår hela tiden, byggnaden sover aldrig och mina små bitizens vill köpa saker hela tiden. Det är heller aldrig något nytt som händer, tornet blir bara högre och högre, samtidigt som varje våning blir dyrare och dyrare. Men ändå så fortsätter jag spela det.

 

Vissa dagar blir jag nästan lite äcklad av tanken att sätta igång Tiny Towers. Sedan får jag någon boost av inspiriation och spelar det glatt någon dag, för att sedan stå helt likgiltig inför mitt torn. Alltså, som ett arbete.

 

Och spel ska inte vara som att arbeta, spel ska vara en avkoppling från sådana sysslor. Spel ska ge mig chansen att göra saker jag annars inte gör. Det gör inte fulspel som detta. Där gäller det istället att utföra repetetiva sysslor, spara pengar, köpa saker, expandera och repetera. Som ett jobb.

 

-

 

Av en rolig händelse så släppte Zynga ett spel vid namn Dream Heights till iPhone för någon vecka sedan. Och det är exakt som Tiny Towers. Så pass likt att Nimblebit (Tiny Towers utvecklare) offentligt gick ut med ett förlöjligande uttalande komplett med bilder och text om plagiatet som Dream Heights gör sig skyldigt till. Man måste ju älska varje underdog som går på denna jord.

 

Jag har inget bra slut på den här texten (som nu känns lite förvirrad i sitt upplägg), men jag har åtminstone förklarat att jag inte gillar en särskild del av mobilspelmarknaden. Och... vi lämnar det där. Jag såg nu också en rapport om att Facebookspelandet minskade under 2011, kanske är det mobilspelen som kommer få övertaget?

 

Jag ska förresten ta och försöka ta bort Tiny Towers från min mobil, så kanske jag plockar upp Final Fantasy II igen.