Idag släpps The Legend of Zelda: A Link Between Worlds i Sverige. Det är den första direkta uppföljaren till det 21 år gamla The Legend of Zelda: A Link to the Past, av många ansett det bästa Zeldaspelet (även det bästa spelet till Super Nintendo, om inte det bästa spelet) någonsin. Vad alla åtminstone kan hålla med om är att A Link to the Past har stått emot tidens tand och åldrats oändligt bra.

 

Två referenser till Timbuktu inom loppet av fem dagar?! Det är nästan som att jag försöker samla pluspoäng från Mia här.

 

Tyvärr har dagens inlägg inte mer med Timbuktu att göra än det faktumet att mitt inlägg heter samma sak som hans riktigt braiga låt Ett Brev. Det gjordes inte medvetet från min sida. Det var Jonathan som påtalade det, han tyckte det var lite småcoolt.

 

Jonathan tyckte inte bara det var ballt, han var också anledningen till dagens inlägg. Det gick till så här:

 

Hösten 2002 började jag i ett nytt gymnasium som låg en pendeltågstation från där jag bodde. Det var lite för nära för att få SL-kort via skolan och att spendera halva studentbidraget åt ett plastkort var inte ett alternativ. Så... gangster som jag var plankade jag dagligen - till och från skolan - trots att min mamma verkligen inte gillade det.

 

En morgon blev jag tagen på bar gärning av ett gäng kontrollanter. I ren panik (inget jag är stolt över) ljög jag om mitt personnummer för kontrollanten som skulle skriva ut bötern till mig. Han kom på mig och skällde ut mig med besked, mitt bland alla andra resenärer i tågvagnen. Då gav jag honom skamset mitt riktiga personnummer och fick efter det en böter på 600 kronor i handen.

 

Det blev en riktigt dålig start på morgonen. Jag förstod såklart att felet låg på mig som inte åkte med giltig biljett, eller, någon biljett alls. Men att en auktoritet skäller ut en, säger åt en vad man ska göra och sedan kräver en på pengar är inget som faller i särskilt god jord hos en tonåring. I alla fall inte hos tonårsviktor.

 

När jag berättade detta för Jonathan så sade han åt mig att skriva ett brev till SL och förklara min situation som fattig student. Jag följde hans råd och det slutade med att min böter reducerades till 20 kronor. Jag tror det var så att de inte helt kunde ta bort bötern eftersom jag faktiskt gjort fel, men att med hjälp av mitt snyftiga brev fick medhåll från just den personen som läste det. Det lät i alla fall så över telefon när jag pratade med hon som hanterat mitt ärende.

 

Så med en böter på 20 kronor (plus 45 kronors hanteringsavgift från Svensk Kassaservice, jag hade inte Internetbank på den tiden) istället var jag nöjd. Och hädanefter köpte jag faktiskt månadskort hos SL, var man under 18 fick man det ju faktiskt för reducerad pris. Från och med då en trogen kund hos SL som åkte lagligt varje dag.

 

Spola fram ett drygt halvår till den 20 november 2003, då dagens dagboksinlägg skrevs. Då hände ännu en incident och här anser jag att jag inte gjorde något fel och istället fick en massa skit från samtliga kontrollanter som tog mig. Det kanske är så här karma funkar? Efter att tidigare ha ljugit för att försöka komma undan stod mitt karmakonto på minus? Nej nu får det banne mig vara slut på Timbuktuflörtar.

 

Efter att detta hänt bytte jag musiken i min MiniDisc till Rage Against The Machine (Krossa etablissemanget!), slog lite smockor i luften sådär ibland och stormade hem. Väl hemma skrev jag ännu ett brev till SL. Samma brev lade jag samma dag upp på Lunarstorm för att få medhåll från mina vänner. Det är det ni ska få läsa idag. Och oroa er inte, det blev ett lyckligt slut för denna bötern också. Jag slapp faktiskt att betala helt och hållet.

 

Och jag måste säga att gjorde en riktigt fantastisk censurering av min hemadress, utifall någon Lunarstorm skulle få för sig att försöka kapa mitt liv.

 

Trevlig läsning.

 

20 november

20 November 2003
Bernströmsvägen (XX) A
146 38 Tullinge

Viktor Wiklund
850205-(XXXX)

STORSTOCKHOLMS LOKALTRAFIK,
FÄRDBEVISKONTROLLEN

Hej
Jag heter Viktor Wiklund och råkade imorse ut för en incident på tåget mellan Tullinge och Stuvsta station. Jag hade tagit tåget som avgick från Tullinge klockan 08.41 och skulle till Stockholmsmässan i Älvsjö, SACO-mässan för studentelever. Det var min skoldag. Då steg minst fem kontrollanter på tåget.

Problemet var att mitt färdbevis var köpt till reducerat pris. Jag köpte det för 300 kronor, jag var säker på att det var det jag behövde betala eftersom jag fyllde arton år i år. Jag frågade till och med i båset där jag köpte det (Tullinge station) om det var så att reducerat pris gällde till och med det året jag fyller arton. Han nickade instämmande till det påståendet och jag köpte det i god tro för 300 kronor och jag sparade 200 kronor i och med det.

Ändå fick jag idag ett inbetalningskort på 600 kronor för att jag hade införskaffat månadskortet till reducerat pris. Kontrollanterna sa åt mig att se efter på SL:s hemsida om regler för reducerade priser. Jag har gjort det nu och insett att reducerat pris för månadskort gäller endast till den månad jag fyller arton. Jag hade fel och erkänner det nu, men ska jag verkligen behöva gå ut på er hemsida för att se efter? Är er hemsida den enda säkra källan om jag vill kolla upp regler och bestämmelser för era priser? Er personal, det vill säga den man som sålde månadskortet till mig, verkar lida brist på kompetens och det fick jag lida för idag.

Inbetalningskortet på 600 kronor kommer jag få svårt att betala eftersom jag lider brist på pengar, ingen fast inkomst, endast studiebidraget.

Jag är i princip beroende av kollektivtrafiken och jag får nu inte råd att köpa ett månadskort, man måste nämligen bo längre bort än 6 kilometer från skolan (fågelvägen) för att få ett terminskort av kommunen. Jag ligger någonstans innanför den gränsen och att gå till skolan tar drygt 40 minuter, alltså inget bekvämt sätt att börja varje skoldag, särskilt inte nu under vinterhalvåret. Jag provade med att cykla dit ett par gånger, men då fick jag däcken punkterade av någon eller några okända människor.
Samtidigt vill jag berätta för er hur ofrivilliga plankare behandlas av personalen hos SL.
De kom fram till mig på tåget och bad om färdbevis. När de stod klart att jag hade reducerat pris och redan fyllt arton år bad de mig skriva ner mitt personnummer så att jag var identifierbar. Jag hade nämligen inte legitimation med mig. Jag vägrade eftersom jag ansåg att jag inte gjort något som helst fel eller olagligt. De hotade med att tillkalla polis men jag vägrade ändå.

Då gick vi alla av vid Stuvsta station och de ringde till polisen. ”Bedrägligt beteende” skulle jag bli arresterad för. När jag fick min sista chans att skriva ner mitt personnummer innan polisen skulle kallas till platsen gick jag motvilligt med på detta.
”850205-(XXXX)” sa jag. Han som skrev ner det trodde inte på mig, kallade mig lögnare och bad om ett ”riktigt” personnummer. Minst sagt kränkande. Jag bad honom kolla upp det på något sätt.

När det stod klart att det var mitt riktiga personnummer bad jag om en ursäkt från mannen som kallat mig lögnare. Då bad en annan man om ursäkt å den andres vägnar. Jag fick alltså inte en direkt ursäkt av honom. Totalt oacceptabelt beteende, det var minst fem kontrollanter runt omkring mig och de behandlade mig med en minst sagt bagatellartad respekt.

Jag blev tvungen att åka hem till Tullinge direkt efter detta eftersom mitt färdbevis blev beslagtaget och mitt andra färdbevis på 600 kronor skulle upphöra efter en timme. Jag hade tänkte stanna på Stockholmsmässan längre än 20 minuter, så mycket jag skulle hunnit med om jag hade gått dit i alla fall.

Er personal samarbetar inte och det är det som är problemet. De går efter två motsatta sanningar. Vad är det för sorts marknadsföring? Hur ska jag i fortsättningen kunna känna trovärdighet för ert företag när jag ena dagen betalar för ett färdbevis med gott samvete och två veckor senare får det taget ifrån mig, blir bötlagd, ärekränkt och fasthållen för ”bedrägligt beteende”?
Med detta brev vill jag förklara för er vad som hände och poängtera att jag egentligen inte gjort något fel och därför vill jag undkomma betalningen.

Tack för att ni tog er tid att läsa mitt brev.

Viktor Wiklund

Deprimerande Viktor är deprimerande.

 

Jag vet inte exakt vad som hände under november månad 2003 som fick mig att skriva inte mindre än fyra dagboksinlägg på Lunarstorm, en communitysida vars glansdagar egentligen hade passerat. Men jag var där, troligtvis varje dag flera gånger varje dag, skrivandes på alla dessa texter som bara blev mörkare, hårdare och mer cyniska för varje månad som gick. Jag var egentligen alldeles för ärlig för mitt eget bästa, dock är det nu så här i efterhand väldigt tacksamt att läsa texterna, att se hur okonstlat allt är formulerat. Det är inte lätt att vara tonåring.

 

Med det sagt finns det tyvärr inget att läsa idag, varken konstlat eller okonstlat (jag har lärt mig ett nytt ord!). Det tror jag beror på diverse påhopp som inlägget kretsade kring. Utöver påhoppen var hela texten skriven i versaler, som ett grammatiskt experiment helt utan punchline. Jag tror detta "experiment" egentligen kan sammanfattas så här:

 

JAG SKRIVER VÄL MED VÄRSALER OM JAG VILL, VAD SKA DU GRÖA ÅT SAKEN.

 

Jag hade en extra dålig dag och skrev av mig om allt möjligt. Lärare, klasskompisar, folk som gick för nära mig, folk som öppnade munnen, allt kastades under bussen och skrevs på ett högst störande sätt. Och passande nog döpte jag inlägget till "STÖRANDE, ELLER HUR" (Jag tror Lunarstorm inte tillät frågetecken i sina rubriker). Att mitt tjugoåriga jag valde att radera denna text för alltid kanske var lika bra.

 

Tack tjugoåriga Viktor.

  

18 november 2003

 

 

 

 

Yes, du läste rätt. Ställ ner kaffekoppen, knyt morgonrocken igen, släng bort luggen och följ med när jag beskriver känslan bakom texten som bäst summerade allt jag kände inför framtiden och livet när jag var 18 år gammal.

 

Och det hela börjar med en låt av Timbuktu, Sveriges nästbästa hiphopartist (Organism 12 tar guld i den frågan). Låten heter "I väntan på vadå" och den bär på väldigt många liknande beståndsdelar som mitt dagboksinlägg, det är nog mycket därför jag tycker det verkligen är en av hans bästa låtar:

 

• Tre verser som handlar om tre olika personer men lyfter fram samma känsla.
• Varje vers avslutas på liknande sätt; i Tumbuktus låt är det alltid någon vid dörren och tittar på den.
• Hopplösheten och känslan att inte kunna styra över sitt liv.

 

Den extra roliga detaljen är att Timbuktus låt släpptes 15 månader efter mitt dagboksinlägg publicerades. Nu tror jag såklart inte att Timbuktu läste min dagbok på Lunarstorm. Nej, det jag menar är att jag fascinerats om och om igen hur man som människor i den här världen så ofta delar exakt samma känslor, men sällan pratar om det.

 

Varje gång jag lyssnar på "I väntan på vadå" så kommer exakt samma känsla tillbaka, precis den känslan om livet jag hade när jag skrev dagens dagboksinlägg. Lyssna på låten och läs texten till den redan nu vetja. 

Angående dagboksinlägget så står bakom det jag skrev än idag (skönt bara att jag inte skrev namnen på lärarna jag var arg på när jag skrev detta, då hade det behövt censurerats. Min lärare jag hade i Historia B fick sig visst en extra gliring).

 

Tro mig när jag säger att det här var min hjärtefråga under en lång tid:

 

 

 

15 november 2003

Han satt ner och väntade på signalen.
Smutsig i ansiktet, nacken kliar. Snart börjar det.
Han håller hårt kring vapnet, han håller det kärt... det är vapnet som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Korset hänger runt halsen, han tar upp det och kysser det med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han springer. Han springer något så fruktansvärt fort framåt. Signalen tjuter ovanför honom, signalen som talar till de plikttrogna att storma fram och attackera utan att fråga varför. Trumhinnorna bedövas av planen i himlen, artilleriet bakom och framför honom, vännerna som besvarar elden med sina vapen, fotstegen.
Kulor viner förbi och till slut kastar han sig ner platt på marken och häver fram vapnet. Och i leran, på slagfältet, i regnet, så skjuter han mot fienden.
Men bytet av magasin går inte som det brukar.
Himlen öppnar sig.
Och ner stiger verkligheten.
Kvar är vapnet, som ligger där i leran.

Han satt ner och väntade på signalen.
Nervösa ryckningar i ansiktet, denna dag står i princip allt på spel. Snart börjar det.
Han håller hårt kring stafettpinnen, han håller den kär... det är stafettpinnen som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Korset hänger runt halsen, han tar upp det och kysser det med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han springer. Han springer med en makalös medvetenhet framåt. Bestämda steg i symbios med ett bestämt tempo.
Det dröjer inte många minuter förrän han fått upp ett rejält flås. Nu är han igång, och han ska vinna det här! ..men varför?
Det börjar regna och vänner runt omkring honom saktar ner och försvinner bort bakom honom. Knäna värker. Vad händer?
Jo, himlen öppnar sig.
Och ner stiger verkligheten.
Kvar är staffetpinnen, som ligger där i diket.

Han satt ner och väntade på signalen.
Finnar i ansiktet och redan ett kramptillstånd i högra handen. Snart börjar det.
Han håller hårt kring pennan. Han håller den kär... det är pennan som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Hörsnäckorna hänger runt halsen, han sätter på musiken med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han skriver. Han skriver med en sådan entusiasm och intresse som aldrig förr. Efter ett antal skrivna sidor tittar han upp på alla människor runt omkring honom. De skriver de också, med en entusiasm. Varför sitter han här? Här det nog med entusiasm.
Musiken i hörsnäckorna lockar mer än att skriva om sketna ”Lockas av fantasy”. Det krampaktiga greppet kring pennan släpper, den rullar ner på golvet och blir liggandes där. Tom Yorkes röst dominerar trumhinnorna. Han lutar sig bakåt.
Då öppnar sig himlen.
Och verkligheten stiger ner.
Kvar är pennan, som ligger där under stolen.

---
Om jag saknar livslust har jag säkerligen ingen större lust med någonting, då har jag alltså ingen stridslust.
Men funkar det tvärtom?
Om jag inte har någon stridslust, har jag då ingen livslust?
Om jag ifrågasätter min stridslust, blir min livslust indirekt ifrågasatt också?

Det jag kämpar för, är det livet? Är det det jag lever för?
Varför skulle jag skjuta mot människor som rör sig ett par hundra meter framför mig, varför ska de dö? Varför kämpar jag? Är det en nyttig stridslust?
Jag tjänar ingenting på det. Det gynnar mig inte alls.
Varför skulle jag springa 42 kilometer, bli bevakad av media, hatad av vissa; älskad av andra? För att bli kändis? Är det värt att kämpa för?
Varför ska jag sitta i en aula i fem timmar och skriva en text som en småfet lärarinna senare ska läsa igenom med en röd penna i handen? Vad får jag ut av det? Kämpar jag för ett MVG? Enkelt svar.. struntprat. Sitter jag här och skriver för att en dag får ta på mig en vit mössa och springa ut med ett leende på läpparna?
Om jag lever för stunden ser det inte alltför ljust ut. Att leva i nuet är inte alltid särskilt kul.
Om jag istället lever för framtiden, vad har jag då att se fram emot?
Jag vill kämpa för något som är värt att kämpa för.

Livslust och stridslust ska gå hand i hand. Jag vill kämpa för sådant som jag vill leva för, JAG JAG JAG. Ingen annan. Ingen lärare, speciellt ingen historialärare.
Jag behöver verkligen inte kämpa för min egen överlevnad, vad ska jag då kämpa för? Min egna individuella välfärd? Aulaskrivningar utvecklar inte min välfärd på ett positivt sätt. Jag blir inte lycklig av det. Jag går under.
Eftersom min livslust och stridslust gått skilda vägar.

Ifrågasätt det du kämpar för. Genast.

Det jag precis skrev om min tro på Gud passar bra in på dagboksinlägget jag är för sent ute med, så here goes.

 

Klart det är lönlöst att diskutera tro och vetenskap genom att ställa dem mot varandra. Som den där mannen som fäktas med väderkvarnarna (vars namn jag inte kan stava utan hjälp av Google) så blir det alltid pannkaka av sådana försök.

 

Jag kan bara lägga fram min egna resa med Gud som bevis och hur låter det i rätten? Det är just det här problemet som Contact beskriver helt perfekt. Jodie Fosters karaktär är med om något hon inte kan bevisa men vägrar släppa taget om. Hon har upplevt något som förändrade henne inifrån och ut.

 

Det bästa vore om båda kunde leva sida vid sida, för de är faktiskt inte varandras motsatser. 

 

Och "Vi är alla agnostisker"? Pyttsan, det var bara något jag hörde en predikant säga under ett möte och jag tyckte ordet lät häftigt.

12 oktober 2003

”Vetenskapens värld”, en utopi?

Människans vetenskap om saker och ting blir bara maffigare och maffigare. Vårt psyke, varandras beteende, djurens beteende, historien, all bottenlös teknologi i vår vardag som vi inte vet HUR den funkar men vet att den MÅSTE funka.

Är vetenskapen människans lösning?
När vi har kartlagt hela universum och vet exakt hur allt funkar i kosmos, är vår hunger stillad då?
Människor som viger sina liv för vetenskapens fördel; vad är det för hunger dom försöker mätta? Varför känner dom så starkt för just det dom håller på med? Är det deras syfte på jorden?

Visst, vi har dragit nytta av många människors uppfinningsrikedom, men vilar dessa lugnt i sina gravar idag? Kunde dom dö fulländade?

...oj, jag råkade komma in på meningen med livet och sånt där trams, jag hoppar över det.


Det jag från första början ville prata om var vetenskap.
Vad är vetenskap? Något vi vet.
Vi vet att... du vet att du finns, du är, du lever. Vi vet att luft är livsnödvändigt. Vi vet att naglar blir kortare då vi klipper dom.
Vet du, då du lägger dig för att sova, att det blir en ny morgondag med hela dig själv som huvudroll imorgon?
Absolut, det har ju hänt de tidigare tusentals dygnen du levt. Men om en av dom tusentals gångerna inte funkar.. hela du vaknar inte upp. Faller inte hela ekvationen då?
Det hände min pappa för knappt en vecka sen. Han gick och la sig med vetenskapen i att vakna upp i en ny morgondag. Men det var bara en bråkdel av min far som vaknade upp. Han saknade vissa egenskaper som människa.
Det kan vara förödande skillnader mellan det du VET och det som är RÄTT. Den här gången visste min pappa fel.

Om då en morgon inte bjöd på vetenskapen att normalt vakna upp, vad händer med ekvationen? Vad händer med vetenskapen?
Ja, den sjunker drastiskt från ”Jag vet att..” till ”Det är högst sannolikt att..”.
Då faller mångas världsbild. De som klamrar sig desperat fast vid vetenskapen, lever för det dom vet och blundar inför allt annat. Och då när vetenskapen sviker dom, då har dom ingenstans att ta vägen. Då blir det mörkt.

Problemet med vetenskapen är att den bara innebär hjärnverksamheten och förståndet. Och bortom dom två sakerna ligger mycket annat, det VET både du och jag. Förresten, är det överhuvudtaget något negativt? Bör vi bara hålla oss till vetenskap?
Icke sa nicke.

En tro på något är så mycket djupare än en vetenskap (jag pratat inte alls bara om religion). En tro kan vara en början på en vetenskap, en föraning.
En tro är något du känner, en tro på att det du gör är rätt, en tro på att du en dag kommer möta den rätta och, självklart, en tro på Gud.
Vi kommer aldrig förstå oss på så otroligt många saker här i livet, men vår tro finns det inga gränser på.
Vetenskap är så definitivt, typ som spöregn. Då vet man att det regnar, man stannar hemma, punkt slut.
En tro fungerar som en mulen himmel, ska man stanna hemma? Eller vågar man sig ut? Det blir en argumentation inom sig själv där man kan komma att inse saker och ting om sitt inre. Allt detta på grund av en mulen himmel?! Tro mig, jämförelsen är mer relevant för mig än vad ni tror.

En tro ska finnas i det mesta, en tro är väldigt viktig, extremt viktig. Genom tron breder vi ut oss, vi utforskar själen och testar vårt psyke. Det hela blir så mycket mer intressant genom tro.

MEN.
Jag tänkte göra en schysst tillbackablick på vetenskapen och väva samman det hela nu.
Vetenskapen och tron tillsammans tar oss upp till oanade höjder.
Om min flickvän säger till mig att hon alltid finns där för mig, då vet jag det. Men om jag inte har känslan i magen då hon säger det, om jag inte ser det i hennes ögon, vad betyder orden och vetenskapen då?
Ingenting.
Men jag har vetenskapen och jag har känslan. Jag vet och jag känner att hon älskar mig, att hon alltid finns där för mig, att hon är fullt ärlig mot mig.
En fullkomlig känsla.
Jag vet och jag känner även att mina vänner alltid finns där för mig.
Även det en helt underbar känsla.

Dessa två termer måste samverka i våra liv för att vi ska kunna leva fullt ut. Ett väl fungerande samarbete mellan dom två gör oss alla gott.

Vi är alla agnostiker.

Min tro på Gud var en livlina under mina sista tonår.

 

Jag är uppväxt och fostrad inom den kristna tron. Båda mina föräldrar är kristna. Exakt vad det inneburit för min uppväxt är väldigt svårt att summera, minus faktumet att hela årets söndagsförmiddagar spenderats i pingstkyrkan i Tumba. "En himla massa regler" tänker nog många, men ärligt talat, vilken god uppfostran består inte av regler?

 

Det är klart att det ibland var tydliga skillnader mellan mig och mina vänner - igen - oftast på söndagar.

 

Jag döpte mig som elvaåring. Ja, det var ett eget beslut från min sida (jag har tidigare pratat om vad jag tycker om barndop till exempel), men mycket av det bestod i att jag ville göra det före min lillasyster som bestämde sig innan mig. Jag hann före henne med cirka femton minuter. En trivial sak att ha som drivande anledning mot ett så monumentalt beslut som dopet faktiskt är. Ungefär vid samma tid hade jag drömmar om att bli kock och marathonlöpare.

 

Även om jag mot hårda odds blev en legit marathonlöpare förra året så lämnade jag kockdrömmarna bakom mig för länge sedan. Vad jag försöker säga är att barn drömmer mycket om sin framtid och det är okej, frågan är vad för beslut de ska få ta när de drömmer och fantiserar. En halvseriös tanke jag haft länge är att man inte borde få döpa sig innan man fyller 20 år, men det vore som att säga att alla människor är likadana och går igenom samma processer i samma ålder hela tiden. Så är det naturligtvis inte. Vad jag menar med vad jag försökte säga är att mitt dop genomfördes på väldigt lösa grunder och skulle inte komma att cementeras förrän jag passerat 20-årsstrecket, tio år senare. Vad för effekt hade det beslutet på mig under mina tonår, om något alls?

 

Det kan jag omöjligt sammanfatta, men jag försöker ändå:

 

Under mina sista år bakom skolbänken kände jag mer och mer hur värdelös varje lektion, skirvning och prov var. För varje dag som studenten närmade sig så såg jag på mig själv och försökte se vad som skulle bli av mig. Skulle jag hitta min plats i vuxenvärlden? Tiden var knapp, jag jagade förgäves efter ambitionen som de flesta vuxna hade sagt borde finnas där någonstans inuti mig. Men det gjorde den inte, och det gjorde mig hemskt stressad. En tonåring borde helt enkelt inte gå omkring och vara stressad över sina tio kommande år, att man måste bli något, vara något.

 

 

Det var verkligen en fysisk känsla som malde i bröstkorgen, mer och mer för varje dag som gick.

 

Och åkte jag iväg på läger/konferens då kristna förebilder undervisade från scen så fanns där mycket av samma ambitionsdrivna livstänk: Berätta för dina klasskompisar om Jesus, missionera, vittna, starta en bönegrupp i din skola, lämna avtryck, bli något, var något.

 

Det är inte särskilt konstigt att jag inte kan sluta skriva om mina vänner när jag pratar om min uppväxt. Hos dem fanns aldrig några krav. Det låter larvigt när jag skriver det men med dem kunde jag bara vara. Inte vara någon, bara vara.

 

Påtryckningarna från vuxenvärlden lades på min redan mastiga livsstress jag bar på. Och det fanns ingen förälder, mentor, pastor eller vän som kunde hjälpa mig att lyfta fram kärnan av problemet. Den bara fanns där.

 

Men lyckligtvis fanns svaret där ändå någonstans, inuti mig själv. Under de stunder hemma då jag - liggandes på mitt sovrumsgolv med ljuset släckt - funderade och våndades över framtiden så tog jag ibland modet till mig och försökte prata med Gud: Vad är det för fel på mig? Varför har jag ingen tydlig väg att gå? Kommer jag slösa bort mitt liv?

 

De få gånger jag lyckades stilla mina egna klagorop och högljudda grubblerier och faktiskt lyssna efter något fick jag alltid samma "svar" tillbaka. Något som alltid lyfte upp mig ur mörka stunder:

 

 

Skulle jag idag få rulla fram i en DeLorean, veva ned rutan och ge en tio år yngre Viktor något råd så skulle det vara precis det här.

 

Jag önskar att jag verkligen hade insett detta där och då. Att inte oroa mig för framtiden för det finns massor kvar av den, oavsett vad jag väljer att göra med den. Att inte se på hur andra tacklar frågan om att bli vuxen och försöka apa efter det. Att inte jämföra sig med andra människor jämt och ständigt.

 

Jag önskar att jag känt mig mer säker på den vägen i livet jag tog men väntade alldeles för länge att finna ro i.

 

Jag önskar att jag försökte lyssna mer på Gud, för han lyfte alltid upp mig när jag valde att lyssna på honom.

 

Och det, mina vänner, är varför min tro på Gud var och är så viktig.