Yes, du läste rätt. Ställ ner kaffekoppen, knyt morgonrocken igen, släng bort luggen och följ med när jag beskriver känslan bakom texten som bäst summerade allt jag kände inför framtiden och livet när jag var 18 år gammal.

 

Och det hela börjar med en låt av Timbuktu, Sveriges nästbästa hiphopartist (Organism 12 tar guld i den frågan). Låten heter "I väntan på vadå" och den bär på väldigt många liknande beståndsdelar som mitt dagboksinlägg, det är nog mycket därför jag tycker det verkligen är en av hans bästa låtar:

 

• Tre verser som handlar om tre olika personer men lyfter fram samma känsla.
• Varje vers avslutas på liknande sätt; i Tumbuktus låt är det alltid någon vid dörren och tittar på den.
• Hopplösheten och känslan att inte kunna styra över sitt liv.

 

Den extra roliga detaljen är att Timbuktus låt släpptes 15 månader efter mitt dagboksinlägg publicerades. Nu tror jag såklart inte att Timbuktu läste min dagbok på Lunarstorm. Nej, det jag menar är att jag fascinerats om och om igen hur man som människor i den här världen så ofta delar exakt samma känslor, men sällan pratar om det.

 

Varje gång jag lyssnar på "I väntan på vadå" så kommer exakt samma känsla tillbaka, precis den känslan om livet jag hade när jag skrev dagens dagboksinlägg. Lyssna på låten och läs texten till den redan nu vetja. 

Angående dagboksinlägget så står bakom det jag skrev än idag (skönt bara att jag inte skrev namnen på lärarna jag var arg på när jag skrev detta, då hade det behövt censurerats. Min lärare jag hade i Historia B fick sig visst en extra gliring).

 

Tro mig när jag säger att det här var min hjärtefråga under en lång tid:

 

 

 

15 november 2003

Han satt ner och väntade på signalen.
Smutsig i ansiktet, nacken kliar. Snart börjar det.
Han håller hårt kring vapnet, han håller det kärt... det är vapnet som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Korset hänger runt halsen, han tar upp det och kysser det med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han springer. Han springer något så fruktansvärt fort framåt. Signalen tjuter ovanför honom, signalen som talar till de plikttrogna att storma fram och attackera utan att fråga varför. Trumhinnorna bedövas av planen i himlen, artilleriet bakom och framför honom, vännerna som besvarar elden med sina vapen, fotstegen.
Kulor viner förbi och till slut kastar han sig ner platt på marken och häver fram vapnet. Och i leran, på slagfältet, i regnet, så skjuter han mot fienden.
Men bytet av magasin går inte som det brukar.
Himlen öppnar sig.
Och ner stiger verkligheten.
Kvar är vapnet, som ligger där i leran.

Han satt ner och väntade på signalen.
Nervösa ryckningar i ansiktet, denna dag står i princip allt på spel. Snart börjar det.
Han håller hårt kring stafettpinnen, han håller den kär... det är stafettpinnen som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Korset hänger runt halsen, han tar upp det och kysser det med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han springer. Han springer med en makalös medvetenhet framåt. Bestämda steg i symbios med ett bestämt tempo.
Det dröjer inte många minuter förrän han fått upp ett rejält flås. Nu är han igång, och han ska vinna det här! ..men varför?
Det börjar regna och vänner runt omkring honom saktar ner och försvinner bort bakom honom. Knäna värker. Vad händer?
Jo, himlen öppnar sig.
Och ner stiger verkligheten.
Kvar är staffetpinnen, som ligger där i diket.

Han satt ner och väntade på signalen.
Finnar i ansiktet och redan ett kramptillstånd i högra handen. Snart börjar det.
Han håller hårt kring pennan. Han håller den kär... det är pennan som tvingar honom till att fortsätta. Den osagda och påpressade skyldigheten att fortsätta.
Hörsnäckorna hänger runt halsen, han sätter på musiken med ögonen stängda, vänder sig inåt mot sig själv. Snart börjar det.

...han skriver. Han skriver med en sådan entusiasm och intresse som aldrig förr. Efter ett antal skrivna sidor tittar han upp på alla människor runt omkring honom. De skriver de också, med en entusiasm. Varför sitter han här? Här det nog med entusiasm.
Musiken i hörsnäckorna lockar mer än att skriva om sketna ”Lockas av fantasy”. Det krampaktiga greppet kring pennan släpper, den rullar ner på golvet och blir liggandes där. Tom Yorkes röst dominerar trumhinnorna. Han lutar sig bakåt.
Då öppnar sig himlen.
Och verkligheten stiger ner.
Kvar är pennan, som ligger där under stolen.

---
Om jag saknar livslust har jag säkerligen ingen större lust med någonting, då har jag alltså ingen stridslust.
Men funkar det tvärtom?
Om jag inte har någon stridslust, har jag då ingen livslust?
Om jag ifrågasätter min stridslust, blir min livslust indirekt ifrågasatt också?

Det jag kämpar för, är det livet? Är det det jag lever för?
Varför skulle jag skjuta mot människor som rör sig ett par hundra meter framför mig, varför ska de dö? Varför kämpar jag? Är det en nyttig stridslust?
Jag tjänar ingenting på det. Det gynnar mig inte alls.
Varför skulle jag springa 42 kilometer, bli bevakad av media, hatad av vissa; älskad av andra? För att bli kändis? Är det värt att kämpa för?
Varför ska jag sitta i en aula i fem timmar och skriva en text som en småfet lärarinna senare ska läsa igenom med en röd penna i handen? Vad får jag ut av det? Kämpar jag för ett MVG? Enkelt svar.. struntprat. Sitter jag här och skriver för att en dag får ta på mig en vit mössa och springa ut med ett leende på läpparna?
Om jag lever för stunden ser det inte alltför ljust ut. Att leva i nuet är inte alltid särskilt kul.
Om jag istället lever för framtiden, vad har jag då att se fram emot?
Jag vill kämpa för något som är värt att kämpa för.

Livslust och stridslust ska gå hand i hand. Jag vill kämpa för sådant som jag vill leva för, JAG JAG JAG. Ingen annan. Ingen lärare, speciellt ingen historialärare.
Jag behöver verkligen inte kämpa för min egen överlevnad, vad ska jag då kämpa för? Min egna individuella välfärd? Aulaskrivningar utvecklar inte min välfärd på ett positivt sätt. Jag blir inte lycklig av det. Jag går under.
Eftersom min livslust och stridslust gått skilda vägar.

Ifrågasätt det du kämpar för. Genast.