Gymnasiet: Framtidsångesten

Det är mindre än nio månader kvar tills jag blir 30 år gammal. Det känns som en stor grej, lika mycket slutet på en era som en chans att få begrava mycket av det jag gått och burit på. Jag ser väldigt mycket fram emot det, faktum är att jag redan spånar på hur jag ska fira det. Kul kommer det i alla fall att bli!
 
Saken är den att jag också gillar tanken att passera 30-årsstrecket, fylla 31, 32, 33 och fortsätta uppåt. Att tänka mig själv som 40-åring känns bra. Jag brukar fokusera blicken framåt extra noga, visualisera mig själv om 10 år - var jag kommer vara, vem jag kommer vara - för att se vad för känsla det genererar i magregionen. Idag känns det bra att göra så.
 
Men det var inte särskilt länge sedan som det var bland det värsta jag visste.
 
Egentligen är det något de allra flesta människorna går igenom, den obekväma tiden mellan ungdom och vuxen. Alla diken man som ansvarsfull människa behöver falla ned i. Alla tankefällor man behöver undvika. Att inte alls kunna se var vägen man går på leder till. Det är ingen nyhet, inget unikt för just mig, Dustin Hoffman spelade förvirrad, välutbildad ungdom sjukt bra i The Graduate, 1967. Eller varför inte James Dean i Rebel Without a Cause, 1955? Såklart att det går längre bakåt än så, jag plockade bara dessa exempel eftersom de träffade mig ordentlig när jag såg dem (heta tips, båda två).
 
Normalt eller inte var det en verklighet för mig under en lång tid. Jag har rört vid ämnet tidigare när jag skrev om min tro på Gud, Årstabroarna och Dagboksinlägg #45. Nu när jag tänkt ägna ett helt inlägg om ämnet har jag försökt författa den mest kortfattade beskrivningen av känslan: Jag var livrädd att jag skulle lyckas slösa bort mitt liv.
 
Slösa bort mitt liv på vad exakt? På... på grejor, du vet.
 
Jag vet inte faktiskt. Hur jag bäst beskriver känslan är att jag inte ville något annat än välja helt rätt inriktning på någon form av universitetsstudie som skulle sömlöst skicka vidare mig in i någon karriär kring vad det än var jag skulle syssla med. Spikrak skulle vägen vara, helt utan pauser, avstickande gränder eller omvägar.
 
Jag såg mina gåvor som en börda, något jag var illa tvungen att förvalta. En del av denna stress kom från hur jag tagit till mig ett berättelse i Bibeln och missförstått den ganska ordentligt. Hoppa inte över det här partiet nu (som vi alla gjorde när det vankades sång med kursiv text i Sagan om Ringen-trilogin), läs gärna berättelsen:
 
 
Matteus evangelium 25: 14-30 - Liknelsen om de förvaltade pengarna

Hur det förhåller sig med himmelriket kan man också förstå av berättelsen om mannen som for utomlands. Han samlade sina tjänare och gav dem i uppdrag att förvalta hans förmögenhet medan han var borta. Till den ene gav han fem tusen kronor, till den andre två tusen kronor och till den tredje tusen kronor, allt i proportion till deras förmåga. Sedan reste han. Mannen som hade fått fem tusen kronor började genast köpa och sälja och tjänade snart ihop ytterligare fem tusen kronor. Mannen med två tusen kronor gjorde likadant och tjänade ytterligare två tusen kronor. Men mannen som fick tusen kronor grävde en grop i marken och gömde pengarna där för att de skulle vara i säkert förvar.

 

Efter lång tid kom deras arbetsgivare tillbaka från resan. Han kallade då på männen och bad dem redovisa pengarna. Den man som hade fått hand om fem tusen kronor gav honom tio tusen kronor. Då berömde hans arbetsgivare honom för hans pålitlighet. 'Du har förvaltat denna summa väl Sedan kom mannen som tagit emot två tusen kronor och redovisade: 'Du gav mig två tusen kronor att förvalta, och jag har fördubblat dem.' 'Utmärkt! Sedan kom mannen med de tusen kronorna och sa: 'Jag vet att du är en sträng man, och jag tänkte att hur mycket jag än tjänar så tar du det ifrån mig. Jag vågade inte att ge mig in i några som helst affärer. Därför grävde jag ner pengarna i jorden. Här får du dem tillbaka!'

 

Men hans arbetsgivare svarade: 'Din late bedragare! Eftersom du visste att jag skulle kräva mer tillbaka än du hade fått, borde du åtminstone satt in pengarna på banken, så att jag hade kunnat få ränta på dem. Ta ifrån honom pengarna och ge dem till den man som har tio tusen kronor. För den som väl använder det han fått, ska få mer och han ska leva i överflöd. Men den ansvarslöse ska bli fråntagen till och med det lilla ansvar han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där ska man gråta och skära tänder i sin förtvivlan.

 

 

Som jag förstår det handlar den här liknelsen om vad vi människor gör av våra gåvor och egenskaper på den tiden vi har på den här jorden. Vi finns alla till för varandra, på ett eller flera sätt. Att leva ärligt och generöst är en av de större nycklarna till ett gott liv. Men att känna sig stressad för att förvalta sina egenskaper på det enda sättet som skolan lär ut - genom en lyckad karriär - är fel på så många plan. En karriär tvingar oss att säga nej till så många olika (bättre) saker. Plus att känna sig stressad över sina kommande 50 år är fullständigt irrationellt.

 

Jag önskar så gärna jag kunde gå tillbaka och lugna mig själv. Krama om mig och säga att det kommer ordna sig, Det finns ingen sådan sak som en perfekt streak av felfria livsval. Jag önskar att jag hade insett tidigare att valen jag gör inte är det absolut viktigaste här i livet. För när valen visar sig gå helt åt skogen, eller - ännu värre - när de dåliga valen väljs åt mig så är det absolut viktigaste vem jag väljer att vara och hur väljer att reagera.

 

Jag insåg nu precis att min rädsla för hemrenovering är en utmärkt bild för det här problemet. Att sluta fega och börja leva istället. Att våga möta misslyckanden.

 

"Vem vill jag vara?" är frågan jag skulle ställt till mig själv som tonåring. Istället för "Vad ska jag bli/göra?".


Gymnasiet - Mina motpoler - Del 3

Fortsättning från del 1 och del 2...
 
Min tro på Gud var en livlina under mina sista tonår.
 
Jag är uppväxt och fostrad inom den kristna tron. Båda mina föräldrar är kristna. Exakt vad det inneburit för min uppväxt är väldigt svårt att summera, minus faktumet att hela årets söndagsförmiddagar spenderats i pingstkyrkan i Tumba. "En himla massa regler" tänker nog många, men ärligt talat, vilken god uppfostran består inte av regler?
 
Det är klart att det ibland var tydliga skillnader mellan mig och mina vänner - igen - oftast på söndagar.
 
 
Jag döpte mig som elvaåring. Ja, det var ett eget beslut från min sida (jag har tidigare pratat om vad jag tycker om barndop till exempel), men mycket av det bestod i att jag ville göra det före min lillasyster som bestämde sig innan mig. Jag hann före henne med cirka femton minuter. En trivial sak att ha som drivande anledning mot ett så monumentalt beslut som dopet faktiskt är. Ungefär vid samma tid hade jag drömmar om att bli kock och marathonlöpare.
 
Även om jag mot hårda odds blev en legit marathonlöpare förra året så lämnade jag kockdrömmarna bakom mig för länge sedan. Vad jag försöker säga är att barn drömmer mycket om sin framtid och det är okej, frågan är vad för beslut de ska få ta när de drömmer och fantiserar. En halvseriös tanke jag haft länge är att man inte borde få döpa sig innan man fyller 20 år, men det vore som att säga att alla människor är likadana och går igenom samma processer i samma ålder hela tiden. Så är det naturligtvis inte. Vad jag menar med vad jag försökte säga är att mitt dop genomfördes på väldigt lösa grunder och skulle inte komma att cementeras förrän jag passerat 20-årsstrecket, tio år senare. Vad för effekt hade det beslutet på mig under mina tonår, om något alls?
 
Det kan jag omöjligt sammanfatta, men jag försöker ändå:
 
Under mina sista år bakom skolbänken kände jag mer och mer hur värdelös varje lektion, skirvning och prov var. För varje dag som studenten närmade sig så såg jag på mig själv och försökte se vad som skulle bli av mig. Skulle jag hitta min plats i vuxenvärlden? Tiden var knapp, jag jagade förgäves efter ambitionen som de flesta vuxna hade sagt borde finnas där någonstans inuti mig. Men det gjorde den inte, och det gjorde mig hemskt stressad. En tonåring borde helt enkelt inte gå omkring och vara stressad över sina tio kommande år, att man måste bli något, vara något.
 
 
Det var verkligen en fysisk känsla som malde i bröstkorgen, mer och mer för varje dag som gick.
 
Och åkte jag iväg på läger/konferens då kristna förebilder undervisade från scen så fanns där mycket av samma ambitionsdrivna livstänk: Berätta för dina klasskompisar om Jesus, missionera, vittna, starta en bönegrupp i din skola, lämna avtryck, bli något, var något.
 
Det är inte särskilt konstigt att jag inte kan sluta skriva om mina vänner när jag pratar om min uppväxt. Hos dem fanns aldrig några krav. Det låter larvigt när jag skriver det men med dem kunde jag bara vara. Inte vara någon, bara vara.
 
Påtryckningarna från vuxenvärlden lades på min redan mastiga livsstress jag bar på. Och det fanns ingen förälder, mentor, pastor eller vän som kunde hjälpa mig att lyfta fram kärnan av problemet. Den bara fanns där.
 
Men lyckligtvis fanns svaret där ändå någonstans, inuti mig själv. Under de stunder hemma då jag - liggandes på mitt sovrumsgolv med ljuset släckt - funderade och våndades över framtiden så tog jag ibland modet till mig och försökte prata med Gud: Vad är det för fel på mig? Varför har jag ingen tydlig väg att gå? Kommer jag slösa bort mitt liv?
 
De få gånger jag lyckades stilla mina egna klagorop och högljudda grubblerier och faktiskt lyssna efter något fick jag alltid samma "svar" tillbaka. Något som alltid lyfte upp mig ur mörka stunder:
 
Du är älskad precis som du är.
 
Skulle jag idag få rulla fram i en DeLorean, veva ned rutan och ge en tio år yngre Viktor något råd så skulle det vara precis det här.
 
Jag önskar att jag verkligen hade insett detta där och då. Att inte oroa mig för framtiden för det finns massor kvar av den, oavsett vad jag väljer att göra med den. Att inte se på hur andra tacklar frågan om att bli vuxen och försöka apa efter det. Att inte jämföra sig med andra människor jämt och ständigt.
 
Jag önskar att jag känt mig mer säker på den vägen i livet jag tog men väntade alldeles för länge att finna ro i.
 
Jag önskar att jag försökte lyssna mer på Gud, för han lyfte alltid upp mig när jag valde att lyssna på honom.
 
Och det, mina vänner, är varför min tro på Gud var och är så viktig.

Barnvälsignelse och omedelbara bekantskaper

Det verkar som att aktuella händelser inte riktigt är min grej här på bloggen. Jag tänker titt som tätt att "Det här ska banne mig upp på bloggen" men ändå dröjer det oftast länge innan jag faktiskt kommer till skott. Nåväl, spillerill.
 
För snart tre månader sedan var det barnvälsignelse för min son David i Tjugofyrakyrkan.
 
Barnvälsignelse kontra barndop? Dopet för mig är en handling som görs utifrån ett eget fattat beslut och har därför inget med bäbisar att göra. Men att lyfta fram David för församlingen och låta de be och välsigna honom, det känns mer på hans nivå. Något vackert att ge honom.
 
Och vackert blev det, trots bajsfukt på min T-shirt. Yes, mamma Christine sjöng en egen komponerad sång till David från scenen. Under tiden höll jag honom mot bröstet vänd utåt och mitt under sången mullrade det till i brallornas hans. Direkt efter sången var det raka vägen upp till scenen och på alla bilder som togs har jag en stor mörk fläck på magen. En fläck av kondens som trängts genom blöjan, bodyn och byxorna för att landa på min gråa T-shirt. Jag som brukar ha stora problem att bli utfnittrad av människor bara ryckte på axlarna och tänkte istället att jag mycket hellre låter David ha en skön bajsstund när mamma sjunger till honom än att jag ska få bibehålla någon slags heder.
 
Nåväl, det var under själva barnvälsignelsen som anledningen till det här blogginlägget dök upp.
 
Christine fick på scenen frågan om varför David heter David och hon förklarade helt sonika varför. Historien om hela anledningen till hans namn sparar jag till en annan gång.
 
Efteråt under fikat klev en man fram till mig och var illa tvungen att dubbelkolla om Christine verkligen sade det han trodde att hon sade. När jag bekräftat kände han sig mer än manad att skaka min hand.
 
- Min sons mellannamn är Skywalker så jag vet vad det innebär för dig!
 
Vi blev kompisar direkt.

Gruppen som en gång var, men inte längre är

Hur kort tid tillbaka får man tänka och bli sådär mysigt nostalgisk?

I ganska exakt två år var Tjugofyrakyrkan ingen riktig kyrka. Vi hade inte startat ännu. Vi hade inte ens namnet färdigt. Istället var vi en grupp människor som samlades flera gånger i veckan och formade det som idag är Tjugofyrakyrkan. 13 personer var vi från början.

Det var mys, kaffe och te för hela slanten. Ibland hade någon med sig en paj eller kaka och bjöd på. När vi inte var hemma hos våra pastorer och åt nybakat bröd så var vi på picnic, fikade på ett café eller hälsade på hos någon annan kyrka. Det hela var som taget ur valfri låt av Ted Gärdestad.

Om vi inte redan var det så blev vi goda vänner allihopa.

Dessa två år känns väldigt avlägsna idag, nu när kyrkan sparkades igång tidigare i år. Det är inget embryo längre. Kyrkans gränser och trösklar har suddats ut och tillsammans med det även gruppen som en gång i tiden utgjorde Tjugofyrakyrkan.


Nu är det istället i flera vardagsrum (och andra typer av rum för den delen) som Tjugofyrakyrkan befinner sig i. Vi möts många människor samtidigt på flera olika platser, dygnet runt, hela tiden. Kyrka 24/7. Den är multiplicerad över flera orter och människorna som bär den bli bara fler och fler. Jag älskar det!

Och om jag vaknar upp någon dag och vill tillbaka till den där första tiden så har jag redan garderat mig. Jag tar inspiration (väldigt löst) från en dialog ur en bra film (gissa vilken):

- You and I started [it] together, do you remember that? It is as much mine as it is yours you know...

- This does not belong to us, we are not special! [...] Stop trying to control everything and just - let - go!


Se scenen här om du känner för att klicka.

Tolvkyrkan?

Vy från perrongen på Huddinge station

 

Tjugofyrakyrkan har inte alltid hetat Tjugofyrakyrkan. Det började som en vision, en idé, en dröm om en ny kyrka i södra Stockholm. Namnet kom inte förrän senare. Södertörnkyrkan var på tapeten ett tag, men det visade sig redan vara taget. Precis intill Huddinge station byggs det för fulla muggar i namnet Södertörnkyrkan:

 

 

Namnet Södertörnkyrkan hann aldrig riktigt fastna, och tur var väl det. Efter lite spontan brainstorming och samtal dök namnet Tjugofyrakyrkan upp. Enklare som mail- och hemsideadress, inte kopplat till något geografiskt område och väldigt enkelt att översätta. Så det blev det till slut!

 

(Ett tag fanns också Tolvkyrkan som förslag, men det visade sig vara ett Aprilskämt. Tack och lov!)


När förändringens vindar blåser...

...sätter du då upp vindskydd eller hissar segel?

Mitt första inlägg handlar om att tampas med förändring. Jag och min fru lämnade Botkyrka Pingstförsamling för att bryta ny mark i Flemingsberg med ett knappt dussin andra människor.
Vad som följde var två år av förberedelser. Låta en vision växa inom oss, börja skapa något helt nytt från grunden. Utveckla en naturlig och attraktiv gemenskap. Vi bad och läste bibeln tillsammans, vi besökte andra kyrkor, vi åkte på konferenser och läger, vi lärde känna varandra och nya människor, vi åt nybakt bröd typ hela tiden.

En av punkterna i Tjugofyrakyrkans vision handlar om just förändring. Jag minns att våra pastorer förklarade för oss att man som kyrka måste leva i förändring;"Förändring ska inte ses som något dåligt utan som en nödvändighet." "Det enda konstanta ska vara förändringen.". Lättare sagt än gjort såklart, men den utmaningen tar vi oss an när vi är där. Men det var inte förrän vi alla i teamet skulle dela med oss av vad vi tyckte om visionen som vi märkte att något hade fattats. Det var en formulering vi saknade.

Det var när Hjalmar klev upp och skulle dela med sig av sin syn på Tjugofyrakyrkan som den sista pusselbiten föll på plats. Han ville att Tjugofyrakyrkan skulle vara en kyrka som firar förändring.

Så enkelt, så lätt och nästan som en liten ordlek levererade han de två orden som ramade in precis vad vi alla kände. Det var så jag kände i alla fall. Att fira förändring, det är precis det som Tjugofyrakyrkan ska sträva efter.
Ett par månader senare skriver min fru in textraden "A church is the people that celebrates change" i låten Church som sammanfattar visionen kyrkan och efter det var det satt i sten.

Tjugofyrakyrkan firar förändring!

Röntgenvägen 3 rockar

Lokalen som Tjugofyrakyrkan numera har möten i gillar jag skarpt. Ända sedan våren började och vi hade de första mötena där har vi fått vänja in oss vid nya rutiner kring riggandet av scen och allt där omkring.

Nu när det känns rutinerat så har jag börjat uppskatta det mer och mer. Det är lite mer trångt men det gör inget. Jag försöker uppskatta och göra det mesta av varje kvadratmeter. Till skillnad från förra lokalen då vi alltid fick börja med att begränsa oss, skära i jättemycket av ytan.

Barnhörnan får ett eget avskiljt rum, toaletterna är i bättre anslutning till möteslokalen. Ljud-, ljus- och medialagen får en egen liten plats bakom en disk. Ståborden är ute i ett annat mycket större och ljusare rum där vi efter mötet kan fika och se varandra ordentligt. Utanför är Flemingsberg Centrum och där rör det sig många gånger fler människor än i högskoleområdet vilket möjliggör drop-in i större utsträckning. Förvaringslösningarna är också flera gånger bättre.

Visst var det perfekt att vi fick ha vår releasefest i förra lokalen. Där kunde vi trycka in över 200 personer, det vore omöjligt att göra i den här lokalen. Men där Tjugofyrakyrkan är just nu, är Röntgenvägen 3 bäst.

Mötena fortsätter som vanligt varannan vecka, träffas vi där den 5 och 19 juni?

Att växa

Tjugofyrakyrkan är min kyrka.

Det är den också för många andra människor. Och det är precis så det ska vara.

Bara för ett halvår sedan var varje nytt ansikte något som jag kunde lära mig namnet på. Varje person som vågade komma till våra möten, så kallade Femton:nollnoll, märktes lika mycket som det uppskattades. Men nu börjar det dyka upp fler och fler för varje evenemang som kyrkan ställer till med. Igår anordnades det en gårdsfest i Visättra. Massvis med vuxna och barn som ville prata och äta korv, popcorn och kakor med oss. Ansiktsmålning och hoppborg till barnen och rosor till alla mammor på Mors dag. Det var lite för mycket Shakira i högtalarna för min smak, annars hade jag det oerhört roligt. Extra roligt var att för en eftermiddag flytta kyrkan (alltså människorna och gemenskapen däremellan) till ett helt vanligt bostadsområde i Flemingsberg.

Här finns bild och text om händelsen.


Extra extra roligt var att se en massa människor jag inte hade sett förut, människor jag inte kunde namnet på.

Gemenskapen som är Tjugofyrakyrkan växer för varje månad som går. Det är underbart att se och vara med om.


Att ömsa skinn

Tjugofyrakyrkan byter skepnad, rent lokalmässigt det vill säga.

Jag har inte sett den själv ännu, utan fått nöja mig med något improviserade egengjorda ritningar över lokalen. Oavsett så känns det väldigt spännande och när förändringens vindar nu blåser (vilket det faktiskt gör när man behöver arbeta fram helt nya riggrutiner) känns det mest roligt. Precis som det ska vara. Förändring är bra.

Jag fortsätter tjata om det; egentligen handlar det inte om väggarna och taket utan om människorna som kommer dit. Så kom och var med, Tjugofyrakyrkan fortsätter som vanligt med möten varannan söndag hela våren (ja, våren är igång nu faktiskt).

Välkommen till Röntgenvägen 3 i Flemingsberg Centrum nu på söndag klockan tre!

Tjugofyrakyrkan.se

Det är verkligen kul när man själv tokgillar det man ska marknadsföra. Dagen efter morgondagen, söndagen den 30 januari 2011, då startar Tjugofyrakyrkan på riktigt.

Jag hade tänkte skriva ett blogginlägg fyllt till bredden med hype inför detta, men Lydia hann före mig. Så... ctrl+c, ctrl+v på det inlägget helt enkelt.

I samband med denna releasefest (som det ju faktiskt är) så lanseras nu vår nya hemsida, som är väldigt het.

Den har allt; snygga bilder, nyheter, blogginlägg, vår vision, information, smygreklam (för ett företag som inte finns längre) och såklart, vår kära LinslusLudde. Jag tror bestämt han är med på fler bilder på hemsidan än någon annan. Vad är hans hemlighet att alltid lyckas fronta sig själv på det där viset?

Själv är jag med på en av bilderna som byts slumpmässigt vid varje sidbyte, kan du hitta mig?

Eller... det finns hundratals bättre anledningar att spana in hemsidan än att leta efter mig, ta istället reda på vad vi står för, kolla vad som händer de kommande veckorna och läs om våra fantastiska ledare!

Och framför allt, kom och titta på när vi sätter igång Tjugofyrakyrkan!

Och vilken kyrka!

Jag blir alltid så glad när jag tänker på min kyrka. Det är alltid saker på G, alltid något att se fram emot.

Att träffa människor på en regelbunden basis (läs: ofta flera gånger i veckan) och dela livet med varandra, dricka kaffe tillsammans, drömma om framtiden, planera och genomföra en gårdsfest i Visättra, tävla i en femkamp om vilken smågrupp som är bäst (inte vår tyvärr, men åtminstone nästbäst!), hjälpa varandra att flytta, förbereda för Femton:NollNoll den första söndagen varje månad hela hösten, uppmuntra varandra, stötta varandra, be för varandra och hjälpa varandra.

Det är aldrig några tvivel för vad som ska hända varje söndag eftermiddag, då är det nämligen alltid dags att träffa det underbara gänget som nu utgör Tjugofyrakyrkan.

Att visa vem Jesus är med hjälp av hoppborg, popcorn och grillkorv, det är Tjugofyrakyrkan.
Att visa vad Gud är kapabel till genom att peka på våra egna liv, det är Tjugofyrakyrkan.
Att inkludera alla människor i detta, det är Tjugofyrakyrkan.

Vill du vara med? Då är du välkommen!

Tjugofyrakyrkan is viewtiful!

Pil och båge, en av grenarna i femkampen


Att misslyckas är ett krav

Vad har spel som Borderlands och Castle Crashers för saker gemensamt med församlingsplantering?

Svaret är vad ens egna misstag har för effekt på ens framtida försök.

(Det här är alltså ännu ett av mina tappra försök att ta ett seriöst ämne och korsa det med spelvärlden)

Teamet i kyrkan har undervisats i vikten av att misslyckas. Att man måste kunna misslyckas för att lyckas. Livet, likväl som församlingen, måste alltid reservera ett stort utrymme för misslyckanden. Att det är okej att misslyckas så länge man lär sig något av det har jag hört i hela mitt liv, men hur är det att sätta den meningen i praktik? Är det enkelt?

Nej, verkligen inte. Känslan av att misslyckas kan vara hemsk. Både pinsamt, jobbigt och tufft. Att lära sig vad man gjort för fel är busenkelt i jämförelse med att kunna sluta älta det i all evighet. Att försöka igen är busenkelt i jämförelse med att kunna skaka av sig känslan av skam och återhållsamhet.

Det kanske inte känns så, men misslyckanden har ett unikt värde. Att veta hur man inte ska göra är mycket bättre än att inte veta hur man ska göra. Ju fler misslyckanden desto mer erfarenhet har man, desto modigare är man. Låt oss säga att du letar efter en soffa. Du ägnar en hel lördag åt att gå i ett tiotal butiker men hittar ingenting du gillar. Det känns ofta som en tråkig dag och slöseri med tid. Men att veta var ens soffa inte är har även det ett värde. Sannerligen jag säger er; det är välinvesterad tid!

Jag försöker ofta våga pröva nya saker, trots att halva min kropp hela tiden strävar bakåt mot det beprövade och trygga. Att inte backa så fort en nervös känsla inför ett möjligt misslyckande dyker upp ger mervärde i det långa loppet.

För 15 år sedan såg spelvärlden väldigt annorlunda ut jämfört med idag. Det fanns stora äventyr att njuta av men förutsättningarna för misslyckanden var annorlunda, tänk in dig i det här scenariot:

Du utforskar en grotta, letandes efter skatter. Du har ägnat drygt tio timmar i den här grottan och hittat många skatter och mycket pengar. Du har tagit kål på monster och långsamt blivit bättre på att hantera ditt svärd. Helt plötsligt dyker en drake upp från ingenstans! Den dödar dig på ett ögonblick och det ilar genom kroppen då du inser att du inte tagit dig tid att spara spelet sen du gick in i grottan. Du håller andan under tiden som du laddar om spelet, hoppas ända in i det sista. Men nej, alla dina framsteg är nollställda, du har inga av skatterna du hade hittat och du är inte lika bra på att fäktas längre. Det är bara att börja om.

Det här scenariot fick vi spelare erfara med jämna mellanrum under hela 80- och 90-talet, innan checkpoints blev obligatoriska för nästan alla spel. Det konstiga är att dom flesta av oss människor tror att misslyckanden fungerar på det här viset i verkliga livet. Att man vi misslyckanden måste gå tillbaka till ruta ett, eller kanske till och med i fängelse utan att passera gå. Att man blir av med all erfarenhet man ägnat timmar åt att samla på sig. Att nästa försök kommer ske på exakt samma villkor som det förra.

Men så fungerar det egentligen inte! Synen på misslyckanden speglas bättre i dagens spelklimat:

I Castle Crashers och Borderlands händer något alldeles himmelskt varje gång du dör. Visst, du får börja om en bit bakåt i spelet MEN! Du har kvar nästan alla pengar, alla vapen... men främst all erfarenhet. Du får alltså försöka en gång till men du är lite starkare, smidigare, klokare, tåligare den här gången. Och för varje försök som görs blir du bättre och bättre. Det här systemet skulle inte fungera i alla spelgenrer, men i dessa spel fungerar det perfekt. Du vill aldrig sluta försöka eftersom du kanske lyckas den här gången!

Det är på det här viset vi behöver se på misslyckanden. Dom gör oss starkare, smidigare, klokare och tåligare. Misslyckanden är ett krav, en förutsättning för att lyckas. Jag behöver fatta det här, verkligen förstå det helt och hållet. Det behöver vi alla, för vad förväntas vi åstadkomma när vi är så skraja för misslyckanden hela tiden?

Misslyckanden är bra för dig, ibland är dom till och med roliga, titta bara på failblog.

"Ständigt och allt" på Tjugofyrakyrkan.se

Jag har skrivit ett inlägg på Tjugofyrakyrkans hemsida/blogg. Vad innebär det att vara en dygnet-runt-kyrka? Ta reda på det genom att läsa inlägget. Enjoy!

Min alldeles egna GPS

Hos Tjugofyrakyrkan har vi så kallade smågrupper, ett koncept som föddes direkt ur vår strävan att vara en vardagskyrka. Jag och min fru är tillsammans ledare över en av dom tre smågrupper vi har än så länge.

Vi träffas hemma hos oss på onsdagar varje jämn vecka mellan 18:45 och 21:00. Under dom drygt två timmarna hinner vi fika, läsa i Bibeln, be och dela framgångar och motgångar. En vanlig vardagskväll, i en vanlig lägenhet med vanliga människor. Om du är nyfiken är du såklart väldigt välkommen! Man behöver inte tro eller veta något särskilt för att komma.

I onsdags förra veckan kom vi in på ett väldigt intressant samtal om tro och ledning av Gud. Kristna pratar ofta om att ledas av Gud och det kan säkert låta ganska abstrakt. Först och främst handlar det om ett fritt val, en princip som Gud går efter jämt och ständigt. Det fria valet går igenom allt som har med det kristna livet att göra. Jag väljer att leva som jag gör, jag väljer att göra mitt bästa i att efterlikna Jesus, jag väljer att följa Gud.

För det första blir jag ledd av Gud genom att eftersträva vissa djupt rotade värderingar som Gud backar upp helt och hållet. Ord som till exempel sanning är på blodigt allvar för mig. Det är ett sylvasst svärd som skär både mot mig och mot andra. Det är inte lätt, jag får ofta plocka upp bitar av mig själv och försöka igen. Ord som kärlek och tacksamhet är även dom ledstjärnor i mitt liv, att älska mina fiender och att leva mitt i liv i kontinuerlig tacksamhet. Förlåtelse är också det otroligt viktigt, att förlåta både mig själv och andra helt och hållet, träna på det varje dag.

Sedan finns det den här direkta ledningen över konkreta beslut. Det är här det kan bli svajigt och fluffigt. Om jag pratar om Guds röst som leder mig genom beslut är det inte många som förstår. Men jag ska ge ett sakligt exempel:

Våren 2006 var jag arbetslös i ett par månader. Jag funderade på att gå Arkens bibelskola i Kungsängen till hösten. Ägna varje vardagsförmiddag i ett läsår åt att få undervisning baserad på Bibeln, bygga upp mig själv som människa och lära mig mer om orden jag nämnde ovan. Under tiden sökte jag jobb och gick på Alfakassa (och spelade tv-spel). En dag fick jag samtal från Arbetsförmedlingen och blev erbjuden ett årsvikariat på Posten i Tumba. Antingen tackade jag ja och struntade i tanken att gå bibelskola och säkrade en inkomst för ett år framåt. Eller så tackade jag nej och gick bibelskola, men blev av med ersättningen från Alfakassan i samma ögonblick.

Jag tackade nej.

Kalla det magkänsla, kalla det idioti eller kalla det trots. Jag kallar det ledning av Gud. Jag var självklart livrädd och funderade sönder min rationella hjärna hur det här skulle gå ihop. Men någonstans i den rädslan kände jag hur det jag gjorde var helt rätt. För ordnade sig gjorde det. Jag fick jobb på JYSK ett par veckor senare och hann göra ett så starkt intryck på butikschefen under sommaren att jag fick ett skräddarsytt arbetsschema som möjliggjorde ett år på Arkens bibelskola. Ett fantastiskt år, även fast jag blev tvungen att gå upp äckligt tidigt varje morgon (jag är väldigt morgontrött).

Skulle jag istället valt att jobba på Posten hade inte det varit jordens undergång. Jag hade fått senare chanser att gå bibelskola. Jag tänker det som en GPS. Gud har stakat ut den bästa vägen för mig att åka och den går inte hela tiden på breda motorvägar i bekväma hastigheter. Jag kan skippa att ta avfarten som Gud vill att jag ska ta, det är upp till mig att följa anvisningarna eller inte. Det kommer fler chanser längre fram, men det tar längre tid att komma fram till målet då. Ögonblicket jag kör åt ett annat håll som är planerat tänker Gud ut en alternativ resväg till målet, utan att sucka och himla med ögonen.

Ungefär så är mitt liv under ledning av Gud.


Det spirar redan, märker ni det inte?

Flemingsberg har för mig alltid varit ett område att passera. Förutom ett undantag har jag aldrig varit där regelbundet. Visst, akuten och passfotografering finns, men båda dom sakerna vill man ska ta slut så fort som möjligt. Det finns heller inga spännande matställen där. Jag har upplevt det som en stor samling gråa faciliteter och orangefärgade höghus.

Men när jag tänker efter är Flemingsberg en samlingsplats för oerhört många människor. Huddinge sjukhus, jättemånga anställda och sjukt många sjuka. Tre högskolor, tingsrätten och polisen. Tusentals och åter tusentals olika människor som rör sig på området varje dag.

Alldeles nyligen öppnades det upp ett Wayne's Coffee på Flemingsbergs station. Där går det nu att sitta och smutta på sin kaffe samtidigt som pendeltågen passerar förbi under en.

Betongutsikt

En annan ganska så färsk nyhet är Subway som öppnat upp dörrarna en bit längre in i högskoleområdet.

För mig är det här tydliga tecken på att Flemingsberg verkligen är något att räkna med. Detta är bara början av en stor förändring som ska ske här dom kommande två decennierna. Detta tack vare satsningen som kommer att göra Flemingsberg till en ny stadskärna i Stockholmsregionen. Det känns som att fokuset skiftar från att se Flemingsberg som en enkel förort till att istället  tänka det som ett nav för kommunikation, studier, hälsa med mera.

Mitt bland all denna växtvärk som snart kommer drabba Flemingsberg kommer det finnas en kyrka som vispas in bland all förändring. En kyrka som följer med utvecklingen, anpassar sig och är relevant för alla människor som dagligen rör sig i området. En kyrka vars byggrund består av en mäktig och kärleksfull Gud, vars byggstenar består av vänskap mellan vanliga människor. Denna vänskap blir levande under vardagen på helt vanliga platser, till exempel när man tillsammans tar en kaffe på Wayne's eller en exotisk macka på Subway.

Tjugofyrakyrkan har snart avslutat sitt första år som kyrka. Året har egentligen bara bestått av att ta ett rejält kliv ut på en språngbräda. Följ med oss nästa år då vi tillsammans når nya höjder!

Gamla Testamentet, boken Jesaja, kapitel 43, vers 19:
"Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?
Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken."


(Psst, kom till vår nyårsfest, du och alla du tycker om är välkomna! Maten kommer till stor del vara lagad utav mig, förvänta dig inget annat än excellens)

Tjugofyrakyrkan - nu även med verkstad!

Tycker du att Tjugofyrakyrkan bara är mycket snack och ingen verkstad? Jag klandrar dig inte efter att ha läst om inläggen jag skrivit om oss. Enligt dom sitter vi mest bara och pratar, ber och lägger grunden för en fantastisk kyrka. Roligt för mig, men kanske inte så intressant för dig.

Men till dig har jag nu en stor nyhet!

Tjugofyrakyrkan hade den första November sin första informationsträff! Det låter kanske formellt men jag lovar dig, det var det inte. Vi spelade bra live-musik där min fru ledde sången. Våra ledare presenterade vår kyrka, vad vi står för, vad vi drömmer om och vart vi är på väg. Sen bjöd vi på muffins och dryck. Allt det här fantastiska på bara 60 minuter!

Om du missade det här gyllene tillfället att se vilka vi alla är och vad vi står för, få inte panik. Nästa informationsträff är redan den sjätte December, 15:00 i Flemingsberg. Det kommer vara minst lika bra, med största sannolikhet bättre än sist. Kom dit och spana in oss, ät gratis fika eller bara njut av musiken. Det är självklart gratis och alla är välkomna!

Faktum är att jag slänger in en bonus till dig som inte var på vårt första informationsmöte:

Så här ligger det till; träffar du mig öga mot öga, frågar mig något om Tjugofyrakyrkan och inte får ett litet visitkort av mig så bjuder jag dig på en utsökt middag!

Denna utmaning gäller fram till den sjätte December 2009.

I dare you!

På era axlar

Vi bygger en ny kyrka, nämligen världens bästa kyrka.

Sen vi började i Februari har det ägnats tid åt att riva ner mycket av det som jag tidigare tyckt hur en kyrka ska vara. Begreppet kyrka har helt enkelt omdefinierats för mig. Därav också alla ord som kan kopplas ihop med kyrka; bland annat kyrklokal, kyrkbänkar och kyrkkaffe.

Hur ska ett möte se ut? (Ska det ens kallas för möte?)
Hur ska en bönegrupp se ut? (Ska det ens kallas för bönegrupp?)
Hur ska lovsången låta?

När vi alla träffas varannan onsdag hemma hos våra ledare så bygger vi inte bara på vår kyrka, vi är kyrkan. Att som kristna bara gå samman och umgås med varandra är att vara kyrka. Den definitionen av kyrka är härlig att upprätthålla.

Med detta sagt vill jag berätta om en tanke som kommit upp i mitt huvud under året. En tanke som jag inte varit särskilt stolt över och som jag behövt ta itu med. Under denna renovering av mina syn på en kyrka och församling har jag fått hålla tillbaka tankar som låter ungefär så här:

"Det vi gör är rätt, så här ska man bygga en kyrka. Alla andra borde göra som oss"

Ett elitistiskt tänkande som detta är självklart inte acceptabelt. Bara för att Tjugofyrakyrkan gör mycket annorlunda jämfört med det jag varit van vid betyder inte det att det jag varit van vid är fel. Läs den meningen en gång till så du verkligen förstår vad jag menar.

Det behövs många olika typer av kyrkor, vi försöker inte vara alla typer.

Min gamla kyrka har jag tvärtom väldigt mycket att tacka för. Om det inte vore för eran Söndagskola, alla läger, kuddrummet, ungdomssamlingar/WWJD/1UP, 7/11, alla förebilder, alla "En enkel kärlekssång", alla cellgruppssamlingar och alla relationer så skulle jag inte vara den jag är idag. Utan er hade jag aldrig blivit mogen nog att bygga något nytt.

Jag känner faktiskt att jag står på era axlar nu när jag bygger.

Varför är jag kristen?

Förvänta dig inget snillrikt eller klämkäckt nu, jag ska helt enkelt försöka svara på frågan:

Varför är jag kristen?

Och svaret är inte klurigare än; att det är så jag vill leva mitt liv. Jag vill leva mitt liv tillsammans med den enda levande Guden. Utan Honom är jag förlorad, utan Honom har jag inget syfte, utan Honom vet jag inte vad livet är till för. Tack vare vad Jesus gjorde för mänskligheten så är det möjligt att få leva ett liv tillsammans med Gud.

Det bästa är att det är helt upp till mig, min fria vilja. Det finns egentligen inga måsten, ingen skuld och ingen skam. Jag har själv valt att följa Jesus och bli mer lik Honom för varje dag som går.

Att älska alla människor, att ge av mig själv och mina resurser, att vara ärlig. Varje dag lär jag mig något nytt inom dessa områden.

Jag får ibland höra att det bara är svaga människor som behöver Gud och jag kan inget annat än hålla med. Det är just för min svaghet som jag behöver Gud. Jag behöver en klippa att luta mig mot när livet är svårt och när människor omkring mig förändras. Gud är konstant, Han är densamme, Honom kan jag alltid lita på.

Så igen; varför är jag kristen?

För att ha någon att alltid lita på.
För att kunna bli en bättre människa.
För att Jesu offer helt enkelt inte går att förneka och därav inte heller tack nej till.

Yta är allt

För drygt tre år sedan jobbade jag i spelbutik, assisterande butikschef faktiskt. Det var ett drömjobb ett par månader, vad som hände efter dom drömmånaderna kan jag ta någon annan gång.
Vad jag specifikt tänkte på var tillfället då Europachefen skulle hälsa på i vår butik, storfrämmande minst sagt. Min butikschef gick upp i varv över en vecka innan tillfället och började förbereda butiken. Självklart tog han mig till hjälp och innan vi satte igång med den dryga veckan av städning och putsning sa han tre ord som skulle bli vårt ledmotiv under den tiden:

"Yta är allt"


Skjorta och Batistinibyxor från Dressmann, jag tyckte det var fett flashigt

Jag minns hur kräksugen jag blev när jag hörde det första gången. Det spelade längre ingen roll hur trevlig säljare jag var, hur mycket jag sålde för, hur atmosfären var i butiken.

Nej, det enda som nu spelade roll var hur blanka alla kartonger och fodral var, hur rent heltäckningsmattan var, hur fläckfria tv-apparaterna var och att alla reklamaffischer var symmetriska. Min arbetsglöd urholkades under dom dagarna, för det var det enda vi gjorde, kräla i smutsen och vara ögontjänare ut i fingerspetsarna.

Dagen blev D och då gled ett solariebränt Colgate-smile in i butiken, skakade min hand, cirkulerade butiken i 30 sekunder och *poff*, borta! En enkel inspektion som vi förberett i över en vecka.

Hela proceduren kändes så snuskigt ytlig att jag blir illamående bara jag tänker på det.

-

Spola fram till April 2009. Jag och min kyrka åker till en konferens (som Unitedkyrkan anordnat) för kristna församlingar som handlade om att under en helg få insyn i hur deras församling fungerar. Hela konferensen var oerhört intressant. Något som ofta upprepades under helgen fastnade i mitt huvud, mycket på grund av mina tidigare erfarenheter (Jag skriver det på engelska, både för att all undervisning faktiskt var på engelska men också för att gör sig mycket bättre så):

"Don't change the content, change the container"


Magnus Persson undervisar

Med "content" menade dom vad kristen tro handlar om: Jesu död och uppståndelse, förlåtelse och nåd, Bibeln... ja, allt det där som redan är fulländat och färdigt att ta emot. Vad dom menade var att församlingar idag behöver förändras för att nå ut med vår "content". Dom menade att det var dags för kyrkorna i Sverige att lägga mer fokus på yta och presentation för att passa in bättre.

Vad dom också menade var att det var dags för mig att omvärdera ordet "yta". För vissa saker som kyrkor idag gör är extremt ovant för mig att se i kyrkosammanhang.
En TV-spelshörna i Söndagsskolerummet? Wow, om jag stannade hemma från Söndagsskolan som liten fick jag inte ha igång någon TV så länge mötet pågick.
Fullt ös på scen med en hoppandes publik? Jag blev nästan rädd när jag såg alla stylade killar och tjejer med häftiga T-shirts, färgsprakande tunikor, halsband och glittrande skärp som studsade runt på scenen. Om inte den gemensamma nämnaren för alla som var där var Jesus hade jag inte velat vara där överhuvudtaget.

Men relevans är ändå viktig för kyrkor, att vara aktuell och attraktiv utan att ändra på budskapet. För att uppnå det  behöver gränser rubbas, alltså gränser på hur en kyrka ska se ut, både rent fysiskt men också strukturmässigt. Visst är det obekvämt till en början men jag tror verkligen att det är jätteviktigt.

Relevans är något Tjugofyrakyrkan (min kyrka) strävar efter, som en följd av det behöver jag börja vänja mig vid att med glädje och stolthet ägna tid åt vår yta.

Vad sägs om Tjugofyrakyrkan?

Och nej, inte 24kyrkan. Då skulle vi ständigt behöva försäkra människor om att dom måste lita på oss... eller vad mer för skämt relaterat till serien 24 kan du komma på?

...Färdig? Då går vi vidare.

Under våra samtal gällande namn så är det just Tjugofyrakyrkan som fastnat för mig. Det ligger bra i munnen, samma typ av sje-ljud i 'tjugo' och 'kyrka', plus att 'fyra' och 'kyrka' halvrimmar lite sådär på ett skönt sätt.

Sist men inte minst kräver namnet en alldeles lagom lång förklaring om vad det betyder.

Vi vill nämligen vara kyrka tjugofyra timmar om dygnet, vi vill vara kyrka när vi träffas och dricker te, vi vill vara kyrka när vi träffas och ber, vi vill vara kyrka när bjuder in människor i våra hem. Vi vill helt enkelt vara kyrka hela tiden, inte bara mellan elva och två på söndagar.

Det var faktiskt så den första kristna församlingen fungerade.


Det var väl ganska lagom långt?

Tidigare inlägg
RSS 2.0