Det verkar som att aktuella händelser inte riktigt är min grej här på bloggen. Jag tänker titt som tätt att "Det här ska banne mig upp på bloggen" men ändå dröjer det oftast länge innan jag faktiskt kommer till skott. Nåväl, spillerill.

 

För snart tre månader sedan var det barnvälsignelse för min son David i Tjugofyrakyrkan.

 

Barnvälsignelse kontra barndop? Dopet för mig är en handling som görs utifrån ett eget fattat beslut och har därför inget med bäbisar att göra. Men att lyfta fram David för församlingen och låta de be och välsigna honom, det känns mer på hans nivå. Något vackert att ge honom.

 

Och vackert blev det, trots bajsfukt på min T-shirt. Yes, mamma Christine sjöng en egen komponerad sång till David från scenen. Under tiden höll jag honom mot bröstet vänd utåt och mitt under sången mullrade det till i brallornas hans. Direkt efter sången var det raka vägen upp till scenen och på alla bilder som togs har jag en stor mörk fläck på magen. En fläck av kondens som trängts genom blöjan, bodyn och byxorna för att landa på min gråa T-shirt. Jag som brukar ha stora problem att bli utfnittrad av människor bara ryckte på axlarna och tänkte istället att jag mycket hellre låter David ha en skön bajsstund när mamma sjunger till honom än att jag ska få bibehålla någon slags heder.

 

Nåväl, det var under själva barnvälsignelsen som anledningen till det här blogginlägget dök upp.

 

Christine fick på scenen frågan om varför David heter David och hon förklarade helt sonika varför. Historien om hela anledningen till hans namn sparar jag till en annan gång.

 

Efteråt under fikat klev en man fram till mig och var illa tvungen att dubbelkolla om Christine verkligen sade det han trodde att hon sade. När jag bekräftat kände han sig mer än manad att skaka min hand.

 

 

Vi blev kompisar direkt.