Max Payne 3
Det första Max Payne var en ordentligt hajpad titel från - den då ganska okända utvecklingsstudion från Finland - Remedy. Deras första titel, Death Rally (släpptes 1996) kom jag över på något olagligt sätt och spelade sedan skiten ur. Hela vägen igenom, fram och tillbaka, jag klämde ur det mesta från det spelet. Så bra var det.
Jag laddade ner det när det släpptes på App Store (när det var gratis) och det har åldrats helt ok. Eller så är jag bara så trött på det. Småvärt åtminstone.
Men Max Payne var det ja. Det hade en marknadsföring jag minns mycket väl. Jag var 16 år gammal och var med ett gäng vänner inne i stan för småshopping och bara allmänt häng. Jag gled in på Tv-spelsbörsen mittemot Åhléns som jag alltid gjorde så fort jag var inne i stan. Där bar all personal svarta T-shirts med texten "Do not cross - A man with nothing to lose" och huvudkaraktärens (Max) kontur utsträckt över. Kassan var klädd med sån där avspärrningstejp som polisen använder (även den med samma text på).
Jag hade läst mycket om spelet i PC Gamer och blev smått överväldigad av hur butiken helhjärtat överlåtit sig till det här spelet. Så jag köpte det, helt oplanerat.
När jag och mina vänner sedan möttes upp efter allas individuella shoppingturer och de fick hör att jag spontanköpte ett spel för 449kr så tappade de hakan litegrann. Det är ju faktiskt väldigt mycket pengar att hastigt slänga på något så oplanerat. Men nu var även jag överlåten till Max Payne.
Och det var riktigt bra. Handlingen var aningen för svår att greppa i min ålder, men det är ju inte spelets fel. Jag förstod många år senare hur spelets berättarteknik uppfattats som banbrytande och ballt. Att som utvecklare inte endast förlita sig på en gimmick (även om det i det här fallet är en glorious gimmick) utan även skapa tunga karaktärer som glider runt i en film noir-atmosfär och pangar hundratals gubbar är väl vad som gjorde Max Payne till en extra minnesvärd upplevelse.
Men för mitt 16-åriga jag blev det mot slutet av spelet något som bara stod i vägen för allt slow motion-pangande som var allt som spelet byggdes på. Bullet Time cementerades i spelkulturen och gjorde andra spelutvecklare gröna av avund likt Matrix (som Bullet Time såklart härstammar från) gjorde mot Hollywood två år tidigare.
Första Max Payne: En klassiker i spelvärlden, helt klart.
Tyvärr fick jag aldrig chansen att spela uppföljaren som kom drygt 2 år senare (hösten 2003). Vid den tiden hade jag lämnat PC-spelande helt bakom mig till förmån för konsoler som aldrig hängde sig (eller jo, ibland) och hårdvara som aldrig behövde bytas ut (eller jo, på Nintendo 64). Men som jag förstått det ska det spelet vara ännu mycket bättre.
Remedy sålde rättigheterna för Max Payne till Take-Two Interactive och med de enorma summorna de fick för det satte de igång utvecklingen av ett helt nytt spel. Det resulterade sju år senare i Alan Wake som var Microsoft-exklusivt. Det har jag heller inte spelat men min uppfattning är att det fick ett ganska ljummet mottagande. Nu är Remedy mitt uppe i utvecklingen av Quantum Break (också det Microsoft-exklusivt) och att döma av gameplay-visningen på årets Gamescom från några dagar sedan ser det mer konventionellt ut än Alan Wake - också det med en tidsfördröjande gimmick. Jag hoppas det går bra för Remedy och deras spel.
Men vad huvudnumret i dagens inlägg är vad Take-Two och Rockstar gjorde med den licens de betalade stora summor pengar för. Det skulle dröja tio år innan spelet tog form och släpptes i butik. År 2012 släpptes Max Payne 3 och spelvärlden delades ganska tydligt i två läger som enkelt kan sammanfattas på följande vis (som så mycket annat i underhållningsindustrin): De som välkomnar/uppmuntrar förändring och sedan de som avskyr/gnäller över förändring.
Låt mig bara få det här ur världen så kan jag fortsätta göra min poäng kring det här med förändring: Max Payne 3 är ett supertajt actionspel som låter och ser jättebra ut. Slow motion-mekaniken har förfinats och är helt enkelt suverän. Det har en solid handling, inget spektakulärt, men tillräckligt för att hålla intresset uppe hela vägen igenom. Miljöerna varieras otroligt mycket och tillbakablickarna till New York är helt fantastiska. Cover-mekaniken känns lite för påtvingat och bundet till en pågående trend i spelvärlden just nu, den uppmuntrade inte mig att kasta mig in i varje rum guns blazing.
Men så var det det här med förändring. Att Max Payne helt plötsligt skulle vara helsnaggad över huvudet, skäggig och iklädd halvflummiga skjortor panga på banditer i Sao Paolo istället för att ha en städad familjefarsfrisyr med renrakad haka och iklädd svart skinnjacka panga på banditer i New York.
Jag vill se så mycket mer av detta. Att plocka populära karaktärer ur sina invanda kläder och miljöer och se hur de klarar sig någon annanstans med andra karaktärer runt omkring sig och andra kläder på sig. Det är det ultimata testet för en karaktär, är hen välskriven och detaljerad nog för att överleva något sådant?
Det är precis vad Rockstar gjorde med Max Payne 3 i hans tredje spel och det visade hur välgjord Max Payne är som karaktär. Jag njöt hela vägen igenom hans nya äventyr.
Den här principen är vad som gör öppningsscenen i Indiana Jones and the Temple of Doom så minnesvärd. Indiana Jones har ett affärsmöte på en påkostad restaurang iklädd en klassig, vit kostym utan någon stor, brun hatt eller någon piska på sig. Samma princip är vad som gör hela Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull så pinsam att titta på (en av många anledningar i alla fall). Måste han verkligen ha den där stackars jackan och den där trötta hatten på sig?
Förändring kan vara obekväm men är nödvändig för att ge alla våra älskade fiktiva karaktärer chansen att växa. Max Payne 3 är ett utmärkt exempel på detta. Men som sagt, alla är inte riktigt så nöjda över det (bild hittad på Gamespot):
BETYG: 4/5
Nu finns även Max Payne på App Store, vilket är ganska galet. Men jag föreslår att du skaffar det på Steam, vilket jag förgäves försökt få att funka på min arbetsdator så jag äntligen kan få spela igenom mittendelen i vad som verkar vara en suverän trilogi av spel.
Modern Warfare 3
Uncharted-trilogin och Modern Warfare-trilogin gick i mångt och mycket hand i hand.
Nathan Drake definierar än idag tredjepersonsäventyr och Soap & C:O stålsatte nutids-FPS så hårt i vårt spelklimat att vi alla tröttnade på det snabbare än våra tålamod med WWII-FPS, Tony Hawk-spel och plastinstrument (*ledsen smiley med tår i ögat*).
De båda trilogierna hade även en tvåa som gjorde allt bättre än sin föregångare, som därav kammade hem finfina betyg och försäljningssiffror (Uncharted 2 fick rekordbetygen och Modern Warfare 2 fick rekordförsäljningen). Men vad hände sedan?
Uncharted 3 och Modern Warfare 3 skulle både följa upp en tidigare succé. Vad skulle de ändra på, vad skulle förbli detsamma? De båda treorna bestämde sig för att inte ändra på någonting, och fick rekordbetyg samt rekordförsäljning ändå. Vad jag tycker om Uncharted 3 finns redan dokumenterat, men såhär i efterhand skulle jag faktiskt sänka betyget ett steg. Det gav inga djupa intryck hos mig, plus att handlingen och - framför allt - slutet kändes ofokuserat. Och ärligt talat tycker jag nästan exakt samma sak om Modern Warfare 3. (Värt att nämna är att jag inte spelat en sekund Multiplayer och betygsätter alltså inte den delen av spelet).
Handlingsmässigt hade Modern Warfare 3 ett större ansvar kring sitt avslut då det skulle knyta ihop säcken som legat öppen i två spel redan. Detta till skillnad från Uncharted som hade en isolerad handling för varje spel. Men även Modern Warfare 3 har ett hastigt, ihopstressat slut som kändes på tok för förutsägbart. Jag hade klarat mig utan det sista uppdraget, det var faktiskt - jag trodde aldrig att jag skulle säga detta - lite too much.
Jag försökte hitta en screenshot som tydlgt visade att det här är trean som spelas,
men ärligt talat ser alla tre spelen likadana ut
Annars var det ju same old, same old. Samma grafikmotor, samma mesiga ljudeffekter, samma gamle Soap och Price som mördar, slaktar och smyger däremellan. Samma hektiska tempo som rycker med en ifall man tillåter det, samma hysteriska fart som ibland är omöjlig att inte bli hänförd av.
Men det var liksom gjort nu, den där kampanjen med en fullständigt hysterisk actionfest. Adrenalinet var ur min kropp, nu behövdes något nytt. Något extra inslag.
Vad som ändå ger Modern Warfare 3 ett bott betyg är det välgjorda läget Spec Ops som förfinats ytterligare från föregångaren. Jag har inte spenderat nog med tid med det, men riktigt roligt är det!
Ludde; lite Spec Ops kanske?
BETYG: 3/5
Avklarat spel: The Last of Us
MILD SPOILERVARNING (INGET ALLVARLIGT KANSKE, MEN ÄNDÅ - FÖR SÄKERHETS SKULL)
Det är mindre än 24 timmar sedan jag klarade The Last of Us och egentligen borde jag inte dela med mig av intrycken så här tätt inpå, det anses klokt att vänta lite... få lite avstånd till sina upplevelser.
Men när eftertexterna rullade lämnades jag med en känsla jag inte kunnat skaka av mig. Jag borstade tänderna, gick och lade mig, sade "God natt" till min fru, somnade, vaknade, åkte till jobbet och kvar ligger den... som en tjock klump i halsen, en småäcklig fjäril i magen.
Spel som får en att känna saker som inget annat spel tidigare gjort tillhör en alldeles egen kategori. En kategori av guldklimpar värda sin vikt i, ja, guld. Spel som pekar på alla de steg som spelvärlden tagit mot att bli en fullt mogen uttrycksform.
Metal Gear Solid är ett sådant spel.
Shadow of the Colossus är ett sådant spel.
Portal är ett sådant spel.
The Last of Us är även det ett sådant spel.
Jag hade i förväg skymtat de skyhöga betygen som ramlat in (ett genomsnitt på 95% av 98 recensioner!). Efter förhandstittar och en väldigt lyckad pressvisning på E3 2012 trodde jag mig ha en någorlunda bra bild av vad för upplevelse The Last of Us skulle innebära: Zombieepidemi, överlevnad, far och dotter-relation, relationsbaserat drama. "Det blir säkert tipptopp" tänkte jag för mig själv när jag förhandsbokade det.
Och ja, det är snyggt som tusan. Snyggaste spelet i sin konsolgeneration. Och spelmässigt är det oerhört genomtänkt, variationsrikt och utmanande. Men den riktiga överraskningen ligger i världen som utvecklaren Naughty Dog har byggt upp och karaktärerna som befolkar den.
Stora delar av spelet går ut på att vandra genom ödelagda miljöer, loota skiten ur varenda byrå och skrivbord man ser och prata med Ellie om hur livet var innan svampsporerna infekterade majoriteten av mänskligheten.
Grejen med The Last of Us är att ingen människa är varken ond eller god. Alla är har bara under omständigheterna tvingats leva efter en enda regel: Att göra vad som krävs för att överleva, oavsett vad.
Under spelets gång stöter jag på många olika karaktärer som lever efter samma regel vilket har tagit sitt uttryck på olika sätt. Vissa mer vidriga än andra.
Men ingenstans är detta levnadssätt mer uppenbart än i mig själv när jag följer Joels resa tillsammans med Ellie. Det börjar försiktigt under filmsekvenserna, Joel har ett fruktansvärt tillvägagångssätt att få sin vilja igenom och jag fryser ibland till och tänker för mig själv "Gjorde han precis det där?". Joel är ingen hjälte, han har brister precis som oss allihop. Och han är beredd att göra vad som krävs för att överleva.
Det läskiga är att de riktigt viktiga stunderna i spelet är då jag själv har kontrollen över Joel. Är jag då beredd att göra det som krävs? Det visade sig att jag hade det, och jag blev lite rädd för mig själv. Aldrig förr har handlingar i ett tv-spel fått min mage att vända på sig. Men nu frös jag till med ett grimaserande ansikte och tänkte för mig själv "Gjorde jag precis det där?"
Jag fick viskropa (både fyraveckorsbebisen och tvååringen sov) in min fru från ett annat rum och berätta precis vad jag gjort. Hon försvarade mig genom att säga "Vad skulle du göra för din dotter, eller rättare sagt någon som du ser som din dotter?"
Imorgon blir mitt andra barn - en dotter passande nog - en månad gammal. Hon föddes mitt under min genomspelning av The Last of Us, och det färgar såklart av min upplevelse av spelet. Inte minst min identifiering i Joel och de handlingar han (läs: indirekt jag själv) gör sig skyldig till.
Här får spel som medium kanske glänsa klarare än någonsin tidigare då moraliska dilemman spelas upp på en skärm framför mig, styrs av mina händer, slinker sakta och obemärkt ned i min magregion för att senare explodera i ett moln av skuldkänslor, egoism och kärlek.
The Last of Us har ett slut som inte går av för hackor. Jag mår ganska dåligt efter det, men det har på ett elegant sätt fått mig att lära mig något nytt om mig själv. Det visar upp mänsklighetens värsta sidor och det som kan blomma upp och resa sig ur det.
Det är ett av de allra bästa spelen jag någonsin spelat.
BETYG: 5/5
The Legend of Zelda: A Link Between Worlds recenserat
Idag släpps The Legend of Zelda: A Link Between Worlds i Sverige. Det är den första direkta uppföljaren till det 21 år gamla The Legend of Zelda: A Link to the Past, av många ansett det bästa Zeldaspelet (även det bästa spelet till Super Nintendo, om inte det bästa spelet) någonsin. Vad alla åtminstone kan hålla med om är att A Link to the Past har stått emot tidens tand och åldrats oändligt bra.
Är den här uppföljaren så bra då? Är det inte bara ett billigt PR-trick att försöka associeras med ett av världens mest älskade TV-spel? Är det något som gör 3DS:en till något man måste ha?
Egentligen är det dumt att fråga mig, jag går bananas varje gång det släpps ett nytt Zelda. Jag älskar hela serien och det enda Zeldaspelet (av Nintendo) från de senaste 20 åren jag inte blivit helt kär i är The Legend of Zelda: Spirit Tracks. Jag blir alltid en Nintendofanboy när ett nytt Zelda släpps.
Skämt åsido, vill du hemskt gärna veta vad jag tycker så är min första recension på 18 månader uppe nu.
Spoiler Alert: Jag älskar det.
Metal Gear Solid V och den nya röstskådespelaren
Hideo Kojima & gänget skapar förvirring och snurriga förväntningar än en gång med Metal Gear Solid V där:
1: De går från arabisk till romersk numrering av sina uppföljare:
A: Metal Gear Solid: The Twin Snakes
B: Metal Gear Solid 2: The Sons of Liberty
C: Metal Gear Solid 3: Snake Eater
D: Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots
E: Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
F: Lolwut: Wat.
2: Det först utannonserades som två olika spel med helt olika titlar: The Phantom Pain och Ground Zeroes och:
A: The Phantom hade inte ens Metal Gear Solid-stämpeln satt på sig. Istället fick de det att framstå som ett helt nytt spel utvecklat av en svensk (!) spelstudio.
B: Frontmannen för den svenska spelstudion hette Joakim (Kojima) Mogren (Project Ogre var projektnamnet för Hideos nya spel sedan tidigare)
C: Den första trailern för The Phantom Pain är helt enastående, har du sett den? Den har flygande, brinnande valar och är i övrigt verkligen jättebra. Seriöst.
3: Röstskådespelaren för Snake, huvudperson/huvudpersonerna i hela serien skulle man kunna säga, byts ut och ersätts med ingen mindre än Kiefer Sutherland.
Mannen som de senaste tio åren är mest känd för herr Jack Bauer i serien 24 får alltså äran att bära vidare denna legend. Jag blev skrämd och fascinerad på en och samma gång när jag hörde om detta. Men efter att ha sett trailern ett par gånger så känns bra. Jag hade glömt att Kiefer kunde prata som en normal människa och inte småväsa/halvharkla alla sina repliker som han bara gjorde mer och mer mot slutet av 24.
Nytt blod, nya idéer, nya tider på nya konsoler. Metal Gear Solid går multiplattform. Jag hoppas det säljer fler spel åt Kojima och hans gäng, så Metal Gear Solid lever vidare.
För det är extremt roligt att vara ett fan av den här serien. Det spottas inte direkt ut uppföljare till höger och vänster och varje nytt spel tillför och förändrar både handlingen i stort och spelbarheten i grunden. Varje spel i det här speluniversumet är kanske ingen höjdare (Metal Gear Rising, jag kommer till dig senare) men man kan verkligen inte klandra Hideo Kojima att inte våga försöka. Så, nu börjar hypetåget mot Metal Gear Solid V och mina förväntningar är högt lagda. Jag hoppas bara jag hunnit inhandla en Playstation 4 tills det släpps.
Vad kan den faktiska orsaken vara för bytet av röstskådespelare? För det är en stor sak att byta bara sådär huxflux. Hideo Kojima har förklarat att han ville fräscha till saker och ting, men det låter som en tafflig orsak till ett så omfattande beslut. Enligt min expertis finns det tre orsaker till detta:
- Det är rent ut sagt business, ett försök att göra Metal Gear Solid mer vinstdrivande och kommersiellt genom att koppla en Hollywoodkändis till projektet.
- Planen är att göra en New Coke-rutin där man introducerar något nytt som ingen gillar för att sedan ta tillbaka vår käre vän David Hayter, alla blir glada igen och försäljningen ökar. Frågan är om han tas tillbaka till en möjlig uppföljare eller vad grejen är. Den teorin har växt fram efter att David Hayter tweetade detta i samband med nyheten om bytet:
Ah well, Can't fault @RealKiefer Great actor, good man.
The game will probably still be excellent. Like New Coke!
*** SPOILERVARNING FÖR METAL GEAR SOLID 4 (ELLER IV ELLER... JA) ***
- Metal Gear Solid V kommer utspela sig ungefär 10 år innan det allra första Metal Gear som släpptes 1987. Jag tror att Big Boss och Solid Snake kommer mötas för första gången antingen i detta spel (kanske ett friskt tidshopp i spelets epilog?) eller i en uppföljare, eller i en remake av ettan. Hur skulle det låta ifall de två herrarna fick sin röst från samma person? Inte särskilt episkt. Och när Big Boss och Solid Snake möttes i slutet på MGS4 hade ju faktiskt Big Boss rösten från Richard Doyle.
Jag tror såklart på det tredje alternativet, men det är ju för att jag vill tro det.
Som sagt: Det är väldigt roligt att vara ett fan av den här spelserien.
Avklarat spel: Duke Nukem Forever
Jag spelade Duke Nukem 3D när det begav sig. Det var riktigt bra, hett som stryk så att säga. När jag sedan via några välfyllda disketter fick tillgång till andra och tredje episoden blev det ännu bättre (även om andra episoden är lite av en filler). Att släppa första tredjedelen av sitt spel gratis visade sig vara lönsamt. Det var verkligen omåttligt populärt - åtminstone i min målgrupp. Vilket jag inser nu var sjukt pricksäkert av utvecklarna 3D Realms. Jag skulle än idag kunna rita en detaljerad överhuvudskarta på första banan i det här spelet. Helt galet vad mycket jag spelat igenom den. 1996 var ett bra år.
Det var inte förrän ett par år senare jag insåg att 3D:et i titeln var en ordlek på antal dimensioner i spelet och vilken uppföljare i raden det var. Som så många andra torra ordvitsare visat för oss både tidigare och senare i vår populära populärkultur. Båda de där exemplena handlar om arga fiskar, där ser man.
Det fanns två Duke Nukem-spel innan detta och jag gillade trean (tredean?) så mycket att jag sprang igenom tvåan också, även fast det var ganska halvdant. Som en tafflig kopia av Commander Keen - som i sin tur är ett tappert försök att göra ett framgångsrikt plattformsspel på PC.
Efter den hiskeliga succén som Duke Nukem 3D faktiskt var så bestod mina reaktioner mestadels av prepubertala svettningar och ryckningar när jag för första gången hörde om Duke Nukem Forever:
Bland de första screenshotsen från Duke Nukem Forever som 3D Realms släppte ifrån sig - det här var 1999
Det skulle bli hur bra som helst, det visste jag när jag såg på den här bilden. Hur snyggt som helst och hur ballt som helst. Men riktigt så enkelt var det ju inte, det försenades - år efter år. Ett sådant försenat spel med "Forever" i titeln gav upphov till mängder av fnissiga vitsar och det blev just det till slut, ett skämt.
Alla spelare födda tidigare än 1990 stod med fingarna pekandes och skrattade åt spelet, ända fram tills 3D Realms gick under. Då kände i alla fall jag ett litet sting i bröstet. Nu skulle det ju aldrig komma!
Men sedan köpte Gearbox upp rättigheterna för herr Duke och färdigställde spelet. Det släpptes sommaren 2011. Jag lovade mig själv att köpa det och spela igenom det. Jag såg det i en back på Elgiganten ett år senare. Fylld till bredden med Duke Nukem Forever för 49kr styck. Såklart köpte jag det och gick sedan och såg The Dark Knight Rises på VIP-plats på Rigoletto, det var en bra dag.
Så vad tyckte jag om Duke Nukem Forever då?
Tänk bara på det här innan du fortsätter läsa:
För det första släpptes föregångaren (som det här spelet byggde vidare på) i en tid innan både Half-Life och Halo, två spel som byggde om hela FPS-genren med en handvändning. Att som en gammal relik från 90-talet släppas i dagens spelmiljö är inte lätt.
För det andra har spelvärlden vuxit upp ordentligt på dessa dryga tio år. Skulle Duke Nukem få plats mellan alla bajsnödiga militärshooters och deras mustachprydda whiskeyröster som spottar ur sig hardcorelingo på löpande band?
Nej, Duke Nukem Forever visade sig vara ett dåligt spel. Tråkiga banor, tråkiga vapen, tråkiga fiender, tråkig svårighetsgrad och tråkigt tråkig. Det försökte desperat hållas upp av moderna designbeslut, men det räddade det inte alls. Det var några rum/pussel som var riktigt charmiga, men ingen bana som helhet (eller boss för den delen) gav ett gott intryck.
Ändå är jag väldigt glad att Duke överlevde en konkurs och fick släppas. Nu finns han ju där i mångas medvetande, Gearbox äger licensen och de är kapabla utvecklare (se bara på Borderlands 1 & 2). Vad kommer släppas med Dukes namn i framtiden? Kanske något i samma koncept som Eat Lead: The Return of Matt Hazard? En avdankad gammal actionhjälte som ger sig på den moderna spelmiljön och parodierar allt omkring honom. Det låter ju som Duke Nukem!
Nej, det är inte Duke Nukem Forever som är de glädjande nyheterna i den här historien. Det glädjande är att han återuppstått och lever igen. Det glädjande är vad han kan användas för i framtiden.
BETYG: 1/5 (Men mitt hjärta säger 2/5... Bättre än NeverDead åtminstone)
Dubbelrecension: Assassin's Creed: Brotherhood & Revelations
Puh, jag behöver ta en paus var tionde minut då jag spelar Metroid Prime: Hunters, sättet man måste hålla DS:en är helt uppåt väggarna. Jag är van att hålla en handkontroll i händerna i flera flera timmar, men det här är rent ut sagt löjligt. Det kommer bli lågt betyg på det där rackarns spelet och det är inte bara på grund av detta.
Men för att få normal blodcirkulation i mina händer igen kan jag passa på att summera mina intryck om Ezio Auditores två senare spel. Trots många transportsträckor är jag mäkta imponerad.
När Assassin's Creed: Brotherhood först blev utannonserat (och jag då visste ytterst lite om serien) blev jag besviken att de inte fortsatte numreringen utan fegade ur och körde vidare med undertitlar istället. Som en direkt-till-video-uppföljare ungefär. Sedan fick jag förklarat för mig av familjen Assassin's Creed att det berodde på huvudpersonen Ezio. Alltså att numreringen av spelen styrs av vem som är huvudperson i spelet. Och då eftersom Ezio skulle fortsätta kuta över gamla hustak i två spel till blev det undertitlar för dessa två spel. Fair enough.
Sedan blir jag besviken att det bara blev ett år mellan Assassin's Creed III och IV, alltså att det gick alldeles för fort. Aldrig blir jag nöjd.
Men egentligen, vore det kanske inte bra ifall serien vilade lite mellan varven? De är ju så maffiga produktioner.
Nåväl. Tillbaka till Brotherhood:
Ezios resa som började i det överväldigande bättre Assassin's Creed II (jämfört med ettan då alltså) fortsätter ganska direkt där vi såg det sist och initialt kändes det som ett steg tillbaka:
- Från tre städer till en.
- Herr Da Vinci går från fullfjädrad sidekick (en Otacon om man så vill säga) till en lummig, skäggig typ som bokstavligen sitter på avbytarbänken.
- Tvåans tydliga narrativ kring hämnd/vendetta byts ut mot ett virrvarr av Cesare hit och Cesare dit. Nej men seriöst, jag kan för mitt liv inte minnas särskilt mycket av handlingen från det här spelet.
Förutom sista punkten hade jag fel om det här spelet. Handlingen till trots är Brotherhood en uppföljare av rang, bättre på nästan alla punkter. Rom sprudlar av liv och en enda stor stad är faktiskt att föredra, särskilt om man tänker på alla torra transportsträckor mellan städerna i tvåan.
Att rekrytera fler Assassins trodde jag skulle visa sig bli helt OP väldigt snabbt, men istället var det något som blev helt ovärderligt i de extra svettiga situationerna som uppstod då och då (för svettigt blev det, under all den där textilen).
Borgiatornen fungerade som små separata lönnmord man kunde ta sig an i vilken ordning man ville, fritt från huvudhandlingens linjära bana. Ungefär hur hela första spelet fungerade, fast mycket bättre.
Leonardos uppdrag var riktigt lyckade sidospår där man fick kliva undan och göra något helt annat, någon helt annanstans. Lite smått over the top emellanåt, men det var okej.
Revelations däremot, visade sig vara tvärtom.
Här slog spelet till med ett intressant mål från start, och siktet var inställt på detta rakt igenom: Altaïrs bibliotek, vad är grejen med det? Så mycket tydligare (och definitivt mer intressant) än Brotherhood.
Här får man som spelare jaga bitar ur Altaïrs resa, vad som hände honom direkt efter att första Assassin's Creed tog slut och nyckelhändelser i hans liv. Här briljerar Assassin's Creed som serie i hur flera handlingar berättas simultant århundraden mellan varandra. Och vid några magisk ögonblick kommer de samman och skapar rysningar i ryggraden. Ja faktiskt, jag får gåshud bara av att tänka på slutscenerna i det här spelet. (Och jag som trodde första att spelet handlade om att Ezio jagades av någon ond tvilling i samma kläder, tolkat utifrån omslaget)
Jag är genuint glad för Altaïrs skull, han fick verkligen revansch! Crap vad bra hans kapitel var.
Resten av Revelations var mycket repetition av vad som bevisat sig fungera tidigare i serien. Det som faktiskt var nya inslag var inget att hänga i julgranen. Att tillverka egna bomber intresserade mig inte alls och Den Defense gjorde jag inte mer än vad absolut var nödvändigt. Den nya Hook-kniven var inte den heller något som ändrade spelet från grunden. För att inte tala om Desmonds episoder, där man flyter omkring och löser märkliga pussel som gärna skulle nå upp till Portals höjder. Men så är icke fallet, de var istället framgångsrika sömnpiller, tur som tusan att jag inte tvingades spela igenom dem allihop.
Det är klart jag inte kan vänta mig att bli överöst av revolutioner för varje uppföljare (speciellt när jag spelar dem så tätt ihop), men här har vi ett av de stora problemen att ha uppföljare bara ett år mellan varandra.
Jag var trött på att spela som Ezio, uppgradera rustningar, låsa upp vapen, öppna affärer och banker... igen.
Det här var dock gameplay-mässigt. Till handlingen sett fick jag verkligen se potentialen i den här serien.
För att summera balanserar dessa två uppföljare till Ezios äventyr upp varandra oerhört väl. Som två separata spel har de uppenbara brister, men tillsammans står de ut som ett snyggt hantverk, två stabila och riktigt ambitiösa uppföljare.
BETYG: 4/5
Rock Band - Den sista låten
Plastinstrumentens tid är sedan länge förbi.
Men det har inte stoppat Harmonix (spelstudion bakom Rock Band-spelen) att utan avbrott i nu 281 veckor släppa låtar till försäljning i den digitala butiken. Varje vecka i 281 veckor. Tänk på den passionen och lojaliteten som krävts för att upprätthålla en sådan vinnande ström av support.
Men idag tar det slut. Idag släpper Harmonix den sista låten till sitt enorma musikbibliotek. Och tillsammans med Don McLean går de ut med flaggan i topp.
Fantastisk låt, fantastiskt avslut
Och det känns litegrann i magen det här, en era som fått sitt definitiva slut. Jag var ju som sagt sist till festen när det kommer till musikspelen, men jag tycker fortfarande det är helt fantastiskt kul att träffas ett litet gäng och rocka loss. Det blir nästan pinsamt sällan numera då småbarnsliv inte riktigt går ihop med att pressa volymen och vråla i rummet bredvid. Instrumenten står där de står och visst, ibland lyfts de fram och spelas på ett tag.
Jag har följt Harmonix blogg flitigt de senaste tre åren och sett fram emot varje veckoslut då de annonserat vilka låtar som de ska släppas nästkommande vecka. Jag kommer aldrig glömma den decemberfredagen förrförra året då jag fick nyheten att Queens "Don't stop me now" skulle släppas kort därefter. Jag blev alldeles vimmelkantig av lycka.
Att det nu är slut med denna support är fullt förståeligt och jag har en enorm respekt för Harmonix, det märks att de allihop älskar musik. Det är spännande att tänka på vad de har i kikaren härnäst, vad för typ av comeback som är planerad för musikspelen. För i någon form kommer de tillbaka, det är jag helt övertygad om.
Spelåret 2012
Året har inte direkt varit fyllt av heta spel jag inte kunnat hålla mig ifrån. Även om det hade det skulle jag haft svårt att ha råd med något. Mitt hushåll har under hela året levt på endast en ordentlig inkomst. Många nöjen har fått strykas till förmån för föräldradagarna man såklart vill ska räcka så länge som möjligt.
Wii U, Nintendos nya konsol, släpptes för någon månad sedan och jag har inte varit ett dugg sugen. Faktum är att ingen jag vet om har köpt sig en Wii U. Skönt egentligen, att inte åka på något rännande hypetåg som det blev med deras förra konsol. Även om jag hade haft gott om pengar så skulle jag inte köpt någon. Och ingen annan jag vet om verkar särskilt sugen. Hur ska detta gå Nintendo? (Men jag är riktigt sugen på New Super Mario Bros U)
Mycket annat har legat på mina tankar: Playstation Vita med ett flertal spel, Ōkami HD (Yes, det är ute, köp), Syndicate, Spec Ops: The Line och Rock Band Blitz har alla släppts och legat utom mitt räckhåll. Och sådant är livet, är det inte pengar så är det tid som saknas. Men lika glad är jag för det. (Fast Rock Band Blitz blir det när som helst, så låtbiblioteket mitt får sig en skjuts!)
Istället har spelåret mestadels bestått av att spela både Assassin's Creed- och Metal Gear Solid-serien från början. Assassin's Creed har jag aldrig spelat förut och ska precis börja med Revelations. Metal Gear Solid har jag spelat hur mycket som helst, men inte i HD! Där är jag mitt uppe i trean, vilket är underbart.
Nåväl, när jag som skribent hos FZ blev ombedd att nämna tre spel från 2012 och skriva hundra ord om varje spel blev det väldigt svårt. Vilka spel från i år har jag spelat och tyckt om nog mycket för att ha med på den här listan? Det blev svårt ska jag säga dig. Men det gick!
Ultima
Ultimaserien är ett kulturarv i mina ögon. En riktig kultserie i PC-världen under 80- och 90-talet. Tyvärr var jag för ung för att kunna klättra över den enorma språkbarriären som spelen satte upp. Jag vet inte hur många gånger jag suttit ner och försökt dyka in i Ultima VII (från 1992) som börjar så sjukt intressant. Ett brutalt mord har begåtts och ledtrådarna är många, men inte lika många som dialogboxarna, de finns det tusentals av.
Fotspåren slutar precis utanför stallet, jag misstänker en gargoyle
Jag fick aldrig veta vem det var som ritualmördade stackaren. Spelet var dialogtungt och tog mig som spelare på för stort allvar. Hur gärna jag än ville så gick det inte. Jag var för liten, jag fick gå hem.
Ultima Online kom 1997 (pionjären inom MMORPG-genren, fyra år innan WoW) och jag gav det ett par försök på 56k modemet i mammas och pappas hemmakontor men det var inte riktigt min grej (lyckligtvis!).
Nej det var inte förrän 1999 och Ultima IX: Ascension som jag verkligen fick uppleva ett Ultima-spel från början till slut, med handling och allt. Att spelet innehöll röstskådespeleri underlättade såklart men den största anledningen var att jag snart skulle fylla femton och hade språkkunskapen och "mognaden" att insupa allt vad ett Ultima-spel innebär.
Jag lånade skivan av en klasskompis, installerade det, lämnade tillbaka skivan, laddade ner en no_cd_crack från Internet, förde över cracken till min brors 128mb-diskett (128mb!!!), satte in disketten i barnens dator (som saknade uppkoppling) och var good to go!
Jag älskade det. Trots massiva buggar, frekventa krascher och goda möjligheter att tappa bort nyckeföremål man behövde för att klara spelet. Seriöst, jag tappade bort en livsviktig lins någonstans i spelvärlden och var tvungen att låna samma klasskompis sparfil för att lyckas klara spelet.
Men ändå, jag älskade det. Världen, dialogerna, karaktärerna och känslan av att rädda en värld från korrupta ting så som lögn, avundsjuka och girighet. Jag tyckte befolkningen verkligen visade tacksamhet för mina uppoffringar. Hade jag satt ihop en fem-i-topp-lista över de mest underskattade spelen för ett halvår sedan hade Ultima IX varit högt upp på den listan.
Sedan upptäckte jag att hemsidan The Spoony Experiment (som för övrigt släppt mycket underhållande recensioner av Final Fantasy VIII och Final Fantasy X) blickade tillbaka över Ultimaserien i sitt Ultima Retrospective. Det var riktigt intressant att se vad som gjorde Ultima till en sådan respektabel serie av rollspel (från västvärlden dessutom). Helt klart värt att kolla igenom!
Halvvägs genom detta retrospective började jag få onda aningar. Ultima IX verkade visst inte ha den cred jag trodde att spelet hade. Spoony har ju älskat Ultima med en ostoppbar passion i snart 30 år och hans syn på Ultima IX som avslutade hela serien skilde sig vitt och brett från min upplevelse. Och han ägnar väldigt mycket tid åt att förklara varför han avskyr det här spelet. Det är underhållande, informativt, rationellt på sina håll och framför allt extremt känslomässigt.
Humoristiska videorecensenter på nätet fastnar enkelt i att bli arga och fula i munnen för att visa känslor. Den här summeringen av Ultima-serien avslutas på ett enastående sätt med en väldigt personlig ton. Jag tycker verkligen du ska kolla igenom det om du är det minsta nyfiken.
Och vad jag numera tycker om Ultima IX? Jag är delad. Jag förstår ju nu vilket enormt svek det hela var för alla som följt historien från början, men jag kan samtidigt inte släppa min goda upplevelse av det.
Barnvälsignelse och omedelbara bekantskaper
Det verkar som att aktuella händelser inte riktigt är min grej här på bloggen. Jag tänker titt som tätt att "Det här ska banne mig upp på bloggen" men ändå dröjer det oftast länge innan jag faktiskt kommer till skott. Nåväl, spillerill.
För snart tre månader sedan var det barnvälsignelse för min son David i Tjugofyrakyrkan.
Barnvälsignelse kontra barndop? Dopet för mig är en handling som görs utifrån ett eget fattat beslut och har därför inget med bäbisar att göra. Men att lyfta fram David för församlingen och låta de be och välsigna honom, det känns mer på hans nivå. Något vackert att ge honom.
Och vackert blev det, trots bajsfukt på min T-shirt. Yes, mamma Christine sjöng en egen komponerad sång till David från scenen. Under tiden höll jag honom mot bröstet vänd utåt och mitt under sången mullrade det till i brallornas hans. Direkt efter sången var det raka vägen upp till scenen och på alla bilder som togs har jag en stor mörk fläck på magen. En fläck av kondens som trängts genom blöjan, bodyn och byxorna för att landa på min gråa T-shirt. Jag som brukar ha stora problem att bli utfnittrad av människor bara ryckte på axlarna och tänkte istället att jag mycket hellre låter David ha en skön bajsstund när mamma sjunger till honom än att jag ska få bibehålla någon slags heder.
Nåväl, det var under själva barnvälsignelsen som anledningen till det här blogginlägget dök upp.
Christine fick på scenen frågan om varför David heter David och hon förklarade helt sonika varför. Historien om hela anledningen till hans namn sparar jag till en annan gång.
Efteråt under fikat klev en man fram till mig och var illa tvungen att dubbelkolla om Christine verkligen sade det han trodde att hon sade. När jag bekräftat kände han sig mer än manad att skaka min hand.
- Min sons mellannamn är Skywalker så jag vet vad det innebär för dig!
Vi blev kompisar direkt.
Det bästa med Assassin's Creed II...
...glömde jag ju naturligtvis bort att berätta i min lilla recension:
Nja, kanske inte det bäst med spelet. Det kan tyckas vara en självklar funktion, men det gjorde mig väldigt avslappnad efter att ha spelat igenom ettan på låg volym på grund av nyfödd knodd och inte kunnat tyda ens hälften av den medvetet knackliga engelskan som talades i Jerusalem under 1100-talet. Jag fick följa handlingen (som ändå inte var särskilt mycket att hänga i julgranen) på Wikipedia istället.
Assassin's Creed II
Idag släpps Assassin's Creed III i Sverige och det tycker jag vi firar med en skål till Mia och Joseph (som älskar Ezio och allt vad det heter) och en liten recension av nummer två som jag klarade i somras:
Assassin's Creed klarade jag tidigare i år och som jag skrev då visste redan att tvåan skulle vara bättre.
Och det var det. Det var mycket bättre.
A-much a-better than A-ltaïr
Det var inte mycket som hade krävts för Assassin's Creed att bli bra/jättebra, tvåan är beviset på det påståendet. För mig räckte bara med en inledande scen som tog vid direkt där ettan slutade (sådant är jag svag som tusan för - hellooo Back to the Future med omnejd... och Halloween II) och sedan en snabb titt på födseln av seriens nästa protagonist: Ezio Auditore. Och undertexter på det, tusen tack Ubisoft!
Redan där kändes det annorlunda. Att sedan få en trofé mitt i allt, helt utan ansträngning, blir som grädden på moset. Mer om det senare.
Första halvtimmen av Ezios Åsa-Nisse-fasoner var till en början lite oroväckande. Jag menar: Fajtas med granngänget, prata om framtiden och livet på hustak, klättra in genom fönster på andra våningen och sexa upp någon brud, för att sedan morgonen efter jagas ut ur samma fönster av pappan i huset. Det var som Emil i Lönneberga möter Benny Hill. Jag spelade den halvtimmen med lite höjda ögonbryn. Vad var detta?
Jag pustade ut sedan när sveket, avrättningarna och flykten kickade igång allvaret. Handlingen följde sedan en jämn takt där man tillsammans med Ezio får lära sig ett och annat om att vara en lönnmördare. Takten hetsar på en smula mot slutet. Där hade det gärna fått gå lite långsammare, just för att alla karaktärer från hela äventyret slås samman och ska knuffa Ezio mot slutmålet. Men handlingen överlag är bra.
Vad som är bäst är dock alla småsaker som finns att göra överallt. När jag vandrade upp mot villan i Monteriggioni noterade jag direkt att det såg ganska slitet ut. "Tänk om...", tänkte jag. "Tänk om jag långsamt ska rusta upp det här rucklet, det vore ju för fantastiskt". Innan jag hann säga Mi scusi stod jag där mittemot arkitekten och fick välja vad som skulle renoveras och kände mig mer än såld. Jag trodde aldrig det skulle vara så roligt att köpa konstverk, i ett tv-spel! Att all utrustning också gick att bygga på och uppgradera gillade jag också.
Det vävdes in så bra i handlingen, speciellt fjädrarna som man skulle hitta alldeles för många av, överallt. Att det var knutet till mammans återhämtning efter traumat i början, väldigt snyggt. Det gjorde det till en fröjd att fortsätta efter spelets slut och plocka upp alla kvarvarande troféer man missat. På grund av den väl avvägda svårighetsgraden för dessa (egentligen) intetsägande triumfer kändes det riktigt kul att fixa ihop det som var kvar. Och det måste ju finnas någon form av anledning att Assassin's Creed II är det spel som flest spelare världen över har skaffat Platinum i, jag tror det är de anledningarna.
Jag sitter just nu ganska mitt i Assassin's Creed: Brotherhood och gillart. Tvåan eldade på mitt intresse ordentligt och trean är jag numera minst sagt sugen på!
Vad hade kunnat göra tvåan bättre?
- Mer tid lagd på slutet - Som sagt
- Bättre pussel - Subject 16 levererar samma pussel om och om igen. nothankyou.jpg, mer inspirerande pussel nästa gång
BETYG: 4/5
Lite mer Red Dead Redemption
Red Dead Redemption klarade jag förra året och den spelvärlden återbesöker jag mer än gärna igen. Atmosfären är tätare än något annat sandlådespel. Jag har jagat ihop ett gäng troféer i det ursprungliga spelet för att sedan ge mig på expansionen Undead Nightmare:
Här skrivs handlingen och alla karaktärers mål och drivkraft om. Alltså: Den har ingenting med den magnifika huvudhandlingen att göra. Att jämföra de med varandra är orättvist, jämför man det med något plojigt och småkul är det en välgjord och ganska rolig expansion.
Zombieepdemi bryter ut och sätter V:et i Vilda Västern. Herr Marstons familj faller snabbt offer för den och han ger sig iväg för att lösa problemet. Handlingen är över väldigt fort, men (minus slutet som känns väldigt ihopkastat) är den genomarbetad.
Reglerna i spelvärlden skrivs om precis lagom mycket för att det ska kännas värt att betala för och online finns det nya lägen att testa på. Värt.
3/5
Metal Gear 25 år
I mars fyllde min fru 25 år, en milstolpe helt klart.
Och nu i juli samma år fyllde även min absoluta favoritspelserie 25.
Min kärlek till Metal Gear (Solid) är, som de allra flesta kärlekshistorier, en lång historia. Det är något jag skulle kunna ägna mycket, mycket och åter mycket text åt att berätta om. Jag har alltid valt Playstation före Xbox just på grund av Metal Gear (som är ganska så exklusiv för just Playstation), jag har skaffat en Game Boy Color, en GameCube, en PSP, två PS2:or och en PS3 för att kunna spela alla titlar direkt, jag fick agera ut många fantasier under min svensexa då jag fick anta rollen som Solid Snake, jag var även utklädd till honom på mitt skolfoto i trean på gymnasiet och... vad var det min son hette nu igen?
Men mer än så ska vi inte hålla på idag. Nej, istället säger jag grattis till Solid Snake och hoppas på en värdig fortsättning på legenden de kommande åren. Att Platinum Games (före detta Clover Studio, alltså skaparna bakom Viewtiful Joe OCH Ōkami) fått äran att utveckla det kommande Metal Gear Rising gjorde mig alldeles ryckig i kroppen. Ett giftermål som gjort för enbart mig.
Och så vill jag tipsa om en dedikerad hyllningssida på 1up.com (inte .se) där de samlat massvis med skribenter som fått uttrycka sin kärlek, förvirring och kontrovers till Metal Gear i en massa artiklar. Jag har inte hunnit igenom allihop ännu, men kan verkligen tipsa om Patriot Games: America Through the Lens of Metal Gear där spelens stora fokus på politik och maktspel står i fokus.
En annan artikel som känns värd att läsa endast med tanke på sin titel är Mad Men Vs. Metal Gear Solid 3 där två verk som tar plats i samma årtionde jämförs sida vid sida gällande berättarknep och immersion. Väldigt intressant läsning.
Starhawk recenserat
Tom Clancy's Ghost Recon: Future Soldier recenserat
För ett par månader sedan spenderade jag en måndag på ett pressevent som Ubisoft höll i. Jag fick se den välgjorda Alphafilmen som nu släppts lös på Internet och sedan skriva en förhandstitt utifrån mina upplevelser. När spelet nu ska släppas i dagarna fick jag även chansen att recensera det. Och jag fick spela det på både PS3 och Xbox360.
Nästan 1300 ord senare är den färdig och publicerad på FZ.
Annars då? Jag ska springa Stockholm Marathon om en dryg vecka. Blandat med underbar bröllopsyra (både syskon och vänner som har och ska säga ja till varandra) till höger och vänster blir det svårt att låta hjärnan tänka på annat.
Nästan 1300 ord senare är den färdig och publicerad på FZ.
Annars då? Jag ska springa Stockholm Marathon om en dryg vecka. Blandat med underbar bröllopsyra (både syskon och vänner som har och ska säga ja till varandra) till höger och vänster blir det svårt att låta hjärnan tänka på annat.
Prototype 2 recenserat
inFamous eller Prototype, vilket är bättre? Vet faktiskt inte, spelade inget av dem.
inFamous 2 eller Protype 2, vilket är bättre? Jag gav båda spelen samma betyg, men jag skulle säga att Prototype 2 är bättre.
Min recension är nu uppe på FZ.
inFamous 2 eller Protype 2, vilket är bättre? Jag gav båda spelen samma betyg, men jag skulle säga att Prototype 2 är bättre.
Aningen värt.
Min recension är nu uppe på FZ.
Värdig en tår eller två
Det är något extra magiskt med Nintendos maskotar. Dessa odödliga huvudpersoner vars spel förnyas och (oftast) förbättras genom åren. De gamla spelen åldras med värdighet och de nya som släpps kan avnjutas av såval nya com gamla fans.
När vi kom hem från BB efter ett par dagar (tre personer numera, man blir snurrig av bara tanken) så fick nyblivna mamman sova koncentrerat på förmiddagarna. Då klev nämligen jag upp med sonen min och gick in i vardagsrummet. Där och då började jag spela Super Mario Galaxy 2 med ganska hög volym, så vi båda kan ta del av den extraordinära musiken. Detta har vi tillsammans fortsatt göra, någonstans kanske någon musikslinga fastnar, man kan ju hoppas.
Och somnar han så stänger jag ner mitt Wii och spelar Assassin's Creed II istället, på låg volym...
Med tanke på detta fick jag lite lyckogråt i halsen när jag läste den här serien:
Assassin's Creed
Assassin's Creed, spelet med två rumpor i titeln.
Om du inte lyckades luska ut det så var det alltså Assassin's Creed och Metal Gear Solid 2 jag pratade om. Båda de spelen passar perfekt in i samma beskrivning. Anledningen till det inlägget var att jag spelade igenom Assassin's Creed för ett tag sedan.
Och anledningen till den genomspelningen var att de blivande föräldrarna på baking babies hade fått nog av att propsa på mig att börja spela denna stora spelserie. De lämnade helt sonika sitt exemplar av det första spelet i min bokhylla och sade att jag inte fick lämna tillbaka det förrän jag spelat igenom det. Vilket jag alltså har nu.
Jag känner för en plus/minus-lista den här gången, vi kör ba:
+ Hajpen, marknadsföringen och twisten
Hajpen inför Assassin's Creed hade inget tak utan satte hela spelvärlden i trans, samtliga trailers var svinsnygga och hela scifi-twisten hade ingen väntat sig. Det kändes som Metal Gear Solid 2 all over again. Det är inte många spel och fixat något liknande. Lite märkligt att ge spelet ett plus för det men jag gör det ändå.
+ Grafiken
Även fast spelet har några år på nacken så blev jag tagen av hur snyggt spelet fortfarande var. Man måste verkligen ha tappat hakan på releasedagen.
+ Interaktiva cutscenes
Under många tillfällen så stannar spelet upp och fokuserar på någon enstaka händelse. Spelaren kan då antingen bara stå still och låta scenen spelas upp framför en, eller så kan man gå omkring i folkmassan och känna sig som ett rovdjur. Jag gillar det.
- Inga subtitles
Jag letade febrilt i menyerna var man satte igång subtitles. Spelet patchades ju när jag satte igång det första gången, vad är detta! Jag spelade majoriteten av spelet med en liten knodd sovandes på bröstet, så min spelvolym var inte särskilt hög. Detta ledde till att jag snappade upp en bråkdel av handlingen. Och handlingen i Assassin's Creed är ganska central. Stor miss av Ubisoft.
- Repetitionen
De två första timmarna är spelets bästa timmar. Sedan slår repetitionen till som en klibbig gädda på kinden. Det blev riktigt tradigt till slut.
- Stridssystemet
Det är som stridssystemet i Batman: Arkham Asylum, fast skitdåligt.
- Sista bossen
En riktigt bra sista boss kan lämna goda intryck från ett halvdant spel, inte den här gången.
BETYG: 2/5
Så här ligger det till: Jag är övertygad om att min upplevelse av det spel helt styrs av det faktum att jag spelade det flera flera år senare.
Ungefär samtidigt som jag började med detta släpptes Metal Gear Solid HD Collection som innehöll en upphottad utgåva av Metal Gear Solid 2 (MGS2). Nästan alla recensioner jag läst om denna nyutgåva ägnar lite tid åt att smutsa ner MGS2, hur dåligt det åldrats sett till både gameplay och handling. Och ja, jag förstår faktiskt varför folk har problem med det spelet. Men själv så älskar jag det och kommer alltid att göra. För jag spelade det dag 1 (eller faktiskt dag -1, tro det eller ej) och blev helt blown away av hur snyggt, häftigt och allt-igenom megabra det var.
Det var då jag insåg hur mycket MGS2 och Assassin's Creed har gemensamt sett till förväntan, grafisk prestation, PR-trick och dåligt åldrande. Jag förstår att folk dog av hur snyggt, häftigt och allt-igenom megabra Assassin's Creed var, när det kom. Men när jag spelar det idag, utan den wow-känslan, så syns bristerna väldigt tydligt.
Det hjälpte heller inte att veta att tvåan fixade till så många brister (jag läste recensionerna när det kom) och att trean blev utannonserad när jag var halvvägs igenom ettan. Troligtvis mycket bättre spel väntade precis runt kröken ju!
Så är det med det.
Men ändå, som jag längtar efter att spela tvåan!
Om du inte lyckades luska ut det så var det alltså Assassin's Creed och Metal Gear Solid 2 jag pratade om. Båda de spelen passar perfekt in i samma beskrivning. Anledningen till det inlägget var att jag spelade igenom Assassin's Creed för ett tag sedan.
Och anledningen till den genomspelningen var att de blivande föräldrarna på baking babies hade fått nog av att propsa på mig att börja spela denna stora spelserie. De lämnade helt sonika sitt exemplar av det första spelet i min bokhylla och sade att jag inte fick lämna tillbaka det förrän jag spelat igenom det. Vilket jag alltså har nu.
Jag känner för en plus/minus-lista den här gången, vi kör ba:
+ Hajpen, marknadsföringen och twisten
Hajpen inför Assassin's Creed hade inget tak utan satte hela spelvärlden i trans, samtliga trailers var svinsnygga och hela scifi-twisten hade ingen väntat sig. Det kändes som Metal Gear Solid 2 all over again. Det är inte många spel och fixat något liknande. Lite märkligt att ge spelet ett plus för det men jag gör det ändå.
+ Grafiken
Även fast spelet har några år på nacken så blev jag tagen av hur snyggt spelet fortfarande var. Man måste verkligen ha tappat hakan på releasedagen.
+ Interaktiva cutscenes
Under många tillfällen så stannar spelet upp och fokuserar på någon enstaka händelse. Spelaren kan då antingen bara stå still och låta scenen spelas upp framför en, eller så kan man gå omkring i folkmassan och känna sig som ett rovdjur. Jag gillar det.
- Inga subtitles
Jag letade febrilt i menyerna var man satte igång subtitles. Spelet patchades ju när jag satte igång det första gången, vad är detta! Jag spelade majoriteten av spelet med en liten knodd sovandes på bröstet, så min spelvolym var inte särskilt hög. Detta ledde till att jag snappade upp en bråkdel av handlingen. Och handlingen i Assassin's Creed är ganska central. Stor miss av Ubisoft.
- Repetitionen
De två första timmarna är spelets bästa timmar. Sedan slår repetitionen till som en klibbig gädda på kinden. Det blev riktigt tradigt till slut.
- Stridssystemet
Det är som stridssystemet i Batman: Arkham Asylum, fast skitdåligt.
- Sista bossen
En riktigt bra sista boss kan lämna goda intryck från ett halvdant spel, inte den här gången.
BETYG: 2/5
Så här ligger det till: Jag är övertygad om att min upplevelse av det spel helt styrs av det faktum att jag spelade det flera flera år senare.
Ungefär samtidigt som jag började med detta släpptes Metal Gear Solid HD Collection som innehöll en upphottad utgåva av Metal Gear Solid 2 (MGS2). Nästan alla recensioner jag läst om denna nyutgåva ägnar lite tid åt att smutsa ner MGS2, hur dåligt det åldrats sett till både gameplay och handling. Och ja, jag förstår faktiskt varför folk har problem med det spelet. Men själv så älskar jag det och kommer alltid att göra. För jag spelade det dag 1 (eller faktiskt dag -1, tro det eller ej) och blev helt blown away av hur snyggt, häftigt och allt-igenom megabra det var.
Det var då jag insåg hur mycket MGS2 och Assassin's Creed har gemensamt sett till förväntan, grafisk prestation, PR-trick och dåligt åldrande. Jag förstår att folk dog av hur snyggt, häftigt och allt-igenom megabra Assassin's Creed var, när det kom. Men när jag spelar det idag, utan den wow-känslan, så syns bristerna väldigt tydligt.
Det hjälpte heller inte att veta att tvåan fixade till så många brister (jag läste recensionerna när det kom) och att trean blev utannonserad när jag var halvvägs igenom ettan. Troligtvis mycket bättre spel väntade precis runt kröken ju!
Så är det med det.
Men ändå, som jag längtar efter att spela tvåan!
