Det är något extra magiskt med Nintendos maskotar. Dessa odödliga huvudpersoner vars spel förnyas och (oftast) förbättras genom åren. De gamla spelen åldras med värdighet och de nya som släpps kan avnjutas av såval nya com gamla fans.

När vi kom hem från BB efter ett par dagar (tre personer numera, man blir snurrig av bara tanken) så fick nyblivna mamman sova koncentrerat på förmiddagarna. Då klev nämligen jag upp med sonen min och gick in i vardagsrummet. Där och då började jag spela Super Mario Galaxy 2 med ganska hög volym, så vi båda kan ta del av den extraordinära musiken. Detta har vi tillsammans fortsatt göra, någonstans kanske någon musikslinga fastnar, man kan ju hoppas.

Och somnar han så stänger jag ner mitt Wii och spelar Assassin's Creed II istället, på låg volym...

Med tanke på detta fick jag lite lyckogråt i halsen när jag läste den här serien: