Jag var tjänstledig från jobbet i måndags. Efter en härlig lyxfrukost på Wayne's Coffee vid Odenplan så klev jag in på Inferno Online precis intill för mitt andra pressevent någonsin, för Ubisoft den här gången också.

Det var det nya Ghost Recon: Future Soldier och dess co-oplägen som visades upp. Läs min förhandstitt på FZ!

Det var en gång en konsolgeneration.

Grafiken var het, ljudet var maffigt och lagringsmöjligheterna större, men spelvärlden väntade fortfarande på den där kioskvältaren. Du vet kioskvältaren som tog grafiken in i nästa generation på riktigt. Ett spel som känns som framtiden. Ett spel som får andra utvecklare att skärpa till sig och jobba hårdare.

Och mycket riktigt så var det helt plötsligt på väg. Hajptåget var i rörelse.

Det var ett spel som handlade om smygande och smygdödande, att hellre hålla sig utanför stider eftersom fienden var många fler än vad du är. Handlingen var central och kretsade mycket kring DNA och vad det för med sig. Alla trailers som släpptes var sådär snuskigt välgjorda och snygga som tusan, spelvärlden var mer än redo för den här kioskvältaren!

På dagen D fick dock alla som köpte spelet sig en kallsup. Personen man trodde sig skulle få styra var inte den enda huvudpersonen. Man blev även tvungen att styra någon helt annan person vid en annan tid. Oavsett om man gillade den twisten eller inte så blev alla fullständigt överraskade och alla hade sedan en åsikt om det.

Men riktigt bra var det ändå. Riktigt riktigt bra. Om man spelade spelet när det var nytt det vill säga, men jag kommer till det.

Såhär i efterhand är det intressant att se tillbaka på dessa två spel som passar in i beskrivningen ovan. För det var inte förrän uppföljaren till båda spelen (som kom ungefär tre år senare) släpptes som spelsagan hittade sitt sanna jag, trots att en tredje spelbar karaktär introducerades. Den uppföljaren har enligt majoriteten åldrats flera gånger bättre.

Åsikten om ifall föregångaren eller uppföljaren är den bästa beror helt på om man spelade föregångaren när det var nytt eller inte. Jag klarade ett av dessa spel när det var helt nytt och ett när det var fem år gammalt, ett älskar jag och ett är jag ganska besviken på. Det tror jag har mycket att göra med kraften i nyhetens behag. Riktigt snygg grafik kan blända vem som helst och det är precis det jag är, bländad.

Men min fråga till dig blir då; vilka två spel tänker jag på?

Cem, den här borde du kunna knäcka...

Lucas, det här är till dig!

Det sägs ofta att Nintendo ligger bakom den största målgruppen i spelvärlden, nämligen casual gamers. På grund av deras Wii, som kom 2006, ville alla (inklusive mig själv) helt plötsligt ställa sig framför TV:n och vifta som galningar. Jag spelade tennis och golf tillsammans med mina föräldrar, pensionärer bowlade på ålderdomshemmen och små, små barn fattade grejen också (såklart).

Casual gaming blev ett begrepp och sådana som jag var såklart tvungna att höja sig över det, ur det föddes begreppet hardcore gaming. Larvigt och elitistiskt? Det stämmer alldeles utmärkt.

Att casual gamers blev en kraft att räkna med märks på responsen från konkurrenterna Microsoft och Sony som också ville vara med och bada i pengar. Sonys Move och Microsofts Kinects gemensamma nämnare är rörelsekänslighet, alltså att spelaren står framför TV:n och viftar på lemmarna för att spela spelet.

Spelvärlden översvämmades då med partyspel av låg kvalitet. Ju fler minispel de innehöll desto bättre. Jag kliade huvudet över försäljningssiffrorna på sådana spel, som övergick allt förstånd. Men casual gaming var här för att stanna och köpte spel i mängder. Även om spelet såg ut så här:

Det kan tyckas att min klagan över att spel av den här typen finns är bakåtsträvande. Att casual gaming är här för att stanna och det gäller för mig att omfamna det faktumet.

Att spel som underhållningsmedium växer och blir en accepterad del av samhället glädjer mig. Men vad som inte hade tänkts ut är hur casual gamer konsumerar. Problemet är lojalitet mot produkten, vilket saknas helt och hållet i det här fallet. En casual gamer styrs helt och hållet av trender i världen. I slutändan blir de en opålitlig kraft.

Lagom till denna uppenbarelse ställde sig mobil- och browserspelen (mestadels Facebookspel) i rampljuset. Här kunde spelupplevelserna vara korta, direkta, enkla, snyggt presenterade och extremt (jag menar det, extremt) belönande helt utan risktagande. Med några enkla knapptryck, en kostnad på ungefär 7 kronor (ibland ingen) så har man ögonblicket senare en ny upplevelse på sin mobil. Ännu enklare på Facebook där man med några klick på musen kan testa på ändlösa mängder spel.

Nintendo Wii är på nedgång, succén är förbi. En sådan hostile takeover av alla medvetanden som Wii var under en viss tid kommer inte kunna återupprepas. Nej, framtiden för casual gaming finns i din mobil och är troligtvis redan inbakat i ditt sociala nätverk på nätet. Spel som FarmVille sätter miljontals människor i trans, politiker får sparken för att spela det för mycket, en film baserat på det ryktas vara i görningen och Zynga, utvecklaren bakom spelet, blir spelvärldens nya Activision och demoniseras av spelare världen över. Mycket av den ondskefulla bilden har målats upp av den här trendiga spelgenren just nu.

FarmVille är i min värld ansiktet av den här nya typen av spel. För tro mig, det finns mycket bra, innovativt och spännande att ta del av på mobilspelsmarknaden. Men jag är här idag för att prata om spel som FarmVille, spel som jag idag kallar fulspel. Gulliga simulatorspel där man ska köpa, sälja, köpa sälja för att kunna bygga större och större för att sedan köpa, sälja, köpa sälja för att sedan bygga större och större etc. etc.

Grundreceptet för ett lyckat "fulspel" (som vi kallar dem från och med nu) är följande:

• Bara belöningar, inga straff
• Sömlöst integrerat i ditt sociala nätverk
• En prislapp på <10kr... (trodde du ja!)

Fulspel som dessa finns överallt, är svårt beroendeframkallande och jag funderade länge på hur jag skulle pröva på det utan att behöva hänga ut mig själv framför alla "vänner" på Facebook. Jag fixar att berätta för alla att jag lyssnar på Limp Bizkit på Spotify flera gånger i veckan, men FarmVille? Aldrig i livet.

 

Och det är det som är grejen. Fulspel som dessa nästlar sig in på Facebook och skriker om saker och ting jag har för mig i tid och otid. Tyvärr är det också anledningen till varför det är så populärt; man delar sin upplevelse med sina vänner, man hjälper varandra och skryter för varandra.

 

FarmVille blev det alltså inte, men jag var ju tvungen att prova på något form av fulspel. Så det fick bli årets iPhonespel 2011 Tiny Towers:

 

Ser du vilken film det är på filmpostern på Godismonstret?

Här gäller det att köpa, sälja, köpa, sälja för sedan bygga högre och högre... Ja, samma sak alltså.

 

Efter att ha spelat det ett par månader har jag kommit fram till två enskilt största problemen med spel som dessa:

 

1. Affärsmodellen som skjuter sig själv i foten

Tiny Towers är gratis, hela spelupplevelsen finns tillgänglig för noll kronor. Istället erbjuds man att köpa spelets alternativa valuta för riktiga pengar. Den alternativa valutan, så kallade Tower Bux, används endast till att skynda på saker och ting. Man köper alltså tid i själva spelet, eller rättare sagt: Man köper tid ifrån spelet. Då blir jag väldigt tveksam till hur man ska ställa sig till underhållningen i spelet. För hur kul vill man som utvecklare egentligen göra sitt spel när man samtidigt vill uppmuntra sina spelare att betala pengar för att slippa spela det? I längden måste spelupplevelsen bli lidande. På tal om det...

 

2. Det är ett jobb att spela

Att spela Tiny Towers är som att arbeta. Det pågår hela tiden, byggnaden sover aldrig och mina små bitizens vill köpa saker hela tiden. Det är heller aldrig något nytt som händer, tornet blir bara högre och högre, samtidigt som varje våning blir dyrare och dyrare. Men ändå så fortsätter jag spela det.

 

Vissa dagar blir jag nästan lite äcklad av tanken att sätta igång Tiny Towers. Sedan får jag någon boost av inspiriation och spelar det glatt någon dag, för att sedan stå helt likgiltig inför mitt torn. Alltså, som ett arbete.

 

Och spel ska inte vara som att arbeta, spel ska vara en avkoppling från sådana sysslor. Spel ska ge mig chansen att göra saker jag annars inte gör. Det gör inte fulspel som detta. Där gäller det istället att utföra repetetiva sysslor, spara pengar, köpa saker, expandera och repetera. Som ett jobb.

 

-

 

Av en rolig händelse så släppte Zynga ett spel vid namn Dream Heights till iPhone för någon vecka sedan. Och det är exakt som Tiny Towers. Så pass likt att Nimblebit (Tiny Towers utvecklare) offentligt gick ut med ett förlöjligande uttalande komplett med bilder och text om plagiatet som Dream Heights gör sig skyldigt till. Man måste ju älska varje underdog som går på denna jord.

 

Jag har inget bra slut på den här texten (som nu känns lite förvirrad i sitt upplägg), men jag har åtminstone förklarat att jag inte gillar en särskild del av mobilspelmarknaden. Och... vi lämnar det där. Jag såg nu också en rapport om att Facebookspelandet minskade under 2011, kanske är det mobilspelen som kommer få övertaget?

 

Jag ska förresten ta och försöka ta bort Tiny Towers från min mobil, så kanske jag plockar upp Final Fantasy II igen.

Som många av er redan vet var jag i Paris för ett par veckor sedan. Med min son David bara ett par dagar gammal fick jag erbjudandet att åka dit för att ta del av ett pressevent. Det var såklart väldigt spännande att åka till ett annat land (som jag aldrig tidigare varit i) i egenskap av skribent, men att åka från min son som då skulle vara 18 dagar gammal? Fast när det blev klart att det inte handlade om någon övernattning så bestämde sig jag och min fru. Från BB tackade jag ja.

Spelet jag fick titta på har nu fått en förhandstitt skriven av mig. Kila över till FZ och spana in!

Bloggen är på paus på grund av tillskott i familjen. Istället för bloggande, jobb och socialt umgänge blir det undervisning i blöjbyte (har aldrig gjort sådant förut) och förvirrade mat- och sovrutiner, allt på grund av en ny liten människa jag är så nykär i att det sprudlar i hela kroppen.

Troligtvis är bloggen på benen igen någon gång under nästa vecka.

Men det är inte det jag har kommit för att prata om idag! Med min lilla bebis på bröstet har jag suttit och spelat NeverDead på låg volym. Bebis på bröstet var underbart, NeverDead... not so much. Men det var åtminstone första gången jag fick chansen att prata om Monty Python i en av mina recensioner!

Min recension är nu uppe på FZ.

För ungefär tio år sedan var jag i Kista på pluggdag med en klasskompis som bodde där. Jag gick på Mobila Gymnasiet och hade inte skoldagar varje dag. I slutet av pluggdagen började vi prata om Grand Theft Auto och hur grymma de två första spelen är.

"Men har du köpt trean ännu?" sa min klasskompis helt vardaglig.

Jag rös i hela kroppen. Fanns det en trea? Jag trodde honom inte, inte alls. Men han envisades med att säga at han sett det inne i Kista Gallerian, att man kunde köpa det.

När jag väl gick därifrån så var jag tvungen att få det bekräftat. Kan det verkligen ha släppts ett nytt GTA utan att jag hade en aning om det? Jag gick in i närmsta elektronikaffär som var någon pytteliten privatägd grotta. Och där stod det; på en hylla, helt ovetandes om vilken klassiker det skulle komma att bli. Jag var tvungen att köpa det, illa tvungen, trots att det kostade 699 kronor.

Väl hem och framför min Playstation 2 fick jag kraftiga och spontana skrattattacker bara någon minut in i spelet. Jag hade aldrig sett något liknande, GTA III skrev spelhistoria. Vänner och bekanta valfärdade till mitt vardagsrum för att se underverket, en del gick och köpte sin egna Playstation 2 efter att ha sett det. Sådan effekt hade det på människor. ALLA ville ha det.

Det var garanterat sista gången som ett nytt GTA kunde släppas under radarn.

Tio år senare köper jag det för 38 kronor till min mobiltelefon. Min recension av det är nu uppe på FZ.

Och God Jul på er!

Nu i helgen klarade jag och min fru tredje delen i vad som nu kan ses som en utsökt trilogi.

Att toppa del två ansågs omöjligt i förhand, sedan kom trean för drygt en månad sedan och superlativen haglade tätt från höger och vänster. Hajpen började växa och lade sig sedan som en pulserande värme bakom mina öron, snart var det dags! Både jag och min fru var riktigt sugna.

Mass Effect är spelvärldens svar på Star Wars, Metal Gear Solid är Flykten från New York och Skyrim är Conan the Barbarian (två stycken ganska oseriösa exempel där); men den mest uppenbara liknelsen att göra i spelvärlden/filmvärlden är Uncharted och hur pass mycket Indiana Jones de spelen är.

En ständig ungkarl på jakt efter gamla reliker och artefakter världen över. Enkel pussellösning i gravar och uråldriga ruiner för att sedan bli förrådd/lurad på skatterna av någon enkelt ihopskriven skurk. När sedan skiten träffar fläkten så blir spelaren/tittaren serverad ett smörgåsbord av underhållande actionscener där huvudpersonen har sådant megaflax och höga antal nära-döden-upplevelser att man nästan måste skratta rakt ut för att det är så underhållande.

Mystik finns där, släng in humor, lite romantik och toppa av med ett släng övernaturligt så är jämförelsen komplett.

Uncharted 3 saknar varken humor, romantik eller spektakulära actionscener. Vad som saknas är substans, något som hänger kvar efteråt. Jag märkte det inte förrän jag var klar med spelet, men handlingen fick aldrig slå igenom ordentligt. Slutet var verkligen hastigt och lustigt, ingen större genomtanke eller finess (något som spelet hade haft ända fram till dess). Och någon form av dramaturgisk hängande tråd eller mystiskt frågetecken bjöds det heller inte på.

Missförstå mig rätt, det är lite av ett underverk som åkattraktion. Men karaktärerna får aldrig riktigt spela ut helt och hållet, det känns som att de viktigaste karaktärsutvecklingarna sker mellan spelen, aldrig under själva spelens gång.

Låter det fortfarande som att jag pratar om en film? Det är möjligt, det är nämligen precis vad Uncharted är; en suverän cinematisk upplevelse som slår allt annat i spelvärlden. Som trilogi är den helt underbar, som del tre är den fortfarande väldigt bra. I jämförelse med tvåan är den inte riktigt lika bra.

BETYG: 4/5

(God of War är väl den trilogi som kommer närmast Uncharteds strålglans. Där har vi också en helt fantastisk cinematisk trilogi. Stort plus till sluten i spelen öppnar upp för funderingar och spekuleringar. Något som Uncharted definitivt kan lära av.)

Kampanjen avklarad i co-op och multiplayer spelat i kanske... 20 timmar? Tvåan spelade jag väldigt mycket under mitt sommarlov 2009, så jag kände mig redan varm i kläderna när jag satte igång.

Jag gillar Killzone som serie väldigt mycket. Handlingen är solid, minus många av de goda karaktärerna som antingen är tråkiga eller skitstörande (läs längre ner). Ljud och grafik är i toppklass. Stridernas tyngd är bäst i genren, science fiction-delen av spelet tar aldrig över och blir något mumbo-jumbo. Sedan är det coolt att Stockholm nämns i just det här spelet i serien (likt Metal Gear Solid får spelet ett litet plus i kanten av den notisen).

Men ändå har Killzone fått utstå massiv kritik till och från genom hela dess livstid. Att lansera en serie som en Halo-dödare är såklart att lägga sig i underläge direkt och ska jag vara helt ärlig är det första spelet inte särskilt bra. Tvåan fick sin beskärda del Internet rage innan det ens hade släppts. Det var när första trailern till spelet visade sig vara förrenderad. Ja, det var väl ganska billigt där och då. Men tittar man på slutprodukten förstår man också hur nära de kom den första visionen. Crap vad snyggt Killzone 2 var när det släpptes, och fortfarande är för den delen. Det kanske är därför som Gametrailers har den trailern på 18:e plats på topp 100 bästa trailers någonsin.

Fast sedan när det släpptes kritiserades det för att vara för brunt, som så många andra spel i den här generationen också fått kritik för. Men planeten Helghan är brun, det är aska. Bilden av planeten var rättvis och spelet var riktigt rått, riktigt bra. Den enda riktigt rättvisa kritiken som det fick var att co-op saknades.

Men när nu Killzone 3 släpptes tidigare i år var kritiken vänd åt andra hållet istället. Då var det helt plötsligt för påverkat av Call of Duty med sina plötsliga miljöombyten och varierade krigssituationer. Det är inte lätt att vara Killzone. Men vad tycker jag då?

Multiplayer i både tvåan och trean känns likvärdig, tvåan får väl extrapoäng då den var banbrytande för sin tid. Men ställer jag kampanjerna bredvid varandra så är tvåans kampanj helt klart bättre. Det enda pluspoänget som trean kan få är att den nu går att spela tillsammans med en vän (men bara offline).

Tvåan känns helt enkelt mer kompromisslöst. De hade sin vision av hur ett krig skulle se ut på Helghan och de följde den visionen till fullo. Sådant kan jag verkligen uppskatta. För när jag sitter med trean känns det mesta så hastigt, vissa banor upplevs som nästintill larviga. En annan vattendelare är hur tvåan nästan saknar tutorials helt och hållet medans trean har en långtråkig skjutbana, ett designval som känns ungefär lika fräscht som kaviar.

Sedan föll Killzone 3 offer för Sonys tappra försök att arbeta in två gimmicks de tror på så mycket; nämligen 3D och rörelsekänsliga kontroller. Kolla bara på omslaget ovan. Det är så uppenbart att Sony inte bara vill sälja in dessa prylar hos barnen och förfestande partymänniskor, utan också hos de inbitna spelarna. Och då var väl Killzone det bästa alternativet att kontaminera med dessa styggelser?

Till sist; Killzone 3 är bra men inte lika bra som tvåan. Jag håller ändå tummarna för en framgångsrik framtid för den här serien.

BETYG: 3/5

Rolig trivia: Ända sedan första Killzone har karaktären Rico varit en sidekick till huvudpersonen. Det tråkiga med det är att Rico är en stridspitt, mansgris och idiot. Hans dominanta stämma och fjantkaxiga uttalanden är bland det sämsta i hela serien.

Jag har jobbat tillsammans med killen som gav sitt ansikte till Rico. Han var såklart supertrevlig och till sättet en  en rak motsats till Rico. Han gav även sitt ansikte till en karaktär i spelet Terminator: Salvation. Så, då vet ni det.

Den 11 december 1998 är ett viktigt datum. Då släpptes The Legend of Zelda: Ocarina of Time i Europa.

Min storebror jobbade/praktiserade då på Passagen och varje dag efter jobbet gick han in på Åhléns spelavdelning för att se om det hade släppts. Men på dagen D, den elfte (eller kan det varit den artonde? En fredag i december var i alla fall), fick han tag på det och kom hem till en ovetandes lillebror som hade väntat i år och dagar.

Han bad mig komma ut till utbyggnaden (ja, vi hade en del av huset som kallades så. Tänk ett vardagsrum för barnen typ) för han hade något att visa mig. Jag kom ut dit och han sa åt mig att titta runt. När jag såg spelet i mitt Nintendo 64 ropade jag ut. Ett av de mest magiska spelögonblicken jag haft, utan att överdriva. De kommande timmarna var extas, fullkomlig extas.

Nintendo satte reglerna för hur ett tredimensionellt äventyr ska designas och, framför allt, styras. Lock-on-tekniken hade aldrig sett förut och det kändes direkt helt självklart.

När det släpptes hade jag inte sett något som helst rörligt från spelet, ingen trailer, ingen utvecklardagbok, ingenting! Det första jag använde Internet till var att söka efter bilder på det här spelet. Då fick jag se fyra-fem bilder, that's it.

Det var tretton år sedan, tillräckligt lång tid för att ha glömt bort mycket och bli sugen att spela det igen. Men den här gången den extra svåra versionen som släpptes med specialutgåvan Windwaker 2003, nämligen Master's Quest!

Knappa tiotalet fredagskvällar senare i goda vänners lag är vi klara med det! Vi var mellan 3 och 8 personer varje gång Det var verkligen ett kärt återseende. Master's Quest har exakt samma handling och miljöer. De stora ändringarna märks i forten, där pusslena är mycket svårare och fienderna många fler. Plus att skärmuppdateringen är något bättre.

Grejen är den också att nu var det ju så länge sedan jag klarade originalet att utmaningarna blir dubbla; det från originalet och allt nytt i Master's Quest. Många nya pussel kräver helt absurda lösningar, i vissa fall att det känns som att man ska bugga sönder spelet för att komma vidare. Objekt hänger fritt i luften, facklor leviterar ett par meter upp, kristaller ligger gömda bakom kistor och mycket annat. Realismen får stå över den här gången, blir pusslena svårare av detta så får det bli så. Ingen leveldesign från Portal så långt ögat når.

Billigt? Ja. Roligt? Ja, faktiskt. När vi var så många och kunde hjälpa till så blev det ändå roligt. Vi kunde skratta åt vissa sjuka lösningar. Handen på hjärtat, vi kollade inte upp någon lösning på Internet en enda gång.
Fienderna skadade även dubbelt så mycket så där blev det också mer att göra.

Det är inget nytt material som gjorts, istället är det existerande objekt som kastats om. Det mest nämnbara är inuti Jabu Jabu belly där alla knappar blivit utbytta till kossor.

En kulturgärning som följde med på köpet var att min fru fick uppleva (nästan) hela spelet. Hon fick ju faktiskt originalet samma jul som jag fick det för första gången. Men i det hushållet var spelet inte lika efterlängtat, eller inte efterlängtat alls rättare sagt. Jag tror det följde med i all hast när pappan i hushållet köpte konsolen, men istället blev det Mario Kart 64 som blev det älskade spelet där.

Summerat blev hela upplevelsen riktigt rolig. Nostalgin, gemeskapen, godiset, pusslena och musiken. En varm rekommendation!

Finurliga ordvitsar åsido.

Ett annorlunda jobb för FZ blev färdigt precis. Jag och redaktören Tomas har sammanfattat rykten om Microsofts nästa konsol. För er som inte är insatta: Det pratas sjukt mycket om nästa generations spelkonsoler just nu, inte minst Microsofts nästa maskin, uppföljaren till Xbox 360. Döper de den till Xbox 720 är de dumma i huvudet. Min lillasyster tyckte redan 2006 att Xbox 360 var ett puckat namn. Och tänker man efter så är det just det. Puckat.

Själv äger jag ingen Xbox 360 och är inte intresserad av att göra det heller. Jag ser till att spela dess exklusiviteter med generösa vänner som äger den istället. Och uppföljaren? Inte särskilt intresserad heller. Men spelvärldens nästa steg är spännande att spekulera kring.

Artikeln/nyheten är nu uppe på FZ.

Spelvintern fortsätter!

Det är både roligt och tråkig att recensera halvdana spel. Roligt för att under tiden jag sitter och spelar så slipar jag på roliga formuleringar på alla irritationsmoment i spelet.

Tråkigt för att det är tråkigt.

Jag skulle dock inte ha något emot att spela igenom det här spelet med två vänner. Jag vet bara inte hur jag skulle övertala dem att lägga pengar på det.

Min recension är nu uppe på FZ.

På ett ögonblick spelar inte troféer, patchar, multiplayer, co-op eller facebookintegrering någon roll längre. Zeldaspelen handlar om utforskning, äventyr och ren spelglädje.

Skyward Sword väcker känslor inom som inget spel fått mig att känna på väldigt länge. Jag älskar det. Ta reda på om du har barnasinnet kvar och skaffa det du också.

bam.

Min recension är nu uppe på hype.

Min andra recension för FZ blev det här spelet. GTA-klonen som blivit bättre med åren. På vissa punkter ligger den till och med före GTA.

Vad är Saints Row mer än det? Våld, låga skämt och lättklädda damer. Yup, så kan vi sammanfatta den spelserien.

Min recension är nu uppe på FZ.

Vi är mitt uppe i den fetaste spelhösten/vintern sedan... ja, har den varit större någonsin tidigare?

Battlefield 3, Modern Warfare 3, Dark Souls, Batman: Arkham City, Assassin's Creed: Revelations, Mario Kart 7, Super Mario 3D Land, Skyrim och Gears of War 3 är alla mer eller mindre sjukt efterlängtade titlar som släpps oktober, november eller december i år.

Men i min värld slår inget av dem The Legend of Zelda: Skyward Sword. Det första ordentliga Zeldaäventyret exklusivt för Wii, fem år efter vi fick Twilight Princess. Ett nytt Zelda är gåshud, mys, nostalgi, äventyr och spänning tillsammans i en härlig soppa.

Jag lyckades lägga vantarna på det ute i Hallonbergen igår eftermiddag. Tågresan hem kunde inte gått långsammare (kändes det som). Under middagen med min fru kände jag mig nästan 20 år yngre, jag satt till slut och stampade med fötterna för jag ville gå från bordet och spela Zelda för allt jag var värd.

Och nu är jag drygt tre timmar in i spelet. Det är fantastiskt. Wii Motion Plus utökar upplevelsen helt klart. Det är den här rörelsekänsligheten vi alla trodde skulle finnas i Twilight Princess.

Recension kommer senare i veckan.

Det är svårt att sätta betyg på ett roligt spel som är ganska så trasigt. Men är det något ett spel måste vara så är det stabilt. Och det är inte det här spelet.

Min recension är nu uppe.

(Frågan är om jag ska fortsätta länka till mina recensioner nu när det troligtvis blir mer och mer sådant? Ja, det ska jag faktiskt göra. Det är min blogg.)

Jag var en av dem som pep av förtjusning när Yoshi's Island DS blev tillkännagivet (...eller announcat). Det släpptes 2006 men jag spelade det inte förrän i år. Jag ägde faktiskt ingen DS förrän februari 2010, jag skyller lite på det. Vad jag vill förmedla är att jag hade sett väldigt mycket fram att spela det här. För att fullt förklara mina känslor för denna uppföljare så måste jag berätta lite om föregångaren.

Det första Yoshi's Island släpptes 1995, under Super Nintendos sista ärofyllda år och i mina ögon står det för allt som är bra med Nintendo. Super Mario World släpptes tillsammans med Super Nintendo och fulländade plattformsformulan för evigt (känns det som ibland). Det är nog inget spel i samma genre som kan mätas sig med Super Mario World än idag, typ 20 år senare. Och vad gör Nintendo då för att följa upp detta? De lät perfektionen i Super Mario World tala för sig själv. Istället för att sedan göra en enkel uppföljare med ett par nyheter och samma grundstomme så släppte de Super Mario World 2: Yoshi's Island.


(Okej, Super Mario World 2 lades till på de Amerikanska och Europeiska utgåvorna av spelet, så den titeln var kanske inte tänkt från början. Men det förändrar inte faktumet att i Europa heter spelet just så.)

Helt ny grafisk stil, helt nya miljöer, helt ny musik, helt nya kontrollmetoder, ingen världskarta, ingen Peach. Man fick heller inte spela som Mario och Luigi längre, istället var det Yoshi som var huvudpersonen. Nintendo förstod helt och fullt att om de skulle göra en uppföljare till Super Mario World så behövde de skriva om de flesta reglerna för det spelet, annars skulle det garanterat ändå bli sämre än sin föregångare.

Och med facit i hand kan Yoshi's Island mycket väl var den bästa tvåan i spelhistorien. För det är nästan lika perfekt som Super Mario World.

Sedan, 1998, släpptes Yoshi's Story till Nintendo 64. Och det skruvade upp gulligheten, plastlukten och sötsliskigheten till max. Sedan fick svårighetsgraden kräla på marken med all annan smuts. Det var ett riktigt dåligt spel som går att klara på 20 minuter, på första försöket.

2006 släpptes då Yoshi's Island DS till Nintendo DS och jag blev lycklig. Men nu när jag spelat igenom det är jag inte fullt lika lycklig längre.


För det här är en uppföljare efter formel 1A. Samma grej fast med lite fler features. Eller hur mycket features då egentligen? Med handen på hjärtat visste jag inte att det var ett helt nytt spel förrän jag kom till andra världen och baby Peach och baby DK introducerades. Jag spelade hela första världen med en sådan massiv känsla av deja vú i kroppen att hjärnan snurrade. Att det har precis samma boss som första spelet hjälpte inte till direkt.

Men egentligen, ska det här ses som en uppföljare? Spelet tror säkert att bokstäverna DS räcker för att det ska vara ett fantastiskt spel, för då står det tillräckligt nära originalet i namnväg att dess strålglans fläckar av sig.


Att behöva byta bäbisar på Yoshi's rygg i tid och otid var aldrig särskilt spännande. Eftersom det bara kunde bytas bäbisar vid vissa fasta punkter bestämdes det ändå av spelet hur jag skulle spela. Och att ha cutscenes med fåordig dialog var ett märkligt val. De hade gärna fått göra det, men det här utförande var så smalt och intetsägande att jag aldrig lyckades koppla till det. Bossarna var löjligt enkla och långt ifrån samma kaliber som de kreativa bossarna från föregångaren. (Men den jämförelsen kan ni se förbi, för det är ganska orättvist att jämföras med ett spel som har det högsta genomsnittet av bra bossar rakt igenom.)

Jag vill naturligtvis inte se förbi spelets styrkor, men de styrkorna fanns redan där 1995. Grafiken är underbar (dock inte lika tekniskt imponerande på 2000-talet) och sagobokstemat är väldigt tilltalande. Musiken görs fortfarande av Koji Kondo, 'nuff said.

Men i slutet tappade jag intresset nästan helt och hållet. Sista bossen var inte ens den någon höjdare. Det är nödvändigtvis inte särskilt dåligt, men Yoshi's Island DS visade sig vara det mesta som är tråkigt med uppföljare.

Har du inte spelat originalet Yoshi's Island och äger bara en Nintendo DS; lätt värt! Annars inte.

BETYG: 2,5/5

Jag såg King of Kong häromdagen. Den var riktigt bra. Och intressant.

En underdog (som vi alla såklart behöver älska) mot världens fulaste frisyr. En blodigt seriös tävling om världsrekordet i Donkey Kong. De är så vansinnesvassa båda två att det egentligen handlar om vem som kan samla ihop mest poäng innan spelets oundvikliga kill screen.

I mina ögon hamnade rivaliteten mellan dessa människor i skymundan när birollerna tar plats framför kameran. Det är deras brinnande passion som jag blev mest fascinerad av. De blir alldeles till sig vid blotta tanken av en duell mellan de bästa Donkey Kong-spelarna i världen. De går omkring i en arkadhall och tipsar spelarna om att någon håller på och närmar sig en kill screen.

Jag fick nästan lite darrig läpp av dessa människor som representerade världens största arkadspelcommunity. Det var lätt för mig att identifiera mig med dem. De älskar det de håller på med och idoliserar gärna, precis som vilken människogrupp som helst.

Dokumentären tar sig tid att förklara spelets regler och ramar, samt lägger ut fakta om Twin Galaxies. Det gör filmen mer underhållande och lättillgänglig. Och kampen om världsrekordet pågår än idag. 1090400 poäng är det nuvarande rekordet, som hålls av någon med namnet Hank.

När jag ändå är inne på tävlingsspelande kan jag passa på att berätta lite om det tävlingsspelande jag tagit del av:

Den första september 2001 var första och hittills enda gången jag köpte en konsol samma dag den släpptes på marknaden. Det var Sony som släppte Playstation Portable (PSP) i Europa. Jag köpte maskinen främst för att Metal Gear-serien skulle få titlar till den konsolen. Det var på den tiden jag köpte konsoler när det släpptes unika Metal Gear-titlar till dem. Metal Gear Ac!d, som det hette, visade sig senare vara en ytterst medelmåttig spinoff som inte har något med huvudserien att göra (uppföljaren var betydligt bättre).

Nej, istället visade det sig att det vara det andra spelet jag köpte tillsammans med konsolen som jag skulle bli förälskad i. Det var pusselspelet Lumines.


Lumines har mycket gemensamt med Tetris, alltså att man ska arrangera fallande pusselbitar i vissa mönster för att radera dem. Men Lumines kanske bättre beskrivs som ett Tetris on hallucinogenic drugs. Det får fingrarna att rycka, ögonen att blöda och hjärnan att smälta.

Jag spelade det så mycket att jag tyckte det var dags att bevisa mig. För vad gör det att ta rekord när det inte går att skryta med det efteråt? Jag hittade en hemsida som registrerade rekorden för Lumines. Tyvärr var man tvungen att chippa sin PSP för att sedan installera ett otillåtet program som såg till att alla rekorden var legitima. Konstigt, men det var så det funkade.

Det hade jag ingen lust med, så jag tävlade själv, inofficiellt, mot rekorden på den sidan. Den vintern var det lite drygt 30 personer världen över som hade registrerat maxpoängen 999.999 på den hemsidan. Och jag bestämde mig för att bli en av dem.

Och den kvällen jag till slut lyckades med det blev det nästan en andaktsfull stämning. Det kändes kungligt på något sätt. Jag och min vän Jonathan satt i min säng i mitt pojkrum och spelade på varsin PSP. När jag sedan hamnade över 900.000 (vilket jag aldrig hade gjort förut) så pausade jag, tog ett djupt andetag och sa till honom att jag skulle spela sista biten i rummet bredvid, för maximal koncentration.

När jag kom in igen hade jag fixat det och vi möttes i en kram. Det låter kanske fånigt i efterhand, men där och då var det väldigt stort. Just då kändes det som att jag var del av en ytterst liten grupp eliter. Så var säkert inte fallet då det nog var många som maxat ut Lumines vid det laget.

Vi gick ut i köket och berättade för mamma vad som hade hänt, hon log mot oss med kunde egentligen inte bry sig mindre.

Jag fick aldrig skryta med mitt rekord på Internet, istället fick något ännu bättre av två mycket omtänksamma människor:

Häng med på en kulturresa där tv-spel och bluesmusik helt oväntat möts med hjälp av en film. För bästa möjliga tillfredsställelse, följ med länkarna i texten och lyssna på musiken i åtminstone 30 sekunder.


Ett av de coolaste och svåraste spelen när jag växte upp var Snake Rattle 'n Roll till NES. Man var ett ormhuvud som skulle äta bollar för att få en kropp så man vid slutet av banan vägde tillräckligt mycket på vågen så att dörren ut ur banan öppnades. Yup, hetsätning för att klara varje bana, det var så det var. Spelet är färgglatt, fantasifullt och väldigt roligt (tills det blir omöjligt svårt).

Titeln på spelet var ju ganska märklig men jag la aldrig någon tankekraft på att lista varför det hette som det hette.


Jag ver helt upptagen med att spela två spelare samtidigt, en funktion som inte alls var självklart på den tiden. Stort pluspoäng. Men det bästa med hela spelet är utan tvekan musiken. Lyssna på låten från första banan! Nästan varje bana fick sig en unik sån här låtslinga på ungefär en minut som sedan loopades om och om igen. Hur är det möjligt att göra så galet svängig musik med så begränsade resurser?

Jo, genom att stjäla från rock 'n rollen som i sin tur stal från bluesen. The circle of life!
Så här gick det till:

Jag låg och tittade på Nowhere boy, filmen om John Lennons uppväxt under fyrtio- och femtiotalet. När John upptäcker rockmusiken är han ständigt på jakt efter de senaste låtarna på skiva. Han får då höra talas om Elvis Presleys senaste, med namnet 'Shake Rattle 'n Roll'.

Ett par bitar av min hjärna exploderade.

För mig var filmen förstörd eftersom det enda jag kunde tänka på var "Är det möjligt? Ja, det måste det vara. Varför har de tagit inspiration av en låt från 1956 av Elvis Presley för att namnge ett spel 1990? Vad har låten med temat i spelet att göra? Hur går det här överhuvudtaget ihop?"

Så fort filmen var slut stormade jag Google, Wikipedia och Youtube. Mycket riktigt, Elvis Presley sjunger en låt som heter Shake Rattle 'n Roll, MEN. Men, från början sjöngs den av Big Joe Turner 1954.


Ännu mera jordskakande (för mig) var att titelmusiken i spelet är den låten! Lyssna bara på refrängen i Big Joe Turners version (mer äkta musikframträdande får man leta efter), eller Elvis Presleys version för den delen.

Helt plötsligt hör jag piano, ståbas, trumpeter och trumvirvlar på spelets resterande låtar. Ursprungsmaterialet var blues en gång i tiden! Musik från bana 2, musik från... någon annan bana.

David Wise, som stod för musiken i spelet (och andra spel med sjukt bra musik, Donkey Kong Country till exempel) tog inspiration stal från gamla femtiotalsdängor. Antagligen måste alla andra i spelstudion blivit så nöjda med musiken att de bestämde sig för att döpa spelet efter den låten. Eller var utvecklingen baklänges? Tyckte någon att Snake Rattle 'n Roll var en rolig ordvits att bygga ett spel på? Nej det var det inte, för roliga ordvitsar finns inte. Eller jo.

Det är så galet egentligen. När jag lyssnar på Shake Rattle 'n Roll så så har jag en koppling till den låten. Som att jag har lyssnat på den hela mitt liv. Men mina känslor till låten kommer från något helt annat än blues och rock 'n roll (vad för känslor man fyller musiken med är det som gör musiken). Inte visste jag att jag på ett sätt tog del av ett musikarv när jag spenderade timmar på att försöka klara fjärde banan i Snake Rattle 'n Roll. Musikens magi känner inga gränser.

Vad gjorde du själv när du var sju?

Jag fick ett tips om att FZ.se (Fragzone) sökte frilansskribenter och bestämde mig snabbt för att ansöka. Under tiden jag satt och uppdaterade min CV upptäckte jag hur mycket jag pysslat med spel sedan jag fick lämna GRIN för drygt två år sedan.

Bloggen har varit igång recensionerna på hype.se har hunnit bli många.

Jag blev kontaktad av dem för ett tag sedan och fick då prova på genom att recensera Dead Rising 2: Off the Record.

Nu är min första recension uppe!