God of War Collection: Volume II recenserat
God of War börjar nästan kännas tryggt och säkert nu. Fem spel är serien uppe i nu och alla känns likadana på ett sånt där bekvämt och skönt sätt.Men ett ordentligt nytänk till God of War IV måste ske. Kanske ska Kratos inta Valhalla och börja bråka med asagudarna? Det låter helt otänkbart men samtidigt helt galet ballt. Hur långt skulle han behöva kuta för att komma till de breddgraderna? 200 mil? Lätt genomförbart.
Plus att Thor lätt skulle kunna skrivas in som Kratos farbror. Se där, konflikten redan färdig att servera!
Just ja, min recension är nu uppe.
Avklarat spel: Resistance 2
Dåligt spel. Fult, oinspirerat, tråkigt och enformigt. Det försöker förgäves få pluspoäng för högsta multiplayersiffra (64 spelare samtidigt!), högsta co-opsiffra (åtta spelare samtidigt!), största boss (det gör den inte automatiskt rolig att spela!) och så vidare.Men som ett alldeles för fluffigt bröd så krymper det fort som tusan så fort man stoppar det i munnen. Okej det var en dålig liknelse, men faktumet kvarstår: Resistance 2 är ett dåligt spel.
BETYG: 1/5
Trailern till Dead Island
För det första: Allt är ju datoranimerat så inget händer på riktigt, men jag vill ändå varna känsliga tittare.
Den här trailern till Dead Island exploderade över Internet för drygt ett halvår sedan. Jag kan inte undvika att också bli väldigt gripen av den här tre minuter långa sagan om en familj som råkar ut för en zombieinvasion under sin chartersemester.
Nu blev den också precis utvald till den femte bästa speltrailern någonsin av Gametrailers.com.
Trailern lyckades med vad alla trailers vill lyckas med: Att få folk att vilja göra sig av med pengar. Vad jag vill ifrågasätta är hur falsk marknadsföring det här egentligen handlar om. Och jag pratar inte faktumet att den inte visar en sekund av själva spelet utan endast ett förrenderad videoklipp.
Nej, det jag stör mig mycket på är hur det är en reklamfilm som starkt berör tittarnas känsloregister med emotionell musik och vackra kamerarörelser och sedan kan själva produkten (spelet) inte backa upp dessa känslor för fem öre. Ja, Dead Island handlar om överlevnad mot zombies på en tropisk ö. Men det är tänkt att spelas fyra stycken samtidigt. I sann laganda ska man slakta zombies, klara uppdrag, hitta nya vapen och uppgradera sin karaktär tillsammans.
Känslan som trailern ovan förmedlar tycker jag skulle passat bättre till ett spel som Heavy Rain. Förlorade barn, familjedrama och sorg. Produktionsbolaget Axis som ligger bakom den här trailern skapade också den förrenderade trailern till Killzone 2 från 2005. Den var tydligare i att vara en vision på hur den färdiga produkten skulle vara. Men ställer man trailern till Dead Island och sedan själva spelet Dead Island bredvid varandra så är likheterna få. Och då känns det faktiskt billigt.
Trots att trailern är helt fantastisk.
Den här trailern till Dead Island exploderade över Internet för drygt ett halvår sedan. Jag kan inte undvika att också bli väldigt gripen av den här tre minuter långa sagan om en familj som råkar ut för en zombieinvasion under sin chartersemester.
Nu blev den också precis utvald till den femte bästa speltrailern någonsin av Gametrailers.com.
Trailern lyckades med vad alla trailers vill lyckas med: Att få folk att vilja göra sig av med pengar. Vad jag vill ifrågasätta är hur falsk marknadsföring det här egentligen handlar om. Och jag pratar inte faktumet att den inte visar en sekund av själva spelet utan endast ett förrenderad videoklipp.
Nej, det jag stör mig mycket på är hur det är en reklamfilm som starkt berör tittarnas känsloregister med emotionell musik och vackra kamerarörelser och sedan kan själva produkten (spelet) inte backa upp dessa känslor för fem öre. Ja, Dead Island handlar om överlevnad mot zombies på en tropisk ö. Men det är tänkt att spelas fyra stycken samtidigt. I sann laganda ska man slakta zombies, klara uppdrag, hitta nya vapen och uppgradera sin karaktär tillsammans.
Känslan som trailern ovan förmedlar tycker jag skulle passat bättre till ett spel som Heavy Rain. Förlorade barn, familjedrama och sorg. Produktionsbolaget Axis som ligger bakom den här trailern skapade också den förrenderade trailern till Killzone 2 från 2005. Den var tydligare i att vara en vision på hur den färdiga produkten skulle vara. Men ställer man trailern till Dead Island och sedan själva spelet Dead Island bredvid varandra så är likheterna få. Och då känns det faktiskt billigt.
Trots att trailern är helt fantastisk.
Batman: Arkham Asylum
Grattis Batman, stort grattis. Äntligen får du ett benhårt spel som är värdigt att bära ditt namn. Batman till NES kommer väldigt nära, men Batman: Arkham Asylum sätter en helt ny standard.Som ett glasklart exempel av en sleeperhit tog Arkham Asylum hela spelvärlden med storm. Under de drygt två åren som gått sedan dess har jag följt spelets parad genom media, lovord och hyllningar var det än gick. När jag sedan fick Game of the Year (GOTY)-utgåvan i födelsedagspresent tidigare i år var det inget som hindrade mig längre. I'm Batmaaan.
Jag valde att köra på Hard eftersom jag har hört extra mycket om fightingsystemet och tänkte "upp till bevis". Plus att jag är lite elit. Det tog mig många försök att klara första striden som fungerar som Tutorial. Men det tvingade mig att verkligen lära mig hela systemet och ja, det är riktigt bra. Tajt, snyggt, coolt, belönande och inte helautomatiskt.
För övrigt huvudskurken i nästa års The Dark Knight Rises
Jag var övertygad att jag spelade det bästa spelet den här generationen när jag slogs mot Bane. Den fantastiska striden var toppen av hela spelet. När det sedan visade sig att mekaniken den striden byggde på blev sedan mallen för de flesta andra striderna som följde sjönk adrenalinet i kroppen. När jag sedan kröp runt i ventilationstrumma #77 så insåg jag ändå att Rocksteady gjort en handfull sanslöst bra spelmekaniker och återanvände de sedan friskt under hela spelet.
Till exempel, alla bossar går ut på att undvika bossens attacker och sedan puckla på en massa minions som man slåss mot i vanliga fall också.
The Riddlers utmaningar expanderar spelupplevelsen mycket mer än jag först trodde. Han uppmuntrar en att utforska miljöerna som man då märker är riktigt välgjorda och proppfyllda med fanservice. Synergieffekt.
Mark Hamill som Jokern, lika bra som vanligt
Nu tar ju Rocksteady i från tårna för att få uppföljaren Batman: Arkham City att rymma en komplett skurklista från Batmanvärlden. Farligt kan tyckas, då en av Arkham Asylums största styrkor är hur oerhört fokuserad handlingen är. Jag hoppas inte på en fruktsallad utan på en utveckling av det tajta, hårda och coola som det här spelet erbjöd.
BETYG: 4/5
Kingdom Hearts II
Kingdom Hearts var på, pappret, en av de bästa spelidéerna på länge när det första spelet i serien kom (utöver faktumet att spelet har bland de bästa omslagen till ett spel någonsin). Lyckligtvis inte bara på pappret, det första spelet är faktiskt ett urmysigt spel som vårdade sitt ursprungsmaterial, trots utmaningen att hålla en röd tråd, både atmosfärmässigt och handlingsmässigt. Så här ligger det till:Disney och Square Enix gick ihop för att skapa ett rollspel tillsammans. Till sitt förfogande hade de Disney's guldgruva av karaktärer, miljöer och handlingar. Square Enix, som äger hela varumärket Final Fantasy, erbjöd sina karaktärer från Final Fantasy VII, VIII, IX och X.
Mitt bland alla dessa gröna skogar, vilda djungler, sagoslott, riddare, dvärgar, pratande ankor, emofrisyrer och jättesvärd spelar man som Sora. En unik karaktär som inte har något med Disney eller Square Enix att göra (förutom att han har Disneyögon och Squarehår). Han är utvald till nyckelbärare och får i uppdrag att tillsammans med Kalle Anka och Långben hitta kung Musse Pigg som försvunnit. The heartless, suddiga och svarta figurer (som för tankarna till Ico), har invaderat olika Disneyvärldar och man gissar att de ligger bakom Musses frånvaro.
Man rör sig fritt mellan olika världar och möter upp med nyckelpersonen i den världen. Odjuret och hans slott (från Skönheten och odjuret), Aladdin i Agrabah, Hercules i Hades, Alice i Underlandet, Jack Skellington, Svarte Petter och även Squall, Tifa, Cloud, Tidus, Wakka och många många fler. Vid ett tillfälle står Hades, Svarte Petter, Kalle Anka, Långben och Auron i samma rum, 'nuff said.
När jag skriver ut det på det här viset låter det faktiskt inte särskilt bra, mest bara stökigt. Men tro mig, det är riktigt bra. Man matas med nedbantade handlingar från nästan tio Disneyfilmer och allt hålls ihop av en röd tråd om The Heartless som korrumperar hjärtan på löpande band.
The Heartless går att jämställa med The Nothingness från Neverending Story. Faktum är att jag skulle kunna dra många paralleller mellan den filmen och det här spelet. Vikten av att hitta styrkan och modet inuti sig själv och kunna slåss mot något så abstrakt som en kraft som stjäl hjärtan/slukar världar. Och allt utspelar sig i fantasifulla världar. Målgruppen är densamma; det är inte riktigt riktat till barn (även om barn verkligen kan gilla det), men heller inte till ungdomar (även om ungdomar också kan gilla det), utan någonstans däremellan.
Känslan att skiljas från sina barndomsvänner och de hemliga gömställena man hade tillsammans med dem. Att man alltid skulle vara tillsammans. Att saker och ting aldrig skulle förändras. Spelet skildrar den känslan och brottningskampen mot dem väldigt bra, trots den fruktsallad av andra karaktärer och handlingar som trängs i samma spel.
Shit, ettan är verkligen ett riktigt bra spel.
Precis, jag pratar fortfarande om ettan. Men majoriteten av det jag skrivit hittills går även att applicera på tvåan som jag klarade för ett tag sedan. Ta bara bort den röda tråden som gjorde ettan riktigt bra.
Kingdom Hearts II är fortfarande riktigt snyggt, proppfyllt med fantasifulla kreationer och livliga karaktärer. Men den röda tråden saknas helt. Problemet börjar redan när man startar spelet och får ettan återberättat som en musikvideo. Men vad som lämnas ut helt och hållet är Game Boy Advance-spelet Kingdom Hearts: Chain of Memories, spelet som berättar vad som händer mellan ettan och tvåan.
Kanske den bästa delen av tvåan; när man åker tillbaka i tiden och alla karaktärer får en retrotouch
Kingdom Hearts II har exakt samma tema som sin föregångare, samma sökande efter barndomsvänner och ungefär samma klimax i slutet. Den enda stora nyheten i handlingen trasslar egentligen bara till allt: Organisation XIII med väldigt oklara motiv där alla medlemmar är så kallade Nobodies. En Nobody blir man om man är kraftfull och låter sig bli korrumperad av The Heartless. Så helt plötsligt springer det runt en massa goda och onda sidor av samma karaktärer man redan lärt känna. Det tillför inte särskilt mycket utan krånglar bara till hela grejen.
Att det ska vara så svårt att bygga vidare på en handling utan att helt förlora sig själv! Av denna anledning gick jag därför mellan bra betyg och okej betyg. Bra betyg när jag tittade på grafiken och njöt av de små handlingarna som serveras i små portioner. Okej betyg varje gång jag upptäckte att den röda tråden inte existerade. Nja, jag böjer på mina egna regler och ger det här spelet ett nytt betyg:
BETYG: 2,5/5
Resistance 3 recenserat
Omslaget till Resistance 3 fick lovord i samma ögonblick det blev offentliggjort. Förutom att vara ett riktigt klassigt omslag så visade det även på den nya riktningen som serien slagit in på.Min åsikt om ettan.
Jag har spenderat en hel dedikerad dag åt coopäventyret i tvåan, och det var underväldigande (om man nu kan säga så).
Det här var bättre. Bättre på de flesta punkterna. Vad mer kan man säga? Ett bra FPS helt enkelt.
Min recension är nu uppe.
Avklarat spel: Final Fantasy
Sitter ihop med det här inlägget.
Ja, grafiken må vara lättare för ögonen än originalet. Dialogen och handlingen (det som finns) är nyöversatt och gjort rätt den här gången. Magierna och andra attacker har fått nya namn så de passar in i kontinuiteten i serien (den som finns). En smålurig behandling (eller tafatt försök att få äldre versioner att verka passa in i kontinuiteten mer än de faktiskt gör) som även Ultimaserien fick när de första spelen i serien släpptes åter, fast nu på CD-skiva!
Istället för Cure1, Cure2, Cure3 och Cure4 så får man istället Cure, Cura, Curaga och Curaja. Wiiii.
Men hur mycket man än saltar, strösslar, friterar och Nutelladoppar en kåldolme så är det fortfarande en kåldolme längst in. Det första Final Fantasy, som ironiskt nog skulle vara det sista spelet av spelskaparen, blev startskottet för en av spelvärldens största serier. Men det gör inte att originalet automatiskt har åldrats med värdighet, trots ett rejält ansiktslyft som detta.
Ja, grafiken må vara lättare för ögonen än originalet. Dialogen och handlingen (det som finns) är nyöversatt och gjort rätt den här gången. Magierna och andra attacker har fått nya namn så de passar in i kontinuiteten i serien (den som finns). En smålurig behandling (eller tafatt försök att få äldre versioner att verka passa in i kontinuiteten mer än de faktiskt gör) som även Ultimaserien fick när de första spelen i serien släpptes åter, fast nu på CD-skiva!
Istället för Cure1, Cure2, Cure3 och Cure4 så får man istället Cure, Cura, Curaga och Curaja. Wiiii.
Men hur mycket man än saltar, strösslar, friterar och Nutelladoppar en kåldolme så är det fortfarande en kåldolme längst in. Det första Final Fantasy, som ironiskt nog skulle vara det sista spelet av spelskaparen, blev startskottet för en av spelvärldens största serier. Men det gör inte att originalet automatiskt har åldrats med värdighet, trots ett rejält ansiktslyft som detta.
BETYG: 1/5
Det här var inte värt det. Handlingen, karaktärerna och spelmekaniken är uråldrig. På ett dåligt sätt.
99% av alla strider gick ut på att fyra gånger välja 'Attack' och välja fiende att attackera och sedan vänta ut allas tur innan det är dags igen. 'Autoattack' hade varit bekvämt, men det fanns inte. Mina spelare får inga särskilt unika förmågor och har ingen som helst personlighet. De två sista bossarna i spelet var lite av en utmaning, that's it. Nej, jag skulle mycket hellre spela Super Mario Bros 3, Startropics, Mega Man 1-3, Snake Rattle 'n Roll, The Legend of Zelda och många andra spel från samma generation än det här.
Final Fantasy har verkligen kommit långt sedan 1987.
Jag spelade det mest för allmänbildningens skull. Det är ändå början på något stort. Utan det skulle inte sexan kommit, till exempel.
Avklarat spel: Little Big Planet 2
Jag och min fru älskade första Little Big Planet.
Jag lyckades komma över ett recensionsex av det ett par veckor innan det släpptes. Det var den numera dyrbara versionen där låten med text ur koranen sjöngs ut, minns du? Natten jag kom hem med den skivan spelade jag det hett efterlängtade spelet en liten stund själv. Det var då jag fick min första trofé, starten på ett passionerat on and off relationship.
Jag och min fru spelade det som idioter. När vi kom hem från jobbet båda två spelade vi det. När vi hade myskväll spelade vi det. När vi hade gäster över spelade vi det allihop. Och när min fru gått och lagt sig spelade jag det (mindre populärt).
Så tvåan var såklart hett efterlängtat när det väl kom i januari i år. MEN.
Att jag inte förrän nu skriver om mina intryck av det talar sitt tydliga språk. Det här var inte samma kärlek, inte samma känsla och inte samma passion.
LBP2 innehåller väldigt mycket nyheter. Väldigt väldigt mycket nyheter. I fråga om kreativa själar som vill bygga hela spel med de nya verktygen är det en gåva från ovan. Men jag är här för att betygsätta kampanjen.
Kampanjen i första LBP brydde sig inte om kontinuitet. Det här var en fantasivärld där ingen logik behövdes för att limma ihop händelserna. Spökhusvandring som avslutades med en skateboardfärd, några banor senare var vi i djungeln och skulle hjälpa några apor med sina problem. Sen landade vi i ett mexikanskt bröllop där brudgummen hade fått panik och dragit och så skulle vi hämta tillbaka honom. Sedan körde vi bil i storstaden, aktade oss för tåg. Efter det? Öknen med bankrån och guldgruvor. Och sedan orienten, till sist vinterlandskap. Handlingen formades efter miljöerna och man träffade på alla möjliga konstiga karaktärer som hade problem i sin värld.
Det var som en scrapbook i spelform där allt var tillåtet, så länge det var barnvänligt. Och det var alldeles alldeles underbart.
Tvåan gör Little Big Planet till en planet, en fast punkt med kontinuitet och röd tråd. Och genast försvann mycket av charmen.
Däremellan tillägnas banorna tid åt alla nya funktioner som introduceras. Och mycket nytt är det. Så pass mycket nytt att vissa saker visas upp i en bana för att sedan aldrig mer synas till igen. Till exempel, en bana består av endast ett race upp till en trädtopp. Tar kanske tre minuter att klara. Ingen finess, inget utforskande. Mer som en reklamfilm för vad man sedan kan skapa i sina egna banor.
Tävlingsmomenten, en av sakerna som stjäl för mycket tid från väldesignade pussel och mysiga banor
Och den behandlingen får de flesta nyheterna. De ägnas långt ifrån lika mycket tid som tidigare. Man får se basfunktionerna och sedan stressas det fram något nytt, som om utvecklarna är rädda för att vi de ska tappa spelarens uppmärksamhet.
Men det var faktiskt det som var så bra med ettan. Under hela spelets gång presenterades det då nya sätt att göra pussel och gömställen med verktyg som introducerades redan i de första banorna i spelet. I tvåan stressas det mellan spellägena, uppgraderingarna och filmsekvenserna att det blir ointressant.
Som sagt, det här beklagandet är för kampanjen i spelet. Communityt mår toppen av alla nyheter. Filmer, serier, andra spel och böcker har fått korta små versioner i LBP2 av privatpersoner som brinner av kreativitet. Men jag, som inte brinner av kreativitet, tycker att LBP2 inte var lika bra som ettan.
Jaja, lugna ner dig. Det var okej. Men inte värt Special Edition-utgåvan som vi köpte dagen det släpptes.
Bästa sista bossen - plats 1
Då var vi här. Den absolut bästa sista bossen jag haft nöjet att möta. En sak innan vi sätter igång:
Det är inga spel från första, andra eller tredje generationens spelkonsoler som är med på den här listan. Var alla sista bossar sämre förr i tiden? Ja, det kanske de var.
När jag tänker på det hade de flesta sista bossarna jag spelade mellan 85- och 95- ingen särskild haktappande effekt på mig. De var allra mest hårda bossar med en unik låt som spelades i bakgrunden. Idag ser det annorlunda ut. Bossarna introduceras tidigare i spelet, får hålla monologer om sitt planerade världsherravälde och som spelare blir jag då mer benägen att besegra denne. Till exempel; Super Mario Bros 3 och Super Mario World är båda legendariska spel som är lika bra fortfarande, men deras sista bossar är långt ifrån höjdpunkterna. Båda striderna är snabbt över och efter tilldelas man ett kort demo och sedan roll the credits!
Storheten som möjliggörs genom den utvecklade tekniken skadar ju inte heller. En sista boss får pluspoäng om den toppar spelets dittills grafiska presentation.
Men nu har det blivit dags för herren på täppan! Först en liten uppfräschning:
>> Plats 5
>> Plats 4
>> Plats 3
>> Plats 2 (Direktlänken är paj, men scrolla ner lite så ser du!)
Och nu... *Trumvirvel*
1. Metroid Prime - GameCube, 2003
Efter Metal Gear Solid och Zelda tror jag inte någon spelserie har tagit steget från 2D till 3D lika vansinnigt bra som Metroid Prime gjorde till GameCube. Att våga serien vila under en hel konsolgeneration visade sig vara precis vad som behövdes. Varje beståndsdel av vad som förväntades i ett Metroidspel tolkades om perfekt till 3D. Handlingen, isoleringen, ensamheten, utforskandet, mystiken och spänningen. Spelmekanik så som morph ball och charge beam var också perfekta. Och splashscreenen... modermamma vad den satte stämningen för resten av spelet.
Hela äventyret var verkligen Metroid i en ny generation. Den amerikanska studion och utvecklade det i samarbete med Nintendo andades nytt liv i en serie som aldrig hann ens börja stagnera. Sist vi såg den var nio år tidigare med Super Metroid som vi alla vet är sjukt bäst.
(Det går att argumentera lite för att Super Metroid också har en chans på den här listan. I musik, drama och hjärtekross är den en höjdare men uppföljaren Metroid Prime har mer därtill)
Efter ett långt äventyr på Tallon IV, en planet som är tokinfesterat av den muterande och giftiga substansen phazon, är det dags att möta kärnan till hela problemet. Orsaken till vad som förstörde ett helt ekosystem och utplånade en hel civilisation. Det är lika bra att börja lista orsakerna till varför det här är den absolut bästa sista bossen av alla jag spelat:
Namnet
Hur många spel har fått sin titel efter sin sista boss? Ja, den japanska MSX-versionen av Metal Gear kommer nära, väldigt nära, men inte ända fram. Något annat? Motbevisa mig gärna, men jag kommer inte på några.
Att komma in i en mörk kammare och uppe i taket hänger en enorm, svart kokong är småskrämmande. Kort därefter faller den ner mot marken, visar upp sin spindelliknande kropp och under sin energimätare står namnet: Metroid Prime. Riktigt effektfullt. Det råder ingen som helst tvekan om att det här är det sista man ska möta i spelet.
Atmosfären
Metroid Prime går helt i linje med resten av spelet. Atmosfären och handlingen som byggts upp når en stabil topp under den här striden. Utsattheten och den småäckliga skrämselfaktorn är intakt. Mötet med den här besten har kännts oundvikligt och att jag befinner långt, långt ner under jorden är odiskutabelt.
Klimaxet
Striden går upp i tempo och offensiv genom att bossen gräver hål i marken och försvinner ner. Samus följer direkt efter och där under fanns en lite större grotta än den senaste. Så fortsätter det och bossen blir bara svårare och svårare. Klimaxet nås när den spindelliknande kroppen dör och ut svävar en varelse med långa tentakler. Helt osårbar mot alla vapen förutom det den själv är byggd av, rent phazon. Denna sista del tar plats i en mycket mindre grotta och taktiken behövde läggas om helt.
Grafiken
Jag hade aldrig sett något så snyggt som den här bossen tidigare på en konsol. Ytan på kroppen, spindelbenen som vacklade fram och tillbaka, viftade i försöka att skrämma undan och grävde djupa gropar. Den toppade ett redan apsnyggt spel. Precis som det ska vara.
Svårighetsgraden
Det mest minnesvärde med hela bossen. För varje försök hittade jag nya luckor i bossens rörelsemönster som jag kunde utnyttja. För varje försök kom jag lite, lite längre. Precis så långt så jag var tvungen att försöka igen, för jag visste att jag kunde ta den. Det kunde jag också till slut, efter ungefär tio utdragna försök. Och varje försök var precis lika spännande.
Jag blev inte överkörd och lemlästad i mitt första försök och jag kände mig aldrig i överläge, inte ens under det försöket när jag klarade den. Metroid Prime har en helt perfekt avvägd svårighetsgrad.
Utmaningen var så minnesvärd att i en svensk speltidning (jag vet inte vilken och när men jag vet att jag har läst det!) ägnade en sida åt en av redaktionens intryck av den här bossen. Hur man lockades tillbaka att försöka igen och inte kunde sluta spela för man kom lite längre för varje försök. Hade man inte spelat spelet lästes texten som en novell om en person som inte ger upp, vad personen inte ger upp framgår inte. Men har man spelat sista bossen i Metroid Prime visste man precis vad det handlade om.
Ta en titt själv och ta in denna majestätiska boss.
Eller spela spelet vettja.
Det är inga spel från första, andra eller tredje generationens spelkonsoler som är med på den här listan. Var alla sista bossar sämre förr i tiden? Ja, det kanske de var.
När jag tänker på det hade de flesta sista bossarna jag spelade mellan 85- och 95- ingen särskild haktappande effekt på mig. De var allra mest hårda bossar med en unik låt som spelades i bakgrunden. Idag ser det annorlunda ut. Bossarna introduceras tidigare i spelet, får hålla monologer om sitt planerade världsherravälde och som spelare blir jag då mer benägen att besegra denne. Till exempel; Super Mario Bros 3 och Super Mario World är båda legendariska spel som är lika bra fortfarande, men deras sista bossar är långt ifrån höjdpunkterna. Båda striderna är snabbt över och efter tilldelas man ett kort demo och sedan roll the credits!
Storheten som möjliggörs genom den utvecklade tekniken skadar ju inte heller. En sista boss får pluspoäng om den toppar spelets dittills grafiska presentation.
Men nu har det blivit dags för herren på täppan! Först en liten uppfräschning:
>> Plats 5
>> Plats 4
>> Plats 3
>> Plats 2 (Direktlänken är paj, men scrolla ner lite så ser du!)
Och nu... *Trumvirvel*
1. Metroid Prime - GameCube, 2003
Efter Metal Gear Solid och Zelda tror jag inte någon spelserie har tagit steget från 2D till 3D lika vansinnigt bra som Metroid Prime gjorde till GameCube. Att våga serien vila under en hel konsolgeneration visade sig vara precis vad som behövdes. Varje beståndsdel av vad som förväntades i ett Metroidspel tolkades om perfekt till 3D. Handlingen, isoleringen, ensamheten, utforskandet, mystiken och spänningen. Spelmekanik så som morph ball och charge beam var också perfekta. Och splashscreenen... modermamma vad den satte stämningen för resten av spelet.
Hela äventyret var verkligen Metroid i en ny generation. Den amerikanska studion och utvecklade det i samarbete med Nintendo andades nytt liv i en serie som aldrig hann ens börja stagnera. Sist vi såg den var nio år tidigare med Super Metroid som vi alla vet är sjukt bäst.
(Det går att argumentera lite för att Super Metroid också har en chans på den här listan. I musik, drama och hjärtekross är den en höjdare men uppföljaren Metroid Prime har mer därtill)
Efter ett långt äventyr på Tallon IV, en planet som är tokinfesterat av den muterande och giftiga substansen phazon, är det dags att möta kärnan till hela problemet. Orsaken till vad som förstörde ett helt ekosystem och utplånade en hel civilisation. Det är lika bra att börja lista orsakerna till varför det här är den absolut bästa sista bossen av alla jag spelat:
Namnet
Hur många spel har fått sin titel efter sin sista boss? Ja, den japanska MSX-versionen av Metal Gear kommer nära, väldigt nära, men inte ända fram. Något annat? Motbevisa mig gärna, men jag kommer inte på några.
Att komma in i en mörk kammare och uppe i taket hänger en enorm, svart kokong är småskrämmande. Kort därefter faller den ner mot marken, visar upp sin spindelliknande kropp och under sin energimätare står namnet: Metroid Prime. Riktigt effektfullt. Det råder ingen som helst tvekan om att det här är det sista man ska möta i spelet.
Atmosfären
Metroid Prime går helt i linje med resten av spelet. Atmosfären och handlingen som byggts upp når en stabil topp under den här striden. Utsattheten och den småäckliga skrämselfaktorn är intakt. Mötet med den här besten har kännts oundvikligt och att jag befinner långt, långt ner under jorden är odiskutabelt.
Klimaxet
Striden går upp i tempo och offensiv genom att bossen gräver hål i marken och försvinner ner. Samus följer direkt efter och där under fanns en lite större grotta än den senaste. Så fortsätter det och bossen blir bara svårare och svårare. Klimaxet nås när den spindelliknande kroppen dör och ut svävar en varelse med långa tentakler. Helt osårbar mot alla vapen förutom det den själv är byggd av, rent phazon. Denna sista del tar plats i en mycket mindre grotta och taktiken behövde läggas om helt.
Grafiken
Jag hade aldrig sett något så snyggt som den här bossen tidigare på en konsol. Ytan på kroppen, spindelbenen som vacklade fram och tillbaka, viftade i försöka att skrämma undan och grävde djupa gropar. Den toppade ett redan apsnyggt spel. Precis som det ska vara.
Svårighetsgraden
Det mest minnesvärde med hela bossen. För varje försök hittade jag nya luckor i bossens rörelsemönster som jag kunde utnyttja. För varje försök kom jag lite, lite längre. Precis så långt så jag var tvungen att försöka igen, för jag visste att jag kunde ta den. Det kunde jag också till slut, efter ungefär tio utdragna försök. Och varje försök var precis lika spännande.
Utmaningen var så minnesvärd att i en svensk speltidning (jag vet inte vilken och när men jag vet att jag har läst det!) ägnade en sida åt en av redaktionens intryck av den här bossen. Hur man lockades tillbaka att försöka igen och inte kunde sluta spela för man kom lite längre för varje försök. Hade man inte spelat spelet lästes texten som en novell om en person som inte ger upp, vad personen inte ger upp framgår inte. Men har man spelat sista bossen i Metroid Prime visste man precis vad det handlade om.
Ta en titt själv och ta in denna majestätiska boss.
Eller spela spelet vettja.
Är man inte först måste man vara bäst. Och störst.
Jag insåg då att jag var så sen till festen att gästerna hade gått hem för länge sedan. Så när jag inte var först så blev jag helt enkelt illa tvungen att vara störst, och bäst.
Vi flyttade in i vår trea den första september förra året. Den XX oktober släpptes sedan Rock Band 3, sagt att revolutionera musikspelen igen. Uttalandet kom från utvecklarna som startade hela vågen av musikspel med Guitar Hero 1 och 2 och byggde sedan vidare det med Rock Band.
Jag köpte spelet nästan direkt då det kom ut, de enda instrumenten jag hade var tre mikrofoner som kom från Wiispelet We Sing, lyckligtvis möjliggör USB-kontakter oheliga allianser. Mikrofonerna funkar helt perfekt, och USB-huben som följde med We Sing gjorde det möjligt för alla kommande USB-donglar som skulle kopplas till min PS3:a (och många fler skulle det bli!)
413st
2005 släpptes Guitar Hero till Playstation 2. Det blev populärt.
Året efter, 2006, släpptes Guitar Hero II till Playstation 2 (2007 till Xbox 360). Det blev extremt populärt.
Själv läste jag mest om succén, jag spelade inte de spelen särskilt mycket. Recensionerna hyllade det, vänner och bekanta älskade det och jag applåderade faktumet att plastgitarrer blivit populärt. När jag väl fick chansen att pröva på spelen så älskade jag det. Övertidskvällarna på GRIN under vintern 2007 är mysigt att tänka tillbaka på.
Efter Guitar Hero II blev utvecklaren Harmonix uppköpt av MTV Games. Utgivaren RedOctane (som ägde varumärket) blev upplockat av Activision som lade utvecklingen av framtida Guitar Hero-spel hos Neversoft. Åren som följde blev på ett sätt en hetsig, hysterisk och småtragisk mjölkning av konceptet musikspel.
2007 släppte Activision Guitar Hero III: Legends of Rock som fortsatte på samma bana som de tidigare två spelen. Harmonix och MTV Games svarade med att samma år släppa Rock Band, som kombinerade plastgitarrernas bas- och gitarrspelande med ett elektroniskt trumset med fyra pukor och baspedal samt möjligheten att sjunga karaoke på låtarna också. Jag blev helt klart mer intresserad av Rock Band eftersom det var nästa steg för musikspelen. Jag fick första chansen att spela det på Dreamhack Summer det året. Det var riktigt fett!
Activision svarade 2008 med att släppa Guitar Hero: World Tour som gjorde precis samma sak som Rock Band, fast trummorna bestod istället av tre pukor, två cymbaler och en baspedal. Samma år släpptes Rock Band 2 tillsammans med uppdaterade instrument som var stadigare och mer hållbara. Jag fick chansen att pröva på trumsetet till Guitar Hero: World Tour och blev lite småkär.
En vacker dag... tänkte jag. En vacker dag när vi bor tillräckligt stort och har ett vardagsrum så ska vi ha en uppsättning plastinstrument.
Det var någonstans här som Activision tappade sin verklighetsförankring och släppte Guitar Hero 5, Guitar Hero: Metallica (skitbra spel för övrigt), Guitar Hero: Van Halen, Guitar Hero: Aerosmith, Band Hero, Guitar Hero Smash Hits och sedan ungefär åtta titlar till olika bärbara konsoler inom loppet av två år. TVÅ ÅR.
Harmonix svarade med att under resten av 2008, hela 2009 och majoriteten av 2010 tillgodose Rock Band 2 med nya låtar att köpa och ladda ner varje vecka. Supporta sina fans med hela skivsläpp för nedladdning och lyssna på vad fansen ville ha i framtida musikspel. Jaja, de mjölkade också men inte alls lika mycket med sina The Beatles: Rock Band, Green Day: Rock Band, LEGO Rock Band och fyra bärbara titlar.
Det var år 2010 som det hände. Jag och min fru flyttade från en etta till en trea, från och med den 1 september det året hade vi ett vardagsrum. På horisonten syntes Guitar Hero: Warriors of Rock (släpptes den 24 september) och Rock Band 3 (släpptes den 29 oktober). Något skulle jag ha, frågan är bara vilket?
Rock Band 3 hade flest nyheter så det blev det. Jag köpte det kort efter releasen, nu var det min tur att rocka loss i vardagsummet!
Meeeeen båda spelen sålde skit sina första veckor. Bara någon månad senare meddelar Activision att man lägger varumärket Guitar Hero på is på obestämd framtid och slutar omedelbart att släppa nya låtar för nedladdning. 500 personer blev arbetslösa. Rock Band-utvecklaren Harmonix såldes för 50 dollar (inklusive sina skulder såklart) och avdelningen MTV Games stängdes ner helt. "Musikspelen är döda" började speljournalisterna proklamera. Folk är trötta på att spela på plast.
Jaha... tänkte jag. Jag var visst inte bara sen till festen, jag var sist till festen.
Men är man inte först får man helt enkelt vara bäst. Och störst.
Hemma hade jag redan We Sing och We Sing Encore till Nintendo Wii. Mickarna till de kopplas via USB och efter ett snabbt test kunde det konstateras att de fungerade utmärkt till Rock Band, trots att det var ett annat spel på en annan konsol. USB-hubben likaså (PS3:an har bara två USB-portar). Så den tre-stämmiga sången som de flesta låtarna stöder var igång utan extra kostnad!
Personlig favorit: Att låta ett gäng grabbar köra Bee Gees och göra sitt bästa att sjunga stämsång. Fruktansvärt roligt, varje gång.
Jag fick två gamla plastgitarrer från Guitar Hero III som fungerar helt okej. För att vara gratis alldeles utmärkt! På de högre svårighetsgraderna känner man av att den inte riktigt hänger med och det är väl förståeligt. Men, som sagt, gratis.
De här gitarrerna fungerar ju precis likadant som det gjort i snart sju år, och det gör att väldigt många känner sig bekväma med dem. Nästan alla kan plocka upp den och riva av en låt.
Min personliga favorit. Det är bakom trummorna du hittar mig allt som oftast! Trummorna är fantastisk roliga att lära sig. Det finns ingående lektioner i spelet där man kan få plugga in olika typer av takter, fills och virvlar. Det var Guitar Heros trumset jag först blev förälskat i, men när jag fick veta att med releasen av Rock Band 3 skulle trumsetet från Rock Band 2 få tre cymbalexpansioner (plus möjligheten att koppla in hi-hat och en extra baspedal) så var det ingen tvekan längre. Det var detta som var den främsta anledningen till att jag valde Rock Band före Guitar Hero.
Sedan har vi första riktiga nyheten och något som Guitar Hero: Warriors of Rock inte hade alls. Synten har två oktaver och går att spela som de gamla plastgitarrerna, alltså fem tangenter man slår på. Är man smågalen går det att köra på "riktiga" ackord, vilket är typ omöjligt... men kul! Det kräver lite mer arbete bara.
Synten tunnar ut låtlistan ganska rejält, då den bara fungerar till låtar i Rock Band 3 och de flesta nedladdningsbara efter det (det finns alltså typ 1600 låtar att köpa som inte innehåller synt). Så det har blivit mycket 80-talsrock om och om igen så fort synten åker fram. Men mer låtar ska det bli!
Till sist, säg hej till den nyaste medlemmen hos familjen Plasttillbehör! Pro-gitarren har ett kort parti strängar längst ner och sedan en hals med sammanlagt 102 knappar, en för varje band.
Året efter, 2006, släpptes Guitar Hero II till Playstation 2 (2007 till Xbox 360). Det blev extremt populärt.
Själv läste jag mest om succén, jag spelade inte de spelen särskilt mycket. Recensionerna hyllade det, vänner och bekanta älskade det och jag applåderade faktumet att plastgitarrer blivit populärt. När jag väl fick chansen att pröva på spelen så älskade jag det. Övertidskvällarna på GRIN under vintern 2007 är mysigt att tänka tillbaka på.
Efter Guitar Hero II blev utvecklaren Harmonix uppköpt av MTV Games. Utgivaren RedOctane (som ägde varumärket) blev upplockat av Activision som lade utvecklingen av framtida Guitar Hero-spel hos Neversoft. Åren som följde blev på ett sätt en hetsig, hysterisk och småtragisk mjölkning av konceptet musikspel.
2007 släppte Activision Guitar Hero III: Legends of Rock som fortsatte på samma bana som de tidigare två spelen. Harmonix och MTV Games svarade med att samma år släppa Rock Band, som kombinerade plastgitarrernas bas- och gitarrspelande med ett elektroniskt trumset med fyra pukor och baspedal samt möjligheten att sjunga karaoke på låtarna också. Jag blev helt klart mer intresserad av Rock Band eftersom det var nästa steg för musikspelen. Jag fick första chansen att spela det på Dreamhack Summer det året. Det var riktigt fett!
Activision svarade 2008 med att släppa Guitar Hero: World Tour som gjorde precis samma sak som Rock Band, fast trummorna bestod istället av tre pukor, två cymbaler och en baspedal. Samma år släpptes Rock Band 2 tillsammans med uppdaterade instrument som var stadigare och mer hållbara. Jag fick chansen att pröva på trumsetet till Guitar Hero: World Tour och blev lite småkär.
En vacker dag... tänkte jag. En vacker dag när vi bor tillräckligt stort och har ett vardagsrum så ska vi ha en uppsättning plastinstrument.
Det var någonstans här som Activision tappade sin verklighetsförankring och släppte Guitar Hero 5, Guitar Hero: Metallica (skitbra spel för övrigt), Guitar Hero: Van Halen, Guitar Hero: Aerosmith, Band Hero, Guitar Hero Smash Hits och sedan ungefär åtta titlar till olika bärbara konsoler inom loppet av två år. TVÅ ÅR.
Harmonix svarade med att under resten av 2008, hela 2009 och majoriteten av 2010 tillgodose Rock Band 2 med nya låtar att köpa och ladda ner varje vecka. Supporta sina fans med hela skivsläpp för nedladdning och lyssna på vad fansen ville ha i framtida musikspel. Jaja, de mjölkade också men inte alls lika mycket med sina The Beatles: Rock Band, Green Day: Rock Band, LEGO Rock Band och fyra bärbara titlar.
Det var år 2010 som det hände. Jag och min fru flyttade från en etta till en trea, från och med den 1 september det året hade vi ett vardagsrum. På horisonten syntes Guitar Hero: Warriors of Rock (släpptes den 24 september) och Rock Band 3 (släpptes den 29 oktober). Något skulle jag ha, frågan är bara vilket?
Rock Band 3 hade flest nyheter så det blev det. Jag köpte det kort efter releasen, nu var det min tur att rocka loss i vardagsummet!
Meeeeen båda spelen sålde skit sina första veckor. Bara någon månad senare meddelar Activision att man lägger varumärket Guitar Hero på is på obestämd framtid och slutar omedelbart att släppa nya låtar för nedladdning. 500 personer blev arbetslösa. Rock Band-utvecklaren Harmonix såldes för 50 dollar (inklusive sina skulder såklart) och avdelningen MTV Games stängdes ner helt. "Musikspelen är döda" började speljournalisterna proklamera. Folk är trötta på att spela på plast.
Jaha... tänkte jag. Jag var visst inte bara sen till festen, jag var sist till festen.
Men är man inte först får man helt enkelt vara bäst. Och störst.
Hemma hade jag redan We Sing och We Sing Encore till Nintendo Wii. Mickarna till de kopplas via USB och efter ett snabbt test kunde det konstateras att de fungerade utmärkt till Rock Band, trots att det var ett annat spel på en annan konsol. USB-hubben likaså (PS3:an har bara två USB-portar). Så den tre-stämmiga sången som de flesta låtarna stöder var igång utan extra kostnad!
Personlig favorit: Att låta ett gäng grabbar köra Bee Gees och göra sitt bästa att sjunga stämsång. Fruktansvärt roligt, varje gång.
Jag fick två gamla plastgitarrer från Guitar Hero III som fungerar helt okej. För att vara gratis alldeles utmärkt! På de högre svårighetsgraderna känner man av att den inte riktigt hänger med och det är väl förståeligt. Men, som sagt, gratis.
De här gitarrerna fungerar ju precis likadant som det gjort i snart sju år, och det gör att väldigt många känner sig bekväma med dem. Nästan alla kan plocka upp den och riva av en låt.
Min personliga favorit. Det är bakom trummorna du hittar mig allt som oftast! Trummorna är fantastisk roliga att lära sig. Det finns ingående lektioner i spelet där man kan få plugga in olika typer av takter, fills och virvlar. Det var Guitar Heros trumset jag först blev förälskat i, men när jag fick veta att med releasen av Rock Band 3 skulle trumsetet från Rock Band 2 få tre cymbalexpansioner (plus möjligheten att koppla in hi-hat och en extra baspedal) så var det ingen tvekan längre. Det var detta som var den främsta anledningen till att jag valde Rock Band före Guitar Hero.
Sedan har vi första riktiga nyheten och något som Guitar Hero: Warriors of Rock inte hade alls. Synten har två oktaver och går att spela som de gamla plastgitarrerna, alltså fem tangenter man slår på. Är man smågalen går det att köra på "riktiga" ackord, vilket är typ omöjligt... men kul! Det kräver lite mer arbete bara.
Synten tunnar ut låtlistan ganska rejält, då den bara fungerar till låtar i Rock Band 3 och de flesta nedladdningsbara efter det (det finns alltså typ 1600 låtar att köpa som inte innehåller synt). Så det har blivit mycket 80-talsrock om och om igen så fort synten åker fram. Men mer låtar ska det bli!
Till sist, säg hej till den nyaste medlemmen hos familjen Plasttillbehör! Pro-gitarren har ett kort parti strängar längst ner och sedan en hals med sammanlagt 102 knappar, en för varje band.
I spelet finns sedan djupt ingående lektioner för hur man ska lära sig att ta riktiga ackord, på riktig nybörjarnivå. Sedan har varje låt som stödjer det här instrumentet en egen instruktion för hur man ska spela den.
Det finns också möjlighet att spela på det gamla sättet, genom att använda sig av de fem knapparna längst ner eller de fem högst upp och sedan plocka vilken sträng man vill. Att gå tillbaka till gitarrerna med färgglada knappar på halsen känns nästan omöjligt, och det efter bara en timme med den här gitarren (jag hittade den på Blocket ganska billigt och köpte den igår). Knapparna på halsen är mjuka och lätta att snabbt glida över med fingrarna. En ordentlig leksak som håller helt enkelt!
Så när någon frågar mig om ett par år hur jag lärt mig att trumma bra och spela gitarr helt okej så kommer jag svara:
- Tv-spel lärde mig det.
Det finns också möjlighet att spela på det gamla sättet, genom att använda sig av de fem knapparna längst ner eller de fem högst upp och sedan plocka vilken sträng man vill. Att gå tillbaka till gitarrerna med färgglada knappar på halsen känns nästan omöjligt, och det efter bara en timme med den här gitarren (jag hittade den på Blocket ganska billigt och köpte den igår). Knapparna på halsen är mjuka och lätta att snabbt glida över med fingrarna. En ordentlig leksak som håller helt enkelt!
Så när någon frågar mig om ett par år hur jag lärt mig att trumma bra och spela gitarr helt okej så kommer jag svara:
- Tv-spel lärde mig det.
Men alla dessa instrument vore ju inte värda särskilt mycket ifall det inte fanns låtar att använda dem till.
Jag har kommit över alla dessa tidigare titlar väldigt billigt och sedan exporterat låtlistorna därifrån, in i låtbiblioteket i Rock Band 3. Sedan har jag (med bidrag från olika håll) köpt och laddat ner massvis med låtar kontinuerligt. Och med plastkollektionen komplett så ligger nu fokuset bara på att öka låtlistan!
Hittills är jag uppe i 413 stycken låtar. Allt från Red Hot Chili Peppers, Johnny Cash, The Who och Radiohead till Lady Gaga, John Lennon och Linkin Park. Och mer kommer det bara bli, nu när min hårddisk är mycket större.
Länk till en Spotifylista jag har gjort som bara innehåller låtar i mitt bibliotek.
Så kom hit och spela! Du är välkommen, oavsett vilken nivå du ligger på.
Tack till alla som bidragit med instrument, pengar och rabatter på de olika instrumenten!
Spelvärldens pubertet
Åttio- och nittiotalet var tv-spelens barndom. En tid för nyexaminerade unga män och kvinnor att testa sig fram och utforska vad som då var ett helt nytt underhållningsmedium. Spelen riktade sig generellt mot sådana som jag, alltså barn. För det var barn som spelade spelen på de små, små tv-apparaterna i hushållet som inte stod i vardagsrummet. Det var leksaker precis som vilken studsboll, rutschkana och låtsasbil som helst. Och leksaker var bara tidsfördriv tills man vuxit upp och förväntades ägna sig åt viktigare saker.
Lyckligtvis har inte bara jag vuxit upp med tv-spel, tv-spelen har nämligen också vuxit upp med mig.
När Playstation släpptes 1994 lyckades Sony med något som Sega varit långt ifrån och Nintendo inte ens försökt göra; få spelvärlden att växa upp. Maskinen marknadsfördes med graffitikonst och smygpretentiösa, på gränsen till äckliga, konstverk. Flaggskeppet Wipeout innehöll licensierad elektronisk musik från heta artister och fordonen hade givits form av designstudios.
Playstation skapade en helt ny publik. En publik som nu ville pröva på att spela, eftersom det inte längre var något barnsligt. (Jämför det ungefär med vad Nintendo gjorde med Wii, som breddade spelpubliken ytterligare att till och med pensionärer nu ville bowla framför tv:n)
Åren efter det började spelvärlden växa till sig ordentligt. Maskinerna blev kraftfullare, spelen större och mer påkostade och spelarna bara fler och fler. Som Hideo Kojima sade för ett par dagar sedan: "In this day and age, the video game business is a major entertainment industry that surpasses movies in terms of revenue. But when I started out, it was a completely different story. Back then, the game industry was a place for people with broken dreams to gather because they couldn't land the jobs that they really wanted"
Men efter barndomen kommer puberteten och vi vet alla vad det innebär. En period av omogna utspel, ogenomtänkta handlingar och en kropp man inte riktigt vet vad man ska göra av:
Jag vet att mina föräldrar skulle få spel om jag visade dem Dead Space 2, men det får inte mig som 26-åring att vilja spela det mer. Nej, den här reklamen riktar sig till sådana som vill trotsa sina föräldrar. Och de får i sin tur inte ens köpa spelet då de garanterat är under 18 år.
När jag ser spelreklam som denna så skäms jag. Fy vad pinsamt det är.
Den osäkra tonåringen med kasst självförtroende ser jag när jag startar upp Modern Warfare 2 från 2009, även det ett spel med en åldersgräns på 18 år:
Grattis till ditt köp av den här boken! För att undvika att du tar illa upp av innehållet skulle du kunna hoppa över sidorna 142-191. Vi vill ju absolut inte att du ska ta illa upp, det vore vår värsta mardröm. Du kanske skulle bli arg och sparka ner någon och sedan skylla på den här boken. Det vill vi ju inte ska hända. Vi vill inte reta upp någon. Du blev väl inte arg nu? Säg "Nej, jag blev inte arg".
Modern Warfare 2 innehåller ett uppdrag där man som agent har infiltrerat en terroristgrupp och tar sedan del av en massaker på en rysk flygplats. Man går långsamt genom flygplatsen med automatvapen och pepprar ner hundratals oskyldiga människor. Ingen tvingar en att skjuta någon, men man kan om man vill. Ett otroligt effektfullt uppdrag som blev den vinterns stora snackis.
Men istället blir det som en parentes i spelet, just eftersom man tvingas svara "Nej, jag kommer inte provoceras" för att få spela det. Nästan som att man skrev under på att inte anklaga spelet för något i efterhand.
Att inte våga ta ställning är ett av spelvärldens största tecken på att den är ett ungt medium. Dante's Inferno hade till exempel inget att säga, trots att det tog upp sådan monumental sak. Kritik mot aktuella händelser händer aldrig i spelens värld, knappt ens historiska händelser. Ingen utvecklare tar några steg åt något håll. Det längsta vi kommit är att konstatera att under Andra Världskriget var de allierade goda och nazisterna onda. Rädslan att uppröra människor med kontoversiella åsikter och uttalanden gör att många spel blir intetsägande. Spel som annars kunnat bli odödliga just för att de tog ställning till något aktuellt krig, ett fenomen, en ledare eller något annat.
Den hormonstinna tonårspojken märker jag hos mig själv. Ja, problemet ligger absolut inte bara hos spelutvecklare och PR-folk. Vi spelare är också en del av problemet. Under E3-mässan i år följde jag mycket av vad som hände, både på presskonferenserna, på mässgolvet och i intervjuer. Så fort jag ser en kvinna stå och prata om tv-spel på tv är den första tanken som flyger genom mitt huvud "ögongodis för alla killar där ute". Så här vill jag inte tänka för jag vet faktiskt bättre, men det är så det är.
Jag skäms för att erkänna det och jag övar hela tiden på tanken att tv-spel är för alla. Publiken är idag så bred och jag har svårt att vänja om mitt hårt programmerade huvud från tv-spelens barndom. Jag följer hellre kvinnors spelbloggar av just den anledningen, för att ställa om mina blixtsnabba fördomar. Emmyz.net skrivs av en ganska så nybliven mamma som bor på Gotland. En riktigt bra blogg för spelälskare, tekniknördar och föräldrar. Xboxflickan.se är också bra, men hennes matiga inlägg om spel har tunnats ut ordentligt på sista tiden.
Nog vet jag att det finns andra som gör precis samma kategorisering! En kvinna vid namn Jade Raymond jobbade som producent på de två första Assassin's Creed-titlarna. Inför det första spelet stod hon väldigt mycket i rampljuset. Så pass mycket att folk började tro att Jade var den som gjorde spelet, att hon var hjärnan och hjärtat bakom hela spelet. Hon gjorde hela tiden beundransvärda försök att få in faktumet att hon var del av ett lag som utvecklade det här spelet. Men spelpressen, spelutvecklare från andra spelstudior och (verkligen inte minst) spelarna struntade fullständigt i det, alla var helt upptagna med faktumet att en snygg tjej jobbade med tv-spel.
När en PR-kampanj till Assassin's Creed II blev aktuell valde hon att inte ta några intervjuer alls, utan lät resten av utvecklarlaget få tid i strålkastarljuset. Se, ni skrämde bort henne!
Dåså, för att sammanfatta: Ungdomen är trots allt en viktig tid och man ska aldrig förlora den helt. Men vad behövs för att spelvärlden en dag ska kunna bli vuxen?
Tydlig målgrupp?
Lyckligtvis har inte bara jag vuxit upp med tv-spel, tv-spelen har nämligen också vuxit upp med mig.
När Playstation släpptes 1994 lyckades Sony med något som Sega varit långt ifrån och Nintendo inte ens försökt göra; få spelvärlden att växa upp. Maskinen marknadsfördes med graffitikonst och smygpretentiösa, på gränsen till äckliga, konstverk. Flaggskeppet Wipeout innehöll licensierad elektronisk musik från heta artister och fordonen hade givits form av designstudios.
Playstation skapade en helt ny publik. En publik som nu ville pröva på att spela, eftersom det inte längre var något barnsligt. (Jämför det ungefär med vad Nintendo gjorde med Wii, som breddade spelpubliken ytterligare att till och med pensionärer nu ville bowla framför tv:n)
Åren efter det började spelvärlden växa till sig ordentligt. Maskinerna blev kraftfullare, spelen större och mer påkostade och spelarna bara fler och fler. Som Hideo Kojima sade för ett par dagar sedan: "In this day and age, the video game business is a major entertainment industry that surpasses movies in terms of revenue. But when I started out, it was a completely different story. Back then, the game industry was a place for people with broken dreams to gather because they couldn't land the jobs that they really wanted"
Men efter barndomen kommer puberteten och vi vet alla vad det innebär. En period av omogna utspel, ogenomtänkta handlingar och en kropp man inte riktigt vet vad man ska göra av:
Harmonix visar upp Dance Central till Microsofts Kinectkamera under E3-konferensen 2010
Ni som tar er igenom mina gamla dagboksinlägg från Lunarstorm vet verkligen vad jag pratar om. Sedan 2000-talet har spelvärlden liknat just en sådan flamsig ungdom som beter sig lite som den vill.
Den trotsiga tonåringen visade sina framfötter under marknadsföringen av Dead Space 2 som släpptes i Januari tidigare i år:
Ni som tar er igenom mina gamla dagboksinlägg från Lunarstorm vet verkligen vad jag pratar om. Sedan 2000-talet har spelvärlden liknat just en sådan flamsig ungdom som beter sig lite som den vill.
Den trotsiga tonåringen visade sina framfötter under marknadsföringen av Dead Space 2 som släpptes i Januari tidigare i år:
"Your mom hates Dead Space 2" hette kampanjen inför att spelet skulle släppas. Visst går det att fnissa åt de stackars kvinnorna som får se de värsta bitarna ur ett riktigt obehagligt spel. Men så fort man börjar tänka ett par steg längre inser man hur löjligt det här egentligen är. Dead Space 2 är ett spel med en åldersgräns på 18 år. Vilken artonåring och äldre är intresserad av att köpa ett spel för att trotsa sin mamma?
Jag vet att mina föräldrar skulle få spel om jag visade dem Dead Space 2, men det får inte mig som 26-åring att vilja spela det mer. Nej, den här reklamen riktar sig till sådana som vill trotsa sina föräldrar. Och de får i sin tur inte ens köpa spelet då de garanterat är under 18 år.
När jag ser spelreklam som denna så skäms jag. Fy vad pinsamt det är.
Den osäkra tonåringen med kasst självförtroende ser jag när jag startar upp Modern Warfare 2 från 2009, även det ett spel med en åldersgräns på 18 år:
Grattis till ditt köp av den här boken! För att undvika att du tar illa upp av innehållet skulle du kunna hoppa över sidorna 142-191. Vi vill ju absolut inte att du ska ta illa upp, det vore vår värsta mardröm. Du kanske skulle bli arg och sparka ner någon och sedan skylla på den här boken. Det vill vi ju inte ska hända. Vi vill inte reta upp någon. Du blev väl inte arg nu? Säg "Nej, jag blev inte arg".
Modern Warfare 2 innehåller ett uppdrag där man som agent har infiltrerat en terroristgrupp och tar sedan del av en massaker på en rysk flygplats. Man går långsamt genom flygplatsen med automatvapen och pepprar ner hundratals oskyldiga människor. Ingen tvingar en att skjuta någon, men man kan om man vill. Ett otroligt effektfullt uppdrag som blev den vinterns stora snackis.
Men istället blir det som en parentes i spelet, just eftersom man tvingas svara "Nej, jag kommer inte provoceras" för att få spela det. Nästan som att man skrev under på att inte anklaga spelet för något i efterhand.
Att inte våga ta ställning är ett av spelvärldens största tecken på att den är ett ungt medium. Dante's Inferno hade till exempel inget att säga, trots att det tog upp sådan monumental sak. Kritik mot aktuella händelser händer aldrig i spelens värld, knappt ens historiska händelser. Ingen utvecklare tar några steg åt något håll. Det längsta vi kommit är att konstatera att under Andra Världskriget var de allierade goda och nazisterna onda. Rädslan att uppröra människor med kontoversiella åsikter och uttalanden gör att många spel blir intetsägande. Spel som annars kunnat bli odödliga just för att de tog ställning till något aktuellt krig, ett fenomen, en ledare eller något annat.
Den hormonstinna tonårspojken märker jag hos mig själv. Ja, problemet ligger absolut inte bara hos spelutvecklare och PR-folk. Vi spelare är också en del av problemet. Under E3-mässan i år följde jag mycket av vad som hände, både på presskonferenserna, på mässgolvet och i intervjuer. Så fort jag ser en kvinna stå och prata om tv-spel på tv är den första tanken som flyger genom mitt huvud "ögongodis för alla killar där ute". Så här vill jag inte tänka för jag vet faktiskt bättre, men det är så det är.
Jag skäms för att erkänna det och jag övar hela tiden på tanken att tv-spel är för alla. Publiken är idag så bred och jag har svårt att vänja om mitt hårt programmerade huvud från tv-spelens barndom. Jag följer hellre kvinnors spelbloggar av just den anledningen, för att ställa om mina blixtsnabba fördomar. Emmyz.net skrivs av en ganska så nybliven mamma som bor på Gotland. En riktigt bra blogg för spelälskare, tekniknördar och föräldrar. Xboxflickan.se är också bra, men hennes matiga inlägg om spel har tunnats ut ordentligt på sista tiden.
Nog vet jag att det finns andra som gör precis samma kategorisering! En kvinna vid namn Jade Raymond jobbade som producent på de två första Assassin's Creed-titlarna. Inför det första spelet stod hon väldigt mycket i rampljuset. Så pass mycket att folk började tro att Jade var den som gjorde spelet, att hon var hjärnan och hjärtat bakom hela spelet. Hon gjorde hela tiden beundransvärda försök att få in faktumet att hon var del av ett lag som utvecklade det här spelet. Men spelpressen, spelutvecklare från andra spelstudior och (verkligen inte minst) spelarna struntade fullständigt i det, alla var helt upptagna med faktumet att en snygg tjej jobbade med tv-spel.
Jade Raymond
När en PR-kampanj till Assassin's Creed II blev aktuell valde hon att inte ta några intervjuer alls, utan lät resten av utvecklarlaget få tid i strålkastarljuset. Se, ni skrämde bort henne!
Dåså, för att sammanfatta: Ungdomen är trots allt en viktig tid och man ska aldrig förlora den helt. Men vad behövs för att spelvärlden en dag ska kunna bli vuxen?
- Marknadsföring av spel ska inte försöka vara så himla larvig
- Spelutvecklare ska våga ta ställning och välja sida i något ämne
- Jag som spelare ska släppa elitknappen på bröstet och glädjas åt den stora skaran människor som numera älskar tv-spel
- Vi måste släppa diskussionen om ifall tv-spel är konst eller inte, den gör mig så tröööööööött
Dead Space 2
Sovmorgon idag = Sen spelsession inatt.
Då klarade jag Dead Space 2 och är idag en smula besviken. Ettan är ett superbt spel, från början till slut. Tvåan är ett steg snyggare, har mer varierade miljöer och en ny spelmekanik som är värd att nämna.
Annars är Dead Space 2 samma spel som ettan, vilket jag hade nöjt mig med ifall det inte vore för handlingen och vad den ger för effekt på spelandet. Huvudpersonen Isaac Clarke är inte frisk i sitt huvud, han förföljs av syner och spelet tar ofta gärna över kontrollen från spelaren för att låta Isaac ta sig om huvudet och se sjuka bilder framför sig.
Isaac tar sig om huvudet, en inte helt ovanlig syn
Det påminner om Halo 3 där Master Chiefs minnen av Cortana bubblar upp och spelet går in i slow motion. Eller i Metroid - Other M där Samus blir skräckslagen av Ridley. Eller i Gears of War 1, 2 och nu även 3 när grabbarna grus pratar över radion, alla rörelser slöas ner så man kan koncentrera sig på vad som sägs (för det var verkligen jätteviktiga saker de pratade om, tror jag... jag minns inte riktigt).
I Dead Space 2 var det ganska coolt i början, men efter fem mikrosammanbrott hade jag fått nog. Tyvärr fortsatte hallucinationerna hela spelet igenom.
Jag hade gärna också förstått mer av handlingen, för den kretsade mycket kring en sekt som kallar sig The Unitology Church. Bakgrundshistorien för sekten var riktigt trovärdig och varje stund som spelet spenderade på deras historia var väl användna minuter. Isaac var på något sätt viktig för dem, varför vet jag inte.
Annars var det exakt samma fiender, exakt samma sätt att döda dem på, nästan exakt samma vapen som ska uppgraderas på exakt samma sätt igen. Spelet hade nästan inga bossar (något inte hade så många av heller, men tusan vad grymma de var!), det enda som var mycket bättre från ettan var manövreringen i nollgravitation. Och så kanske möjligtvis att det aldrig någonsin behövde slänga upp en laddningsskärm när det skulle introduceras nya miljöer. Allt var helt sömlöst.
Spelet är bra, läskigt och äckligt, tro inget annat
Men ändå, jag är lite besviken. Det var samma sak igen, lite bättre på sina håll och lite sämre på sina håll. Hade handlingen varit kickass så hade det gått vägen men så var icke fallet. Dead Space 2 fortsätter på samma spår, det är välgjort och snyggt, men som en uppföljare till en sådan juvel som ettan är så kommer det inte lika långt upp.
BETYG: 3/5
P.S.
Att göra en Jak & Daxter och låta huvudpersonen vara knäpptyst under hela första spelet och sedan helt plötsligt låta honom prata i uppföljaren var ett märkligt val för ett sådant seriöst spel som Dead Space. Det hade varit okej ifall man lite skämtsamt fört det på tal vid något tillfälle (som i Jak & Daxter) men nu skulle man som spelare bara acceptera att det var på det viset. Ingen ville prata om elefanten i rummet.
Portalskämt
The Secret of Monkey Island: Special Edition
Fortsättning härifrån.
Redo för ett par klassiska titelskärmar i mörkblå ton?
Redo för ett par klassiska titelskärmar i mörkblå ton?
Shit! Vilken nostalgitripp. Shit.
Att spela PC-spel under 90-talet och inte stöta på någon av Lucasarts pusselspel var helt omöjligt. Nämn någon av titlarna ovan för en gamer född 1988 eller tidigare och bevittna hur deras ögon tåras långsamt och vackert samtidigt som de drar på smilbanden. Ungefär som om de har en hemlighet i deras hjärtan som du aldrig kommer komma åt. Förvänta dig samma reaktion om du nämner Portal för typ vem som helst. Den enda skillnaden är att alla har spelat Portal, så det är ingen unik hemlighet för en särskilt utvald skara.
Att spela PC-spel under 90-talet och inte stöta på någon av Lucasarts pusselspel var helt omöjligt. Nämn någon av titlarna ovan för en gamer född 1988 eller tidigare och bevittna hur deras ögon tåras långsamt och vackert samtidigt som de drar på smilbanden. Ungefär som om de har en hemlighet i deras hjärtan som du aldrig kommer komma åt. Förvänta dig samma reaktion om du nämner Portal för typ vem som helst. Den enda skillnaden är att alla har spelat Portal, så det är ingen unik hemlighet för en särskilt utvald skara.
Ja, jag kan erkänna. Jag har ofta kännt mig mallig över att ha plågat mig själv med Lucasarts plågsamma pussellösning som plågat min plågade generation i många plågsamma år. Och när jag kan säga att jag klarat alla titlar ovanför så tänds en liten men stolt låga i mig. För grejen är den att antingen är dessa spel väldigt ologiska, 'trial and error'-störande eller absurt ologiska. Och att kolla upp på Internet hur man gör? Glöm det grabben.
Titelskärmen 1990
Men Monkey Island-serien plockade jag aldrig upp. Jag har ingen aning om varför, den hade ju Lucasarts logga, precis som alla andra spel i det här inlägget. Var det pirattemat som inte tilltalade mig? Det kan mycket väl vara så. Jag spelade igenom The Curse of Monkey Island när det begav sig, det nästbästa av alla Lucasarts äventyrstitlar. Men de två första spelen lät jag bli. Tills år 2011.
The Secret of Monkey Island: Special Edition släpptes på de flesta plattformarna med omritad, högupplöst grafik och röstskådespel. Och troféer. Uppföljaren har fått precis samma behandling och jag köpte båda för dryga hundralappen, jag visste redan då att det var lätt värt.
En riktigt imponerande del av det här nysläppet är att originalspelet spelas simultant och med ett knapptryck stänger man ner den nya grafiken, ljudet och rösterna och lämnas med originalet. Här får man alltså det bästa av två världar, det är alltså fullt möjligt att spela igenom hela spelet som det såg ut och lät 1990.
Tyvärr fungerar det inte rakt igenom. En tiondels sekund av varje påbörjad mening hörs av röstskådespelet, hela tiden, när man spelar den gamla versionen. Stort minus för autenciteten.
Annars håller The Secret of Monkey Island än. Genren är ju nästan utdöd och det förstår jag varför när jag kommer på mig själv att testar att kombinera alla mina saker på alla mina saker. Att envist testa alla möjliga och omöjliga lösningar för att sedan upptäcka att jag missat något litet objekt på skärmen som jag skulle interagera med, det är inte kul. Det nya hjälpsystemet hjälper en såklart med det, men det fungerar också som ett eget krokben på sig själv eftersom det också pekar på varför genren är död.
Men dialogen är underbar, humorn genomsyrar hela spelet. Det är själva stommen av upplevelsen, inte känslan av att tänka logiskt och lösa praktiska problem. För de egenskaperna har man inte alls nytta av i dessa spel.
Första halvan är utan tvekan bäst, alltså Mêlée Island. Där händer de roligaste sakerna, man träffar på mest människor och pusslena har lite mer känslan att vara over the top. Andra halvan kändes lite tråkigare, den består ju mycket av en promenad på en halvöde ö och en helt plötsligt överraskande logisk pussellösning. Kombinera krut och rep för bomb, mata bananer till apan och så vidare. Och sista bossen är inte särskilt rolig, men å andra sidan: Hur gör man en rolig sista boss i ett peka&klicka-spel?
En klassiker som var en ära att spela igenom. Om andra halvan hade innehållit mindre trista labyrintpussel och ensamhet hade betyget troligtvis varit högre. Kan inte vänta på att få spela tvåan!
BETYG: 3/5
P.S
Titelskärmen 1990
Men Monkey Island-serien plockade jag aldrig upp. Jag har ingen aning om varför, den hade ju Lucasarts logga, precis som alla andra spel i det här inlägget. Var det pirattemat som inte tilltalade mig? Det kan mycket väl vara så. Jag spelade igenom The Curse of Monkey Island när det begav sig, det nästbästa av alla Lucasarts äventyrstitlar. Men de två första spelen lät jag bli. Tills år 2011.
Första ögonblicket när de byter från den gamla till den nya grafiken är mäktigt
The Secret of Monkey Island: Special Edition släpptes på de flesta plattformarna med omritad, högupplöst grafik och röstskådespel. Och troféer. Uppföljaren har fått precis samma behandling och jag köpte båda för dryga hundralappen, jag visste redan då att det var lätt värt.
En riktigt imponerande del av det här nysläppet är att originalspelet spelas simultant och med ett knapptryck stänger man ner den nya grafiken, ljudet och rösterna och lämnas med originalet. Här får man alltså det bästa av två världar, det är alltså fullt möjligt att spela igenom hela spelet som det såg ut och lät 1990.
Tyvärr fungerar det inte rakt igenom. En tiondels sekund av varje påbörjad mening hörs av röstskådespelet, hela tiden, när man spelar den gamla versionen. Stort minus för autenciteten.
Annars håller The Secret of Monkey Island än. Genren är ju nästan utdöd och det förstår jag varför när jag kommer på mig själv att testar att kombinera alla mina saker på alla mina saker. Att envist testa alla möjliga och omöjliga lösningar för att sedan upptäcka att jag missat något litet objekt på skärmen som jag skulle interagera med, det är inte kul. Det nya hjälpsystemet hjälper en såklart med det, men det fungerar också som ett eget krokben på sig själv eftersom det också pekar på varför genren är död.
Men dialogen är underbar, humorn genomsyrar hela spelet. Det är själva stommen av upplevelsen, inte känslan av att tänka logiskt och lösa praktiska problem. För de egenskaperna har man inte alls nytta av i dessa spel.
Första halvan är utan tvekan bäst, alltså Mêlée Island. Där händer de roligaste sakerna, man träffar på mest människor och pusslena har lite mer känslan att vara over the top. Andra halvan kändes lite tråkigare, den består ju mycket av en promenad på en halvöde ö och en helt plötsligt överraskande logisk pussellösning. Kombinera krut och rep för bomb, mata bananer till apan och så vidare. Och sista bossen är inte särskilt rolig, men å andra sidan: Hur gör man en rolig sista boss i ett peka&klicka-spel?
En klassiker som var en ära att spela igenom. Om andra halvan hade innehållit mindre trista labyrintpussel och ensamhet hade betyget troligtvis varit högre. Kan inte vänta på att få spela tvåan!
BETYG: 3/5
P.S
Nya versioner av gamla spel
Visst är det lyxigt att vänta så länge att spela ett spel att utgivaren/utvecklaren hinner släppa en eller flera versioner av samma spel som på de flesta sätten är bättre än originalet?
Spelvärlden och filmvärlden fungerar väldigt olika på den här fronten. En nyinspelning av en klassiker blir i princip alltid mycket sämre än originalet. Ny regissör och ny uppsättning skådespelare räcker för att hela känslan i filmen blir helt annorlunda, även om manuset är detsamma. Seriöst, Vince Vaughn som Norman Bates i Psycho från 1998? 12 angry men nyinspelad som TV-film 1997, och i färg dessutom?! Jag skiter i om jag dömer i förväg, jag tänker aldrig se de "filmerna".
Skådespelarinsatser i film visar hur riktiga människor alltid kommer överträffa digitalt uppbyggda människor med röster. Om någon stackars regissör får för sig göra en Batmanfilm 2029 med bland annat en nytolkning av Jokern, hur skulle du reagera då?
Så fungerar det inte i spelvärlden. Under 2000-talet började många klassiska titlar få en andra (och ibland tredje) chans i rampljuset. Här får spelutvecklare istället chansen att hyvla ner tröskeln mellan spelaren och spelupplevelsen. Genom den grafiska och tekniska utvecklingen som exploderar om och om igen görs det även lättare för ögonen att ta in det som förmedlas. Distributionen har även den förenklas, att betala och ladda ner spelet direkt till sin konsol/smartphone görs numera snabbt, smidigit och säkert (eller, är det verkligen säkert? Jag tittar på dig Sony).
Den här utvecklingen har jag inga som helst problem med, tvärtom. Jag passar faktiskt själv på att uppleva ett par gamla klenoder i nytappning. Oftast ser jag ingen stolthet i att spela originalversionen av spelet jag vill spela. Finns det någon nyare, offentlig version med skönare grafik och smidigare sparsystem så väljer jag den istället.
För ett par månader sedan köpte jag Final Fantasy I och II till min iPhone för 28kr styck. Snyggare grafik, nyöversatt dialog (översättningen under 80-talet var Vä-Rde-Lös), möjligheten att spara när jag vill (och inte oroa mig för att sparningen kan gå sönder) och naturligtvis möjligheten att spela var jag vill. Jag skulle aldrig få för mig att för typ 30 gånger pengarna komma över spelen på Ebay och sedan spela det helhjärtat framför en TV på ett dammigt gammalt NES som kan få för sig att radera min sparfil när som helst.
Undantagen är när jag tar på mig ett projekt, som mitt Metroidmarathon. Då ska såklart originalversionerna spelas på rätt konsol. Sedan har vi även de tragiska exemplena där nytappningen våldfört sig på originalet. Men vi kommer till det.
Ni puckon som alltså inte spelat Ōkami (alltså 100% av er)(ja, jag fortsätter gnälla) kan ju skippa versionen till Playstation 2 och köra det till Wii istället. 16:9 ratio istället för 4:3 och mer passande kontroll när man ritar med wiimoten istället för vanlig handkontroll.
Har du inte spelat The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64 finns det en omsläppt version till GameCube så du får spela med den skönare handkontrollen till GameCube. Sedan kan du också ladda ner det billigt till ditt Wii och köra med trådlös handkontroll. Senare i år kommer även Ocarina of Time 3D till den bärbara konsolen 3DS som ser ut att bli den bästa versionen hittills. Bättre grafik, omarbetat meny- och kartsystem och sedan naturligtvis 3D-effekten. Weeeee.
Sedan har Sony tagit på sig att snygga till båda God of War-spelen, Prince of Persia-trilogin och Sly-spelen från förra konsolgenerationen och sedan släppa dem till Playstation 3. På gång är även Metal Gear Solid 2 & 3 (en personlig favorit och must-have) och en rad PSP-spel. Samma sak är gjort med Beyond Good & Evil (som även finns till Xbox360). Här ligger ribban lite lägre då enda förändringarna är egentligen mer högupplösta texturer och trofésupport. Fortfarande en bättre version av originalet.
Sonys största fjäder i hatten blir dock att på samma skiva släppa Ico och Shadow of the Colossus i samma tappning i höst. Gör dig själv en tjänst och köp den utgåvan och spela de spelen, oavsett om du gjort det tidigare eller ej. Det ska jag göra. De två spelen är båda lätt värda. Länk till spelomslaget (jag ville inte lägga in den där fula bilden efter allt bra jag sagt om spelen).
Det går ju inte alltid bra, tyvärr. 2006 släppte Capcom Mega Man Powered Up vars syfte var att visa världen visionen de hade då de skapade de första Mega Man-spelen under åttiotalet men inte kunde på grund av tekniska begränsningar.
En annan glädjande effekt av denna trend är att riktigt gamla spel från helt utdöda genrer grävs upp och får ett helt nytt ansikte. Dessa blir sedan så omtyckta av både nya och gamla spelare att genren får ett uppvaknande. Jag pratar om The Secret of Monkey Island. Men nu börjar det här inlägget bli för långt så jag rundar av och fortsätter i ett annat.
Spelvärlden och filmvärlden fungerar väldigt olika på den här fronten. En nyinspelning av en klassiker blir i princip alltid mycket sämre än originalet. Ny regissör och ny uppsättning skådespelare räcker för att hela känslan i filmen blir helt annorlunda, även om manuset är detsamma. Seriöst, Vince Vaughn som Norman Bates i Psycho från 1998? 12 angry men nyinspelad som TV-film 1997, och i färg dessutom?! Jag skiter i om jag dömer i förväg, jag tänker aldrig se de "filmerna".
Skådespelarinsatser i film visar hur riktiga människor alltid kommer överträffa digitalt uppbyggda människor med röster. Om någon stackars regissör får för sig göra en Batmanfilm 2029 med bland annat en nytolkning av Jokern, hur skulle du reagera då?
Så fungerar det inte i spelvärlden. Under 2000-talet började många klassiska titlar få en andra (och ibland tredje) chans i rampljuset. Här får spelutvecklare istället chansen att hyvla ner tröskeln mellan spelaren och spelupplevelsen. Genom den grafiska och tekniska utvecklingen som exploderar om och om igen görs det även lättare för ögonen att ta in det som förmedlas. Distributionen har även den förenklas, att betala och ladda ner spelet direkt till sin konsol/smartphone görs numera snabbt, smidigit och säkert (eller, är det verkligen säkert? Jag tittar på dig Sony).
Den här utvecklingen har jag inga som helst problem med, tvärtom. Jag passar faktiskt själv på att uppleva ett par gamla klenoder i nytappning. Oftast ser jag ingen stolthet i att spela originalversionen av spelet jag vill spela. Finns det någon nyare, offentlig version med skönare grafik och smidigare sparsystem så väljer jag den istället.
Final Fantasy 1987
För ett par månader sedan köpte jag Final Fantasy I och II till min iPhone för 28kr styck. Snyggare grafik, nyöversatt dialog (översättningen under 80-talet var Vä-Rde-Lös), möjligheten att spara när jag vill (och inte oroa mig för att sparningen kan gå sönder) och naturligtvis möjligheten att spela var jag vill. Jag skulle aldrig få för mig att för typ 30 gånger pengarna komma över spelen på Ebay och sedan spela det helhjärtat framför en TV på ett dammigt gammalt NES som kan få för sig att radera min sparfil när som helst.
Samma spel, samma boss 2010
Undantagen är när jag tar på mig ett projekt, som mitt Metroidmarathon. Då ska såklart originalversionerna spelas på rätt konsol. Sedan har vi även de tragiska exemplena där nytappningen våldfört sig på originalet. Men vi kommer till det.
Ni puckon som alltså inte spelat Ōkami (alltså 100% av er)(ja, jag fortsätter gnälla) kan ju skippa versionen till Playstation 2 och köra det till Wii istället. 16:9 ratio istället för 4:3 och mer passande kontroll när man ritar med wiimoten istället för vanlig handkontroll.
Har du inte spelat The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64 finns det en omsläppt version till GameCube så du får spela med den skönare handkontrollen till GameCube. Sedan kan du också ladda ner det billigt till ditt Wii och köra med trådlös handkontroll. Senare i år kommer även Ocarina of Time 3D till den bärbara konsolen 3DS som ser ut att bli den bästa versionen hittills. Bättre grafik, omarbetat meny- och kartsystem och sedan naturligtvis 3D-effekten. Weeeee.
Sedan har Sony tagit på sig att snygga till båda God of War-spelen, Prince of Persia-trilogin och Sly-spelen från förra konsolgenerationen och sedan släppa dem till Playstation 3. På gång är även Metal Gear Solid 2 & 3 (en personlig favorit och must-have) och en rad PSP-spel. Samma sak är gjort med Beyond Good & Evil (som även finns till Xbox360). Här ligger ribban lite lägre då enda förändringarna är egentligen mer högupplösta texturer och trofésupport. Fortfarande en bättre version av originalet.
Sonys största fjäder i hatten blir dock att på samma skiva släppa Ico och Shadow of the Colossus i samma tappning i höst. Gör dig själv en tjänst och köp den utgåvan och spela de spelen, oavsett om du gjort det tidigare eller ej. Det ska jag göra. De två spelen är båda lätt värda. Länk till spelomslaget (jag ville inte lägga in den där fula bilden efter allt bra jag sagt om spelen).
Det går ju inte alltid bra, tyvärr. 2006 släppte Capcom Mega Man Powered Up vars syfte var att visa världen visionen de hade då de skapade de första Mega Man-spelen under åttiotalet men inte kunde på grund av tekniska begränsningar.
1987: Vision + tekniska begränsningar = Klassiker
(Stenhård cyborg ackompanjerad av musik i världsklass)
2006: Vision + för hög budget och för stor teknisk kapacitet = Men titta vad katten dragit in
Exakt samma formel kan appliceras på George Lucas och hans gamla och nya Star Wars-trilogier.
(Stenhård cyborg ackompanjerad av musik i världsklass)
2006: Vision + för hög budget och för stor teknisk kapacitet = Men titta vad katten dragit in
Exakt samma formel kan appliceras på George Lucas och hans gamla och nya Star Wars-trilogier.
En annan glädjande effekt av denna trend är att riktigt gamla spel från helt utdöda genrer grävs upp och får ett helt nytt ansikte. Dessa blir sedan så omtyckta av både nya och gamla spelare att genren får ett uppvaknande. Jag pratar om The Secret of Monkey Island. Men nu börjar det här inlägget bli för långt så jag rundar av och fortsätter i ett annat.
inFamous 2 recenserat
Första inFamous kom under min sandlådespelfasta. Jag var inte särskilt sugen på det alls och faktum är jag bara såg det som ett spel i raden av alla bleka GTA-kopior som kommit under 2000-talet.Efter mitt hårddiskbyte på PS3:an fick jag tillgång till en promotionkod som gav mig möjligheten att ladda ner inFamous 2. När då Playstation Store kom upp igen efter flera veckors frånvaro (äntligen!) fick det bli en recension av uppföljaren istället. 15 nedladdade gigabyte senare (småpotatis numera) tog jag plats i soffan.
Och det var helt klart bättre än vad jag trodde. Att lattja runt har jag inte gjort i ett sandlådespel på väldigt länge (spelade aldrig Crackdown eller Prototype) och det var väldigt skoj. Fast GameTrailers recension är på tok för förlåtande mot spelets brister.
Min recension är nu uppe.
Jag valde också bland annat första inFamous i Sonys 'Welcome Back'-erbjudande. Onödig fakta: Det tar hälften så mycket plats på hårddisken som tvåan, jag undrar varför? Så det kanske blir att starta upp det efter att jag är klar med det här. Lite fler troféer har aldrig skadat någon.
Hårdvarukungen
Jag äger en Playstation 3 som är ungefär lika gammal som mitt äktenskap, drygt tre år alltså.
Förra hösten, när Rock Band 3 släpptes närmare bestämt, började den stackars 40 gigabyte stora hårddisken ta ordentligt med stryk. I takt med att jag exporterade låtar från tidigare Rock Band-spel och även började lägga hundralappar på att köpa låtpaket och installera dem på hårddisken så fylldes den sakta men säkert upp. Rätt som det var blev jag tvungen att regelbundet rensa på hårddisken för att få plats med något nytt spel jag precis köpt.
(Visst är det ändå ganska konstigt att spel ska installeras på hårddisken för att fungera? Konsolernas fördelar börjar invaderas av datorns nackdelar, när hände detta?)
Jag förstod snabbt att det snart behövde bli dags för en uppgradering. Hårddisken behövde bli större. Jag gick länge i banorna att sälja min gamla maskin och köpa den nya, mindre modellen som har en 320 gigabyte stor hårddisk. Om jag sålde den gamla för dryga tusenlappen skulle jag inte behöva lägga mer än knappt 2000kr på den nya maskinen.
"Men", invände en del personer helt oberoende av varandra, "varför byter du inte bara ut hårddisken? Snabbt, enkelt och mycket mycket billigare."
"Neheddu", svarade jag, "jag sysslar inte med hårdvara. Då går allt åt pipsvängen by default."
Jag har väldigt dåliga erfarenheter av att byta ut datorkomponenter. Allt som kan gå fel går fel, sedan blir det fel på saker som det inte ens kan gå fel på. Fel fel fel.
Men ett par veckor senare och efter att de intresserade köparna jag letat rätt på i min vänskapskrets hade dragit sig ur bestämde jag mig. Rädslor är till för att besegras, inte leva med. Det här är historien om när Viktor sent en lördagskväll bytte hårddisk på sin Playstation 3:
Jag letade först och främst rätt på en bra guide till detta ingrepp. Jag hittade en otroligt bra och utförlig sådan på Gamereactors hemsida. Med den grunden att stå på gick jag samma dag förbi Webhallen och plockade upp en hårddisk av typen SATA, 320 gigabyte stor för 389kr. Om det här fungerar skulle jag spara mycket pengar (och om det inte funkade så fattade jag åtminstone nu vad som var så kul med "This is SATAAAA!") Detta var i fredags.
Dagen efter höll jag igång projektet lite passivt under eftermiddagen:
Problem #1: I början av säkerhetskopieringen fick jag felmeddelande (8001002A).
Det här var inget som nämndes i Gamereactors guide. Men tack vare Google fick jag då reda på att någon av mina sparfiler var korrupt (datorproblem). Vilken det var gick inte att ta reda på. I panik gick jag in och raderade ännu fler sparfiler och kollade sedan om det gick. Samma felmeddelande igen. Sedan gick jag tillbaka till Google; tack vare Playstations hemsida fick jag en utförlig beskrivning på hur man kan låta PS3:an själv försöka laga filerna. För att göra det behövde jag starta den i felsäkert läge (igen, datorproblem!) och sedan låta den laga databasen. Efter den proceduren gick säkerhetskopieringen igång på ett ögonblick. Problem #1 löst.
På min USB-sticka hade jag nu mina kontouppgifter, vännerlista, sparfiler och en himla massa mikrotransaktioner från Rock Band och Little Big Planet. Mer eller mindre ovärderliga saker för mig!
Dags att komma åt själva hårdvaran!
Jag öppnade luckan på sidan av maskinen. De må vara lika gamla, men som tur är samlar inte mitt äktenskap damm som den här svarta änkan. Det såg inte exakt ut så som i GR's guide, men nära nog. Jag drog ut släden, skruvade loss den gamla hårddisken och satte fast den nya.
Hårddisken gled in utan problem. När luckan sedan skulle igen blev det lite svårare.
Problem #2: Luckan till hårddisken gick inte att få igen helt och hållet.
Den var stängd men satt inte helt perfekt som den gjorde innan. Jag fick nöja mig efter ett par försök, den satt ju ändå ganska bra.
Sanningens ögonblick var kommen, dags att starta upp maskinen!
Problem #3: Felmeddelande som visades på TV:n när PS3:an var igång: "Det går inte att starta. Fel hårddisk."
Nu sjönk modet som en sten. "Nu har jag förstört den, den är förstörd" tänkte jag. Jag tyckte synd om mig själv en kort tid tills min fru som legat halvsovandes på soffan vaknade till och peppade mig att försöka igen. Jag älskar verkligen min fru.
Jag kopplade ur PS3:an och drog ut hårddisken igen. Var det något jag missade? Jag dubbelkollade att skruvarna runt hårddisken satt åt ordentligt och klämde till lite här och var. "Ett försök till" tänkte jag för mig själv och tryckte tillbaka hårddisken i maskinen. Jag tryckte lite hårdare den här gången.
KLICK sa det då. Hårdisken hoppade in ytterligare en halv centimeter. Luckan gick igen perfekt. Problem #2 löst. En varm känsla kallad lycka började sprida sig i magen.
Jag startade PS3:an igen och blev ombedd att formatera den, för att sedan återställa den säkerhetskopierade datan. Problem #3 löst. Jag ominstallerade ett par spel som kräver ganska stor plats på hårddisken (Battlefield: Bad Company 2 bland annat) och tog mig sedan en titt på hårddiskutrymmet:
252 gigabyte ledigt. Mmmmmumma...
Jag har kvar min profil, alla värdefulla sparfiler och alla mina älskade Rock Band-låtar. Allt är intakt. 389kr kostade det, lätt värt.
Tro mig, kan jag fixa detta så kan du! Går du också i tankar att utöka ditt hårddiskutrymme så tveka inte, kör hårt ba!
Förra hösten, när Rock Band 3 släpptes närmare bestämt, började den stackars 40 gigabyte stora hårddisken ta ordentligt med stryk. I takt med att jag exporterade låtar från tidigare Rock Band-spel och även började lägga hundralappar på att köpa låtpaket och installera dem på hårddisken så fylldes den sakta men säkert upp. Rätt som det var blev jag tvungen att regelbundet rensa på hårddisken för att få plats med något nytt spel jag precis köpt.
(Visst är det ändå ganska konstigt att spel ska installeras på hårddisken för att fungera? Konsolernas fördelar börjar invaderas av datorns nackdelar, när hände detta?)
Jag förstod snabbt att det snart behövde bli dags för en uppgradering. Hårddisken behövde bli större. Jag gick länge i banorna att sälja min gamla maskin och köpa den nya, mindre modellen som har en 320 gigabyte stor hårddisk. Om jag sålde den gamla för dryga tusenlappen skulle jag inte behöva lägga mer än knappt 2000kr på den nya maskinen.
Större modellen jämfört med den lilla
"Men", invände en del personer helt oberoende av varandra, "varför byter du inte bara ut hårddisken? Snabbt, enkelt och mycket mycket billigare."
"Neheddu", svarade jag, "jag sysslar inte med hårdvara. Då går allt åt pipsvängen by default."
Jag har väldigt dåliga erfarenheter av att byta ut datorkomponenter. Allt som kan gå fel går fel, sedan blir det fel på saker som det inte ens kan gå fel på. Fel fel fel.
Men ett par veckor senare och efter att de intresserade köparna jag letat rätt på i min vänskapskrets hade dragit sig ur bestämde jag mig. Rädslor är till för att besegras, inte leva med. Det här är historien om när Viktor sent en lördagskväll bytte hårddisk på sin Playstation 3:
Jag letade först och främst rätt på en bra guide till detta ingrepp. Jag hittade en otroligt bra och utförlig sådan på Gamereactors hemsida. Med den grunden att stå på gick jag samma dag förbi Webhallen och plockade upp en hårddisk av typen SATA, 320 gigabyte stor för 389kr. Om det här fungerar skulle jag spara mycket pengar (och om det inte funkade så fattade jag åtminstone nu vad som var så kul med "This is SATAAAA!") Detta var i fredags.
Dagen efter höll jag igång projektet lite passivt under eftermiddagen:
- Jag rensade bort all speldata som ändå ominstalleras så fort jag stoppar in skivan igen.
- Jag tog bort alla nedladdningsbara spel, för dem kan jag ändå ladda ner igen snabbt. (Varje köp av sådana titlar tillåter fem nedladdningar på ens profil)
- Jag tog bort all media; bilder, trailers och ljudklipp.
- Jag tog bort alla program som gratis kan laddas ner igen (VidZone och Mubi).
- Jag gick även in och rensade bland sparfilerna när jag ändå var igång. Det låg mycket gammalt skräp som jag aldrig kommer vilja ta i igen.
- Det jag lät vara kvar var allt som hade med Rock Band och Little Big Planet (med uppföljare) att göra. Där har jag genomfört så pass många småtransaktioner att det skulle tagit långt tid att ladda ner allt separat igen. Så det var av ren bekvämlighet.
Problem #1: I början av säkerhetskopieringen fick jag felmeddelande (8001002A).
Det här var inget som nämndes i Gamereactors guide. Men tack vare Google fick jag då reda på att någon av mina sparfiler var korrupt (datorproblem). Vilken det var gick inte att ta reda på. I panik gick jag in och raderade ännu fler sparfiler och kollade sedan om det gick. Samma felmeddelande igen. Sedan gick jag tillbaka till Google; tack vare Playstations hemsida fick jag en utförlig beskrivning på hur man kan låta PS3:an själv försöka laga filerna. För att göra det behövde jag starta den i felsäkert läge (igen, datorproblem!) och sedan låta den laga databasen. Efter den proceduren gick säkerhetskopieringen igång på ett ögonblick. Problem #1 löst.
På min USB-sticka hade jag nu mina kontouppgifter, vännerlista, sparfiler och en himla massa mikrotransaktioner från Rock Band och Little Big Planet. Mer eller mindre ovärderliga saker för mig!
Dags att komma åt själva hårdvaran!
Jag öppnade luckan på sidan av maskinen. De må vara lika gamla, men som tur är samlar inte mitt äktenskap damm som den här svarta änkan. Det såg inte exakt ut så som i GR's guide, men nära nog. Jag drog ut släden, skruvade loss den gamla hårddisken och satte fast den nya.
Hårddisken gled in utan problem. När luckan sedan skulle igen blev det lite svårare.
Problem #2: Luckan till hårddisken gick inte att få igen helt och hållet.
Den var stängd men satt inte helt perfekt som den gjorde innan. Jag fick nöja mig efter ett par försök, den satt ju ändå ganska bra.
Sanningens ögonblick var kommen, dags att starta upp maskinen!
Problem #3: Felmeddelande som visades på TV:n när PS3:an var igång: "Det går inte att starta. Fel hårddisk."
Nu sjönk modet som en sten. "Nu har jag förstört den, den är förstörd" tänkte jag. Jag tyckte synd om mig själv en kort tid tills min fru som legat halvsovandes på soffan vaknade till och peppade mig att försöka igen. Jag älskar verkligen min fru.
Jag kopplade ur PS3:an och drog ut hårddisken igen. Var det något jag missade? Jag dubbelkollade att skruvarna runt hårddisken satt åt ordentligt och klämde till lite här och var. "Ett försök till" tänkte jag för mig själv och tryckte tillbaka hårddisken i maskinen. Jag tryckte lite hårdare den här gången.
KLICK sa det då. Hårdisken hoppade in ytterligare en halv centimeter. Luckan gick igen perfekt. Problem #2 löst. En varm känsla kallad lycka började sprida sig i magen.
Jag startade PS3:an igen och blev ombedd att formatera den, för att sedan återställa den säkerhetskopierade datan. Problem #3 löst. Jag ominstallerade ett par spel som kräver ganska stor plats på hårddisken (Battlefield: Bad Company 2 bland annat) och tog mig sedan en titt på hårddiskutrymmet:
252 gigabyte ledigt. Mmmmmumma...
Jag har kvar min profil, alla värdefulla sparfiler och alla mina älskade Rock Band-låtar. Allt är intakt. 389kr kostade det, lätt värt.
Tro mig, kan jag fixa detta så kan du! Går du också i tankar att utöka ditt hårddiskutrymme så tveka inte, kör hårt ba!
I väntan på Queen Rock Band
Avklarat spel: Portal 2
Sådär, nu blev det rätt!
En bokstav senare så hamnar vi istället på det som kan vara det bästa spelet som släpps i år. Det är långt ifrån lika avskalat som sin föregångare (som var mer av ett perfekt experiment som avklarades på kanske tre timmar), lyckligtvis tog utvecklaren Valve i från tårna för att bredda upplevelsen och ändå lyckades behålla det allra mesta av ettans oemotståndliga charm och snillrikhet.
En annan bra sak med Portal 2 är att det enkelt kan upplevas i en lugn och varsam takt. Det här är inte någon hysterisk actiontitel, tro mig. Det är mer av ett pusselspel.
Portalgeväret och dess funktion i spelvärlden är intakt och fortfarande lika älskvärt. Handlingen fortsätter ganska rakt efter hur ettan slutade och en varm rekommendation är att spela det först.
Ett litet smakprov på klådan i hjärnan som du får av att spela Portal 2
Men trots detta känns allt ändå så rätt med Portal 2. Dialogen är helt otroligt bra och alla saker som händer en känns både lustigt och oroväckande. Mitt i den skrattframkallande cynismen hos datorerna som man interagerar med så träder en olustig känsla fram titt som tätt. Dessa mäktiga artificiella intelligenser kan också falla för frestelser som vi människor ofta dras med. Även skam och ånger.
Till skillnad från Postal *shrugs* så står istället Portal 2 för det mesta som är bra med spelvärlden idag. Det är en så pass raffinerad spelupplevelse att det numera är spelet jag vill visa för mina vänner som inte vanligtvis spelar spel. Portal 2 visar på många sätt hur långt tv-spel som medium har kommit.
BETYG: 5/5
En bokstav senare så hamnar vi istället på det som kan vara det bästa spelet som släpps i år. Det är långt ifrån lika avskalat som sin föregångare (som var mer av ett perfekt experiment som avklarades på kanske tre timmar), lyckligtvis tog utvecklaren Valve i från tårna för att bredda upplevelsen och ändå lyckades behålla det allra mesta av ettans oemotståndliga charm och snillrikhet.
En annan bra sak med Portal 2 är att det enkelt kan upplevas i en lugn och varsam takt. Det här är inte någon hysterisk actiontitel, tro mig. Det är mer av ett pusselspel.
- Det är klurigt, snyggt designat med en väldigt genomarbetad inlärningskurva. Precis som sin föregångare.
- Det innehåller enorma miljöer, ett underhållande samarbetsläge och mer spår från andra människor. Inte riktigt som sin föregångare.
Portalgeväret och dess funktion i spelvärlden är intakt och fortfarande lika älskvärt. Handlingen fortsätter ganska rakt efter hur ettan slutade och en varm rekommendation är att spela det först.
Klaga behöver jag nog ändå göra, litegrann.
- Jag har först och främst problem med laddningspunkterna som kommer alldeles för ofta (har Valve inte lärt sig något sedan Half-Life 2?) och drar ner förmågan att suga in sig i spelvärlden.
- Min andra punkt är mer av en personlig åskådning av världen det utspelas i. Tanken att Half-Life och alla dess uppföljare och expansioner händer någonstans i samma värld som Portal känns obekväm. Med tanke på den ännu mer humoristiska banan som Portal 2 slog in på så kan jag inte se Chell och Gordon mötas upp och start some shit together. Jag tycker det var fel val att låta Portal och Half-Life trängas i samma universum. Lite som om The Secret of Monkey Island utspelar sig i samma värld som The Dig. Två riktigt bra spel med helt olika toner.
Ett litet smakprov på klådan i hjärnan som du får av att spela Portal 2
Men trots detta känns allt ändå så rätt med Portal 2. Dialogen är helt otroligt bra och alla saker som händer en känns både lustigt och oroväckande. Mitt i den skrattframkallande cynismen hos datorerna som man interagerar med så träder en olustig känsla fram titt som tätt. Dessa mäktiga artificiella intelligenser kan också falla för frestelser som vi människor ofta dras med. Även skam och ånger.
Till skillnad från Postal *shrugs* så står istället Portal 2 för det mesta som är bra med spelvärlden idag. Det är en så pass raffinerad spelupplevelse att det numera är spelet jag vill visa för mina vänner som inte vanligtvis spelar spel. Portal 2 visar på många sätt hur långt tv-spel som medium har kommit.
BETYG: 5/5
Avklarat spel: Postal 2 (eller, nej)
NEJNEJNEJ jag har inte klarat Postal 2!
Jag råkade få fel på en bokstav när jag skrev titeln på det här inlägget, istället blev det Postal 2. Jag rös till vid tanken av ha klarat det spelet och sedan skriva om det här på bloggen. Postal 2 står för det mesta som är fel med spelvärlden. Provocerande innehåll är bara början.
Jag har inte spelat det och kommer inte göra det heller, men jag vet ändå att det är ett dåligt spel. Mycket för att det så febrilt söker efter upprörda reaktioner och effekter. Det är så desperat ute efter uppmärksamhet att det öppnar upp för i princip vad som helst för spelaren. Sedan gömmer sig utvecklarna bakom det tjatiga faktumet att spelet inte nödvändigtvis tvingar en att göra dessa äckliga saker och därför borde det vara helt okej.
Men någonstans tyckte någon att det skulle vara kul att ha möjligheten att trä på en katt över mynningen på sitt vapen för att ljuddämpa den, eller dra ner gylfen och kissa på valfria saker så som halshuggna lik, nedslagna civilpersoner. Det här bara ett litet urval av de äckligheter som Postal 2 innehåller.
Så fort som media får fatt på någon ungdom som klubbat ner sina föräldrar och det visar sig att han spelar World of Warcraft och lyssna på Eminem så får Postalspelen alltid en känga i samma mening. Postal är medias kolbrikett som aldrig brinner ut. Det får mig som spelälskare att se ut som vilken trotsig tonåring som helst. För från en utomstående och kvällstidningsdyrkande persons synvinkel så ser väl de flesta spelen ut som Postal 2, likt en pubertal våldsorgie utan någon vettig kontext eller inramning. Även om senaste spelet snart är tio år gammalt så tas det ändå alltid upp med jämna mellanrum för alla föräldrar att titta på, sucka och sedan klaga på sina barn för att de spelar tv-spel. För då mördar man väl någon förr eller senare, eller hur?
Visst finns det halvbra (till och med riktigt bra) spel med stark betoning på övervåld men det är en annan femma. Där har spelutvecklarna haft skicklighet nog att göra något utav det. Inte bara en serie handlingar som skapar rubriker i tidningarna.
Därför ryser av blotta tanken av att ha klarat Postal 2. För det har jag verkligen inte gjort. Och kommer aldrig att göra.
Jag råkade få fel på en bokstav när jag skrev titeln på det här inlägget, istället blev det Postal 2. Jag rös till vid tanken av ha klarat det spelet och sedan skriva om det här på bloggen. Postal 2 står för det mesta som är fel med spelvärlden. Provocerande innehåll är bara början.
Jag har inte spelat det och kommer inte göra det heller, men jag vet ändå att det är ett dåligt spel. Mycket för att det så febrilt söker efter upprörda reaktioner och effekter. Det är så desperat ute efter uppmärksamhet att det öppnar upp för i princip vad som helst för spelaren. Sedan gömmer sig utvecklarna bakom det tjatiga faktumet att spelet inte nödvändigtvis tvingar en att göra dessa äckliga saker och därför borde det vara helt okej.
Men någonstans tyckte någon att det skulle vara kul att ha möjligheten att trä på en katt över mynningen på sitt vapen för att ljuddämpa den, eller dra ner gylfen och kissa på valfria saker så som halshuggna lik, nedslagna civilpersoner. Det här bara ett litet urval av de äckligheter som Postal 2 innehåller.
Så fort som media får fatt på någon ungdom som klubbat ner sina föräldrar och det visar sig att han spelar World of Warcraft och lyssna på Eminem så får Postalspelen alltid en känga i samma mening. Postal är medias kolbrikett som aldrig brinner ut. Det får mig som spelälskare att se ut som vilken trotsig tonåring som helst. För från en utomstående och kvällstidningsdyrkande persons synvinkel så ser väl de flesta spelen ut som Postal 2, likt en pubertal våldsorgie utan någon vettig kontext eller inramning. Även om senaste spelet snart är tio år gammalt så tas det ändå alltid upp med jämna mellanrum för alla föräldrar att titta på, sucka och sedan klaga på sina barn för att de spelar tv-spel. För då mördar man väl någon förr eller senare, eller hur?
Visst finns det halvbra (till och med riktigt bra) spel med stark betoning på övervåld men det är en annan femma. Där har spelutvecklarna haft skicklighet nog att göra något utav det. Inte bara en serie handlingar som skapar rubriker i tidningarna.
Därför ryser av blotta tanken av att ha klarat Postal 2. För det har jag verkligen inte gjort. Och kommer aldrig att göra.
