Då var vi här. Den absolut bästa sista bossen jag haft nöjet att möta. En sak innan vi sätter igång:

Det är inga spel från första, andra eller tredje generationens spelkonsoler som är med på den här listan. Var alla sista bossar sämre förr i tiden? Ja, det kanske de var.

När jag tänker på det hade de flesta sista bossarna jag spelade mellan 85- och 95- ingen särskild haktappande effekt på mig. De var allra mest hårda bossar med en unik låt som spelades i bakgrunden. Idag ser det annorlunda ut. Bossarna introduceras tidigare i spelet, får hålla monologer om sitt planerade världsherravälde och som spelare blir jag då mer benägen att besegra denne. Till exempel; Super Mario Bros 3 och Super Mario World är båda legendariska spel som är lika bra fortfarande, men deras sista bossar är långt ifrån höjdpunkterna. Båda striderna är snabbt över och efter tilldelas man ett kort demo och sedan roll the credits!

Storheten som möjliggörs genom den utvecklade tekniken skadar ju inte heller. En sista boss får pluspoäng om den toppar spelets dittills grafiska presentation.

Men nu har det blivit dags för herren på täppan! Först en liten uppfräschning:

>> Plats 5
>> Plats 4
>> Plats 3
>> Plats 2 (Direktlänken är paj, men scrolla ner lite så ser du!)

Och nu... *Trumvirvel*


1. Metroid Prime - GameCube, 2003
Efter Metal Gear Solid och Zelda tror jag inte någon spelserie har tagit steget från 2D till 3D lika vansinnigt bra som Metroid Prime gjorde till GameCube. Att våga serien vila under en hel konsolgeneration visade sig vara precis vad som behövdes. Varje beståndsdel av vad som förväntades i ett Metroidspel tolkades om perfekt till 3D. Handlingen, isoleringen, ensamheten, utforskandet, mystiken och spänningen. Spelmekanik så som morph ball och charge beam var också perfekta. Och splashscreenen... modermamma vad den satte stämningen för resten av spelet.

Hela äventyret var verkligen Metroid i en ny generation. Den amerikanska studion och utvecklade det i samarbete med Nintendo andades nytt liv i en serie som aldrig hann ens börja stagnera. Sist vi såg den var nio år tidigare med Super Metroid som vi alla vet är sjukt bäst.

(Det går att argumentera lite för att Super Metroid också har en chans på den här listan. I musik, drama och hjärtekross är den en höjdare men uppföljaren Metroid Prime har mer därtill)

Efter ett långt äventyr på Tallon IV, en planet som är tokinfesterat av den muterande och giftiga substansen phazon, är det dags att möta kärnan till hela problemet. Orsaken till vad som förstörde ett helt ekosystem och utplånade en hel civilisation. Det är lika bra att börja lista orsakerna till varför det här är den absolut bästa sista bossen av alla jag spelat:


Namnet
Hur många spel har fått sin titel efter sin sista boss? Ja, den japanska MSX-versionen av Metal Gear kommer nära, väldigt nära, men inte ända fram. Något annat? Motbevisa mig gärna, men jag kommer inte på några.

Att komma in i en mörk kammare och uppe i taket hänger en enorm, svart kokong är småskrämmande. Kort därefter faller den ner mot marken, visar upp sin spindelliknande kropp och under sin energimätare står namnet: Metroid Prime. Riktigt effektfullt. Det råder ingen som helst tvekan om att det här är det sista man ska möta i spelet.

Atmosfären
Metroid Prime går helt i linje med resten av spelet. Atmosfären och handlingen som byggts upp når en stabil topp under den här striden. Utsattheten och den småäckliga skrämselfaktorn är intakt. Mötet med den här besten har kännts oundvikligt och att jag befinner långt, långt ner under jorden är odiskutabelt.


Klimaxet
Striden går upp i tempo och offensiv genom att bossen gräver hål i marken och försvinner ner. Samus följer direkt efter och där under fanns en lite större grotta än den senaste. Så fortsätter det och bossen blir bara svårare och svårare. Klimaxet nås när den spindelliknande kroppen dör och ut svävar en varelse med långa tentakler. Helt osårbar mot alla vapen förutom det den själv är byggd av, rent phazon. Denna sista del tar plats i en mycket mindre grotta och taktiken behövde läggas om helt.

Grafiken
Jag hade aldrig sett något så snyggt som den här bossen tidigare på en konsol. Ytan på kroppen, spindelbenen som vacklade fram och tillbaka, viftade i försöka att skrämma undan och grävde djupa gropar. Den toppade ett redan apsnyggt spel. Precis som det ska vara.

Svårighetsgraden
Det mest minnesvärde med hela bossen. För varje försök hittade jag nya luckor i bossens rörelsemönster som jag kunde utnyttja. För varje försök kom jag lite, lite längre. Precis så långt så jag var tvungen att försöka igen, för jag visste att jag kunde ta den. Det kunde jag också till slut, efter ungefär tio utdragna försök. Och varje försök var precis lika spännande.

Jag blev inte överkörd och lemlästad i mitt första försök och jag kände mig aldrig i överläge, inte ens under det försöket när jag klarade den. Metroid Prime har en helt perfekt avvägd svårighetsgrad.

Utmaningen var så minnesvärd att i en svensk speltidning (jag vet inte vilken och när men jag vet att jag har läst det!) ägnade en sida åt en av redaktionens intryck av den här bossen. Hur man lockades tillbaka att försöka igen och inte kunde sluta spela för man kom lite längre för varje försök. Hade man inte spelat spelet lästes texten som en novell om en person som inte ger upp, vad personen inte ger upp framgår inte. Men har man spelat sista bossen i Metroid Prime visste man precis vad det handlade om.

Ta en titt själv och ta in denna majestätiska boss.

Eller spela spelet vettja.