Idag släpps Assassin's Creed III i Sverige och det tycker jag vi firar med en skål till Mia och Joseph (som älskar Ezio och allt vad det heter) och en liten recension av nummer två som jag klarade i somras:

 

Assassin's Creed klarade jag tidigare i år och som jag skrev då visste redan att tvåan skulle vara bättre.

Och det var det. Det var mycket bättre.

 

 

Det var inte mycket som hade krävts för Assassin's Creed att bli bra/jättebra, tvåan är beviset på det påståendet. För mig räckte bara med en inledande scen som tog vid direkt där ettan slutade (sådant är jag svag som tusan för - hellooo Back to the Future med omnejd... och Halloween II) och sedan en snabb titt på födseln av seriens nästa protagonist: Ezio Auditore. Och undertexter på det, tusen tack Ubisoft!

 

Redan där kändes det annorlunda. Att sedan få en trofé mitt i allt, helt utan ansträngning, blir som grädden på moset. Mer om det senare.

 

Första halvtimmen av Ezios Åsa-Nisse-fasoner var till en början lite oroväckande. Jag menar: Fajtas med granngänget, prata om framtiden och livet på hustak, klättra in genom fönster på andra våningen och sexa upp någon brud, för att sedan morgonen efter jagas ut ur samma fönster av pappan i huset. Det var som Emil i Lönneberga möter Benny Hill. Jag spelade den halvtimmen med lite höjda ögonbryn. Vad var detta?

 

Jag pustade ut sedan när sveket, avrättningarna och flykten kickade igång allvaret. Handlingen följde sedan en jämn takt där man tillsammans med Ezio får lära sig ett och annat om att vara en lönnmördare. Takten hetsar på en smula mot slutet. Där hade det gärna fått gå lite långsammare, just för att alla karaktärer från hela äventyret slås samman och ska knuffa Ezio mot slutmålet. Men handlingen överlag är bra.

 

Vad som är bäst är dock alla småsaker som finns att göra överallt. När jag vandrade upp mot villan i Monteriggioni noterade jag direkt att det såg ganska slitet ut. "Tänk om...", tänkte jag. "Tänk om jag långsamt ska rusta upp det här rucklet, det vore ju för fantastiskt". Innan jag hann säga Mi scusi stod jag där mittemot arkitekten och fick välja vad som skulle renoveras och kände mig mer än såld. Jag trodde aldrig det skulle vara så roligt att köpa konstverk, i ett tv-spel! Att all utrustning också gick att bygga på och uppgradera gillade jag också.

 

Det vävdes in så bra i handlingen, speciellt fjädrarna som man skulle hitta alldeles för många av, överallt. Att det var knutet till mammans återhämtning efter traumat i början, väldigt snyggt. Det gjorde det till en fröjd att fortsätta efter spelets slut och plocka upp alla kvarvarande troféer man missat. På grund av den väl avvägda svårighetsgraden för dessa (egentligen) intetsägande triumfer kändes det riktigt kul att fixa ihop det som var kvar. Och det måste ju finnas någon form av anledning att Assassin's Creed II är det spel som flest spelare världen över har skaffat Platinum i, jag tror det är de anledningarna.

 

Jag sitter just nu ganska mitt i Assassin's Creed: Brotherhood och gillart. Tvåan eldade på mitt intresse ordentligt och trean är jag numera minst sagt sugen på!

 

Vad hade kunnat göra tvåan bättre?

• Mer tid lagd på slutet - Som sagt
• Bättre pussel - Subject 16 levererar samma pussel om och om igen. nothankyou.jpg, mer inspirerande pussel nästa gång