Vi i församlingen har under dom gångna veckorna spenderat mycket tid med att måla upp själva kärnan av vad vår kyrka ska stå för. Vi har skrivit upp nyckelord och pratat om dom sinsemellan, pratat och umgåtts med Gud, sjungit lovsång, delat nattvard, bett för varandra och läst i Bibeln tillsammans. Eftersom det vi pratat om fortfarande är så abstrakt och består mestadels av drömmar, tankegångar och värderingar så har jag haft det svårt att skriva om det.

Men när vi i Onsdags hade en summering av alla nyckelord så avslutades det med att vi alla var rörande överens om vem som ska omfamna och understryka alla dessa ord, nämligen Jesus. Vi vill att vår kyrka ska göra som Jesus gjorde när han gick på jorden. Utan Jesus kommer vi ingenstans, utan Jesus kan vi packa ihop och dra, utan Jesus är allt i onödan.

Tack Jesus!

Och *poff* sa det så var vi helt plötsligt förbi den första fasen i vår församlingsplantering.

Församlingsplanteringen är igång. Under dom gångna veckorna har vi (kyrkan) regelbundet träffats för att umgås, äta/fika, sitta i soffor, planera och be. Ikväll är det dags igen och alltihop känns så bra och så rätt.

Valet mellan vindskydd och segel (som jag tidigare skrivit om) har i efterhand blivit extra tydligt när jag funderat på människors reaktioner till att lämna församlingen och starta något helt nytt. Vi blev varnade att "man är extra utsatt och sårbar när man bryter ny mark. Man står verkligen framme vid frontlinjen."
Underförstått är att det vore bättre (säkrare?) för oss att stanna kvar och ställa oss längre bak i ledet (bakom vindskyddet). Det håller jag inte riktigt med om.

Som tur var är Guds nåd större än allt som vill hindra oss från att bygga denna församling.

Jag är så glad att vi valde seglet framför vindskyddet! Att nu få se det i sin prakt då förändringens vindar huggit tag i det känns långt ner i magen. Och även fast vi ännu bara är vid startlinjen av detta långa lopp så känner jag att vi är på väg till en helt ny härlighet!

Den kristna församlingen blir i Bibeln flera gånger jämförd med en brud som gör sig redo på sin bröllopsdag.

Jämförelsen träffar helt rätt faktiskt, speciellt med tanke på allt som händer runt omkring mig och min fru just nu. Vi är på väg ut ur församlingen som jag har vuxit upp i och min fru dom senaste fem åren. Samtidigt siktar vi in oss på en ny vision och bereder oss för ett engagemang i en helt annan division än tidigare.

Människors reaktioner på detta kan enkelt jämföras med reaktionerna vi fick då vi skulle gifta oss.
"Är ni inte lite för unga för att göra detta?", "Nämen vad tidigt!". Och faktiskt, jag vet inte särskilt mycket om hur detta beslut kommer förändra våra liv, ungefär likadant som när vi gifte oss. Då visste jag inte heller exakt hur allt skulle förändras, uppenbarelsen kom när vardagen kom. Det blir väl samma sak nu.

Sen har människor väldigt mycket åsikter om detta och berättar gärna hur dom skulle gjort ifall dom var i våra skor.
Jag antar att jag har lätt för att dra dessa liknelser på grund av att mitt eget bröllop ligger fräscht i minnet fortfarande, men jag får dom vibbarna litegrann.

Visst får vi oro i kropparna ibland.
Går vi åt rätt håll?
Är vi kanske för unga?
Går vi för snabbt?
När dessa oroande frågor dyker upp så känns det skönt att veta att Guds nåd är större än våra bekymmer och att vi kommer att bli välsignade med vårt val.

Och vi är övertygade om att vårt val är rätt.

Jag är väldigt konservativ och har lätt för att snabbt stagnera i vanor. Detta syns främst på vad jag äter och dricker. Spendera en vecka med mig och du kommer snabbt märka ett ganska tråkigt mönster i mina matvanor.

Att sträva efter trygghet i rutiner och vanor är väl inget jag ser som något unikt karaktärsdrag. Jag skulle gissa att det funkar så med majoriteten av människor.

Iallafall.

Jag och min fru har precis fattat ett enormt beslut som kommer påverka våra liv mer än vad vi båda tror... tror jag. Relationer först och främst men även var våra hjärtan kommer vara, var vi kommer lägga vår tid och engagemang. Lite som att gifta sig så vet vi inte vad det kommer ha en inverkan på vårt vardagsliv, hur mycket vi än förbereder oss. När jag låg i sängen och väntade på att somna in inatt hade jag en underlig känsla i kroppen. Den här kittlande spänningen och nervositeten inför något stort som ska hända.
Större än att byta från Nokia 5110 till Ericsson T28 (lucka och vibration!)
Större än att byta från NES 8-bit till Nintendo64 (För där styr man med joystick, och de e nice)

Jag har vuxit upp i Botkyrka Pingstförsamling i Tumba. Jag vet i princip inget annat.
Vad kommer att hända?
Vad kommer vi göra?

Hur församlingsplanterar man?