Jag är väldigt konservativ och har lätt för att snabbt stagnera i vanor. Detta syns främst på vad jag äter och dricker. Spendera en vecka med mig och du kommer snabbt märka ett ganska tråkigt mönster i mina matvanor.

Att sträva efter trygghet i rutiner och vanor är väl inget jag ser som något unikt karaktärsdrag. Jag skulle gissa att det funkar så med majoriteten av människor.

Iallafall.

Jag och min fru har precis fattat ett enormt beslut som kommer påverka våra liv mer än vad vi båda tror... tror jag. Relationer först och främst men även var våra hjärtan kommer vara, var vi kommer lägga vår tid och engagemang. Lite som att gifta sig så vet vi inte vad det kommer ha en inverkan på vårt vardagsliv, hur mycket vi än förbereder oss. När jag låg i sängen och väntade på att somna in inatt hade jag en underlig känsla i kroppen. Den här kittlande spänningen och nervositeten inför något stort som ska hända.
Större än att byta från Nokia 5110 till Ericsson T28 (lucka och vibration!)
Större än att byta från NES 8-bit till Nintendo64 (För där styr man med joystick, och de e nice)

Jag har vuxit upp i Botkyrka Pingstförsamling i Tumba. Jag vet i princip inget annat.
Vad kommer att hända?
Vad kommer vi göra?

Hur församlingsplanterar man?