Det jag precis skrev om min tro på Gud passar bra in på dagboksinlägget jag är för sent ute med, så here goes.

 

Klart det är lönlöst att diskutera tro och vetenskap genom att ställa dem mot varandra. Som den där mannen som fäktas med väderkvarnarna (vars namn jag inte kan stava utan hjälp av Google) så blir det alltid pannkaka av sådana försök.

 

Jag kan bara lägga fram min egna resa med Gud som bevis och hur låter det i rätten? Det är just det här problemet som Contact beskriver helt perfekt. Jodie Fosters karaktär är med om något hon inte kan bevisa men vägrar släppa taget om. Hon har upplevt något som förändrade henne inifrån och ut.

 

Det bästa vore om båda kunde leva sida vid sida, för de är faktiskt inte varandras motsatser. 

 

Och "Vi är alla agnostisker"? Pyttsan, det var bara något jag hörde en predikant säga under ett möte och jag tyckte ordet lät häftigt.

12 oktober 2003

”Vetenskapens värld”, en utopi?

Människans vetenskap om saker och ting blir bara maffigare och maffigare. Vårt psyke, varandras beteende, djurens beteende, historien, all bottenlös teknologi i vår vardag som vi inte vet HUR den funkar men vet att den MÅSTE funka.

Är vetenskapen människans lösning?
När vi har kartlagt hela universum och vet exakt hur allt funkar i kosmos, är vår hunger stillad då?
Människor som viger sina liv för vetenskapens fördel; vad är det för hunger dom försöker mätta? Varför känner dom så starkt för just det dom håller på med? Är det deras syfte på jorden?

Visst, vi har dragit nytta av många människors uppfinningsrikedom, men vilar dessa lugnt i sina gravar idag? Kunde dom dö fulländade?

...oj, jag råkade komma in på meningen med livet och sånt där trams, jag hoppar över det.


Det jag från första början ville prata om var vetenskap.
Vad är vetenskap? Något vi vet.
Vi vet att... du vet att du finns, du är, du lever. Vi vet att luft är livsnödvändigt. Vi vet att naglar blir kortare då vi klipper dom.
Vet du, då du lägger dig för att sova, att det blir en ny morgondag med hela dig själv som huvudroll imorgon?
Absolut, det har ju hänt de tidigare tusentals dygnen du levt. Men om en av dom tusentals gångerna inte funkar.. hela du vaknar inte upp. Faller inte hela ekvationen då?
Det hände min pappa för knappt en vecka sen. Han gick och la sig med vetenskapen i att vakna upp i en ny morgondag. Men det var bara en bråkdel av min far som vaknade upp. Han saknade vissa egenskaper som människa.
Det kan vara förödande skillnader mellan det du VET och det som är RÄTT. Den här gången visste min pappa fel.

Om då en morgon inte bjöd på vetenskapen att normalt vakna upp, vad händer med ekvationen? Vad händer med vetenskapen?
Ja, den sjunker drastiskt från ”Jag vet att..” till ”Det är högst sannolikt att..”.
Då faller mångas världsbild. De som klamrar sig desperat fast vid vetenskapen, lever för det dom vet och blundar inför allt annat. Och då när vetenskapen sviker dom, då har dom ingenstans att ta vägen. Då blir det mörkt.

Problemet med vetenskapen är att den bara innebär hjärnverksamheten och förståndet. Och bortom dom två sakerna ligger mycket annat, det VET både du och jag. Förresten, är det överhuvudtaget något negativt? Bör vi bara hålla oss till vetenskap?
Icke sa nicke.

En tro på något är så mycket djupare än en vetenskap (jag pratat inte alls bara om religion). En tro kan vara en början på en vetenskap, en föraning.
En tro är något du känner, en tro på att det du gör är rätt, en tro på att du en dag kommer möta den rätta och, självklart, en tro på Gud.
Vi kommer aldrig förstå oss på så otroligt många saker här i livet, men vår tro finns det inga gränser på.
Vetenskap är så definitivt, typ som spöregn. Då vet man att det regnar, man stannar hemma, punkt slut.
En tro fungerar som en mulen himmel, ska man stanna hemma? Eller vågar man sig ut? Det blir en argumentation inom sig själv där man kan komma att inse saker och ting om sitt inre. Allt detta på grund av en mulen himmel?! Tro mig, jämförelsen är mer relevant för mig än vad ni tror.

En tro ska finnas i det mesta, en tro är väldigt viktig, extremt viktig. Genom tron breder vi ut oss, vi utforskar själen och testar vårt psyke. Det hela blir så mycket mer intressant genom tro.

MEN.
Jag tänkte göra en schysst tillbackablick på vetenskapen och väva samman det hela nu.
Vetenskapen och tron tillsammans tar oss upp till oanade höjder.
Om min flickvän säger till mig att hon alltid finns där för mig, då vet jag det. Men om jag inte har känslan i magen då hon säger det, om jag inte ser det i hennes ögon, vad betyder orden och vetenskapen då?
Ingenting.
Men jag har vetenskapen och jag har känslan. Jag vet och jag känner att hon älskar mig, att hon alltid finns där för mig, att hon är fullt ärlig mot mig.
En fullkomlig känsla.
Jag vet och jag känner även att mina vänner alltid finns där för mig.
Även det en helt underbar känsla.

Dessa två termer måste samverka i våra liv för att vi ska kunna leva fullt ut. Ett väl fungerande samarbete mellan dom två gör oss alla gott.

Vi är alla agnostiker.