Dagboksinlägg #22
Dagens inlägg är mer personligt än du tror. Faktumet att jag skrev detta på min födelsedag visar hur missnöjd jag var med saker och ting. Inget konstant tillstånd (det kommer senare under gymnasiet), men dagarna kring min 17-årsdag var riktigt dassiga.
Det var en ledig dag från mitt gymnasium (jag var hemma tre dagar i veckan), blev grattad tidigt på morgonen och sedan försvann ju hela familjen till sina dagliga sysslor. Ensam och sällskapssjuk tog jag mig till Tumba Gymnasium för att låta mig bli uppmuntrad av vänner som gick där. Väntandes i korridorerna fick en lärare nys om mig och frågade var jag skulle. När jag sa att jag var på besök blev jag avvisad från skolområdet. Mina erfarenheter som 17-åring var att människor väldigt ogärna ska säga åt en vad man får och inte får göra.
Bortsett från några enstaka ljusglimtar så gick hela dagen i den lunken. Min gissning är att jag sedan under kvällen skrev ihop den här texten. Men jag hade faktiskt gått och tänkt på ämnet jag skulle skriva om länge. Vad som krävdes var bara en sunkig födelsedag.
Men vet du vad? Med handen på hjärtat så står jag fortfarande för allt jag skrev och kommer fortsätta göra det resten av mitt liv. Faktum är att det här inlägget, den ståndpunkten jag tog från och med då, har format mig som person sedan dess. Att inte dra egna slutsatser om människor, att vara aktsam inför andra-, tredje-, fjärdehandsinformation, att gå till källan med problemet istället för att prata om det med andra. Jag lovade mig själv den dagen: Jag ska inte tro en massa saker om andra människor.
...eller rättare sagt: Jag ska inte blanda ihop det jag tror med det jag vet om andra människor.
Orsaken till den här reaktionen? Tjejer.
Jag var extremt besviken på tjejer som gav kalla handen vid första misstanke om att jag skulle vara helt nerkärad i dem. Vilket jag, helt ärligt, inte var. Jag var intresserad av tjejer och ville lära känna dem. Men så fort jag blev social, frågade frågor, skrev på Lunarväggar och annat någorlunda oskyldigt så fick de panik och frös ute mig. Det här hände gång efter gång efter gång. Och jag fick alltid veta bakvägen att tjejen i fråga blivit rädd för att såra mig då de upptäckt att jag varit sååå kär i dem. (Alltså, det sista stora stycket om känslor är då jag pratar om egna personliga upplevelser)
Kanske var det att jag gjorde något fel och var lite påstridig, men vad vet jag? Jag fick aldrig veta utan blev utestängd så fort det passade. Jag är så glad att jag inte var singel särskilt länge till (men det hade jag ju ingen aning om då, jag hade ju inte ens träffat henne ännu).
Formuleringarna är lite dammiga men kärnan kvarstår, och den är jag stolt över. Förhoppningsvis lyser den övertygelsen igenom än idag, för det är en sådan person jag vill vara. Trevlig läsning!
Det var en ledig dag från mitt gymnasium (jag var hemma tre dagar i veckan), blev grattad tidigt på morgonen och sedan försvann ju hela familjen till sina dagliga sysslor. Ensam och sällskapssjuk tog jag mig till Tumba Gymnasium för att låta mig bli uppmuntrad av vänner som gick där. Väntandes i korridorerna fick en lärare nys om mig och frågade var jag skulle. När jag sa att jag var på besök blev jag avvisad från skolområdet. Mina erfarenheter som 17-åring var att människor väldigt ogärna ska säga åt en vad man får och inte får göra.
Bortsett från några enstaka ljusglimtar så gick hela dagen i den lunken. Min gissning är att jag sedan under kvällen skrev ihop den här texten. Men jag hade faktiskt gått och tänkt på ämnet jag skulle skriva om länge. Vad som krävdes var bara en sunkig födelsedag.
Men vet du vad? Med handen på hjärtat så står jag fortfarande för allt jag skrev och kommer fortsätta göra det resten av mitt liv. Faktum är att det här inlägget, den ståndpunkten jag tog från och med då, har format mig som person sedan dess. Att inte dra egna slutsatser om människor, att vara aktsam inför andra-, tredje-, fjärdehandsinformation, att gå till källan med problemet istället för att prata om det med andra. Jag lovade mig själv den dagen: Jag ska inte tro en massa saker om andra människor.
...eller rättare sagt: Jag ska inte blanda ihop det jag tror med det jag vet om andra människor.
Orsaken till den här reaktionen? Tjejer.
Jag var extremt besviken på tjejer som gav kalla handen vid första misstanke om att jag skulle vara helt nerkärad i dem. Vilket jag, helt ärligt, inte var. Jag var intresserad av tjejer och ville lära känna dem. Men så fort jag blev social, frågade frågor, skrev på Lunarväggar och annat någorlunda oskyldigt så fick de panik och frös ute mig. Det här hände gång efter gång efter gång. Och jag fick alltid veta bakvägen att tjejen i fråga blivit rädd för att såra mig då de upptäckt att jag varit sååå kär i dem. (Alltså, det sista stora stycket om känslor är då jag pratar om egna personliga upplevelser)
Kanske var det att jag gjorde något fel och var lite påstridig, men vad vet jag? Jag fick aldrig veta utan blev utestängd så fort det passade. Jag är så glad att jag inte var singel särskilt länge till (men det hade jag ju ingen aning om då, jag hade ju inte ens träffat henne ännu).
Formuleringarna är lite dammiga men kärnan kvarstår, och den är jag stolt över. Förhoppningsvis lyser den övertygelsen igenom än idag, för det är en sådan person jag vill vara. Trevlig läsning!
Folk tror så mycket
5 februari 2002
5 februari 2002
Jaha, då är man 17 år..
Bara ett år till 18
..och två till 19
..och tre till 20
Varför drar människor egna slutsatser utifrån ostabil fakta?
-Nämen, jag som trott att du varit skitförbannad på mig i flera veckor nu!
-Eh? Jag har inte varit det minsta arg på dig, varför har du trott det?
-Du kollade ju så snett på mig när vi träffades hemma hos Roffe..
Man tycker en sak och bryr sig inte om att ta reda på det utan drar slutsatsen att ”den personen måste vara arg på mig, och då får han väl vara det. Jag bryr mig inte om att det är jag som gjort något fel, han ska komma och prata med mig isåfall!”
Denna barnsliga princip gäller inte bara i ungdomarnas värld, de vuxnas värld präglas kraftigt av detta faktum. Speciellt alla aktuella konflikter i världen idag. Jag är inte så insatt i just denna men jag nämner den ändå.
Konflikten i Israel har byggts på det sättet att dom kivas om landet Israel. ”Det är mitt! Nä, det är mitt!” Men här sätts helt oskyldiga människors liv på spel!
(Jag anser att Israel tillhör Israelerna)
Han blir arg på henne, hon blir arg på honom. Det är alltid den andre som ska be om förlåtelse. ”Håll huvudet högt och vägra komma krypande tillbaka och be om ursäkt, den andre ska göra det!”
Proffsigt..
Detta leder till svåra konflikter mellan de gemensamma kompisar man har. ”Om du tror hon har rätt så kan du ju gå till henne!”
En ond cirkel som gör en lösning på det hela omöjligt. Allt detta på grund av att någon kanske inte ringde just den dagen han ville att hon skulle ringa, eller nån felplacerad sne blick.
Egentligen är snea blickar bara ett fattigt vapen. Ska man slå ner nån med en blick eller? Blickar blir så lätt missförstådda att jag tycker att man ska lägga ner hela verksamheten. ”Han såg arg ut, han såg ledsen ut, hon såg deprimerad ut”. Sen visar det sig att vid just det ögonblicket hade han tänkt på nåt som gjorde att han inte tänkte på hans ansiktsuttryck. Tolka inte en persons beteende, känslor, ilska efter hans/hennes sketna blickar!
Känslor tolkas alltför hastigt också. ”Han är kär i mig” låter drastiskt, det behöver inte ens vara sant. Inte det minsta.
Det värsta med det är att hon då dragit slutsatsen efter nån enstaka händelse, kanske inte ens pratat ordentligt med personen. Bara sett något, hört något, varit med om något som skulle kunna tolkas så..
Vi tänker oss att hon tror då att han är jättekär i henne.
Detta leder ICKE till att hon pratar med honom och frågar hur det ligger till eller ens pratar med någon som känner honom bra och kollar läget.
Nejnej, hon skjuter honom ifrån sig på ett kallt sätt. Blir alldeles stel och trist i hans närvaro. Han förstår självklart ingenting och efter kanske någon vecka får han reda på allt....bakvägen. ”Så enligt henne är jag kär i henne? kul..”
Exakt....kul..
Att dra till en sån grej att han är kär i mig är en stor grej, kärlek är inget som kommer på en kväll. Jag tror faktiskt inte på kärlek vid första ögonkastet.
Du ska inte veta saker som du tror. Du ska tro tills du vet att det du trodde var sant, sen kan du börja agera från det.
Håll dina tankar för dig själv och sprid inga rykten. Vänta med att läcka information till törstiga kompisar tills du VET vad som har hänt.
Det här ville jag få ur mig.
Ta åt dig om du känner för det.
Det gör du nog vare sig du vill eller inte.
Bara ett år till 18
..och två till 19
..och tre till 20
Varför drar människor egna slutsatser utifrån ostabil fakta?
-Nämen, jag som trott att du varit skitförbannad på mig i flera veckor nu!
-Eh? Jag har inte varit det minsta arg på dig, varför har du trott det?
-Du kollade ju så snett på mig när vi träffades hemma hos Roffe..
Man tycker en sak och bryr sig inte om att ta reda på det utan drar slutsatsen att ”den personen måste vara arg på mig, och då får han väl vara det. Jag bryr mig inte om att det är jag som gjort något fel, han ska komma och prata med mig isåfall!”
Denna barnsliga princip gäller inte bara i ungdomarnas värld, de vuxnas värld präglas kraftigt av detta faktum. Speciellt alla aktuella konflikter i världen idag. Jag är inte så insatt i just denna men jag nämner den ändå.
Konflikten i Israel har byggts på det sättet att dom kivas om landet Israel. ”Det är mitt! Nä, det är mitt!” Men här sätts helt oskyldiga människors liv på spel!
(Jag anser att Israel tillhör Israelerna)
Han blir arg på henne, hon blir arg på honom. Det är alltid den andre som ska be om förlåtelse. ”Håll huvudet högt och vägra komma krypande tillbaka och be om ursäkt, den andre ska göra det!”
Proffsigt..
Detta leder till svåra konflikter mellan de gemensamma kompisar man har. ”Om du tror hon har rätt så kan du ju gå till henne!”
En ond cirkel som gör en lösning på det hela omöjligt. Allt detta på grund av att någon kanske inte ringde just den dagen han ville att hon skulle ringa, eller nån felplacerad sne blick.
Egentligen är snea blickar bara ett fattigt vapen. Ska man slå ner nån med en blick eller? Blickar blir så lätt missförstådda att jag tycker att man ska lägga ner hela verksamheten. ”Han såg arg ut, han såg ledsen ut, hon såg deprimerad ut”. Sen visar det sig att vid just det ögonblicket hade han tänkt på nåt som gjorde att han inte tänkte på hans ansiktsuttryck. Tolka inte en persons beteende, känslor, ilska efter hans/hennes sketna blickar!
Känslor tolkas alltför hastigt också. ”Han är kär i mig” låter drastiskt, det behöver inte ens vara sant. Inte det minsta.
Det värsta med det är att hon då dragit slutsatsen efter nån enstaka händelse, kanske inte ens pratat ordentligt med personen. Bara sett något, hört något, varit med om något som skulle kunna tolkas så..
Vi tänker oss att hon tror då att han är jättekär i henne.
Detta leder ICKE till att hon pratar med honom och frågar hur det ligger till eller ens pratar med någon som känner honom bra och kollar läget.
Nejnej, hon skjuter honom ifrån sig på ett kallt sätt. Blir alldeles stel och trist i hans närvaro. Han förstår självklart ingenting och efter kanske någon vecka får han reda på allt....bakvägen. ”Så enligt henne är jag kär i henne? kul..”
Exakt....kul..
Att dra till en sån grej att han är kär i mig är en stor grej, kärlek är inget som kommer på en kväll. Jag tror faktiskt inte på kärlek vid första ögonkastet.
Du ska inte veta saker som du tror. Du ska tro tills du vet att det du trodde var sant, sen kan du börja agera från det.
Håll dina tankar för dig själv och sprid inga rykten. Vänta med att läcka information till törstiga kompisar tills du VET vad som har hänt.
Det här ville jag få ur mig.
Ta åt dig om du känner för det.
Det gör du nog vare sig du vill eller inte.
Kommentarer
Postat av: Anneli
Känner igen mig i inlägget! Bra skrivet!
Trackback
