Jag har jobbat många gånger på ett företag på Kungsholmen. Riktigt snygga och fräscha lokaler var det. De har de bästa kaffemaskinerna jag någonsin sett, vilket betyder att de gjorde sjukt gott kaffe. Utöver det hade de också två stora kylar fylla med Loka i olika smaker, fritt att ta ifrån. Lyxigt.

Utöver morgonrutinen som bestod av att rengöra alla dessa braiga kaffemaskiner så innehöll dagarna inte särskilt mycket. Sätta igång diskmaskiner, tömma maskinerna på ren disk och tappa hakan när folk ställde ner smutsig disk när jag plockade ur den rena disken.

Men en dag var väldigt speciell när jag kom dit. Personalen var lite extra trevlig, lite extra skrattande och högljudd. Det var extra många rykande kaffekoppar i folks händer och folk stod upp snarare än att sitta vid sina arbetsplatser.

Det visade sig vara en vä-hä-häldigt speciell dag.

Företaget hade tydligen precis blivit uppköpt och skulle för första gången få besök av den nye ägaren som var från ett företag i södra Europa. Han skulle bjudas på lunch i en av konferensrummen. Jag blev en halv smula nervös av den tanken. Personen jag skulle jobba bredvid var redan ganska nervös. För att inte tala om personalstyrkan som gick omkring med byxorna extra uppdragna och med extra vita leenden. Men mest nervös var såklart den nuvarande ledningsgruppen som lagt nervositetsribban högst.

Som vuxen kan man inte längre kissa ner sig, gråta och hoppa på stället av nervositet. Det hör inte vuxenvärlden till. Istället projicerar man så mycket av sin nervositet som möjligt på andra människor/ting.

Ledningsgruppen ville att allt skulle vara perfekt. A-L-L-T.

Så, när kaffemaskinerna var glänsande rena och påfyllda till bredden, diskbänkarna skinande rena, dörrmattorna avskakade och blablabla så kvarstod endast konferensrummet de skulle sitta i. Det var då som saker och ting gick till överdrift.

Problemet var att ingen visste när den nya ägaren skulle dyka upp. De visste ungefär vilken tid hans plan landade men inte om han skulle åka raka vägen till kontoret. Alla var för nervös att ringa och fråga en sådan banal sak. Ledningsgruppen räknade med en del marginal och kom fram till att någon gång mellan 11.00 och 14.00 kunde han komma. Så det var bara för dem att glatt sätta sig runt bordet i konferensrummet och vara redo de nästkommande tre timmarna. Kanske rätta till besticken en sjätte gång? Vika om servetterna? Sortera om Lokaflaskorna efter smak, för att sedan göra om det och låta en smak vara i varje liten grupp.

Yta var allt, och mer än så. Det påminde mig om något faktiskt...

Nåja, efter tio minuter kom de i alla fall ut till mig och bad om att få alla Lokaflaskor utbytta var femtonde minut, så att de höll sig riktigt kalla hela tiden. Detta är sanningen och inget annat.


Med dryga dussinet deltagare på denna lunch så var det många flaskor att byta ut. Men, är man nervös så är man. Så varje kvart rullade jag in en liten vagn med riktigt kalla Lokaflaskor och bytte ut de lite mindre kalla flaskorna. Detta till musiken av svettiga handflator som trummar på bordskivor, nervositeten hos människorna runt bordet visste inga gränser.

Det var mitt under det femte utbytet som det smällde till. Samtidigt som jag stod lutad över bordet och ställde ut Lokaflaskor så såg jag reaktionen på människorna som satt vid bordet mittemot mig. Bakom ryggen på mig hade den sydeuropeiske VD:n precis äntrat rummet. En del ställde sig upp, tog i hand och hälsade välkommen.

Jag hade precis hunnit ställa ut alla kalla flaskor men inte hunnit lyfta tillbaka de andra, så för tillfället såg det ut som att de inte skulle göra annat än dricka Loka under det här lunchmötet. Blickarna jag fick talade sitt tydliga språk: "Skulle du kunna försvinna härifrån på ett ögonblick?".

Till slut skrattade en person till lite nervöst och med en kvast i baken sade han sedan på flytande svengelska:

"Wow, that's a lot of water"

Nästan lika dumt sagt som Wow, that's a lot of fish. Jag försvann sedan snabbt därifrån, glad att få komma bort ifrån den fånigt pinsamma atmosfären som precis lagt sig över rummet.