Man träffar otroligt mycket människor när man, som jag gjort, flyttar runt på olika arbetsplatser. Lite här och var känner jag igen människor. På stan, i butiker, på tåget eller i tokvimlet av människor på Centralstationen varje morgon och eftermiddag. Många nickar och trycker upp underläppen och ögonbrynen åt mitt håll, en del säger till och med "Hej". Jag kan placera en bråkdel av dessa människor. Det är näst intill omöjligt för mig att koppla ansikten (jag är dålig på ansikten) till de otaliga arbetsplatser jag varit på, speciellt på morgonen. Så jag ler mest bara tillbaka.

But I digress.

Ser man så många nya ansikten hela tiden är det ju oundvikligt att stöta på ansikten som liknar andra människor. Ännu roligare när människor ser ut som kändisar. En gång för länge sedan (knappt sju år sedan ungefär) jobbade jag på Posten Östermalm. Där jobbade det en kille som var galet lik Johan Rheborg, komplett med högt hårfäste och allt. Han var så pass lik honom att jag till slut blev tvungen att säga det till honom, även fast jag inte hade pratat med honom tidigare (yttersta beviset på att någon är sjukt lik någon). Han hade fått höra det många gånger tidigare.

Det kan också vara omvänt, som när Sara Varga klev på scen i årets Melodifestival. Shit vad lik hon är en person jag träffat tidigare. Det var lite småläskigt.

But I digress.

Som konsult var jag utskickad till ett ställe mitt i city. Kontaktpersonen där, hon som lärde upp mig, såg ut som supersnäll Mona Sahlin. Alltså, en jätterar sådan.

Jag känner såklart inte Mona Sahlin men i mina ögon är hon en sträng fröken. Ungefär så långt sträcker sig mina kunskaper om henne. Eller är det Gudrun Schyman jag tänker så om? Nåväl, det var alltid en småsurrealistisk upplevelse att jobba där, för hon var så oerhört lik henne och ändå samtidigt så mysigt trevlig.

Men det mest oförutsägbara lookalikemötet hände på en arbetsplats jag endast var på en dag. Jag skickades till ett ställe i Mörby...

Var det inte där Virre Vessla försökte landa den flygande mattan? Eller var det Mjölby?

But I digress.

På det här stället i Mörby fick jag en blixtsnabb upplärning av en kvinna som hade viktigare saker för sig. Tio minuters introduktion av en arbetsplats är på tok för lite men omständigheterna krävde det. Och det hade väl funkat bra att snappa upp allt hon gick igenom om det inte vore för det faktumet att hon var en fläckfri kopia av Catherine O'Hara i Ensam Hemma, a.k.a. Kate McCallister, a.k.a. KEVIN!!!

Familjefilmernas familjefilm när jag växte var ingen mindre än Ensam Hemma. I den finns filmvärldens urmamma, Kate McCallister, som med alla tänkbara medel tar sig hem till sin son som är ensam hemma. Jag blir darrig bara jag tänker på slutscenen där de återförenas. Spoilervarning.

Jag hörde kanske hälften av instruktionerna hon gav mig och det var inte för att det var tidigt på morgonen. Jag var fullt upptagen med att hjälpa min hjärna att övertyga resten av min kropp att personen framför mig inte var Kate McCallister. Jag fick hindra mig själv från att krama om henne, berätta att allt kommer ordna sig, ta på mig en gul jacka och skjutsa hem henne.

Jag lovar, hon var Kate McCallister, komplett med frisyren och det varma intrycket. Det var heeeeelt galet.